Upp-o-ner?

Ibland är det svårt att få till allt som man önskar. Det känner ju alla igen.
Vi kan lätt föreställa oss något, vi önskar hur något ska bli, och planerar kanske för det. Sedan blir det ändå på ett helt annat sätt.

Ibland tvingas vi göra prioriteringar som tycks gå helt tvärs mot vad vi egentligen skulle eller förväntas göra. Att skifta uppgifter i mitt arbete är en sådan sak.
Både präst och chef är ibland svårt att kombinera för vissa tider och dagar tar chefs-delen så mycket större plats.

Å andra sidan, att efter en dag eller två nästan helt inriktad på chefs- och ledarskap få fira en enkel Taizémässa som ikväll, ja det gör även mig lugn, trots att jag håller i den.
Lugnet som Taizémässorna ger skapar ny kraft att fortsätta arbetet med det som ibland känns tungt.

För ett tag sedan insåg jag att bara för att vi har en möjlighet, så är det inte säkert att en förbättring blir bättre. En av de saker jag äger tänkte jag byta ut, till något bättre, mer pålitligt, ganska mycket nyare. Och det är ju bra att slippa besvär och problem och samtidigt få något bättre.

Så, jag genomförde bytet, gjorde mig av med det gamla och köpte en liknande, fast nyare.
Och allt är frid och fröjd... men nöjd? Tja, det var väl OK....

Karaktären, situationen som hörde till den förra, äldre varianten var mer värd och som gjorde mycket av helheten. Bra med nyare, fast det blev ändå lite fel.

Lyxproblem uppenbarligen, men har faktiskt gett mig en insikt i var värdet ibland ligger. Inte i det som syns utåt, eller i det som marknaden värderar högre.

Som livet i allmänhet. Vi älskar inte någon för att den är fel fri och perfekt utan för att vi lär oss att leva med någon som är en människa, en som vi. Där ligger det stora värdet - att dela.

Och då, när vi lever med sådan kärlek, då kan livet vara upp-o-ner och ändå vara alldeles utmärkt.

Det går framåt! Eller?

Wordfeud är ett av de spel jag använder mig av för att vila hjärnan ibland. Möjligen för att sätta igång hjärnan ibland också. Och jag gillar ju språk, så det är naturligt att gilla att greja med ord.

Samtidigt känns det inte dagsfärskt ( alternativt ord till uppdaterat/up-to-date). Til exempel finns inte ordet "app" med i ordlistan. Illa för en app, tycker jag.

I samband med en kyrkoturistkväll jag deltog i idag, kom vi att prata om gamla byggnader. Kyrkor är ju i princip de enda gamla husen vi har. Jag är visserligen väldigt stolt över Caroli kyrka i Borås, som är stans äldsta byggnad. Och det kan man ju skryta med.
Samtidigt vet jag ju att innan jag började jobba i Caroli så hade jag ju flera arbetsplatser som var från 1200-talet. Kändes helt naturligt!

Vad annars har vi från 1200-talet som är öppet för alla, ofta och regelbundet och som säger något oerhört viktigt om vårt land och vår kultur? Det är svårt att komma från det, kyrkornas betydelse.

På andra håll finns ju så pass och ännu äldre kyrkor som är enorma katedraler, men som ändå består, trots att de är 900 år gamla. Vilken byggarkonst! Vilket yrkeskunskap! Och vilket slit!

Jag brukar ibland jämföra med min gamla låg- och mellanstadieskola. Jag började klass 1 år 1979 och då var skolan endast några år gammal. Kändes modern och fräsch. Byggd i den tid som var positivismens höjdpunkt, d v s den ideologiska riktning som bara väntade på framsteg efter framsteg, som till slut skulle leda till att vi skulle veta allt. Underförstått, ingen skulle längre ha behov av religion. Sånt är gammaldags och kan ersättas med vetenskap och kunskap.

Som alla vet är den ideologin död. Och begraven.
Religion lever kvar, just för att det fortfarande säger något om livets värde och mening. Fast jag gillar namnet på det andra - positivism.

Skolan då, hur gick det med den?
Jo, den gick samma öde till mötes. Den har varit riven ganska länge nu och stod väl nånstans runt 30-35 år.

De gamla katedralerna däremot står kvar. Kanske bör de göra oss ödmjuka för hur vi ser på livet och och på vår tid. Allt går inte enbart framåt.
Och i det perspektivet är det heller ingen nackdel att snedstegen i såväl ideologi som arkitektur jämnas med marken, för att visa att det gamla faktiskt hade mer att säga nutiden, än de nya påfunden.
Det är också ett slags framsteg.

God fredag!

Som den kallas på engelska - good friday. Det är inte mycket människan behöver göra utan Gud gör, med hjälp av sin son, desto mer.
Hade tänkt lägga ut predikounderlaget här, men eftermiddagen hade för  många uppgifter för att det skulle hinnas med.

Råkade komma in på teodicéproblemet annars. Väldigt sällan det händer, men årets långfredagspredikan blev mer av teologiskt resonemang än mina annars känslofyllda direkt-in-i-händelsernas-centrum-predikningar.

Gud värjer sig inte mot ondskan, Guds son tar inga genomvägar genom smärtan och lidandet, för gud vet också att vi inte kan göra det. Inget fusk, från guds sida alltså.
Och den idén har ju kyrkan kämpat mot under sina första århundraden.

Men vad hade varit poängen med hela Jesu död och uppståndelse om han tagit en genväg? Om Jesus tagit gräddfilen förbi allt det jobbiga, bara för att han råkade vara Gud också?

Poängen är att han gick in i döden fullt ut, för vår skull, för att också vi ska dela detta - Gud och människa. Och efter Jesu verkliga död kan vi veta att Gud delar även detta med oss människor. Inte bara födelsen och livet.

Johannes skriver mycket utifrån att skriftens löften ska uppfyllas, men en detalj jag lärde mig under förberedelserna var att de fyra soldaterna vid korset stilistiskt sett motsvaras av att där också finns fyra kvinnor. Det går att få antalet kvinnor till två eller tre, men också till fyra, vilket troligtvis är fallet. Maria, Jesu mamma och hennes syster är de två första. De är så välkända att de inte presenteras närmare.
Johannes skriver då troligen om sig själv, som lärjungen som han älskade och som den som vittnar om allt detta. Och om då Maria, Jesu mammas syster också är Johannes mamma, så är det ju inte så konstigt om hon inte är närmare beskriven. Och hon hade ju ett namn... vet du vilket?

God påsk så länge!