om att gå in för landning... eller är det "take-off"?

Det är rätt så personligt just nu på bloggen...

Så har den här veckan kommit: den sista veckan på mitt jobb.
Ja, inte bara på mitt jobb utan också i min församling.
Ja, som präst behöver jag ju ha en personlig församling, en församling där jag hör hemma som person. Och inte bara jag, utan hela min familj har känt min jobbförsamling som sin församling.

Det är svårt att bryta med. Kanske inte behövs heller men om inte så skapas en konkurrenssituation som inte säkert är önskvärd.

Sista veckan avslutas med en avskedsgudstjänst i Caroli kyrka i Borås.
Kanske är det inte landning utan "take-off" - jag lyfter från min position, för att flyga någon annanstans. För en präst är det nog inte så konstigt och jag har ändå varit i församlingen i närmre 7 år.
Så sista veckan: rensa ut, säg hej till många som jag sagt hej till som vanligt vecka ut och vecka in. Dags att säga hej då till de i församlingen som litat på mig, som haft behov av samtal, vi som delat tillhörighet och närhet, som delat liv.

Det kostar på. Jag bär en sorg. Som vid alla viktiga uppbrott.
Jag tror Gud leder vidare: mig, församlingen och varje människa. Det är bara jag som lämnar så det är ett gott tecken- ändå finns saknaden, redan nu.

Tack Gud för att Du leder, genom allt!

att ta ut sin rätt

Efter några veckor känns det som att jag nu är inne ordentligt i föräldraledigheten. Jag hag egentligen ingen lust att jogga, att engagera mig eller bry mig och det som rör jobbet.
Och samtidigt kan det komma ett mail som i mig säger tvärtom:
-å, det här skulle det vara kul att sätta igång o jobba med!

Idag har jag haft "ledig dag", d v s min fru har tagit huvudansvaret i hemmet när jag har träffat vänner o bekanta och skulle gått på konsert, vilket jag gärna brukar göra.
Fast trött, efter de senaste morgnarna och en o annan vaknatt, och efter längtan att få träffa frun lite mer så kom jag ändå fram till att stanna hemma. Trots redan inköpt biljett.

Fast när varje morgon börjar kl 06,00 är det kanske inte läge att komma hemkörandes vid 2-tiden på natten.
Tröttheten och barn-fokuset tar ut sin rätt. Tja, det är väl bara att hänga med.

plötsligt kommer chansen...

Häromdagen såg jag en möjlighet att göra något som jag haft i mina tankar i flera år.
Det var en sån där sak som jag tänkte länge att jag ville göra, men som det egentligen inte spelade någon roll vilken dag det sker. Och då kan det bli så, att det inte sker direkt.

Det är annars det lättaste - att göra direkt så att så få saker ligger o väntar.
Att vara föräldraledig gör dock att det samlas en del saker som inte kan göras på en gång, och sedan kan det rentav vara för mycket för att fixa allt när väl tillfälle ges.

Det jag gjorde blev väldigt bra och jag kände mig glad efteråt. Och inte bara jag blev glad!
Det var inget svårare än att ringa en gammal vän jag inte pratat med på många år, och vi fick ett väldigt fint samtal på nån knapp timme. Och känslan av att vi kanske inte hade setts på ett par månader snarare än hörts på flera år, var också välkommen.

Så ta chansen när det kommer att bara göra den enklaste sak - hör av dig till nån du inte pratat med på länge! Liten insats, men kan kännas som en fin belöning i att återkoppla kontakten.

Tre veckor - seriöst!

Nu är det drygt tre veckor som jag varit föräldraledig seriöst. Alltså sedan min fru återgick i arbete utanför hemmet.
Första veckan gick sådär: insåg efteråt att jag besökt alla tre distrikten i min församling som jag är chef över, under samma vecka. Visserligen handlade bara den första gången om jobb. Sedan var det öppet kyrkis/förskola och en vanlig gudstjänst.
Vecka två blev vi sjuka, så det var inte så mycket valmöjlighet. Hade önskat ta mig ut i världen, utanför hemmets vrå på lördagen, men då var jag sjuk så det blev inget. Kände mig liite instängd. Men så hade jag ju feber också.

Tredje veckan blev det påsk, och då hade jag ju bestämt att jag skulle jobba lite grann. Så under fredag, lördag och söndags-dygnen var jag på jobbet några timmar.

Och igår blev jag kallad till ungdomsgruppen, och den ville jag ju gärna komma till.
Så helt fri från jobbet har jag inte blivit, men det är mest för att det varit roligt som jag har haft något finger med i spelet.
Så när jag fick frågan på påsknatten om jag inte var föräldraledig och tog hand om barnen, svarade jag: jodå, men dom sover ju nu.