God fortsättning!
Har precis skrivit ett blogginlägg, fast på en annan blogg.
Konfirmanderna i vårt distrikt får all sin information på sin egen blogg.
Det är ett sätt att komma ifrån att skriva kuvert varenda gång något ska informeras om. Spar en hel del tid.
Eftersom vi i Caroli församling dessutom är miljöcertifierade så är det ett sätta att spara på papper.
Digital information i ett samhälle där användandet av papper skulle minska - jo då det förekommer här och där. T ex här.
SMS är också ett informationsflöde som vi använder oss rikligt av. Det blir personligt, men går fram snabbt. Och går att nå många på en gång.
På söndag är det Guds barns söndag. Då firar vi att Jesus vågade vända upp och ner på samhällsstrukturen och påstå att barn är viktiga i sig. Rent av att vi vuxna kan lära oss en del av barn.
Vågar vi påstå att han var ungefär 1,950 år före sin tid, i alla fall räknat för Sveriges del?
Tog lite tid men bra att vi tagit Jesus på allvar, äntligen!
fredag 28 december 2012
söndag 23 december 2012
Årets julklapp - igen (OBS - ett sent tips!)
Årets julklapp är det väl ingen som vill ha, eller?
Så lät det i radio7 härom morgonen.
Därför har jag, som jag brukar, istället en egen "årets julklapp".
För enkelhetens skull är det samma julklapp varje år. Den är ju så bra, att den knappast behöver någon konkurrens.
En pengasumma för varje familjemedlem till Svenska Kyrkans Internationella Arbete.
Man slipper en pryl, man lika gärna kunde köpt själv,
man ger något till andra människor som uppenbart saknar det mesta vi har, vare sig vi behöver det eller ej, och själva gåvan, givandet, är julklappen. Vilket för det mesta är det mest värdefulla.
Att jag sedan sålt skivor på tradera där alla intäkter gick till samma ändamål resulterade i 1573kr. Fast det hör ju inte hit.
Huvudsaken är att fler människor kan få rent vatten eller rentav lära sig läsa.
Det tycker jag är viktigt.
God jul!
Så lät det i radio7 härom morgonen.
Därför har jag, som jag brukar, istället en egen "årets julklapp".
För enkelhetens skull är det samma julklapp varje år. Den är ju så bra, att den knappast behöver någon konkurrens.
En pengasumma för varje familjemedlem till Svenska Kyrkans Internationella Arbete.
Man slipper en pryl, man lika gärna kunde köpt själv,
man ger något till andra människor som uppenbart saknar det mesta vi har, vare sig vi behöver det eller ej, och själva gåvan, givandet, är julklappen. Vilket för det mesta är det mest värdefulla.
Att jag sedan sålt skivor på tradera där alla intäkter gick till samma ändamål resulterade i 1573kr. Fast det hör ju inte hit.
Huvudsaken är att fler människor kan få rent vatten eller rentav lära sig läsa.
Det tycker jag är viktigt.
God jul!
torsdag 20 december 2012
Lycka - är det provocerande?
Jag tror att de flesta människor vill känna lycka.
Att vara tillfreds med sig själv och livet.
Att vara tillfreds med andra och med de uppgifter som förhoppningsvis ges till en.
Inte sagt att lycka då kommer automatiskt, men detta kan nog ändå underlätta för lyckan att infinna sig.
Sorg, motgångar och misslyckanden behöver inte nödvändigtvis vara hinder för lyckan i det långa loppet. Tvärtom kan dessa stärka lyckan.
Men allt handlar ju inte om sin egen lycka. Hur är det när det handlar om andras - vilket förhållningssätt väljer jag då?
Hur känner jag mig när andras lycka blir tydlig?
Ärligt talat är jag lite förvånad. På Svenska kyrkan i Borås´ Facebook-sida har inlägget om vigseldagen 12-12-12 setts av minst 12,000 personer. Det är massor!
Ungefär 50 har också kommenterat händelserna den dagen, och påfallande många är negativa.
"- Ja, om 10 år är alla skilda..." o så vidare.
Visst är det nog många som bär på negativa erfarenheter vad gäller vigslar och äktenskap, men uppenbarligen är det betydelsefullt att uttrycka dessa också.
Kanske att man behöver markera sitt missnöje med livet, genom kommentarer på FB, och att det gör att frånvaron av lycka blir tydligare. Ens identitet som o-lycklig blir lättare att ta på allvar?
Jag vill inte raljera, utan jag ser detta som ett bekymmer. Vad gör vi åt alla olyckliga människor? De ofrivillilgt ensamma, det som aldrig hittar till en större kärlek att älskas av. Och att kunna älska tillbaka.
Ofta anar vi på löpsedlarna att andras olycka är attraktiv läsning. Uppenbarligen kan det också vara tvärtom - andras lycka är provocerande, och bör ges ... en justering för att påminna och hur tillvaron verkligen är.
Alltså,
Vi behöver finnas som kyrka för att bära ut evangeliet om att vi alla är älskade. Vi behöver sprida omsorg och kärlek, oberoende av vad personer gör och agerar. Det är inte så lätt - men vi har uppenbarligen som kyrka och kristna ett för samhället omistligt uppdrag - att ge vidare den kärlek som vi känner oss älskade med.
För vem skulle göra det annars?
Inte för att stat, kommun, landsting eller Humanisterna skulle erkänna det som migrationsverket inser - att man måste räkna med Svenska kyrkan och andra samfund för att vi ska ha ett samhälle värd namnet.
Men vi behöver ingen annans godkännande.
Vi är godkända genom Guds kärlek, i Jesus Kristus.
(Försök) var lycklig!
Att vara tillfreds med sig själv och livet.
Att vara tillfreds med andra och med de uppgifter som förhoppningsvis ges till en.
Inte sagt att lycka då kommer automatiskt, men detta kan nog ändå underlätta för lyckan att infinna sig.
Sorg, motgångar och misslyckanden behöver inte nödvändigtvis vara hinder för lyckan i det långa loppet. Tvärtom kan dessa stärka lyckan.
Men allt handlar ju inte om sin egen lycka. Hur är det när det handlar om andras - vilket förhållningssätt väljer jag då?
Hur känner jag mig när andras lycka blir tydlig?
Ärligt talat är jag lite förvånad. På Svenska kyrkan i Borås´ Facebook-sida har inlägget om vigseldagen 12-12-12 setts av minst 12,000 personer. Det är massor!
Ungefär 50 har också kommenterat händelserna den dagen, och påfallande många är negativa.
"- Ja, om 10 år är alla skilda..." o så vidare.
Visst är det nog många som bär på negativa erfarenheter vad gäller vigslar och äktenskap, men uppenbarligen är det betydelsefullt att uttrycka dessa också.
Kanske att man behöver markera sitt missnöje med livet, genom kommentarer på FB, och att det gör att frånvaron av lycka blir tydligare. Ens identitet som o-lycklig blir lättare att ta på allvar?
Jag vill inte raljera, utan jag ser detta som ett bekymmer. Vad gör vi åt alla olyckliga människor? De ofrivillilgt ensamma, det som aldrig hittar till en större kärlek att älskas av. Och att kunna älska tillbaka.
Ofta anar vi på löpsedlarna att andras olycka är attraktiv läsning. Uppenbarligen kan det också vara tvärtom - andras lycka är provocerande, och bör ges ... en justering för att påminna och hur tillvaron verkligen är.
Alltså,
Vi behöver finnas som kyrka för att bära ut evangeliet om att vi alla är älskade. Vi behöver sprida omsorg och kärlek, oberoende av vad personer gör och agerar. Det är inte så lätt - men vi har uppenbarligen som kyrka och kristna ett för samhället omistligt uppdrag - att ge vidare den kärlek som vi känner oss älskade med.
För vem skulle göra det annars?
Inte för att stat, kommun, landsting eller Humanisterna skulle erkänna det som migrationsverket inser - att man måste räkna med Svenska kyrkan och andra samfund för att vi ska ha ett samhälle värd namnet.
Men vi behöver ingen annans godkännande.
Vi är godkända genom Guds kärlek, i Jesus Kristus.
(Försök) var lycklig!
måndag 17 december 2012
singlar och gardiner
Ordet singel har idag en helt annan första betydelse jämfört med 25 år sen.
Att leva i ensamstående var inte vad man i första hand tänkte på när man pratade om hitlistan.
Längst ner i min hifi-stapel finns ett utrymme för ett gäng singlar, i dess förra betydelse.
Och det passade utmärkt att gå igenom ett gäng av dem när jag satte upp julgardinerna.
En del av dem lägg på skivtallriken då och då, en del bara står.
Visserligen är det roligt att sätta upp gardiner, att förändra och prägla ett rums utseende. Och sedan förra året har vi väldigt snygga julgardiner.
Detta trots att det var fel i förpackningarna, så att vi har en som är udda av de fyra vi har i vardagsrummet.
Snyggt!
Fast i köket blir det den gamla vanliga som jag satt upp i... ja, är det 11 året? Visst vi har en till, men den är både för tung för gardinstången och dessutom ofållad i kanterna. Och, som sagt- jag har ingen symaskin!
Julklapp?
Som underhållning spelar jag alltså igenom gamla singlar av väldigt varierande kvalitet.
Jag fastnar särskilt för två svenska: En av Johan Kinde och en av Paul Rein. De är fasansfullt dåliga.
OK, jag spelar bara b-sidan av Kinde, men ändå - nåt med Desperado - hallå - hur kunde man få pressa något så uselt 1989? Och Paul Rein är värre. "Is it really Love You´re after" eller liknande från -87.
Och Sounds-EP:n med bl a The Jesus & Mary Chain är repig. Tyvärr.
När jag hittar EP:n med isländska Unun från 1996 händer något. B-sidans låtar är väl lite brötiga, men a-sidan I See Red är trallvänlig punk är väldigt svår att motstå.
Och med jämförelsen av a- och b-sidan på en David Essex-singel från -82 inser jag att det som fortfarande är värt att spela idag - det var just indie-singlarna. Radiohitar, nja, de känns ofta väldigt gamla. Ur-gamla och tråkiga.
The Kane Gangs Gun Law från 1985 går jag däremot igång på. Fast visst är det också indie. De försökte bli något stort, men två år för sent. Å andra sidan är just den låten ett riktigt mid-80´s-mästerverk.
Känslan från nyromantiken finns där, fast i en betydligt mer gitarrbaserat sound, och funkkänslan från Duran Duran-stilen. Och så de där bombastiska synthtonerna som bryter in och av i ljudbildens balans, och tydliggör från vilket år det hela kom ut en gång.
Ok, det tar lite tid att sätta upp gardinerna - men det är det värt!
Att leva i ensamstående var inte vad man i första hand tänkte på när man pratade om hitlistan.
Längst ner i min hifi-stapel finns ett utrymme för ett gäng singlar, i dess förra betydelse.
Och det passade utmärkt att gå igenom ett gäng av dem när jag satte upp julgardinerna.
En del av dem lägg på skivtallriken då och då, en del bara står.
Visserligen är det roligt att sätta upp gardiner, att förändra och prägla ett rums utseende. Och sedan förra året har vi väldigt snygga julgardiner.
Detta trots att det var fel i förpackningarna, så att vi har en som är udda av de fyra vi har i vardagsrummet.
Snyggt!
Fast i köket blir det den gamla vanliga som jag satt upp i... ja, är det 11 året? Visst vi har en till, men den är både för tung för gardinstången och dessutom ofållad i kanterna. Och, som sagt- jag har ingen symaskin!
Julklapp?
Som underhållning spelar jag alltså igenom gamla singlar av väldigt varierande kvalitet.
Jag fastnar särskilt för två svenska: En av Johan Kinde och en av Paul Rein. De är fasansfullt dåliga.
OK, jag spelar bara b-sidan av Kinde, men ändå - nåt med Desperado - hallå - hur kunde man få pressa något så uselt 1989? Och Paul Rein är värre. "Is it really Love You´re after" eller liknande från -87.
Och Sounds-EP:n med bl a The Jesus & Mary Chain är repig. Tyvärr.
När jag hittar EP:n med isländska Unun från 1996 händer något. B-sidans låtar är väl lite brötiga, men a-sidan I See Red är trallvänlig punk är väldigt svår att motstå.
Och med jämförelsen av a- och b-sidan på en David Essex-singel från -82 inser jag att det som fortfarande är värt att spela idag - det var just indie-singlarna. Radiohitar, nja, de känns ofta väldigt gamla. Ur-gamla och tråkiga.
The Kane Gangs Gun Law från 1985 går jag däremot igång på. Fast visst är det också indie. De försökte bli något stort, men två år för sent. Å andra sidan är just den låten ett riktigt mid-80´s-mästerverk.
Känslan från nyromantiken finns där, fast i en betydligt mer gitarrbaserat sound, och funkkänslan från Duran Duran-stilen. Och så de där bombastiska synthtonerna som bryter in och av i ljudbildens balans, och tydliggör från vilket år det hela kom ut en gång.
Ok, det tar lite tid att sätta upp gardinerna - men det är det värt!
fredag 14 december 2012
121213 - rädsla?
Medveten skriver jag en motsats i rubriken, om dagen efter vår vigseldag i Caroli.
Hur kan det vara så att en dag av kärlek följs av en dag av rädsla?
Rädslan finns hos Skolverket, eller snarare hos alla rektorer som vill fira lucia i kyrkan, men som är jätterädda för att prästen som kommer dit kommer att tala förbjudna ord.
Har Du hört talas om CENSUR?
Det är det ord man får om man lägger samman orden
skola+präst+samling i kyrkan.
Tänk om prästen skulle gå över gränsen och säga några ord om kärlek?
Eller om att tro på något - NEJ HU hemska tanke!
Eller - än värre - att hålla något för sant så starkt att... ,
man skulle...
ja rentav kunna tänka sig att...
eller t o m verkligen gå i döden för att rättvisa och sanning är viktigare än livet.
Lucia är ett oerhört farligt helgon. Ändå låter vi våra skolbarn skoningslöst utsättas för berättelse om denna kvinna som inte gav sig.
Hade hon ändå inte kunna ljuga lite grann. Bara lite. Det hade känts så mycket bättre. I alla fall när vi nu berättar om henne för våra barn.
De kan väl lära sig ljuga lite?
Se så det kan gå om man håller fast vid sanningen! Man mördas!!!
Att vi sedan 1700 år efteråt minns detta helgon, kanske säger något om att hon gjorde ett val i livet som ingen av oss skulle våga göra.
Och att det valet var så viktigt att vi minns henne fortfarande.
Kanske är skolverket och våra rektorer inte så noga med att bli ihågkomna. Det lär de ju inte bli.
Rädsla räcker inte så långt. Däremot att stå upp för sanningen.
Även om den är stämplad JÄTTEFARLIG för oskyddade skolbarn.
Hoppas Du hade en fin Lucia-högtid och kom ihåg att kärlek, rättvisa och sanning kan ha betydelse också i ditt liv!
Hur kan det vara så att en dag av kärlek följs av en dag av rädsla?
Rädslan finns hos Skolverket, eller snarare hos alla rektorer som vill fira lucia i kyrkan, men som är jätterädda för att prästen som kommer dit kommer att tala förbjudna ord.
Har Du hört talas om CENSUR?
Det är det ord man får om man lägger samman orden
skola+präst+samling i kyrkan.
Tänk om prästen skulle gå över gränsen och säga några ord om kärlek?
Eller om att tro på något - NEJ HU hemska tanke!
Eller - än värre - att hålla något för sant så starkt att... ,
man skulle...
ja rentav kunna tänka sig att...
eller t o m verkligen gå i döden för att rättvisa och sanning är viktigare än livet.
Lucia är ett oerhört farligt helgon. Ändå låter vi våra skolbarn skoningslöst utsättas för berättelse om denna kvinna som inte gav sig.
Hade hon ändå inte kunna ljuga lite grann. Bara lite. Det hade känts så mycket bättre. I alla fall när vi nu berättar om henne för våra barn.
De kan väl lära sig ljuga lite?
Se så det kan gå om man håller fast vid sanningen! Man mördas!!!
Att vi sedan 1700 år efteråt minns detta helgon, kanske säger något om att hon gjorde ett val i livet som ingen av oss skulle våga göra.
Och att det valet var så viktigt att vi minns henne fortfarande.
Kanske är skolverket och våra rektorer inte så noga med att bli ihågkomna. Det lär de ju inte bli.
Rädsla räcker inte så långt. Däremot att stå upp för sanningen.
Även om den är stämplad JÄTTEFARLIG för oskyddade skolbarn.
Hoppas Du hade en fin Lucia-högtid och kom ihåg att kärlek, rättvisa och sanning kan ha betydelse också i ditt liv!
onsdag 12 december 2012
121212 = kärlek
Så var detta datum inne!
Det sista med samma siffror för både år-månad-dag på de närmaste 89 åren.
Och vad gör vi i kyrkan av detta?
Jo, naturligtvis inbjuder vi till vigsel!
Sista chansen att få ett datum som är lätt att komma ihåg, för den som är glömsk.
Och varför inte, oavsett datum, särskilja en enskild dag för att uppmana människor att gifta sig.
Det handlar om att ge en annan människa ett löfte om att älska och dela glädje och sorg med honom /henne, någon att leva med och för i trohet. Att säga orden uttryckligt och tydligt till honom/henne.
Det gör något med en människa.
Idag hade vi i Caroli 14 par som gifte sig. Alla var heterosexuella. Hade varit intressant att få haft med ett homosexuellt par, eftersom vi förberett oss för det.
Men naturligtvis är vi väldigt glada över att få varit med dessa 14 par och deras följen denna stora dag i deras liv.
Jag tror verkligen att en del folk tror att det måste vara jätteplanerat och kosta 200 000 för att gifta sig i kyrkan. Inget av våra 14 par har betalat en spänn för vigseln idag.
Och inte för cidern och tilltugget, barnvakten, agendorna, o s v
Vi hade många ideella som ville vara med idag och finnas till hands, just för att detta var en festdag.
Fast det blir det ju alltid när vi särskilt markerar kärlekens betydelse för världen, för oss och i våra liv.
Men, det gör vi ju faktiskt varenda söndag också. Och ganska många dagar utöver det.
121212 är förbi och de flesta av oss kommer inte uppleva något liknande.
Men kärleken - den består!
Det sista med samma siffror för både år-månad-dag på de närmaste 89 åren.
Och vad gör vi i kyrkan av detta?
Jo, naturligtvis inbjuder vi till vigsel!
Sista chansen att få ett datum som är lätt att komma ihåg, för den som är glömsk.
Och varför inte, oavsett datum, särskilja en enskild dag för att uppmana människor att gifta sig.
Det handlar om att ge en annan människa ett löfte om att älska och dela glädje och sorg med honom /henne, någon att leva med och för i trohet. Att säga orden uttryckligt och tydligt till honom/henne.
Det gör något med en människa.
Idag hade vi i Caroli 14 par som gifte sig. Alla var heterosexuella. Hade varit intressant att få haft med ett homosexuellt par, eftersom vi förberett oss för det.
Men naturligtvis är vi väldigt glada över att få varit med dessa 14 par och deras följen denna stora dag i deras liv.
Jag tror verkligen att en del folk tror att det måste vara jätteplanerat och kosta 200 000 för att gifta sig i kyrkan. Inget av våra 14 par har betalat en spänn för vigseln idag.
Och inte för cidern och tilltugget, barnvakten, agendorna, o s v
Vi hade många ideella som ville vara med idag och finnas till hands, just för att detta var en festdag.
Fast det blir det ju alltid när vi särskilt markerar kärlekens betydelse för världen, för oss och i våra liv.
Men, det gör vi ju faktiskt varenda söndag också. Och ganska många dagar utöver det.
121212 är förbi och de flesta av oss kommer inte uppleva något liknande.
Men kärleken - den består!
fredag 7 december 2012
en liten rapport
En vecka som är full av hopp från det ena till det andra.
egentligen skulle jag vilja ha två kalendrar - en vanlig filofax-typ och en digital. Då kunde jag ju föra in dubbelt så mycket.
Har insett att jag vid flera tillfällen under veckan ska vara på två ställen samtidigt. Då är det skönt att det är omöjligt. Jag kan bara välja och säga nej i de fallen.
Att få anställa en ny medarbetare är en ofta väldigt intressant och rolig uppgift, och det är något jag ägnat en del av tiden i veckan åt. Några bibelstudium, träff med Borås tidning, många sammanträden och några samtal med medarbetare, attesterande av räkningar, och tjänsterapporter, gudstjänster och dop, vigsel, konfirmander, ja, det är några saker som hinns med på en vecka.
Fast mailen och posthögen bara växer. Sån tur att det kommer finnas något att göra nästa vecka också!
egentligen skulle jag vilja ha två kalendrar - en vanlig filofax-typ och en digital. Då kunde jag ju föra in dubbelt så mycket.
Har insett att jag vid flera tillfällen under veckan ska vara på två ställen samtidigt. Då är det skönt att det är omöjligt. Jag kan bara välja och säga nej i de fallen.
Att få anställa en ny medarbetare är en ofta väldigt intressant och rolig uppgift, och det är något jag ägnat en del av tiden i veckan åt. Några bibelstudium, träff med Borås tidning, många sammanträden och några samtal med medarbetare, attesterande av räkningar, och tjänsterapporter, gudstjänster och dop, vigsel, konfirmander, ja, det är några saker som hinns med på en vecka.
Fast mailen och posthögen bara växer. Sån tur att det kommer finnas något att göra nästa vecka också!
söndag 2 december 2012
ett mycket farligt budskap!?
Jag tänkte inte göra om det, men det blev så i alla fall.
Kl 9:30 skriver jag till stor del en ny predikan.
Jag har kvar delar av min förberedda som en inledning - den saknas här. Men sedan följer nedanstående som blev huvuddelen av söndagens predikan i Caroli kyrka:
Det finns väl inget farligare budskap i vårt samhälle idag, än budskapet om Jesus!
År efter år återkommer diskussionen i skolor, arbetsplatser TV, tidningar, o på webben, i riksdag och kyrkor. År efter år blir den allt intensivare.
Människor uttalar sig som om det gällde livet. Splittringen är total.
Inte minst i vår Borås Tidning, där vi man väljer att ta fram positiva möjligheter på ledarsidan inför adventstiden, men där det också som idag skrivs krönikor där man inte alls räds för att fullständigt tappa allt som har med logik att göra.
Man säger: -Visst, jag tror inte alls på någon Gud, med den kärlek han älskar mig med vill jag inte alls ha med att göra!
Hur kan man känna sig hotad av något gott, man skulle kunna få från nån, som man inte ens tror finns?
Vi läser om att Jesus rider in på en åsna i Jerusalem för snart 2000 år sen.
Han kommer i princip naken, utan skydd, utan vapen, utan arméer med soldater, utan stridsvagnar och hästar, så var dåtidens maktfortskaffningsmedel.
Han kommer utan anhängare som inte har någonsom helst politisk eller samhällelig status.
Han har inget alls – han är kommer endast i kärlek, men ifullkomlig kärlek.
Han litar på att om han är naken kommer folk att vilja klä honom, att om han är hungrig så kommer folk, av kärlek, att ge honom att äta.
Några dagar senare, läste vi också nyss, är han i palatset, misshandlad, tagen tillfånga som om han vore militärt farlig,
en fara för nationen, folket, ja hela romarriket – INSER NI DET FULLSTÄNDIGT ABSURDA?
Utanför ropar folkmassan, KORSFÄST, men en av de mäktigaste i världen inser att den här mannen inte är skyldig till något ont alls.
---
Idag sitter vi här i kyrkan. Vi har läst igen om Jesus och intåget i Jerusalem.
Han rider ödmjukt in, och vi inser att här kommer Gud själv, och vill visa sin sårbarhet inför oss människor.
En sårbarhet som bara kan våga visas om man fullständigt litar på kärlekens makt.
Vi här i kyrkan vill föra fram berättelsen om den Gud som vill dela våra liv, som vill att vi ska älska varandra, vår nästa som oss själva.
Det är budskapet vi vill förmedla.
Samtidigt rasar debatten om detta budskap som är så farligt att människor blir som galna för att strida mot det.
Kärleken framställs som hotet mot skolbarnen, folket, ja, hela samhället!
Hur ska vi kunna låta våra barn utsättas för budskapet om att de uppmanas, av fri vilja, ta hand om varandra och förlåta, t o m den som de blivit slagna av.
Hur mycket kommer inte detta att rasera vårt samhälle?
Hur mycket kan inte kärlekens budskap köra vår nationalekonomi i botten, så här inför julhelgen?
Den som är vårt hopp om välfärdens fortsättning i Sverige.
---
Idag är det som om de två evangeliescenerna vi har läst återupprepas.
Den som kommer i ödmjukhet och om situationen där några kräver att budskapet om ödmjukhet och omsorg om varandra ska korsfästas.
Också idag skulle Jesus korsfästs. (Fast idag skulle vi göra det på skoltid?)
All media skulle vara där och se när Jesus naglas fast på ett kors, några skulle applådera, men vi från ledarsidor och politiska krönikor ändå se ett ifrågasättande om vart vi är på väg.
---
Vi som har kommit hit har gjort ett val.
Några kanske är här av nyfikenhet, men de flesta av oss är ändå anhängare av att vi i vårt samhälle definitivt behäver budskapet om att det finns en makt, kanske den enda, men ändå,
EN makt som fortsätter strida och kämpa för att vi ska se i kärlek på både oss själva och på varandra.
Vi vet att vi idag inte kan säga att vi tror på detta budskap och på denna makt utan att bli ifrågasatta.
Men vi ser att vi vinner alltmer respekt trots allt, bland människor omkring oss.
Många inser att vi behöver välja mellan det som har verkligt värde och det som är övergående.
Vi kommer alla bära budkspet vidare om den som kommer till oss, av kärlek, för att vara med oss, och för att lära oss om Guds vilja.
Det är ingen lätt uppgift för Gud.
Han kunde tagit till vapen, kunde utrotat oss alla.
Men istället väljer han närvaron och kärlekens väg.
Vare sig han korsfästs idag igen eller inte har du ett val.
Att låta budskapet få leva vidare i dig och i din vardag.
Och när du gör det – då vet du också att Gud lever i dig, oavsett vad andra skriver och säger.
Då bär du på Gud och Gud bär dig.
lördag 1 december 2012
lägesrapport för dubbelarbete
Prioriteringar är nödvändiga att göra på de allra flesta områden i livet.
Vi kan aldrig få allt. Eller göra allt.
För oss som lever i vårt samhälle idag med alla valmöjligheter handlar det ofta om våra egna begränsningar då vi måste välja och välja bort.
Så är det också på jobbet, inte minst för en nybliven kyrkoherde. Extra mycket gäller det då jag inte kunnat lämna mitt gamla arbete med dess uppgifter.
Hittills på den tolfte dagen inser jag att jag imorgon arbetar den 13e dagen i sträck.
Det jag gör i det ena jobbet, hindrar mig från att göra vad jag ska i det andra.
Hade sedan länge planerat in en ledig dag igår, för att fira en större födelsedag i familjen. Det gick sådär.
Det blev väl 2½ timmes jobb fördelat över hela dagen. Många telefonsamtal, lite mailande och lite förberedelser.
Hade ju tänkt hinna med en del av detta under torsdagen, men de två för mig nyinsatta mötena på 3 timmar tillsammans tog bort den tid jag hade behövt för att hinna med lite förberedelser.
Imorgon är det mycket nytt som ska ha förberetts, och för all del, jag har ju en gudstjänst ikväll också, samt ett nyårsfirande med församlingen. Roligt, ja visst.
Men prioriteringar innebär att släppa en del av det som det helt enkelt inte finns tid till. Och vara nöjd ändå.
Enkelt, nej, men nödvändigt.
till sist vill jag önska Dig ett
Vi kan aldrig få allt. Eller göra allt.
För oss som lever i vårt samhälle idag med alla valmöjligheter handlar det ofta om våra egna begränsningar då vi måste välja och välja bort.
Så är det också på jobbet, inte minst för en nybliven kyrkoherde. Extra mycket gäller det då jag inte kunnat lämna mitt gamla arbete med dess uppgifter.
Hittills på den tolfte dagen inser jag att jag imorgon arbetar den 13e dagen i sträck.
Det jag gör i det ena jobbet, hindrar mig från att göra vad jag ska i det andra.
Hade sedan länge planerat in en ledig dag igår, för att fira en större födelsedag i familjen. Det gick sådär.
Det blev väl 2½ timmes jobb fördelat över hela dagen. Många telefonsamtal, lite mailande och lite förberedelser.
Hade ju tänkt hinna med en del av detta under torsdagen, men de två för mig nyinsatta mötena på 3 timmar tillsammans tog bort den tid jag hade behövt för att hinna med lite förberedelser.
Imorgon är det mycket nytt som ska ha förberetts, och för all del, jag har ju en gudstjänst ikväll också, samt ett nyårsfirande med församlingen. Roligt, ja visst.
Men prioriteringar innebär att släppa en del av det som det helt enkelt inte finns tid till. Och vara nöjd ändå.
Enkelt, nej, men nödvändigt.
till sist vill jag önska Dig ett
GOTT
NYTT
KYRKOÅR!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)