ny biskop i Skara - välkommen!

Ja, det här kommer lite sent, men det är en hektisk tid just nu. Många förändringar just nu.
Och en stor för Svenska kyrkan i Skara stift - vi valde en ny biskop i tisdags - Åke Bonnier!
Välkommen!

Ser fram emot att träffa och lära känna honom. Han kommer att vara biskop under 2014 då Skara stift firar 1000 år som stift, vilket är något att fira. Förhoppningsvis fortsätter han sin föregångares välkomnande bemötande av människor.
För mig gjorde han ett mycket gott intryck under utfrågningen, hade både humor och värme ( ja, de brukar ju hänga ihop förstås), och visade sig vara villig att lyssna. Fått för mig att han nog ändå är någon som gör vad han ska, vilket inte behöver vara en motsättning, som en och annan kan tro.

Snarare ser jag det som en förutsättning, för den som inte har förmågan att lyssna in, kan slå in på en väg som denne varken vet vart den leder, hur lång tid den tar eller hur det ser ut när man - men lite tur - kommer fram.

En god och regelbunden bloggare, vilket han kanske skulle sluta med i o f s. Fast, det är bra att vara synlig och "transparent". Ser fram emot detta, även om jag samtidigt kommer sakna vår nuvarande. Tack Erik, välkommen Åke!

Svenska kyrkans insamlingskampanj

På Borås Tidnings ledarplats tar chefredaktör Stefan Eklund igår upp Svenska kyrkans (SvK) nya metod att samla in pengar. SvK borde skämmas, tycker han.

Jag har precis hämtat BT från brevlådan för att bara kolla igenom ledarsidan innan jag åker iväg till kyrkan för att fira gudstjänst.
-Det kan ju hända att BT skriver något, som jag behöver kommentera, tänker jag.
-Jaha, det är visst så, tänker jag och blir lite stressad, för det är en hektisk dag med tre gudstjänster och två offentliga samtal som jag ska leda/deltaga i.

Men, när jag läst, så kan jag inte mer än instämma. OK, jag kanske inte tycker det är nödvändigt att skämmas, men att ifrågasättas är på sin plats.
Jag delar kritiken att metoden är hopplös att förstå - både hur man ska göra för att skänka pengar och vad den har med insamlingen att göra. Jag har tidigare varit inne på insamlingssidan och irrat runt och irrat ut. Jag begrep inget.
Och jag skrattar och skakar på huvudet när Eklund formulerar sig angående Montezami som väderuppläsare.

Får också höra av en arbetskamrat att en referensgrupp denne ingår i, har kommenterat och kritiserat insamlingsmetoden, men det är klart - det finns ju en växande fundering över nationell nivås förankring i verkligheten. Den förankringen enbart är vad som motiverar den nivån - saknas den, spelar nationell nivå ut sig själva. De tog ingen hänsyn till kritiken.

Ganska många av oss tillhör SvK, så vi är många som inte behöver skämmas. Fast det gör vi just därför. Så tack, Stefan, för din uppmärksamhet och träffsäkra reflexion.

Jag har absolut inte något emot att vi som kyrka talar olika språk för att nå olika människor. Det är ju fullständigt nödvändigt. Men samtidigt är det viktigt att språken upplevs komma från samma källa.
Här finns en viss tvekan vad gäller det. Men framför allt hade det varit bra att framhäva varför någon över huvud taget skulle känna en vilja att lämna ifrån sig av sina pengar.

Den här insamlingen handlar inte om mina kompisar, stadsministern eller Montezami. Det handlar om hur vår värld ser ut, och att jag behöver informeras och väckas att bry mig.
Och därmed göra vad jag kan för att åstadkomma en förändring.

Och detta, det viktigaste, är helt osynligt för den som råkar stöta på insamlingens reklambyrå-excess.

människa bakom musiken

SVT sänder för närvarande mångder med musikdokumentärer. Låtar som förändrade världen, hårdrockens historia, the making of Achtung Baby och andra milstolpar o s v. Detta i en tid då melodifestivalen sågs av nästan halva Sverige mm.

Det finns mycket att lära sig. Jag har ju sällan fått den hårda rocken gratis. Altså, jag har fått försöka tycka om det jag hör, även om jag inte tycker om det jag hör. Och det gäller inte bara hårdrock - det finns hur många olika stilar som helst där jag kan utmana mig själv att utvecklas och lära mig förstå charmen med en viss stil eller artist.

Trots detta var Okej-dokumentären kul att se. De skrev trots allt lite grann om synthartisterna, även om de gott kunde haft lite mer av den varan. Å andra sidan fick jag ju läsa en del om musik jag inte tyckte jättebra om, vilket då skapade en nyfikenhet, trots allt.

Mest glad blev jag nog ändå över dokumentären över Kids in America, låten som gjorde Kim Wilde känd över nån vecka. Vilken effekt det måste varit i en tid långt före internet och smartphones!

För egen del minns jag att jag hörde den på radio, men det var först med Wiew from a bridge som jag fastnade för Kim Wilde, sent samma år (inte helt säker, men jag tror det står 1981 på singeln). Kanske har jag aldrig senare fastnat så, för en nyligen hypad artist, som för Kim Wilde.

Härmed tillkännages att det första album jag köpte, då jag valde helt fritt - och kunde i princip köpt vilket som helst - var Kim Wildes andra album Select.
Jag visste en enda människa som utöver mig visste vem hon var. Fanns ingen i min klass vad jag vet och ingen annan heller för den delen. Men vi var i alla fall två som tyckte om hennes musik.

Och så var hon ju snygg också! Och det är hon fortfarande! Fantastiskt bra att se att det kan hänga i trots att vi alla blir äldre.
Men det var musiken som jag fastnade för. Visst är det pop, fast "modern" [SIC!] sådan. Visst är det lite glättigt, men alltid med visst djup i känsloläget. Och en tjej som låter som ett band. Inte som någon som bara sjunger till sessionsmusiker. Musik med medvetet uttryck. Jag uppfattade inte då att det fanns någon mer, fast idag vet jag ju flera. Men de hade inte samma genomslagskraft.

Men visst var det roligt att få en dokumentär om henne och jag tänkte att. ja, det var första singeln, nu vill jag ha fortsättningen också fram till och med Close 1988.
En dokumentär om ett syskonpar med en pappa, som råkade betyda en hel del för en nioårig musikälskare, inte bara för enlåt utan för många många år framöver.
Min första bild av girlpower!

på återbesök

Häromdagen var jag på besök på min gamla arbetsplats. Som präst kan det innebära lite vad som helst, och för mig innebar det i alla fall att jag träffade på några gamla vänner som jag pratade med en hel del.

Ibland kan det kännas som att man flyttas tillbaka till en annan tid av sig själv - det som var sant då kommer tillbaka. Och jag måste erkänna att det är inte riktigt något jag uppskattar.

Nu blev det inte riktigt så. Trots att det vara bara ett halvår sedan jag slutade min förra tjänst i Skölvene /Herrljunga pastorat, märker jag att det är ganska långt tillbaka. Inte miltal, och det är ju bra för det är många jag gärna träffar igen. Men i tid och roll.
Ens identitet kan förändras snabbt, och plötsligt är det som känts självklart under många år, något passerat.

Nu verkar det vara så att de jag möter och jag själv är överens om detta. Nu skulle jag faktiskt kunna söka en ny tjänst där, en kyrkoherdetjänst, som jag innehade tidigare, som en av tre, men tvingades lämna då det bara var en av oss tre som kunde få ha kvar chefstjänsten.

Jag vet ju att jag valdes bort, kanske enbart av ekonomiska skäl, men trots allt, jag valdes bort. Ärligt talat är det väl när det sker som jag på allvar börjar steget att lämna arbetsplatsen. Att jag sedan jobbade kvar där ungefär två år, var i väntan på att få något annat.

Ja, det är inte sant, förstås. Jag ville verkligen jobba kvar, så jag passade på att göra vad jag kunde för att fortsätta mitt arbete, på andra villkor, men annan utformning, och övertalad och önskad att vara kvar.
Kanske är det därför som steget därifrån är så tydligt redan nu. Jag saknar så många, jag blir frustrerad när jag hör om det som inte blivit bra sedan jag försvann, och som jag kämpat för tidigare.
Ja, kanske en annan gång, men inte nu. Nu har jag blivit vald av andra, kallad att tjäna hos andra, och utrustad för det.

Vi växer alla, utvecklas. Så ska det vara, så det är skönt när det blir så också. Nya tider och nya platser, som skapar nya delar av identiteten. Däremot för att kunna växa vidare är det nödvändigt att ha en god kontakt med sina rötter och sin stam. Och det är gott att få bli påmind om.

sjukdomens positiva effekt

Ingen av oss vill vara sjuk. Samtidigt vet vi att då och då, mår vi inte bra. Vi drabbas av att funktioner i kroppen inte fungerar så bra som tidigare och förhoppningsvis kan någon hjälpa oss så att vi blir "funktionella" igen.
Vad är det att vara frisk? Är vi någonsin friska, eller kan vi vara friska trots att vi inte fungerar optimalt?

Finns det något som "fungerat optimalt"?

Jag återkommer nog till dessa frågor en annan gång.
Nu känner jag att jag är tillbaka igen.

Fick migrän igår. Vilade lite men tydligen inte tillräckligt. Efter huvudvärken gått över till största delen finns en tydlig matthet. Orkar inte tänka, hjärnan är som en enda soppa och inga klara tankar tycks komma fram.
Det brukar inte kännas så mycket dagen därpå, men även idag var det rätt så segt.

Migrän brukar komma dels efter en intensiv period, dels när jag slappnar av. Har märkt ett tag att jag känt mig stressad och behövt få stressa av lite grann. Nu kom därför migränattacken lämpligt.
För även om jag naturligtvis inte önskar mig migrän, vet jag att effekten blir ett större lugn efteråt.
Det är som en slags reningsprocess, och det bevisar också, att jag inte helt kan styra mig själv.

Båda dessa, är något jag behöver gå igenom. Allt för att efteråt gå vidare med ny kraft, nytt lugn och bättre insikt över hur jag lever mitt liv.

biskopsvaldags

Onsdag morgon är det dags att välja ny biskop i Skara stift.
Sju kandidater har vi att välja mellan, fyra kvinnor och tre män.

Det är inget lätt val. Deras CV:n har varit tillgängliga, och där går att se vilka som har chef-erfarenhet/ eller -utbilning och vilka som saknar. Vi har kunnat avgöra vilken erfarenhet de har av vårt stift och av den världsvida kyrkan, och i viss mån intressen och inriktning i sin tjänst som präst.

Naturligtvis kunde någon säkert gjort ett matematiskt system för att se vilka som var mest lämpade för att vara biskop i Skara stift. Men det har ingen gjort.
Nu verkar det som att utfrågningen istället har avgörande betydelse. Alla fick en kvart för att enskilt svara på frågor och därefter 50 minuter paneldebatt.
Det är inte mycket tid för ett så viktigt uppdrag.

Men ändå hann vi som var där (eller sett på webben) bilda oss en uppfattningen om kandidaterna i fråga. Grunden för uppfattningen efter hearingen bygger nog mycket på en känslomässig avvägning:
är personen trevlig, har han/hon utstrålning, är det OK att svara på känsliga frågor, vad svaras i så fall på dessa o s v.

Jag måste erkänna att det finns flera perspektiv på vad en biskop ska ha för meriter. Men, jag kan inte hjälpa det, jag tycker trots allt att glädjen som en personutstrålar eller inte av gör en hel del.

Några kandidater verkade inte ha roligt alls. Det väcks ingen entusiasm hos mig, jag lyssnar inte tillräckligt. Det handlar inte om karisman, för den är olika och den är mindre viktig. Men jag funderar på - vilka vill vara med här? Och vilka tror på sig själva, att de är lämpliga?

Jag hittar två kandidater som både är kompetenta, som känner glädjen i att vara med och som jag gärna vill möta. Vidare finns det två ytterligare som jag tror skulle bli bra, även om de inte når fram till mig, inte helt och hållet. Lite blekare, men kompetenta, med god erfarenhet och tydligt engagemang. Jodå det kan bli bra.

Trots allt, vad man säger är viktigt. Men lika viktigt är hur det sägs. Inte för att det i sig har betydelse, men om inte det senare håller en god kvalitet, spelar det heller ingen roll om de har något viktigt att säga. Det kommer inte höras.

Processen kunde varit bättre. Nu sker det lite för ytligt, lite för mycket handlar om tur, rätt tillfälle och om politiskt spel. Hade varit skönt att slippa, men så går det till.
På onsdag lunch vet vi resultatet. Jag kan bara be om, att det blir som Gud vill.

Är det här min religion?

Under den senaste veckan har jag fått denna frågeställning vid två olika tillfällen.
Först i samband med att jag läst mer om flickan som blivit misshandlad och förnedrad, då närstående och två pastorer försökt driva ut demoner ur henne.
Därefter när jag läste om republikanernas val på supertisdagen i USA. För de kristna var det viktigt att presidentkandidaterna levde "rätt", t ex var en av dessa mindre lämplig p g a att han "valt fel" vad gällde hans fruar.
Jag minns inget speciellt nu vad som fick mig att ställa fråga till mig själv vad gäller det senaste exemplet, men jag fick känslan av att personernas självrättfärdighet rankades inför öppen ridå och att den som var mest felrfri och syndfri skulle kasta förs...., nej var mest lämplig som president.

Jag förstod att ord som nåd, försoning och förlåtelse inte värderades så högt.

Visst har "min" kyrka en histora av människor som själv gärna bestämmer spelreglerna, människor som själv har önskat påvisa sin förträfflighet, åtminstone till andras nackdel. Dessa har ofta sökt och fått maktpositioner, och därmed fått stor uppmärksamhet.

Vad som var då och vad som är där är dock inte lika med
vad som är nu och vad som är här.
Det finns andra delar av historien som lett oss fram hit, andra människor som inte sökte sin egen makt, inte sökte andras beundran, utan följde en annan väg.

- Varför kallar Du mig god? Endast Gud är god, svarade Jesus vid ett tillfälle.
- Endast Din Gud ska Du tillbe, svarade han Satan, vilken hade hoppats på att Jesus hade varit lite mer "framåt" i sin vilja att bli beundrad och visa sin makt.

Frestelsen för Jesus var nog främst att vilja vara vanlig, att leva med sina vänner, istället för det ok han kom för att ta på sig. Frestelsen var knappast att använda mer av sin makt, mer av sina fantastiska gåvor för att andra skulle se vilken fantastiskt Gud som sänt honom.
Det finns många andra, senare, som önskat visa det. En o annan presidentkandidat, och kanske nån pastor, präst, predikant som ville vara lite extra... visa att de minsann hade fått makten.

Ja, det är samma religion, samma tros-komplex och berättelser, men....
 - same, same, but different -
Resultaten från tron som syns hos människorna är så främmande, när det kommer till värderingar av sig själv och andra, prioriteringarna av de olika delarna av tron.

Nej, jag känner inte igen den. Vad har det med mig att göra? Jag kommer tillbaka till ett ställe (Matt 7:21) gång på gång, testar mig själv, väljer andra ord, men önskar att hjärtat fylls av kärlek istället för de rätta orden
de rätta fraserna
de rätta valen
de rättfärdigas egna rättfärdighet.

Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Om jag vill bestämma själv då?

Tänkte att jag skulle bli lite mer uppdaterad. Har en längre tid tänkt att jag måste byta mobiltelefon och kanske ändra abonnemang också. Härom dagen fick jag chansen och slog till - på en iPhone 4s!

Det är ju en helt fantastisk apparat. Rysligt snabb, snygg, bra ljud, kanon-mobilkamera, ja, många steg uppåt från min fem år gamla mobil.
Men, var är bakåtknappen? Va, finns det ingen?

Har läst att detta är den klassiska första frågan. iPhonens vänner säger att det inte behövs. Funktionen ligger i mjukvaran. Jaha, ja det går väl att lära om.
Men om jag vill för a över mina kontakter, hur gör jag då?

Jo, först för jag över dem från telefonen till Sony Ericson PC Companion, sedan vidare till mitt google-konto, och därifrån till iTunes och sedan till min iPhone.
Jo, visst det fungerade fint. Fast när jag hade kontakter med tre nummer, lyckades de bli sex olika kontakter i iPhonen.

Sammanställa kontakter - går det? hmmm....
I datorns program, då? ITunes? Ja, men där handlar det ju om musiken. Kontakter i all ära, men det är väl ändå musiken som är i fokus i telefonen?
- Jaha...
Min kalender då? Nej, jag ger upp...

Ljudsignal - det vill jag ha min gamla, eget inspelade. Det är ju liksom "min" signal?
Glöm det. Antingen tar jag någon av de få som finns, eller köper en tråkig, massproducerad för 12 spänn.
Nej, jag är inte en av alla personer som 1) ständigt har ljudet på 2) väljer att ha kvar standardringsignalen. Och Londons tunnelbana fanns tyvärr inte med bland standardsignalerna...

Jag inser att om jag vill surfa när jag är på stan är denna perfekt. Men, det är väldigt sällan jag har det behovet. Då kan jag nog vänta två sekunder på en äldre android.
En bra kamera är ju bra, men min kompaktkamera är bra mycket bättre om jag ska ta kort, och en enklare android funkar OK i akutlägen. Ska jag verkligen fotografera tar jag en riktig kamera!
Musik? Ja... jag köper ju knappast från iTunes.... och då gör jag det lika gärna hemma.
Telefon? Ja, men hur kommer man förbi alla dubbletter, tripletter, fryppletter och sextlettingar?

Nu säger jag bara: TACK Tradera!
Det kanske kommer en dag också för mig, men den är ännu inte här!