Sista chansen snart att göra ett inlägg för 2019 på bloggen.
Sedan jag började jobba som kyrkoherde igen har jag visst inte skrivit något alls. Årets "Nyordslista" bidrog till ändring av det!
Ett av de nya orden är "benim". Det betyder "jag" i 3:e person.
Jag läser på SVT-appen att det brukar handla om uttalanden rörande traditionell manlighet, makt och styrka. Ofta verkar det vara självförhärligande också.
Alltså, ord uppstår inte för att nån bara tycker det är kul med nya ord, inte så ofta i alla fall. Anledningen är förstås att ord används och uppenbarligen behövs.
Så, visst är det fantastiskt att "traditionell manlighet, makt och styrka" nu behöver ett nytt ord i svenskan, även om det är inlånat från turkiskan.
Är det så att manligheten nu behöver försvarare för den är så vilsen att den inte vet vart den ska ta vägen?
Visst, jag förstår att ordet är knutet till en rap-kontext, till förortens upplevda verklighet av behovet att slå sig fram, att visa sig stark (-are än andra) och göra sig ett namn.
Men kom igen!
OK, att små pojkar fortfarande vill slåss ibland som små ungtuppar, men snälla, har vi inte kommit längre nu än att behovet är utagerat vid åtminstone 15årsåldern? 18-årsåldern då?
Jag bara tycker synd om den, som bär detta behov inom sig, av att "man" måste hävda sig på andras bekostnad.
Grottmentaliteten försvinner alltså inte med all den tekniska utveckling vi har idag?
Nähej. Finns det rentav andra mänskliga behov?
Kärlek, alltså kärlek - inte statushöjande, finns det fortfarande behov av det efter det här?
