Stopp/start

Det är härligt att komma igång igen. Men för att göra det måste man ha haft en paus, ett avbrott eller något liknande.
Boken av Tomas Sjödin jag fick under min sjukskrivning fick mig medveten om att vila är en kreativ period. Ofta tänker vi att vila ska vara avkoppling, frånvaro av aktivitet, stillastående, sittande och liggande i solstol.

Men att ligga i solstol kan ge nya perspektiv. Att vara sjukskriven ger förhoppningsvis krafter att gå vidare till något nytt eller till någon gammalt, fast med nya krafter och nytt perspektiv.

Det är just bristen på pauser som gör att vi människor ibland gör slut på våra krafter. För min egen del var det tydligt att det var så. Men vi vet alla att vi måste satsa, ibland mer, ibland mindre. Under förra året satsade jag mer kraft och koncentration än vad jag kunde återerövra direkt. Och det behövs ibland.
När man inte upplever sig ha något val, när man försöker få hjälp eller delegera uppgifter, men det inte finns någon där att ta emot, eller svårigheten att delegera det som hör ihop med ens uppgift eller person - i brist på ett val - då tar det lite extra.

Men det finns andra sätt att kompensera ett större energiuttag. Att engagera sig i något annat kan faktiskt ge kraft till det andra. För mig var även joggingen livsnödvändig. Härom veckan insåg jag att - tänk om jag vetat detta tidigare... och om andra kunde förstå! Vilken enorm befrielse som kommer genom att röra på sig.

Det är visserligen en möjlighet att få god fysik, men för mig är det lika mycket ett renande av tankar.
Jag blir av med frustration, med aggressioner som blivit liggande i tankarna. Under joggingturen hinner jag gå igenom detta och få ett avstånd till det som jag irriterat mig på, och hitta fram till goda sätt att förhålla sig till det.

Det är en annan slags paus. Men även denna ger ny energi och nya möjligheter att ta itu med det som ska göras och hur man förhåller sig till det som ligger framför en.
Unna dig pauser! Från allt! För att ge dig möjligheten att komma tillbaka med nya krafter och perspektiv.


(Rubriken är förstås en hint åt the Assembly, vars enda b-sida hette likadant, fast på engelska. Den finns överallt - musiken!)

Jämlikhet - nej tack!

Hade jag skrivit jämställdhet i rubriken istället hade det väckt än mer oppositionskraft. Fast det vore fel.
För alltför ofta blandas dessa samman.

Jämställdhet borde alltid vara en självklarhet. Alla människor har lika värde.
Men jämlikhet, som ibland används som synonym, är något lite annorlunda, då det finns en nyans av att vara och göra likadant. Och det blir för det mesta fel. För vi är olika och det är inte hur vi är som ger oss vårt värde, för det har vi ändå.

Häromdagen läste jag att allt fler pappor tar ut föräldraledighet och mer föräldraledighet än tidigare, men än så länge ligger vi långt efter mammorna.
"Långt efter" hakade jag då upp mig på. Som om det finns en vilja att komma upp i samma nivå.

Och det kanske det finns. Men inte hos mig.
Jo, den dagen då även pappor föder barn fysiskt med sina fysiska kroppar och ammar dem lika bra som en mamma kan göra - DÅ tycker jag det är dags att mammor och pappor tar ut lika mycket föräldrapenning.
Så säg till mig när i är där, för innan dess hävdar jag bestämt att det är bra och fullt normalt att mödrar tar ut mer föräldraledighet än män.

Den som invänder att mitt resonemang är en kvinnofälla skulle jag vilja påminna om att motsatsen är ett förringande av kvinnan p g a hennes könstillhörighet och alltså diskriminering. Vi måste våga erkänna den fantastiska möjlighet kvinnor har då det gäller att föda barn. Alla människor har inte den möjligheten, bara runt hälften.
Efter att ha varit med under en förlossning väldigt nyligen är det lätt att inse att kvinnor som låter ett barn födas enligt naturens plan gör en beundransvärd prestation. Män gör aldrig det och därför ska kvinnor ges credit för detta. Vi kan inte bara låtsas som att det inte spelar någon roll!!!

När jag jämför min fru och mig ser jag att den första tiden efter en förlossning så är kvinnans kropp betydligt mer påverkad (förvånad?). Så var det för alla del under lång tid före förlossningen också. Detta måste få konsekvenser.
När det sedan handlar om att ta hand om sitt barn, bortsett från/efter amningen, finns inga generaliseringsbara skillnader mellan kvinnor och män. Ett barn behöver både sin mamma och sin pappa. Eller i de fall den biologiska mannen och/eller kvinnan inte finns tillgängliga, så behövs båda vårdnadshavarna. Dessa bör med fördel dela på föräldrapenningen efter bästa förutsättningar.

Nu kanske någon tänker att jag inte fattat det här med jämlikhet, eller att jag inte försökt. Vill bara då säga att jag inte är ensam att tycka så här. Min dotter håller med mig.
När hon är hungrig, då har jag inte så mycket att komma med, utan det är mamma som gäller. Och, jodå, jag har prövat att amma också, men det kommer ingen mjölk. Kanske beror det på att jag är man och att min fru har helt annat utrustning för amning än vad jag har.
Så jämlika är vi definitivt inte, min fru och jag.
Fast vi lever i ett jämställt förhållande, tack och lov!

en dryg vecka har gått...

...ja, snarare en och en halv sedan det var askonsdag och vi gick in i fastan.
Jag hade tänkt avstå en del av min sömn FÖR att inleda dagen med morgonbön som komplement till varje dags kvällsbön. Det gick jättebra - första dagen. Sedan ställdes hela livet på sin ända.

Det är nu en dryg vecka sedan min dotter föddes. Hon kom och slog ner som en bomb i tillvaron. Ja, väntad visserligen, men ändå livsomvälvande. Allt blir annorlunda. Så mycket av livet snurrar plötsligt om att denna lilla varelse ska sova eller äta eller få ren blöja. Världen utanför, vad bryr vi oss om den?
Nej, i en liten bubbla finner den förändrade familjen sina nya rutiner och möbleringar.

Att bli förälder är ju också ett sätt att ge av sitt eget liv till någon annan som har behov av det. Man sätter sina egna behov åt sidan för att hjälpa någon annan. Det kan man göra på många sätt, men det är nog sällan vi pratar om det vad gäller föräldraskap. Men en hel del skratt och glädje finns det ju i detta, ja både föräldraskapet och att ge av sig själv. Att ge utan att kunna förvänta sig något tillbaka.

Fastan, ja, den blir lite svår att prioritera nu, jag har inte det valet som jag hade när vi gick in i den. Men förbönerna för alla andra som jag brukar be, de försöker jag hålla kvar, för de är viktiga. De handlar ofta om de som är sjuka, oroliga, står i livets vägkors och anhöriga till dessa.
Och förböner passar bra när man går och bär på en liten. Det handlar om livet och livets värde och då ryms den stora helheten i den lilla, lilla verkligheten.

Helt fel med kloster.

I början av veckan rapporterades om att Sveriges första icke-religiösa kloster hade öppnat. Eller "rests" som det uttrycktes. Och det är ju kul att klostertraditionen ses som något eftersträvansvärt, som en god affärsidé. Eller?

Jag blir fundersam över oss människor. Behovet av att kommersialisera vila - är det bra? Viljan att göra avkoppling till en business, jo visst, man kan tjäna pengar på allt, men... kan man verkligen intala folk vad som helst?

Alltså, missförstå mig inte. Jag har absolut inte något emot att det har öppnat en retreatgård strax intill. Människor har ett behov av att få lite avprogrammering ibland, särskilt de som inte kan styra det själv, och det i sig verkar ju vara symptomen på att människor i dagens samhälle tycker det är ointressant att lära känna sig själv eller att reflektera över livet. Varför skulle det t ex annars finnas en sådan mängd reklam där man visar en eftersträvansvärd (ska det verka som) egenskap som sedan kopplas ihop med en produkt som många gånger inte har så mycket samband med egenskapen. Men troligen går folk på det...?

Men ett kloster - vad är det?
Till råga på allt försökte kvinnan och mannen på bilden få det att se ut som att de var ett par, då de stod väldigt nära varandra. ALLA vet att de som bor på ett kloster INTE har någon annan relation till varandra än som bröder ELLER systrar i anden (eller köttsligt). Hallå - reagera! Men, ok, jag ska inte vara fördömande, för det stod inget i artikeln om kyskhetslöftet alls.

Sedan beskrivs klostrets "idé" som att människor ska få komma dit för att få distans ifrån världen, bl a genom att de inte får ha tillgång till sina mobiler. Ja, det handlar ju knappast om en "klosterregel" här, utan som jag antydde i början - en affärsidé. Och ett kloster ÄR inte en affärsidé!

Nej, jag märkte inte av att det fanns en regel av något slag för "klostret" och inte heller att samboparet hade avgivit några löften. (Om de ändå varit gifta... :-) )
Fattigdom kunde anas var en del av poängen, och det kan vara gott i sig att uppmuntra denna samhällsomstörtande idé idag. Vi strävar allt mer efter status och lyx. Ja, var har vi vårt värde som människor egentligen.

Det är så typiskt att varenda gång sekulära intressen försöker göra religiösa företeelser icke-religiösa, så blir det så platt och så avskärmat från sina rötter. Det är rätt så tragiskt, särskilt då många inte fattar att det är så.
Ändå, för att se ännu en positiv sak med detta, handlar det ändå om ett erkännande. Det finns något positivt med kloster (även om länken till den verkliga företeelsen i detta fall är väldigt svag) och det hade väl inte kunnat självklart förväntats. Så, visst det är bra att det finns en retreatgård med avskildhet, meditation o s v för de som inte lyckats få en relation med en gudomlighet. Det kan spara människors hälsa. Och faktiskt så tror jag, att det också kommer att få fler att faktiskt upptäcka att det också finns äkta kloster, med äkta hängivna människor för att ge ut av sitt eget liv, utan att kräva något igen.
För just detta sista, är inte och kommer aldrig att bli, en affärsidé.

Vad är sanning?

Jag har under många år tyckt mycket om det filosofiska samtalet Jesus och Pontius Pilatus har på morgonen och förmiddagen den dag Jesus dör på korset.
Visst lyckas Johannes ge Nikodemus karaktären av en god samtalspartner i kapitel 3, och här och var stannar handlingen upp i evangelierna för att vi ska få lyssna till ganska ingående samtal. Ändå känns det långt ifrån de två främsta dialogerna som ges utrymme i texterna. Jag tänker på den samariska kvinnan i Sykar och på Pontius Pilatus. En samarier, kvinna dessutom, samt en romare.
Kanske tänker du på någon annan, men för mig är nog dessa två de främsta, i alla fall vad gäller att Jesus har någon i nivå med honom själv, sett till dialogens form och balans.

- Vad är sanning?
En evig fråga.
En ständig fråga.

Den dyker upp hos mig i soffan ikväll när Putin visar sin storhet genom att med sin välvilja satsa på att visa motstånd mot den orättfärdiga kupp som genomförts i grannlandet. Han står upp för att försvara ryssarna från påhopp.
Vad är sanning?
I Hong Kong överfölls en journalist, troligen utsatt genom de granskande artiklar han skrivit för att sanningen ska avslöjas. Det konstateras att den som jobbar för att få fram sanning, att intervjua de förbjudna, att låta kritiska röster få komma till tals, det görs med livet som insats.

Inte första och inte sista gången. Är sanningen värd att dö för?
Ja, och det är så genomgående i historien. Många, många har valt att inte dölja sanningen och väljer att leva sant och därmed dö, istället för att under hot välja att hålla tyst och därmed rädda sin andning, fast kanske inte rädda sig själva.

För det krävs mod. Och för att vilja dölja sanningen krävs makt.
 - Vad är sanning?
Jo, en sprängande kraft som tar människor i bruk för att visa att människors mörka tankar aldrig kommer att vinna kriget om människans identitet.

Samtidigt är sanningen uppdelad. Ingen människa kan förfoga över den helt, ingen som är bunden till släkt och till jorden till 100%. Liksom Gud är sanningen i princip ouppnåelig i allt som rör sig neråt djupen av mer än en människas livsrum. Men, den som på grund av detta skulle ge upp den ständiga strävan efter sanningen, skulle istället förlora sig själv.

Sanningen tror jag kan anas för oss när vi närmar oss den i gemenskap med andra, i de fall då det råder en öppenhet hos dem man delar sökandet med. Men alltid är det så, att om jag tvingar dig med våld att ta till dig min sanning, då ska jag veta, att jag har förlorat.