veckans ord - klocka

Vi kan naturligtvis ifrågasätta klockans makt nu för tiden.
Är det vi som styr tiden eller är det tiden som styr oss?

Det borde vara vi som styr tiden, för vi har ju alla tänkbara medel för att ha bra kontroll: vi har klockor, vi har kalendrar och fler och fler har kalendrar som inte säger till vad du ska göra när du knäpper upp knappen på filofaxen eller öppnar pärmen, utan rent av plingar till när det är något du ska påminnas om.

Det är inte längre du som håller i trådarna för ditt schema, utan schemat håller ordning på dig. Och det kanske är bra, får då kan man vara helt och fullt här och nu. Eller?

Men ordet klocka...?
-"What time is it?" frågar de i Storbrittannien.
- Wie viel Uhr ist es? frågas i Tyskland.
Franska o annat ger jag mig inte på...

Orden som används är tid och ur. Inte klocka (bell).
Hur kommer det sig att vi i svenskan har ordet klocka istället för att vi frågar
- hur mycket är tiden? eller
- vad står uret på?

Funderar på om det har med våra kyrkor att göra. Där fanns länge länge socknens enda angivare av tid. Och för att sprida ut i socknen vissa tidsslag som markerade när dagen började, när det var mitt på dagen eller när kvällen kom, för att inte tala om när helgen inträdde, för att inte bryta sabbatsbudet, så klämtades i klockan som hängde i tornet eller i stapeln.
Hur skulle man annars kunnat veta något om vad tiden var om inte genom kyrkklockans klämtande som nådde ut runt hela bygden? Det är ju just genom sockenbegreppet, som markerades av att man hörde till samma kyrka, som vårt svenska samhälle är uppbyggt.

Hur mycket slår klockan? fick man fråga sig då den satte igång och då kyrkklockorna slog var timme, och så småningom även med kortare intervall.
I Caroli klocktorn slås timmar med en dovare klockklang och kvartar med en ljusare.

Så med tanke på detta är det inte så konstigt att vi frågar oss vad kyrkklockan slår för att markera hur mycket uret är, men här är i alltså ännu ett exempel på hur kyrkan bestående har påverkat både vårt språk och vårt dagliga beteende.
Och så skriver vissa att religionen aldrig kan föra ett samhälle framåt?

-Bah! säger jag. Religionen är en omistlig del av vårt samhälle, både historiskt och dagligdags.

När det säger - sakta in...

Har blivit sjukskriven i ett par veckor på heltid.
Efter att ha insett att jag bara mår sämre och sämre när jag trappat ner ända sedan i slutet av november, så känns det som att det är bäst att stanna helt ett slag.

Yrsel, huvudvärk och konstiga temperaturvariationer i kroppen. Lite svårt att sova ibland, lite "motstånd".
Och bit efter bit så släpper jag efter för att försöka må som jag verkligen mår.
Axlarna börjar värka, yrseln kommer och går, då och då tycks jag bara ramla ihop. Men då kan jag lägga mig, eller sitta still.
Jag märker också hur effektiviteten minskar - jag behöver inte fylla upp varje sekund och inte behöver jag vara tidsekonomisk. Jag behöver inte följa någon klocka eller särskild dag.

Har fått väldigt många omtänksamma kommentarer via sociala media. Något som jag blivit väldigt glad för, och många har sagt att det är dags för mig att vila ett tag, efter det intensiva dryga år som rusat fram. Fast det  verkar som att de flesta är beredda på att jag har gått längre in i utmattningssymptomen än vad jag själv tror. Och många har nog väntat på det, med det tempo jag haft, ett tempo som är omöjligt att bemästra, vilket jag varit medveten om.

Alla behöver omställningstid, och en paus då och då. Jag har istället valt att prioritera andra framför mig och att utföra så mycket av de arbetsuppgifter som jag haft, som jag bara kunnat. Naturligtvis för att jag har önskat det själv.
Även om det funnits en hel del uppgifter jag tydligt markerat olämpligheten i att genomföra. Jag menar, det finns ingen organisation som orkar med och som lyckas implementera (OK, sätta i verket, menar jag) 12 olika parallella processer på en mycket begränsad tid. I alla fall inte när flera av dem handlar om personalen i sig.
Men det har vi gjort och som ett brev på posten också fått stora förändringar personalmässigt. På senaste halvåret har det gjorts förflyttningar som motsvarar c:a 55% av de anställda i den organisation jag var kyrkoherde i. Ett enda av dessa fall, en studieledighet, har tagit mig ungefär två hela normala arbetsveckor.

Så att kroppen säger - sakta in - det är helt normalt. Inget att fundera över. De veckor jag är heltidssjukskriven jobbade jag in i september.
Därför tar jag igen en del tid jag missat och låter det snurra färdigt. Och när det satt stopp är jag reda att börja gå igen. I normal hastighet.

Förra veckans skrattis

Måste erkänna att jag imponeras av de människor som går över sina egna förmågor och kastar sig ut i ett område som de inte känner till, som de inte behärskar, men de gör detta modiga för att det de känner måste - trots allt - sägas.
Ibland blir det bra , ibland blir det allt annat än...

Jag har några minnen av min egen far, som verkligen platsar in bland de första. Och skrattisen från förra veckan är ett riktigt bra exempel på det senare.

En insändare i BT fredagen 14/1 har rubriken "Förbjud religiösa skolor".
- Ja, det är väl inget jag går igång på så mycket, men religion.. ja, jag läser, tänkte jag.
"Moderna Tider" skriver (och jag förflyttas med en gång i tanken till 1982 och den modernitet som Gyllene Tider stod för (*IRONI*) ):
"Kunskapsnivån blir alltid lägre när den ska styras av religion" och lyfter fram exempel på att vissa religiösa inte tycker att barn ska lära sig simma, inte tillåter att ta emot blodtransfusion eller att "det räcker om pedofiler går och biktar sig för att bli rentvådda".

Wow, här har man hört talas om massor och blandar ihop allt i en ordentlig soppa. Tänk om personen insett att staten ansvarar för skolundervisningens innehåll (där blodtransfusioner inte ingår!) och att företrädare för romersk katolska kyrkan inte fungerar som Sveriges domstolsväsen. Drygt ett halvt tusende präster är avsatta under de senaste åren, inte enbart p g a pedofili, men i summan finns en hel del som är kopplade till denna anklagelse.

Mig veterligen finns ingen i Sverige som hävdar vad "Moderna Tider" skriver. Pedofiler ska dömas och ges vård för sitt sjuka beteende! Fast... vad har pedofiler med kunskapsnivån i skolan att göra?
Ja, soppa, var det ja!

"Religionen kan aldrig föra ett samhälle framåt" dräper skribenten till med, som sammanfattning på att alla stora religioner och små sekter begår mängder med övergrepp.

Begår en religion övergrepp? Visst, det har skett inom religionerna, men för det mesta handlar det om människor som ibland inom religionens ramar, eller den politiska ideologins eller genom sin socialt accepterade status, genomför övergrepp. Jag har svårt för att ta bort den enskilda människans ansvar för sina handlingar. Det som inte är ansvariga för dessa är heller inte myndiga.

Ja, så kan vi fortsätta. Men tänk att välja att skriva en insändare om vetenskap, skolväsen, religion och historia utan att ha någon som helst insikt i dessa! På sätt och vis är det beundransvärt, för att få plats med så många klavertramp i en kortfattad insändare är en bedrift som fick mig att skratta.
Vad väljer man att utsätta sig för???

Undrar om skribenten själv gick på en religiös skola? I så fall kan denne ha en poäng. Om inte bör den skola denne gick i - eller skolkade ifrån - stängas, för vi kan i vårt samhälle knappast acceptera att folk utsätts så för sin egen brist på insikt, att liknande tankar kommer i tryck.

Ja, skratta ni som läser detta i framtiden, men 2014 hade vi faktiskt inte kommit längre....
:-(

telefontid

Ibland undrar jag hur det skulle vara att ha telefontid?
Minns att det fortfarande fanns på min förra arbetsplats - onsdagar mellan kl 10 och 12 fanns expeditionssekreterare och präst tillgängliga.
då förstod jag aldrig poängen, eftersom jag var tillgänglig för det mesta annars också. Jag använde min egen privata mobil till jobbet också.

Idag är jag i mitt arbete så mycket uppbunden att det kanske vore idé att prova på detta igen. Fast risken är, tror jag, att det får en negativ effekt.
Om många vill nå mig under den tiden, blir det ju ändå svårt att komma fram, för nån annan ringer. Eller besöker mig. Dessutom kanske många tror att man inte kan ringa annars, och tillgängligheten tycker jag själv är väldigt viktig. Fast med SMS, mail eller brev är man ju inte beroende av att två personer är lediga samtidigt, vilket underlättar väldigt.

Fick en lapp härom dagen. En man hade försökt få tag i en präst men misslyckats. Det var måndagen före jul. Han ville prata med mig om detta, men än har han inte hörts av.
Jag hade som vanligt som kyrkoherde telefonen på, och tror att han ringde mig. Vet ju inte definitivt, men den dagen blev jag uppringd av ett hemligt nummer.

Det tolkar jag så här: den som ringer från ett hemligt nummer, vet om att man har det. Vill man inte lämna ut det, innebär hemligheten att man måste ringa själv upprepade gånger för att nå fram. Jag blev bara uppringd en gång.
Man kan, om det är ok att visa sitt nummer, skicka ett SMS och tala om att man vill bli uppringd. I alla fall om man ringer till en präst.
Man kan tala in ett meddelande på telefonsvararen att man har ringt, och om man vill, uppge sitt nummer så att man kan bli uppringd.

Den som inte gör något av detta räknar jag inte med vill ha någon mer kontakt med mig. Antagligen har denne löst sitt ärende på annat sätt.
För det finns ytterst få som har anledning att säga att det inte går att få tag på mig. Faktiskt är det så, att jag har arbetsuppgifter att göra, och sitter därför inte och vaktar på telefonen för att få något att göra. Det hade varit väldigt illa.
Och jag ringer inte upp någon som har ringt där numret registreras, för jag har så många jag behöver ringa till ändå att tiden inte räcker till för dem som vill att jag ska ringa. Lite dumt då att ringa till dem som inte säger detta eller där ärendet redan är förbi.

Och skulle jag ha en telefontid och mer än en ringer...., nej, det var ju inte lösningen på det här problemet, tyvärr...

Detta gör kyrkan för tiggarna - BT debatt

Detta gör kyrkan för tiggarna

Svar på insändare/debattinlägg i BT idag

Signaturen ”Leva som man lär” tycker att kyrkorna ”kunde ha gjort betydligt mer för romerna i Borås”. Mer kan man alltid göra, men jag anar att skribenten helt saknar kunskap om vad vi faktiskt gör.

Jag hade önskat att du tagit kontakt med oss för att få svar på dina frågor, men välkomnar dig nu i efterhand istället. Här är dock några exempel.
I våras när nätterna fortfarande var riktigt kalla inbjöd vi, med hjälp av Facebook-gruppen Vad kan vi göra för våra vänner i Borås, alla intresserade till ett möte.

Strax därefter öppnade vi Caroli kyrka nattetid under ett par veckor för övernattning för hemlösa, tills den värsta kylan gav vika. Inte många andra gjorde något vid det här laget eller visade intresse, även om BT redan då var engagerade. Dock erbjöd personer sin tid eller kom med mat, varav de flesta hörde till någon kyrka. Det här var en tidsbegränsad akutåtgärd, och vi vill som kyrka inte acceptera att människor fryser ihjäl i vår stad, vilket ingen i Borås är förtjänt av.

Vi har både gett och förmedlat överbliven mat till romerna och vi har arbetat för att de skulle få bajamajor, samt själva upplåtit mark för detta. De som kommit till oss vid till exempel gudstjänster har vi också inbjudit till de sammanhang där vi brukar träffas.

Visst var givmildheten för en dag fantastisk vad gäller kläder och dylikt innan romerna åkte hem. Vi kyrkor har under hela hösten haft den ekumeniska ”Porten” öppen, dit romer och andra kommit för att få kläder. Precis som vanligt, och insamlingen fortsätter framöver. Nöden har inte lämnat oss och ”åkt hem”.

Vi inom olika kyrkor och andra organisationer samverkar ofta inom olika områden. Därför har vi inbjudit till träffar också i höst, där även företrädare för kommunen varit med. Detta är nödvändigt för att hjälp och sociala skyddsnät ska vara så effektiva som möjligt, och för att nå rätt.

”Leva som man lär” särskiljer romer från oss övriga som bor och rör oss i Borås, men Svenska kyrkan i Borås finns till för alla. Romernas situation är mycket komplex, och det är viktigt att vi ser till helheten i Borås, så att vi gör rätt saker. Det vi gjort (hygien, mat, kläder, husrum med mera) och den nivå vi valt att göra det på, har varit till nytta för hela Borås. Det har knappt kostat något, men visat på medmänsklighet, dock utan att påverka i ett längre perspektiv.

Men varför särskilja människor? Svenska kyrkan i Borås har under året fortsatt att dagligen besöka människor, och ge rådgivning till flyktingar (tillsammans med andra kyrkor). Vi fortsätter att erbjuda samtal, möten och akuthjälp för att boråsare inte ska behöva sakna mat eller för att inte hela tillvaron ska rasa ihop för en enskild. Vi har gett stöd till vårdpersonal och äkta makar. Vi arbetar för att stödja hela Borås, på många olika sätt, ofta tillsammans med andra. Och det sker även när det inte syns eller skapar rubriker.

Kristian Yngvesson
kyrkoherde (2013), församlingschef, Caroli församling

same same but different

Att komma tillbaka till jobbet när allt är likadant, men samtidigt på ett annat sätt ger en speciell känsla. Allt är välbekant men det välbekanta är till vissa delar i andra positioner.

Egentligen är ganska mycket så. Vi kommer i tiden aldrig tillbaka till en punkt som vi lämnat, även om vi kommer till en liknande situation. Dagarna på jobbet kan vara sådana. Fast nu efter nyår, när Svenska kyrkan i Borås genomgått en förändring, är det lite större förändringar än vanligtvis.

Nu började jag ju visserligen det nya pastoratet som vikarierande kyrkoherde i tre dagar. Men jag tog ner min titel och det skämtsamma tjur-ko-herde-kortet i fredags kväll, innan jag gav mig hemåt.
Jag har minskat ansvar och minskad initiativförmåga, minskade sammanträden och minskad lön.
Vilket känns väldigt skönt, då kombinationen under de senaste 14 månaderna varit allt annat än genomförbar på ett sunt och kvalitativt bra sätt. Jag har då prioriterar den högre kvaliten och det innebär att jag ligger lite efter med det sunda. Behöver sova mycket. Behöver vara oengagerad. Behöver tänka mer utan att det ska ha ett visst syfte eller effektivitet.

Var sak har sin tid, och den kommer inte åter. Inte på samma sätt. Men något annat kommer, på annat sätt. Och vare sig det är bättre eller inte är det ett tecken på att vi lever. Och det är värt mest.

Så vare sig går tillbaka till något gammalt eller möter något nytt, så har du både med dig historien, men möter nuet på ett nytt sätt.

GOTT NYTT ÅR!

Så räknar vi om igen.
Det är lite av syndabekännelse över det hela. Nytt år, nya möjligheter. Det gamla som har varit, har gått, och något nytt ha kommit istället. Ja, nu ska jag passa på att bättra mig, göra mindre onyttiga saker och tänka mer på andra.

Så går det några månader och ... ja, en del har vi säkert lyckats hålla, men inte allt som vi tänkt oss, om vi verkligen ville börja om på nytt.

Ett år är en ganska lång tid. Vi behöver ha vår tid uppdelad i kortare tidsomfång, om vi verkligen ska kunna jobba med oss själva, om vi ska kunna utvecklas och bättra oss, på olika områden.

Därför har vi ju i många gudstjänster just det här: ofta i början brukar vi lämna det gamla och gå in i något nytt. Det gamla är borta, och nu får vi nya möjligheter.
Vi behöver ha det och vi behöver ge oss själva chansen att förnyas och förbättras. Det är naturligtvis bara vi själva som förlorar på att inte ge oss den reflexionen.

Så passa på, om inte annars, så under detta nya år, att ge dig själv en chans genom att regelbundet via gudstjänsten eller genom samtal reflektera över dig själv, lämna det gamla, låta det bli förlåtet och glömt, göra det som blev fel bra igen, förnya din inriktning i livet och på de områden som behövs - förbättra.
Du är värd det i år!