Tänk gärna på miljön! .... men går det att göra så mycket åt den?

Som en följd på det förra inlägget kommer här mina erfarenheter av kollektivtrafik den här veckan, del 2.

SJ.
De flesta av oss har ett särskilt förhållande till SJ.
De flesta har inte ett fläckfritt, perfekt förhållande, tror jag. Även om man önskat att det var så.

Men vi behöver SJ. Vi behöver vår järnväg, och behöver ha ett rese-alternativ som är utsläppsmässigt fossilfritt. Men ibland får man nöja sig med att glädja sig med de andra.

Det finns en enda möjlighet att åka på en söndag sen-eftermiddag/kväll mellan två av de någorlunda stora syd-svenska städerna, som inte ligger nära kusten: Borås och Växjö. Och den är slutsåld två dygn före avgång! Brukar den inte vara, men så är den i alla fall.
Den tidigare turen går före kl 15. Kanske tänkbar... men den blev slutsåld strax därpå.
Kollar upp bussar.... och Swebus som körde förut har lagt ner turen till Växjö.

Vad gör man om man vill åka miljövänligt, alltså?
Jo, man tar gladeligen bilen!


Resultat denna vecka: miljömedvetenhet - egen bil: 0-2

Åker du buss? Grattis!

Vi vet alla att det är bra om vi åker mer buss. I alla fall istället för bil.
Det är bra för miljön om färre åker ensamma i sina fordon, fast ännu bättre om fler cyklar.
Har tänkt tanken att cykla, men då måste det nog vara en fin dag då det går att planera in duschtid på jobbet, samt att inga arbetsuppgifter ligger på varken förmiddag, eftermiddag eller kväll. Lunchen kan jag jobba på.

Idag åkte jag buss till jobbet.
Denna gång gick det utmärkt att hitta på Västtrafiks webplats, till skillnad mot förra gången.
8:18 går bussen från Fristad, bilverkstaden.

Och jag vet ju var den busshållplatsen alltid varit, men när jag gick dit finns varken skylt eller tidtabell. Är den flyttad? Ja, då får jag ju ringa och fråga var hållplatsen är placerad. 15 personer i kö. Jaha, då lär jag ju inte veta det förrän bussen har gått...

Alltså får jag gå till hållplatsen före, det borde jag hinna fortfarande. Jo, då det hann jag och jag vara fortfarande kvar i telefonkön. Väl framme tittar jag på tidtabellerna. Där finns en tidtabell för den här linjen, men bara i andra riktningen. Det brukar innebära att man står på fel hållplats. Då måste jag vidare för att hitta rätt...

Men då kom bussen, och till den hållplats jag stod på.

Det är, konstaterar jag, inte bra för hälsan att åka buss. Det innebär stor stress. Busshållplatsen jag skulle åka från fanns den här gången på webtidtabellen, vilket inte var fallet sist. Den här gången fanns den inte längs vägen. Och tidtabellen fanns inte på den andra busshållplatsen heller.

Vi uppmanar varandra och vet med oss att vi ska åka mer miljövänligt, men det ges inte goda förutsättningar för det. Tyvärr. Det kunde vara så mycket bättre. Inser också att det är billigare att köra egen bil än att ta bussen, samt att det går mycket snabbare.

Tja, är vi förvånade över att inte alla tar bussen???

med ålderns rätt...

När, i vilken ålder, är vi mest åldersfixerade?'
Tror att det inte är så lätt att säga. Fast, troligen mest vid 17½ år. Då är det så mycket som snart förändras, fast ändå inte riktigt än.

Men man är mitt upp i sin egen ålder, och det är den som är viktigast. Andra är äldre eller yngre eller lika gamla.
Själv tror jag att jag befinner mig i lite motsatt åldersfixering. Jag måste alltid tänka efter hur gammal jag är nu för tiden. Jag menar, det ändras ju minst en gång om året!
Ja, det är ju inte oftare heller...

Men det spelar ingen större roll och inte andras ålder heller.
Fast en sak spelar roll - jag har fått vissa fördelar med min ålder.
Jag kan välja mellan det mesta, utan att det är särskilt konstigt. I alla fall vad gäller åldern.
Jag kan känna att jag är ganska trygg i det mesta, och jag behöver inte detaljförbereda för att känna mig lugn.

Imorgon åker jag på konfirmandläger. Det är alltid skoj. Fast tidigare tänkte jag att detta är det mest nervösa dygnet under hela året. Så känns det inte längre.
Lite stressigt, visst, för jag skulle egentligen inte alls ha konfirmander, så jag för egentligen sköta det på min fritid, men det är viktigt för kontinuiteten i vårt distrikt att jag är med.
Och jag har inte jobbat med konfirmander ihop med pedagogen sedan mars 2002. Vår fritidsledare känner visserligen församlingen bra, men är bara tillfälligt inne som vikarie under 3½vecka i september.
Och utöver våra 23 konfirmander har vi en parallell grupp på ideella unga ledare, som är 15 styck!

Sova, ja, jag får väl ta med en madrass...
Det är lugnt, vi hittar väl på nåt. Vi förbereder oss alla, visst, men...
tja, det blir nog bra!
Med ålderns rätt få jag känna så!

Jag får hyfsad balans i alla fall. Om jag lyckas hålla den.

Just nu är det personligen väldigt svårt att hålla balansen.
Det finns många håll att falla åt, så det är en ganska smal och krokig väg att gå på.

Den väg är smal och den port är trång som leder till himlen...
Nej, det var nog inte så här Jesus menade. Det kan vi förstå genom att han lät varje människa som ville må bättre få en chans att göra det. Alla ville inte göra det, d v s släppa på sina egna privilegier, makt etc för att må bättre.
Alla som är lite sjuka vill inte bli friska för det ger en viss bekvämlighet att bli behandlad som sjuk. Och den sjukan är svår att bota.

För mig handlar det om att håll mig frisk. Därför är joggingen en av de viktigaste sakerna att göra i veckan. Att hålla en god fysisk kondition gör att jag kan utföra mitt arbete. Blir jag sjuk och inte orkar jobb, kan jag heller inte göra det.
För gränsen är nära. Det är hela tiden alldeles för många perspektiv parallellt på gång.

När jag räknade härom dagen kom jag fram till att det var åtta olika arbetsuppgifter. Fast då räknade jag faktiskt inte med att jag handleder vår fritidsledarvikarie, att vi söker efter två nya, och att vi har tre präster som är nya i sin tjänst efter semestern samt en under rehabilitering och därför på annan plats.
Det är svårt att få ihop allt och därför blir det lätt så att jag inser att jag inte varit helt ledig under tjugo dagar i streck. Då krävs det viss grundkondition!

Och så är jag tacksam för mina goda medarbetare som tar tag i saker och att vi tillsammans känner ansvar. Det är viktigt.
Men det gäller också att sova bra, och att hitta de där olika fritidsintressena som bryter av.
Oavsett vad vi är inne i behöver vi "koppla av". Plugga ur. Vi behöver rekreationen från det vi är inne i, vilan för att återhämta sig.

Den kommer inte av sig själv när det är för tufft.
Det gör inte balansen heller. Det gäller att inte svänga för långt åt nåt håll utan hålla sig på den smala remsa som leder vidare.

reflexion över "sent sidbyte"

Nedan finns ju min krönika från Borås Tidning, 24 juli.
Vill ju gärna dela med mig att jag fått en hel del positiva kommentarer efteråt.

Men inte bara, och det är bra. Jag tänker, att om jag får kritik från motsatta håll, då ligger jag nog helt rätt. Och nog får jag ibland en släng av både konservativt kristna och ateister som båda tror stenhårt på sitt perspektiv. Och det är helt OK, riktigt intressant ibland. Det tråkiga är bara när en diskussion aldrig börjar, utan det bara handlar om att kasta argument på varandra. Då borstar jag bort sanden ur ögonen, reser mig och går bort från sandlådan.

Samma morgon som krönikan publicerades ringde telefonen kl 7:50 och mannen som presenterar sig som Stig Larsson kunde inte fatta hur man kunde skriva nåt sådant. Hur kan man uttrycka sig så här?
Efter någon minut förstår jag att han är negativt inställd.
Jag hade ju chansen att "frälsa själar" och sjabblade bort den totalt. Då jag försökte säga att BT hade inbjudit mig att skriva en sommarkrönika, och att jag inte tänkte att BTs syfte med det primärt var att frälsa själar, så... ja då gick samtalet in på något annat område.

Det mesta som Svenska kyrkan gjorde idag var fel (se, jag sa ju att konservativa kristna och ateister påminner om varandra) och då jag försökte förstå mer vad han menade, kom vi ändå inte djupare. Det var liksom bara fel, och de beskrivningar han gav kände jag sällan igen.
En förklaring till det var att han inte hade varit på någon av mina gudstjänster, begravningar eller vigslar eller haft något av sina fem barn i en av mina konfirmandgrupper. Ändå visste han hur mycket fel jag gjorde i allt jag gör. (Vilken fantastiskt förmåga till insyn i andra människor han måste ha!)

Då jag frågade var han bodde, för att kunna förstå honom bättre, fick jag bara till svar att han ringde anonymt. Och att han tyckte det var dumt att jag och mina kollegor delade ut fribiljetter till himlen vid begravningsgudstjänsterna. Intressant idé, fast jag brukar överlåta beslutet om en människas ingång till himlen åt Gud själv. Jag vilar trygg i att Gud klarar det bättre än mig.

I alla fall är jag glad över att det inte är Stig Larsson själv som avgör det. Då hade jag nog säkert som att fotbollslagen gör sidbyte i matchen vid halvtid hamnat på andra stället. För finns ingen som helst nåd, ingen glädje, ingen förlåtelse, inga roliga saker man får göra, inget evangelium utan bara lag och regler, då kommer jag inte att hamna på det ställe där alla gör rätt.

Fast, ... när jag nu ser vad jag skriver inser jag att det inte är himlen det handlar om. Det påminner istället om helvetet. Så visst, då hoppas jag gärna på motsatsen.

Naturligtvis tyckte han inte att Gud kunde kalla alla människor av olika kön att blir präster, men det får stå för honom, tänkte jag. (Stig, ...eller Gud, de får båda tycka som de vill, men jag tror inte de tänker likadant).

Nu tyckte visst Stig att vi pratat tillräckligt så han lade på luren. Jag bad för honom, om att han skulle inse att nåden finns också för honom, förlät honom för att han väckte mig när jag precis kommit hem sent från en resa och gick till sängs igen. Det finns en gräns för allt här på jorden.




fotnot: Stig Larsson heter egentligen något helt annat (Olof), men han sa att han ringde anonymt