Jag är lite efter, jag vet...

Men då får jag väl ta ett nytt perspektiv istället!

Jag ser inte mycket på TV. För det mesta spelar jag in på hårddisken först och ser senare, när jag har tid, i de portioner jag bestämmer. Melodifestivalen undantagen :-) .

Därför missar jag ofta reklamen. Inte för att jag har så ont av den, men det är inte den jag prioriterar att se. Men häromdagen lyckades alltså även jag (sent!) se reklamen om Certapax. Naturläkemedel tror jag det är.
I alla fall är jag två månader försen jämfört med andra som sett den tidigare.

Ibland anklagas kyrkan för att vara otidsenlig och sen. Och det stämmer ibland. Vi följer inte efter tidens förändringar för att vi ska vara tidsenliga (även om några surgubbar/tanter ofta påstår det).
Vi är däremot en "kyrka i tiden", och denna kyrka är inte bunden eller begränsad av samfundsgränser. Vi finns är och nu, i den här världen, men oss som lever idag, för varje människa. Kan jämföras med Jesus, som var exakt likadan ( och likaså bestreds av den tidens surgubbar/tanter, javisst!).

MEN, om vi nu söker på Certapax slogan eller "löfte" kanske vi ska dra till med, så hittar vi inte själva preparatet, utan istället flera inlägg från kyrkor, präster, pastorer som kommenterat just detta.
Nej, jag är inte först, men jag ger istället en bild av dagens kyrka.

"Löftet" detta preparat visar på förpackningen är "Snabb frid". När reklamen gick på TV hade jag precis sett pensionsmyndighetens reklam med den bitande sköldpaddan på skrivbordet ( ja du hör ju hur det låter), så jag var beredd på det mesta av det humoristiska slaget.
När Certapax kommer i rutan måste jag gnugga mig i ögonen om jag verkligen ser rätt "snabb frid"!
Men... det är väl inte möjligt... och tänker att - nu är det humor igen - innan jag tänker att - nej... det där är inte humor. Det är ett företag som verkligen försöker sälja ett preparat med löfte om snabb frid.

OK! Visst, det hade varit roligt om man hade tänkt sig att sälja möjligheten till "sann frid", vilket brukar vara en vanligare ordkombination. Givetvis hade det också varit jättefånigt att erbjuda genom en tablett, lögn rakt av. Men då hade man åtminstone försökt att ge ett någorlunda seriöst intryck, och det kunder väl vara bra när man ska sälja ett okänt preparat som man hoppas människor frivilligt ska stoppa i sig, och dessutom betala för.
Nu tar man tabletterna ännu ett steg in i dagens reklamflöde och drämmer till med snabb frid.

Hmm... det var ingen på reklambyrån som tänkte på de dubbelt absurda i det här??? Nästan att man blir lite upprörd över att det finns reklamfolk som verkligen inte skäms för att visa hur dumma de tror att vi människor är.
Visst, vi är dumma många gånger, men det finns gränser. Frid kan inte vara snabb. Frid kommer från djupet, vare sig den kommer i kyrkans sammanhang eller någon sekulär, konstlad variant. Eller inifrån människan själv (bygger inte ut det här). Frid kommer långsamt, för att vara länge.

Frid kommer som äkta vara, om det ska kallas frid. För mig kommer frid som en gåva från Gud, djupare än någon mänsklig tanke eller teknik kan åstadkomma, för den har med tillvarons grund att göra och vår individuella koppling dit. Ett gudomligt lugn, överfört till dig och mig.

De flesta vet det. Därför hittar vi reaktionerna på reklamen långt före information om själva preparatet. Frid är värt mycket och folk är inte dumma. I alla fall inte de flesta.
Men alla behöver frid - på djupet.

Vilken bild är sann?

Vilken bild är sann - den jag har om mig själv eller den som andra har om mig?
Något som är intressant med klassåterträffar och liknande är just att det ofta blir en krock mellan olika bilder av en människa. När kontakten bryts stelnar bilden omgivningen har av en människa, medan denna själv fortsätter förändras. När man då möts igen efter många år så sker en krock mellan den stelnade och den förändrade.

för egen del trodde jag nog att det skulle bli så när vår kantorsklass träffades 20 år efter examen. Men istället blev jag, ja, jag tror de flesta av oss, förvånade när vi kände igen varandra väldigt väl. Jag upplevde inte någon större krock, även om jag naturligtvis utvecklats avsevärt sedan dess, liksom alla mina klasskamrater. Men grunden var trots allt samma. Jag bär med mig detta dryga halvdygn som någon mycket värdefullt från förra året.

När jag tänker tillbaka på mig till ungefär den tiden brukar jag tänka att jag inte var någon "ledartyp". Att jag nu är chef och har varit det i yrkeslivet, mestadels sedan slutet av 2007, har inte varit en självklarhet. Och det är sant, visst, men samtidigt finns det några exempel på att det nog fanns där trots allt sedan lång tid tillbaka.

Jag var plågsamt blyg under uppväxten, och det ser jag som ett stort hinder för mig. Det senarelade min utveckling till ledare avsevärt.
Men under militärtjänstgöringen, då jag inte var något befälsämne, tog jag ändå på mig vissa ledande uppdrag, och likaså var det under kantorstiden. Oftast inga officiella uppdrag, utan jag gick min egen väg. Jag förde gruppens talan i inofficiella sammanhang. T ex bad jag flera gånger att få lägga om tjänstgöringen för hela plutonen för att vi skulle sluta tidigare, och när vi skulle förhandla om hyresreduktion med rektorn på folkhögskolan var det jag som  förde de förhandlingarna.
Jag hade också en viktig roll under min värnplikt, vilket gjorde att mitt sätt att agera påverkade både mina värnpliktiga kamrater, samt även en del befäl.

Det är inte alltid en utveckling syns på ytan med en gång utan kan ligga dold för att sedan blomma upp. Troligen är det så att vi alla har mängder med förmågor som vi skulle kunna utveckla, bara vi gav oss själva chansen. Och det är vi nästan skyldiga att göra, om vi får möjlighet! Både gentemot oss själv, men också mot våra medmänniskor som har nytta av våra goda förmågor.

Och nog hade Gud ett syfte med de dolda goda egenskaperna som du fortfarande sitter och håller på!!! När får vi se dem?

Tacksam över att ens dotter när hon har feber, ändå får behålla sin nyfikenhet.

Allt är intressant, alla är intressanta. 

Det är något jag önskar varje människa: att ha kvar nyfikenheten på allt, nyfikenhet på det oväntade, nya, det möjliga. Och det omöjliga!
Trots allt som bedövar, som leder vårt fokus bort och vi förväxlar med standardvardag.

Det finns alltid något nytt att upptäcka och det påminner barnen oss vuxna om.