TAW o den berättande musiken

Berättande, brukar den musik vara som trubadurerna sjunger. Med olika lyckat resultat.
Det är egentligen inte min musik. Eller så har den blivit det.

Nu har jag varit på min fjärde och femte konsert med Tomas Andersson Wij i lördags och ikväll.
Jo, jag vet, har skrivit om honom förr, men han är angelägen.
För han kan berätta. Även om jag tycker att hans musik har blivit svag ibland. Spår-albumet har några låtar som kommer igång och fastnar, men känns till hälften som samlade outgivna spår som spårlöst kommit fram i en studiostädning.

Fast berättandet finns också där.
Och har funnits från första albumets första, Varm sjö, och framåt.
Två konserter - en TAW som solo, en med band. Fastän så nära inpå varandra kör han nog bara 6-7 låtar som är samma.
Några av dem är givna: Sanningen om Dig - den är hans bästa och skapar gåshud fortfarande. Avsked till en svensk predikant är hans tydligast trosvissa sång, och det verkar som att denna sång är den som drar ner flest applåder båda kvällarna (skriven tillsammans med Ingmar Johansson). Han berättar både om sin farfars "sista resa" som Tomas var med på och om sin kusin Simons dröm.
Efter döden är vi fria från alla konvensioner! [Ja, vad är det som måste hålla oss fast i dem så länge vi lever här? Frihet!]

So Long är en "lång" berättelse om både goda barndomsminnen och om släktens girighet. "Är det det här Du kallar heder..." räcker som rad för att skapa känslan även om jag inte vet vad raden egentligen berättar om. Träffades kusinerna och i så fall var, står jag o undrar.
Snön som faller på graven... och jag funderar på om mormor fortfarande levde när pappan sköt älgen och föll själv död ner.

Lundell, Winnerbäck, LeMarc berättar de också, fast på andra sätt. Det kommer aldrig lika nära, utom nån enstaka gång. Det känns som om TAW inte är till salu.

Kanske vore det förgäves att önska Längst in i Juli, Slå, och  ja, vad heter den... Klockan... från samma skiva.
Kanske kan den berättande musiken som får oss att stanna upp o lyssna tala om för oss att vi alla har historier som är värda att lyssna på.

- Va? Jag? kan vi undra.
Men så är det. Vi har alla berättelser inom oss, där en viktig sådan betyder mer än 200 statusuppdateringar.
För ofta säger din berättelse också någon viktigt om mig. Och tvärtom.
Lyssna...

relationens rörelse mot frihet

Relation innebär alltid rörelse? Aldrig stillastående?

Tror att det borde vara så.

Eftersom en relation bygger upp en historia, så är den samtidigt utvecklande. Tid läggs efter tid, år efter år.

Därför är människans bild, det som kan uppfattas, av Gud också under utveckling.

Bibeln räcker väl som bevis för att det är så.

Efter alla missförstånd i kommunikationen fick människan en oerhört mycket tydligare bild av Gud, då ett helt nytt kommunikationssystem upprättades, vilket också var anpassat efter människan (äntligen) och inte, som tidigare, efter Gud själv.

Gud utvecklade kommunikationen genom att själv bli människa och tala samma språk (bokstavligt) som människorna.

Därför blir naturligtvis frågor om lagar och dess tillämpning annorlunda, prioriteringar för både Gud och människor blir annorlunda.

Åtminstone ur människans perspektiv. Eftersom Gud är evig borde han inte ha möjlighet till förändring, och då fungerar ju inte löftet om regnbågen så som det står skrivet. Om vi inte tar med det faktum att det handlar om en relation med tidsbundna varelser.

Vilket det också gör. Då, kanske, det blir annorlunda.

Idag följer vi t ex långt ifrån alla 600 budord i GT. Varför skulle vi?

Genom utvecklingen som skett över tid har lagens detaljer kraftigt förändrats.

Som helhet däremot får vi en tolkning av Jesus: det dubbla kärleksbudet är lagen i sin helhet. Detaljerna är inte viktiga – helheten är kärlek. Följ den, så följer Du ”lagen”. Även om vi istället för lag, kallar det evangelium.

Lyft av bördan!

Se din medmänniska i kärlek.

If You love somebody (and You should) - set them free!

Och livet består av gåvor att ta emot.

Tack!

Jobba gratis - är det bra?

Ja, det är vad jag har gjort idag i alla fall. Inte hela dagen, men i alla fall halva.
Mycket av det som skett tidigare i vårt samhälle har byggs upp på att några jobbar gratis, alltså att man av vilja och intresse lägger ner tid på göra ett jobb.

Man behöver inte få pengar för allt man gör, om man brukar få pengar för det man brukar göra. Vissa uppgifter är så viktiga att de måste göras även om ingen vill göra dem utan att få betalt. Eller så är det helt enkelt så att vi måste försörja oss, och om vi då jobbar får vi pengar för det.

Några har inte möjligheten att ge, och därför mår dessa nästan alltid dåligt. Vi behöver känna oss behövda!

Jag har haft ett dop hos några gamla vänner i en tidigare församling. Kanske inte så mycket "arbete" egentligen, det är ett sätt att träffas igen, eftersom det i grunden var så som vi träffades tidigare.
Möjligen kan jag erbjuda mig att göra något och be att någon anna får ersättning. T ex människor i andra länder som är utsatta för torka, svält, hemlöshet, och har brist på utbildning och sanitet.

I längden mår jag bra om jag kan hjälpa dem. Allra bäst är det kan ske så att det inte bara behöver ta emot, utan också ges möjlighet att utveckla en egen försörjning. Precis som här hemma.
Fast ibland behövs akuthjälp, också här hemma.

Även om jag inte få ersättning ekonomiskt, så blir det en ersättning genom återseendet, och glädjen som följer med det. Ja, med själva dopet över huvud taget, för det brukar vara rätt så roligt.Så det är ändå inte helt ersättningslöst.

Samtidigt funderar jag över de stadsplansansvariga och de socialistiska kommunordföranden som på 60- o 70talet med glädje förintade mycket av vårt arkitektoniska arv, när gamla byggnader revs till förmån för kooperativa Domus-varuhus och medföljande enorma parkeringshus. Eller så var det borgerliga makthavare som föll för motsvarande  privata "investeringar" i stadsbilden.
När domus kom till stan - en TVdokumentär, jag såg på ikväll fick mig att känna mig...
väldigt bekymrad för vårt land och vår utveckling. Desperat Kent-svart!

Är vi villiga att sälja oss själva till högstbjudande?
Varför inte, om så inte är fallet?

Nej, jag tror verkligen att vi människor behöver ha en "dom" som ligger framför oss. Det är tydligt att vår civilisation inte nått ett stadie där vi klarar oss utan den. Och har mänskligheten "tur" görs inte bedömningen utifrån ekonomiska intressen, som hos oss, utan från nåd.

musikens roll som soundtrack i vardagen (2): hur den får mig att upptäcka damm.

Jo jag reagerar för det mesta på musik.
I torsdagskväll när jag hörde musiken från Stora Torget i Borås, kände jag spontant glädje. Inte så att det lät som någon favoritmusik, men ändå - det fyllde upp ett tomrum med ljud.

På samma sätt reagerar jag ofta på vilken musik som spelas i affärer.
I Edinburgh kom jag in i en klädaffär och musiken där uppmärksammade jag mer än annars. De spelade låt efter låt med intressefångande pop-elektro, och det slutade med att jag gick till kassan och frågade vad de spelade.

Nu hade denna affär

Urban Outfitters

den goda smaken att även sälja vissa utvalda skivor, både på vinyl och CDformat, vrför jag fick en skiva i handen direkt. Att de sen valde att spela bra musik, som de reade ut för 5 pund, istället för det allra senaste säger väl också något om att musik inte bara är en bakgrund - den tillhör livet och livsstilen. Och Memory Tapes låt Sunhits är en svårslagen sommarlåt.
Om jag jämför klädaffärer i Borås, så visst finns det skillnad mellan KappAhl och Gina Tricot.
På samma sätt som kläderna skiljer sig från varandra i hur roliga de verkar (jag har nog varit inne på herravdelningen på KappAhl 40-50 gånger sedan jag köpte något där) så gör musiken det.
För vad är Gimmie hope, Joanna mot en rad av härliga elektropoplåter, som är svåra att få ur huvudet.
Visst kan man gilla Eddy Grant-dängan (min fru gör det, och jag tycker om henne ändå) men jag har svårt att komma ifrån känslan av damm.
Både vad gäller musiken och kläderna.

musikens roll som soundtrack till vardagen

Idag på joggingrundan mötte jag fler än vanligt. Och det är kul att inte vara ensam, utan se att det är fler som är ute. Någon med hund, annars de flesta ensamma.
De flesta har också sladdar upp till öronen. Och det är alltid intressant!

Det är hur lätt som helst nu att ha musik med sig i motionsspåret. För 30 år sen vägde freestylen en hel del och dessutom svajade det betänkligt. CD-spelaren var inte mindre bökig, men ljudet var bättre. MP3-spelare kan vara nästan hur små som helst, och ljudkvaliten beror mest på lurarna, men eftersom det säljs friskt med sådana nu, så finns det alla möjligheter att få bra ljud.

Många som har lurar i öronen stänger på något sätt in sig i sitt eget rum. Som att de går/springer i sin egen lilla värld.
Jag söker alltid ögonkontakt med var och en jag möter. Även om jaginte får det, säger jag hej.
Byta ett ord eller två
gör vägen lätt att gå
Varje mänskas möte
borde vara så.

Fritt ur minnet - är det Ferlin? Troligen studierektorn på folkhögskolan i Oskarshamn som läste denna ett par gånger. Fick mig att tänka till.
Hur ont gör det att säga "hej" till den jag möter? Hur mycket kraft slösar jag bort? Vad får jag istället?
Summan av frågorna gör att jag gärna hälsar på de flesta jag möter enskilt.

Men många svarar inte!
De går/joggar i sin egen värld. De bryr sig inte om den de möter. Det blev tydligt för 1½ år sen, då jag körde i diket mitt i all snön på vintern, som jag bloggat om tidigare. Hon som gick förbi med lurar i öronen svarade varken på hej eller såg vad som hänt?

Är musiken värld det? Är musiken verkligen såå himla bra?
Fast är det en uppläsning av en även om kombinationen jogging och bok känns som lite panikartad inför döden som kommer när som helst.

Jag har full förståelse för att ha musik jämt och överallt. Fast inte på bekostnad av mänsklig kontakt. Jag har svårt att se behovet av att vara osocial bland andra. Det är jag hemma och i bilen, om/när jag vill. Och musiken är för mig istället en förenande kraft. Musik är dialog. Musik bygger broar. Inte minst mellan människor.
Kanske är det därför jag är så förvånad över de som låser in sig själva mitt ibland andra.

Fast vem vet -  kanske de faktiskt inte förstår vad musik är? Och i osäkerhetens följd, stänger in sig från både sin yttre och inre (!) värld.

från ett annt håll sett

Att få möjligheten att se och  uppleva något från ett helat annat håll än man är van vid, tror jag sällan överskattas.
Den bild av något som jag bär inom mig, är unik för mig. Mina upplevelser blir alltmer bergfasta ju mer jag snävar åt mitt sinnesspektrum.

Därför är semester inte bara tid att schlappa, utan inte minst - tid för att lära sig.
När jag körde ut bilen från tomten idag tänkte jag insitiktivt - oj, jag kör ju på fel sida, och började styra över på vänster vägbana.
Strax kom jag på att jag ju var hemma i Sverige och inte kvar i Skottland, och då är det trots allt bästa att köra på höger sida.
Så jag bytte tillbaka!

Ändå har det lärt mig något om mig själv - det som verkar så självklart för oss här i Sverige, som vi aldrig skulle i frågasätta annars, i en annan kontext är precis tvärtom. Vanans makt är stor. Därför är det bra att få olika infallsvinklar.

Det slog mig också att de vägar jag annars tycker är smala här hemma, upplevdes i söndags som att de hade ganska gott om plats. Man vänjer sig.

Att vänja sig vid att se, höra, känna, uppleva något annat än vad jag brukar vidgar min uppfattning om saker. Det ger perspektiv och låter det som verkar självklart ifrågasättas. Naturligtvis måste vi ibland "koppla av" med att gå tillbaka till det bekanta. Det tar mycket kraft att hela tiden utforska på nytt. Det märks inte minst när man byter bil, mobil eller annat som man använder utan att tänka på hur fingrarna rör sig.

Det ger oss också perspektiv på att vår tillvara här som är så bekväm inte heller är självklar. Livet  och varje ny dag är inte självklar. Och då blir också tacksamheten större för nåden att få leva.

just nu: petroleum från Borlänge

Hemkommen från Peace & Love-festivalen i Borlänge.
Ja, förstås, jag är ju inte en "riktig" festivalbesökare för jag bor inte på camping.
Nu är det åldern igen: jag är tillräckligt gammal för att strunta i det. Jag kan bo bekvämt, jag vill bo bekvämt, jag har bil, jag har frihet.
Och friheten använder jag just till att passa på när tillfälle ges mellan jobbdagarna.

kent har jag velat se länge. Det är ändå det bästa vi har i vårt land och så har det faktiskt varit ganska länge. De är svenska, de är stora och de gör numera ständigt musik av god kvalitet (har inte hört En plats i solen än). Nu har jag gjort det.

Och jag tänkte att, detta är nog bra. Och det var det. Därför blev det inte så stor överraskningseffekt. De har inte nått djupet i min person, identitet och historia, så "depeche-effekten" från Arvika från tre år sen var väldigt långt borta. Då kunde jag inte sluta att le. Nu var det "bara" väldigt bra. Och ösregn.
Nu efter åt börjar jag känna hur bra det var.

Att vara på festival i sig är rätt så roligt (tack, Margareta, Du har rätt!). Man känner sig lite gammal om man är som jag (men som sagt, friheten är min). Det går att le med glädje med DiLeva-fansen som dansar i sönderrivna lakan, det går att le med glädje åt kvinnan som är äldre än mig, med den snygga punkfrisyren, längst fram under Billy Idol-konserten.
Det går att se lite förundrad ut över Bloc partys musik som känns väl experimentell för att vara brit-pop, och jag som annars välkomnar det mesta experimentella, känner mig riktigt traditionalististk.

Jo, kents nya är riktigt bra! Lyssnar på "Petroleum", "999" mfl, och tänker att numera är det sällan som musik verkligen fastnar i mig. Det är värt att uppskatta de gånger då något tar tag i mig.

Peace & Love var inte som Arvika. Nej, uttrycket från BT om att artistuppställningen var som att sätta shuffle play på Spotify stämde bra, och då är jag glad att jag lyckades få in en hel del bra under fredagen, Torsten Flink inkluderad. Samt en dubbelvigsel, performed by tre dala-präster. Peace & Love, visst, hade passat mig utmärkt att jobba där.

Men när inte Arvika finns och jag inte är 20 längre, så är jag glad över det jag fick uppleva. Nej, det var inte sista gången.
Kanske du följer med nästa gång?