veckans ord 2

Veckans ord är denna gång

tillsammans

Skara stifts nya biskop vill sprida användningen av det här ordet, för hur vi är kyrka.
Det är ett ganska okomplicerat ord. Det kan som mest upplevas provocerande då det uppfattas lite mjäkigt. Lite 70-talsbrunt.
Men det finns stor potential i ordet. Det är en väg framåt, en väg där vi alla utmanas av, och  lär oss av varandra.
Det hör ihop med gemenskap, vilket också är vad Kyrkan är. Tillhörighet.

Du & jag - tillsammans - lever och är vi, är människor, är kyrka, är varandras arbetsmiljö, är medtrafikanter och medborgare på orten och i nationen. Vi delar språk och skattemyndighet.

Olika gränser, men inom dem är vi för det mesta tillsammans.
Det finns en stor potential i det!

second hand - det börjar bli tveksamt...

Jag brukar tycka det är bra att handla 2nd hand.
Det är miljövänligt på så sätt att saker som inte passar en person, kan användas av någon annan, innan de är förbrukade.
Det är för det mesta billigare än jämförbart nytt, och dessutom är variationen och urvalet större.

Det går för det mesta bra, fast hittills i år har det inte varit någon höjdare.

Beställde ett par sandaler till min fru, storlek 39.
De kom så fint. i storlek 38. Fast de passade ändå.

Köpte två snygga kavajer, som jag kom överens om att betala och sedan hämta hos säljaren inom ett par veckor. När jag kom, hittade hon dem inte, utan sa att de nog hade gått iväg till Myrorna.

I samband med att jag köpte ett par till sandaler till min fru köpte jag också en scarf till mig själv. Sandalerna kom, men...
-Oj då, då måste jag skickat scarfsen till nån annan.

Till sist fick jag hem ett par nya snygga skinnstövlar, storlek 39, till frun. Ja, de var nya, fast av äkta syntet i storlek 37.

Alltså, det brukar funka bättre...

om att vara chef

Chefen har man väl en o annan åsikt om. Det läggs massor av känslor i det där ordet.
Ganska olika känslor beroende på person.
Och på vem som är chef, förstås.

Men de flesta som jobbar har en chef, någon som styr ens arbete, möjlighet till ledighet, lön, och ansvarar för arbetsmiljön som helhet. Och vi lägger en hel del tid på jobbet, så visst är chefen en betydelsefull person för många.

Jag är chef. För närvarande är jag kyrkoherde för Caroli församling i Borås. Chef för fyra olika arbetslag, även om ansvaret är delgerat i organisationen för i dagsläget två andra personer som är chef för var sitt av dessa arbetslag.

Det är dags för enskilda samtal, som jag som chef leder. Hur var året som gick, har Du uppfyllt målen, hur gick det, varför gick det inte o s v?
Fortfarande är jag ganska ny i organisationen över huvud taget och bygger fortfarande upp relationer, så historien börjar först nu växa fram.

Det är inte alltid lätt att vara chef. Men ofta roligt. Framför allt när jag i det här läget slås av det engagemang som finns hos mina medarbetare. Med liv och lust, med goda kunskaper och erfarenheter gå vi alla in i våra uppgifter. Vi kämpar för att det ska bli bra, att många ska få glädje av det vi gör. Och jag vet att det blir så. i alla fall för det mesta. Det går inte att styra över allt.

Men då är det roligt - att företräda en organisation där de anställda med hjärtans glädje och gudomliga förmågor lägger ner sina själar i att göra ett bra jobb! Jag är stolt och tacksam.
Inte minst för att själv få vara en del i medarbetarlaget  - den helhet som tillsammans med många andra gör en församlings viktiga arbete för att både fattiga och rika, ofödda, levande och döda, unga o gamla, tryggt troende och osäkert funderande, ja alla ska känna att - detta är min församling!
Tack!

Vad är det för fel? Och vad gör vi åt det?

Jag har svårt att komma ifrån det här. Säkert Du också.
Ibland blir rubrikerna i de små notiserna bara helt fel.
Givetvis skulle det vara " Kvinna våldtogs inte".

Det är det mest anmärknngsvärda inser jag, när jag läste om det.

Fem män hoppar ut ur en bil och slår ner en kvinna, drygt 20 år gammal. Det anges ingen ålder på männen.
Efter ett slag ramlar hon till marken. Alla fem männen sparkar henne, till sist urinerar en eller fler på henne. Kissar alltså.
Visst, som avslutning är det oerhört förödmjukande. MEN, hon våldtogs inte!

Faktiskt! Det bör påpekas, eftersom vi vant oss att så är kotym.
Men, visserligen är det skönt att hon slapp bli utsatt för det, men ändå - hur är det ställt med kvinnosynen idag?
Har vi för mycket religion eller får hårda traditioner?
Julklappsinköpen - jag den traditionen - nåde den som rör den, men annars?

Kanske vi behöver ha några som propagerar för att vi bör har en bättre människosyn i vårt samhälle i Sverige idag. Någon aktör som inte bara tycker det för att det är bra, demokratiskt eller så.
Många människor i Sverige är rotlösa och saknar en medveten värdegrund.
VARFÖR ska män inte misshandla en kvinna? Och inte en annan man heller, för all del.

Fast finns det andra sätt där värderingar flyter fritt utan värdegrund, men som fungerar att gå på djupet bland oss svenskar, så visst, jag är med på det. För vi har stora problem i Sverige för hur vi behandlar varandra. Du o jag måste göra nåt åt det! NU!

självblinda

Återigen uppmärksammas en gruppvåldtäkt i Indien.
Det verkar som att såväl indier som världen har fått upp ögonen för hur kvinnor behandlas och värderas i Indien. Och det är bra.
Det kommer också reaktioner från många olika håll, och det påstås att det handlar om ett samhälle med medeltida värderingar, där religion och traditioner, inte minst kastsystemet, också idag tillmäts stor betydelse.

Naturligtvis reagerar jag på att det skulle vara särskilt medeltida att religion spelar en stor roll. Men när jag funderar tänker jag att det som menas kan vara ett medeltida sätt att anamma religion på.

I Indien är många kvinnor dubbelt utsatta. Män ser ner på dem för att de är kvinnor. T ex ska en kvinna inte kunna cykla. Den man som låter sin kvinna cykla är själv en "kärring". Och det kan man ju inte va´!
Nej alltså cyklar inte kvinnor som hör ihop med män som är måna om sitt anseende.

Men om kvinnorna tillhör en kast av lägre rang - ja då kan ju en man från högre kast se ner på henne än mer.
Värst är det förstås för de kastlösa kvinnorna. Det har ju inget värde - De är ju kastlösa. Att de sedan är kvinnor... ja, det blir det ju inte bättre av.

Inte undra på att det finns en attraktiv religion som uppfattas som revolutionär och därför förbjuden att missionera.

Här i Sverige, vilket även jag skrev om, uppmärksammas dessa gruppvåldtäkter också. Vi tycker att det är avskyvärt (sant) och tar avstånd både från handlingarna och från de värderingar som präglar både männen och samhället (alldeles riktigt). Kanske det ändå har med att göra att de är lite "medeltida", att de lägger alldeles för stor vikt på traditioner, och att religionen fortfarande inte är förpassad bort från det allmänna medvetandet. Som här hos oss. Jul=julklappar och massa mat, påsk= godis o en massa mat, Kristi himmelsfärd = sjösätta båten/första långhelgen i stugan-helgen o s v.

Jag läser Borås Tidning som Du kanske vet. De skriver om den nya gruppvåldtäkten både på första sidan och under internationella nyheter. Tre sidor före de senare står en notis från Stockholm, Sverige. En gruppvåldtäkt har ägt rum, där fem män överföll och förgrep sig på en 20-årig tjej på en hållplats.

Medeltida traditioner här i Sverige? Spelar religionen för stor roll?

Tänk så lätt det är att sätta en stämpel på problemen i ett annat land, trots att samma sak händer här!! Om vi skulle tillåtas ge mer plats för religion skulle människor i Sverige också kunna hitta en grund för våra demokratiska ideal, och erbjuda ett sätt att förstå varför vi ska respektera en annan människa.

I vårt fall kan vi knappast skylla på religionen, snarare bristen på den. Men oavsett är det viktiga för oss inte att ondgöra sig över indierna. Vi behöver ta våra egna problem på allvar. De finns tyvärr här också, och det är dags att göra något åt dem!

veckans ord

...är den här veckan
främlingsnyfikenhet.

Läste det på Svensk Kyrkotidnings framsida. Skulle gärna läsa mer om det.
Känns lite motsatt mot vad vi brukar säga eller läsa om.
Vem är Du, Du som inte delar samma erfarenheter som jag, men är människa likafullt?

Det gäller nästan alla människor jag träffar faktiskt.
Skönt om jag inte är fientligt inställd till dem utan nyfiken istället.

*   *   *

Annars på jobbet: 18 mail igår, 29 idag. Har svarat på c:a 25 igår o idag + sms. Hann nästan gå igenom den sista posten från tidigare veckor, men fick ordentlig påfyllning. 30 nya fakturor. Och en anställningsintervju med för o efterarbete. Och enhel del annat.


Då är det skönt att kunna glädja sig åt ett nytt ord (utan att det handlar om Wordfeud).
Nyfiken på mer!

människovärde och dödsstraff

Två starka ord. Som båda skapar starka känslor när de nämns i samband med händelser som drabbat någon.
Just nu tänker jag särskilt på Indien, på kvinnan som dog efter att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt av sex män som sedan slängt av henne i farten. Hennes blivande man misshandlades och överlever troligen.

Lite märkligt rentav att de fick tag på de skyldiga. Det verkar inte gå så för det mesta, men denna gången gick de inte bara vidare till nästa offer.

Och än märkligare är min reaktion. Jag funderar vad som hänt med mig, för jag tänker spontant inte som jag brukar. Jag är generellt sett motståndare till dödsstraff. Ingen har rätt att ta livet av en annan människa, även om han (eller hon) förtjänar det.
Denna gång kan jag inte förklara det, men jag upplever det annorlunda.

det har blivit tydligt i samband med rapporteringen att mäns syn på kvinnor - generaliserande - är låg. Därför ser många en viss legitimitet vad gäller våldtäkter mot kvinnor. Jag tycker det är vedervärdigt. Definitivt något som måste förändras, både för kvinnorna och männens skull.
Kanske därför ser jag i detta fall inte så stora hinder mot dödsstraff för de sex anklagade männen.
Kanske skulle detta uppmärksammas så mycket att det öppnar ögonen på hur män ser på kvinnor?

Visst - de sex männen är människor de också. Men vad kan vi förväntas oss av dem? Kanske kan de bidra till en bättre situation för kvinnor? Vore inte det något de skulle behöva göra av sina liv?

Förklara gärna för mig varför jag tänker så här, men jag har svårt att se gränser för min avsky mot vad de har gjort.

Varje dag är en fest!

Såg som hastigast att Kyrkans tidning beskrev den 12/12/ -12 som en vanlig dag.
Därför passade det bra att de inte skrev så mycket om Caroli församling.
Vi hade nämligen fest hela dagen. Det var allt annat än en vardag för oss, eftersom vi hade så många brudpar här.

Och är det fest så är det. Visst kan vi alltid fira det som ska firas på en vardag, men vad säger att vardagen inte kan vara en festdag. När vi har 26 människor som kommer hit på en av sina livs allra mest betydelsefulla dagar, då är det något mer än "som vanligt". Då är det fest, fast det är en onsdag. Och för de andra som följde med, var det heller ingen vanlig dag.

Jag tror att Gud själv tänker så. Varje dag ett barn föds är en festdag! Varje dag som kärleken övervinner tvivel, rädsla, ondska och andra motgångar är en festdag!
Och även om det händer varje dag blir det inte ”vanliga dagar” för det!

Men det handlar om hur vi ser på de vi möter. Det är inte jag som definierar ett möte med en annan människa. Båda våras perspektiv måste vägas samman. Även om jag därför skulle ha vigsel varje dag, blir vår församling inte en plats för ”vanliga dagar” utan för festdagar.

Livet är en fest är kanske namnet på en progglåt, som jag knappt vet hur den går.

Men det kan också vara en inställning för ens möten med människor, och i tacksamhet över att vi lever av nåd.

lugnet före vardagen

Det känns fortfarande som mellandagar.
Och det är det kanske också.

På jobbet går det faktiskt att få undan en hel del uppgifter.
I min mobil syntes siffran med nya olästa mail de senaste två veckorna pendla mellan 50 och 65, men är just nu nere på 0.
Och fakturorna som igår stog på 29 är med dagens 7 nya också nere på samma siffra.
Posthögen som också var ganska stor nyligen minskar också.

Fast almanackan är ganska tom den här veckan jämfört med nästa, så det blir nog vardag igen snart. Bästa att njuta av den lilla lugna stunden som är.

nytt år och fagra löften

Ja, god fortsättning på nya året!
Hoppas det började bra och att Du hade en trevlig nyårsafton!

Själv firade jag lugnt tillsammans med några vänner, men med några olika goda rätter med indisk kryddning.

Har tidigare år faktiskt försökt hitta några nyårslöften, fast detta årsskifte vet jag inte...
Vad ska jag lova?

Jag har faktiskt dragit ner ordentligt på skivinköp de senaste åren, så de löftena har jag infriat. Istället lyckades jag ju sälja runt 260 styck i december.
Jag kan bara lova att göra 2013 till ett så bra år som möjligt. Och det kan jag ju hoppas att det blir, för 2012 blev inte det bästa året på länge. Men till slut bra nog. Och ja, bra på många sätt.

Och det kanske vi får vänja oss vid - att "bra nog" är att vi gjorde vad vi kunde, men att vi inte kunde räkna in så många bonusar. Eller räknar vi alltid med att gå med vinst, att få bonus, att vinna?

Jag lyckades med att deltaga i ett större idrottsengagemang för första gången och lyckades bra i det, jag hade en god hälsa i stort sett varje dag, jag har min familj kvar, och alla i den lever och mår väl, jag har ett jobb där jag trivs och andra trivs med mig, och det är utvecklande och varierande med många härliga möten.
Hus och hem har klarat sig nästan oskadda, har fått resa en del, haft tre bruksbilar under året...

Nej, jag kan nog inte klaga när jag ser hur året slutade. Visst fanns det sorger och orosmoment under året som jag inte önskat eller räknat med, men de hör till livet de också. De finns kvar i mig, i känslorna när jag går in i det nya året, men jag får leva med dem.

Vi kan inte räkna bort motgångar och sorger - de hör till. Trots dessa, och deras eventuella närvaro i ditt liv under det kommande året vill jag önska dig ett gott nytt 2013.

Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar!