Barnförbjudet!?

Slötittar igenom reklamen som kom härom dagen.
Och får syn på detta uppslag, när det nu kommer leksaksreklam inför julklappsinköpen.
Jag skulle önska att en sådan här bild barnförbjuds.

Den skulle ge min dotter en så oerhört skev bild av livet! Och av vad det är att vara människa.
Den är såå stereotyp! Varför kunde inte någon pojke få ha på sig en klänning? Det ÄR inte en omöjlighet, inte i lekens värld. För är det inte det som den handlar om?

Fast leken är ett sätt för barn att ta till sig vuxenvärlden. Väl? Men då att det som går att köpa på detta uppslag ingen lek. Då är det kanske allvar, och det är just då som jag vill att bilden ska bort.

Det är absolut inget fel i att min dotter skulle kunna ha på sig en fin princessklänning, så långt är allt OK. Fast jag kan lika gärna se henne i Spiderwoman-kläder eller som SuperSally (vars manliga motsvarighet brukar kallas Superman. Hon har redan haft flera SuperSally-kläder. de har ju fina "S" på sig överallt och det passar ju henne utmärkt. "S"-et står ju för just SuperSally, om någon nu trodde nåt annat.

Hon låter dessutom ofta som Darth Vader eller liknande. Ja, hon har inte astma, tack och lov, inte så, men hon väser och gurglar, som om hon gör ljudeffekter till en skräckfilm.

Killarna på bilden har masker framför ansiktet, men bara en av tjejerna, och könsrollssyftningarna behöver inte kommenteras ens.
Nej, jag önskar våra barn växa upp till en frihet som inte styr in dem i färdiga mallar att anpassas i. Det finns naturligtvis till viss del i vårt samhälle - vi kallar ju oss civiliserade - men det finns en del att ifrågasätta. Och detta är en tydligt bevis på det.

Är i minoritet, men är trots allt

En och en halv vecka in i föräldraledigheten tog mina två bekanta föräldrar-med-lika-gamla-barn med mig till öppna förskolan. Naturligtvis var jag beredd på det uppenbara - att det skulle bli jag, en massa mammor och minst lika många barn. Det stämde nästan - men inte helt!

Att vara hemma ett tag med mitt barn känns för mig väldigt naturligt. Vet faktiskt inte om det uppfattas på annat sätt eller inte, men oavsett vilken position jag har i arbetslivet, så finns det för mig inget viktigare än att skapa en god relation med mitt barn. Visst hade det varit svårare om jag varit kyrkoherde nu, och det är en anledning, bland flera viktiga, att jag helt valt bort att söka någon ny kyrkoherdetjänst eller svara ja till de önskningar och inbjudningar jag fått. Det är enklare nu, när jag inte är högsta chef i organisationen.
Naturligtvis är det inte omöjligt annars, och jag hade nog sett till i vilket fall att få lite ledighet.

När jag kom idag fanns där redan två andra pappor som var där med sina barn. Alltså är vi pappor som är hemma med barn existerande, även om vi är i minoritet.
Det finns förstås lite olika anledningar - att mamman börjar föräldraledigheten och därför fortsätter naturligt, att mamman är den förälder som man kommer överens om vara mest lämpad för att vara hemma med barnet, att pappan har högre inkomst, vilket gör att ekonomin påverkas mindre om mamman är hemma, etc.

Trots detta behöver barnet och pappan också långtgående tillfällen att knyta kontakt med varandra, inte minst för att öka tryggheten för barnet. Men samtidigt är det viktigt att så många som möjligt ges möjlighet att prioritera det viktigaste i livet, åtminstone för en tid: att fokusera helt på livet självt och på glädjen att få dela livet och ens utveckling med en annan närstående människa.

Och det viktiga är inte antalet dagar för detta, utan att att möjligheten över huvud taget ges. För det påverkar hela vårt samhälle, inte endast den nära relationen.

Nya arbetsuppgifter

Har nu haft nya arbetsuppgifter sedan en vecka tillbaka.
Fast jag är ju "ledig" - ändå arbetsuppgifter?
Ledig från jobbet för att ta ansvar och vårda en liten människa. Det är en rolig uppgift och annorlunda, även om det påminner ganska mycket om den andra vardagen.

Andra människors frågor och behov styr ganska mycket av tiden på jobbet också, fast nu är det något mer konkreta uppgifter och färre ideologiska frågor. Nästan inget administrativt nu, vilket det är en del annars.

Liksom tidigare vet jag inte riktigt hur dagen kommer gestalta sig. Men förberedelser är det fortfarande, men även dem mer handfasta, men att göra än att tänka.

Jag bär inte med mig "jobbet" hem tycker jag, fast det är en definitionsfråga. Jag bär på många frågor och tankar som rör min församling och människorna på mitt arbete. Jag tänker t ex inte kontering, vilken verksamhet en viss faktura ska placeras i, men på hur de människor jag möter i arbetet har det.

Precis före jag "gick hem" genomförde vi två anställningar - vad händer med dem - blir de helt färdiga och hur blir det till slut? Andra medarbetare som slutar tänker jag på, på verksamheten, på vad man kan göra annorlunda, andra prioriteringar.

Att komma på församlingskårens myskväll kändes mer som min egen tillhörighet till församlingen. Det var ju inte för att jobba jag var där, men jag bär ju på många olika händelser som kan vara bra att prata om, och som väcker goda samtal.
Hur ska vi göra för att få fler att mötas vid våra gudstjänster var en fråga som vi lade mycket tid på. En angelägen fråga för mig, vare sig jag har min prästkrage på eller inte.

Att vi alla känner att det spelar roll för de andra om jag kommer eller inte, är en synvinkel som vi alla borde bära med oss. Det är ju inte bara prästen som göra gudstjänsten, utan församlingen är viktig den också.
Att vi borde organisera oss, så att alla som är där nya, blir sedda och tilltalade, och gärna erbjuds personligen att komma med in på kyrkfikat.
Att vi utvecklar fler grupper, t ex utökar med en ny bönegrupp, utifrån en stomme på ett par stycken villiga från den som nu finns. Då kan vi också hänvisa fler till ett sammanhang. Vi måste ge möjligheter att vi lär känna varandra.
Att vi också räknar med att vi ses på söndag och bjuder in fler till detta.

Gudstjänstgrupperna har fått en del nya nu på sista tiden och det är glädjande. Det kan vi också satsa lite mer på genom att ha någon huvudansvarig i varje grupp som får vissa ansvar. Fast det fungerar nästan så redan idag, men kanske skulle konkretiseras lite mer. En person som ringer, och kollar, eller SMSar lika gärna.

En introduktionsgrupp för gudstjänstgrupperna vore också något att kunna lägga till - en öppen grupp som ger lite mer kunskap, som ger övningstillfällen för mikrofonteknik mm.

Vore så skönt att ha lite mer tid att fokusera på detta, och förhoppningsvis blir det bättre när organisationen får mer och mer saker på plats.
Att samlas och prata i samband med våra kyrkfikat är också viktigt och då och då erbjuda en lunch för att kunna träffas en stund längre.

Det rör mitt jobb allt detta, men också min egen församlingstillhörighet och därför kan jag gärna tänka på detta just nu.
Lite. När hon sover, hon smulan.
Fast nu är det dags att ge henne lunch.

Äntligen uppe, efter lite datastrul - tankar inför allhelgonahelgen

Drömma – visst drömmer vi om det vi önskar!?
Våra drömmar är viktiga för de hjälper oss att hålla oss vid liv.
Vi drömmer om vad vi skulle kunna bli, vart vi skulle kunna åka, vem vi skulle vilja träffa, vad vi skulle kunna göra…

Vi drömmer för att hitta en riktning framåt som utvecklar oss, och vi drömmer om det som ligger utanför räckhåll.

Visst finns det alltid viss realism i drömmarna, men de är inte begränsade till att bara handla om det som vi bestämt kan säga ska ske.
Tvärtom finns det utlopp för vår nyfikenhet och våra önskningar. Och med hjälp av detta kan vi utvecklas och utmanas från de normer vi annars håller oss inom.

Mänskligheten hade aldrig gett sig ut i rymden, aldrig seglat på världshaven, aldrig sått säd för att sedan baka bröd, ja, kanske inte ens haft ett språk
om vi bara hållit oss till det vi visste, och aldrig låtit våra drömmar styra oss.

Drömmar handlar om något bortanför vår vardagsvärld och har därför inte vardagens begränsningar. Och det är så vi också ska tänka om himlen, och livet efter detta, det eviga, när vi pratar om det.

Vi har hört om löften som människor fått, om att det finns ett liv som fortsätter, som öppnas igen, trots att allt verkat som att livet har nått sin slutpunkt.

Döden kan vi se, vi som lever, men vi ser det enbart hos andra.

Vår egen död kan vi inte själva se, förrän vi kommer till det ögonblicket. Det är först då som vi får uppleva döden från alla håll, inte bara genom att se på den på avstånd, från utsidan.

Visst finns dom, som helhjärtat väljer att tänka bort hoppet om ett liv på andra sidan döden. Ofta beror det på illusionen, att vi tror att vi själva kan bedöma det som vi inte vet något om, sånt som styrs av lagar, från en helt annan värld.
Det ingår i så fall i denna världens vardagslogik, att vi varken kan eller ska uttala oss om det, som ligger bortanför vår egen livsvärld.

Men, det finns dom som hoppas och det finns även någon som vet. Hoppet grundar sig på dom löften vi människor fått av Gud, och Jesus, Guds son, som kom till oss för att lära känna oss, gav också oss möjlighet att lära känna Gud.

Gud talar, så att människor förstår, i Jesus. Därför kan Jesus beskriva himlen som den är och behöver inte ifrågasätta det som är självklart för honom, men nästan som en dröm för oss.

Men löftet om himmelriket liknar våra drömmar, då det utvecklar våra liv – det finns något mer, något som inte begränsas av denna världens lagar och normer. Det finns ett steg vidare, så att livet inte bara tar slut. Det är lätt att tro att det gör det, i den här världen, men det finns en fortsättning.

Och där finns Gud, den gud som är en Gud för levande och inte för döda. En värld som spiller över lite grann till vår värld, och som ger oss ett hopp att följa.

Där finns Gud som har hela bilden,- inifrån, inte bara en enda sida, - utsidan. Där härskar den Gud som i sig är liv och därför först och främst delar med sig av liv.

Livet dör aldrig. Vi dör, när livet försvinner från oss i den här världen, men livet dör inte. Men eftersom vi en gång fått liv, så erbjuds vi att följa med till den värld som ligger bortom vår, för där finns livet utan ände.

Utan begränsning, kanske också utan drömmar, för där är våra behov uppfyllda och vår längtan verklighet.

Om detta får vi ett löfte att drömma om och hoppas på här i våra liv. Vi inbjuds att inte låta oss styras av våra begränsningar, utan se livets möjligheter, då livet, som knoppas i denna världen, slår ut i full blom. Och där möter vi Jesus igen, som välkomnar oss, där vi får se ett ansikte på den röst vi anat här, och som bjuder in oss att komma till honom, till himlen.

Då återstår bara en ny verklighet, bortanför livets gränser här på jorden. Och till den nya värld som alltid finns där, får vi komma, vi får mötas, och fortsätta leva och utvecklas.