juldagstankar från köksbordet

Det är en bedövande vacker vinterdag utanför köksfönstren.
Helt molnfri himmel, klar sol och grinstrande snötäckta träd.

Tänker att det är lite underligt hur kroppen oftast anpassar sig till rådande omständigheter.
I år är jag så förkyld att det skulle märkbart påverkat mig om jag hade haft gudstjänster. Det hade varit svårt med den där 3-och-en-halv-timmes-natten mellan midnattsmässa och julotta. Jag mår rätt OK på dagarna, men nätterna mår jag inte alls bra. Tror att jag blir bättre men så kommer natten och jag undrar vad som hänt under dagen.
Jag saknar gudstjänsterna, saknar mötet med resten av församlingen, den extra härliga julstämningen i kyrkan, ljusen, psalmerna mm.
Bibelorden och budskapet kan jag få ändå, men inte det andra.

Men jag är ändå tacksam över att jag får vara frisk de andra jularna. Tacksam över att jag fick sova inatt istället för att vara uppe, för det behövde jag verkligen. Jag behövde finnas hos den lilla människan här i min närhet som upplevde sin första julafton igår. Visst sov hon lite grann, först en kvart och sedan en knapp timme ( istället för 2½-3 timmar som hon brukar under en dag), men mest var hon vaken, glad, pratande och sprallig och riktigt njöt av att ha hela familjen omkring sig.
Nästa år kan hon nog öppna sina presenter själv, men i år var nog hela stämningen tillräcklig.
Så somnade hon i fasters famn när pappa skrapade fram bilen ur isen och brodern tog ut alla grejer, och sov, med ett och annat ljud i timmen under morgonen, ända till kvart i nio.
Och strax därefter kom mamma hem från jobbet för andra gången den natten.

Nu sitter vi i köket, lillan och jag. Jag vid köksbordet, hon på golvet. Frukosten går långsamt, läser lite tidning och krönikor av chefredaktören och kyrkoherden. Hon leker förnöjt med någon ny och någon gammal leksak på golvet. Och jag lägger mig där bredvid henne ibland också och bygger torn som hon rasar ner.
Det här är också en julefrid som jag njuter av.

Allt är inte som vanligt, jag har inte samma möjligheter eller uppgifter som vanligt, men det kan vara värt att njuta av just därför.
Jag känner ändå doften av hyacinterna och granen, trots förkylningen.
Jag tar emot ljuset utifrån, det klara, vackra. Ljus behöver vi, ljuset kommer från solen och från krubban.
Ljus behöver vi alla ta emot, från solen, från varandra, från Gud.
Och frid. Inte bara julefrid, utan varje dag. Motsatsen till krigets och näringsfattighetens och likgiltighetens offer, som finns i Syrien, Irak, Afrika och här.
Från varandra, inte bara från krubbans Jesus och direkt från livsmöjligheternas Gud.
Ljus och frid, det är vår juldag.

Lillan somnar i famnen och läggs i sängen. Där finns frid och ljusstrålar från världen utanför.
Vårt uppdrag är att ge det till varandra, inte bara idag, utan till hela världen, varje dag.
Ge av det vi själva fått. Och det är mycket!!!

God jul!

"inte mitt ansvar" VS envisheten

På ena flanken har vi uttalandet och tankemönstret
-"Det är inte mitt ansvar" eller
-"Det är inte mitt fel".

Mönstret blir allt starkare och just nu härjar det fritt inte bara i de dolda upplevelserna hos människor, utan kommuniceras ut vitt och brett och tydligt.
Det är vinter och det är regeringskris. I vintern hör vi att det vissa dagar uppstår ett flertal olyckor p g a av halkan. Eller att det blev en masskrock på motorvägen "orsakad av den tjocka dimman".

Det finns alltså onda och elaka naturfenomen som lurar på oss människor och som vi utsätts för. De gör livet jobbigt för de flesta av oss, och lyckas få in vissa fullträffar, så att vi t o m dödas. Av naturfenomenen.
Ibland uttrycks i trafiksäkerhetsperspektiv att farten dödar. Jag har alltid varit tveksam mot det uttalandet.
Visst ökar riskerna med högre hastighet, för det kräver mer av föraren för att rätt anpassa körningen beroende på väglag, vägens utformning och fordonets kvalifikationer. Men heänder det något är det inte farten som ställs inför rätta. Det är föraren. Faktiskt!

Fast det verkar som att naturfenomenen framöver kommer att ha fler anklagelser att försvara sig emot.

Att vi sedan har en regeringskris är inte bra för någon. Inte i det längre perspektivet. Efter att regeringens budget inte röstades igenom har det varit många uttalanden från statsministern om hur illa har tycker att Alliansen agerar. Från hans perspektiv är det förståeligt - han hade önskat kunna leda Sverige, och nu fungerar det inte, p g a att Alliansen inte röstar på Socialdemokraterna.
Visst förstår jag att han tycker det är ledsamt, men hans strategi är att "allt är Alliansens fel". Han som är politisk ledare för Sverige gör sig själv till offer för omständigheterna.Oavsett om han tycker synd om sig själv eller inte borde han agera för att göra allt för att få sitt uppdrag att fungera, och att den socialdemokratiska politiken är rätt väg, men han väljer istället att tycka synd om sig själv offentligt. Han ser att lösningen bara finns hos dem han själv skyller alla fel på. Gör detta honom fortfarande lämplig som partiledare och statsminister? Eller är det som så politiken fungerar, från alla håll - skyll på de andra närhelst det passar?
Märk att jag inte kommenterar politiska positioner, utan kommunikativa, utifrån de tankemönster som finns.
Kanske är det tankemönster vi ska byta?

Till sist - på andra flanken finns en viss envishet. Många gånger har syndabekännelserna i kyrkans gudstjänster kritiserats. Men dessa är kvar. Idag står bönen om förlåtelse, som finns med i varje högmässa, som en tydlig motkraft mot tankemönstret "det är inte mitt fel" som sprids i vårt samhälle idag.
Det senare omyndigförklarar oss människor, medan det andra erbjuder en öppning i tankarna för att se vad vi gjort eller inte gjort, vad som kunde gjorts annorlunda, bättre. Vad är mitt fel, vad kan jag tänka, göra, säga annorlunda nästa gång?

Det är ett sätt som tar individen på allvar, en väg att utvecklas, då den går ner i djupet på människan, istället för att skyla över på ytan. Visst har detta missbrukats också tidigare, men idag framstår ändå bönen om förlåtelse, bikten, i kyrkan, som det mer friskare tankemönstret i vårt samhälle. Och den kan kompletteras med enskilda samtal eller i grupp.

Men oavsett din tidigare politiska och religiösa position, så är det din sak att välja tankemönster.
Det är ditt ansvar att välja att ta dig själv och andra på allvar, eller inte.

en sida jag rekommenderar

http://xj4091.blogspot.se/

Klicka på länken! En härlig bil till salu som fungerat utmärkt under mina sex säsonger.
Läs och se på bilderna!

Tror att jag sålde den för billigt, eller så är jag en alltför engagerad säljare, för efter att annonsen varit ute i sju timmar var bilen såld.
Ekonomi på en Jaguar?

Under sex säsongers brukande fick jag gå ner 2,000 i pris mot vad jag köpte den för. Kanske skulle begärt 2,000kr över inköpspris istället!! Service och reparationer kommer jag förstås inte ifrån och det har legat på14-15,000kr. Total kostnad utöver bensin, skatt o försäkring ( typ helförsäkrad för 1000kr/helår), blir alltså runt 2,700kr/ säsong. Inte gratis, men inte är en XJ40 den dyraste bil du kan tänka dig heller. Lyx, ja visst, men du betalar inte mycket för det!

adventspredikan

Efter tre intensiva dagar med olika slags jobb, så är det lite lugnare.
Här kommer utkastet till söndagens predikan. Justeringarna finn i bläck på utskriften och helheten gavs enbart "live".

Hur många av er har köpt någon ny adventsstjärna eller adventsstake till hemmet i år?

Och, Hur många har tagit fram något ur förrådet, en stjärna eller ljusstake, som ni hade undanställt sen året före?(alla i princip)

Vi samlas här i advent för att fira den här speciella tiden, som vi firar år ut och år in.

Vi har firat den så många gånger förut, vi har sjungt psalmerna, hör om att Jesus, Guds son, kommer till sitt folk. Vi har tänt ljusen, ett i veckan, först ett och sedan tills alla 4 ljusen brinner i olika höjd.Vi har ätit pepparkakor och glöggen har vi kanske hittat också.

Advent är en tid som vi känner väl igen, och vi älskar att fira den här tiden om och om igen, även om vi gjort det 25, 50 eller 66 gånger tidigare. Advent kommer alltid på nytt.

Så är det också med budskapet som kommer till oss. Ja, bokstavligt ”kommer till oss”. Gud väljer att inte sitta långt borta i sin himmel, utan revolutionera världen än en gång. Det gamla som var, det är borta – nu är det nya här.

Därför väljer Gud att komma när dig och mig. Gud väljer att komma in i ditt och mitt liv,

mitt i en ganska hektisk tidpunkt, då så mycket ska göras klart inför årsskiftet, eller förberedas inför jul. Gud kommer mitt i den växande julruschen, mitt in i den tid då varje dag och varje kväll kläms in med skohorn i almanackan.

Då plötsligt står Jesus här, Guds son, för att dela livet med dig och mig. Det handlar advent om, år från år. Men hör upp:

- det är så lätt att tro att Jesu ankomst till oss...- att det bara finns där.Men, det händer mer än så. Det som sker nu, i år, under den här adventstiden är unikt.Gud har aldrig kommit in i ditt liv på samma sätt som nu! Kanske har du vetat om det innan, men i år är det speciellt. Gud kommer närmare dig än vad du kan ana.

När vi läser om att Jesus rider in i Jerusalem så är det visserligen något som hände en gång för länge sen och som mängder av människor som var med har vittnat om. Men det skulle inte ha någon som helst betydelse för oss om det inte var så, att Jesus kommer till dig och mig här och nu också.Gud kommer för att dela våra liv, rakt av. Inget tillrättalagt tjafs, utan 100%. Du kan inte dölja något. T o m är det så att när Guds son kommer, så ser han mer av ditt liv än du själv känner till. Så det är lika bra att släppa honom in på livet, för han vet redan allt vad du och jag har därinne. 

Därför kan vi överraskas, därför får vi höra ibland att Guds dag kommer som en tjuv om natten, när vi inget annat anar. Och just därför ska vi lägga en extra tanke på det nu i år.

Visserligen är budskapet samma, år efter år, precis som de fyra adventsljusen är lika många varje år. Vi sätter upp samma belysning den här helgen hemma och det är Gud som kommer på samma sätt.Men ingen tröttnar på det.

För belysningen och ljusen säger alla samma sak: Du är inte ensam. Du är inte okänd. Du är, i djupen inom dig känd och älskad av den, som känner dig rakt igenom, och som såg dig innan du själv ens såg dagens ljus. Vi får besök, därför att Gud värderar oss så högt. Det är enda anledningen. Och därför vill Gud dela livet med oss.

Det här ger oss också en särskild möjlighet. Vi är utvalda, utvalda av Gud. Gud vill att vi bygger upp en nära relation med honom, att vi låter våra liv påverkas av Guds kärlek och barmhärtighet.

När vi ser på varandra ska vi godta varandra och se vad vi kan hjälpa vår nästa med.

Det finns inte en enda människa som saknar goda egenskaper, som saknar gåvor eller förmågor. Vi har alla behov av hjälp, av närvaro av andra iform av hjälp och stöd eller vänskap.

Och nu i adventstiden vill Gud att vi ska utmanas. Allt kommer inte bara till oss inom bekvämt avstånd, utan ibland krävs att vi går utanför vår komfortabla zon.

Vi har blivit utvalda som kristna, inte för att vår tro är så stark eller för att vi är särskilt duktiga, utan för att Gud vill att vi, just vi som är här, antar en utmaning.

Den består i att lära känna Gud än bättre, och välkomna hans son när han kommer till oss. Vi utmanas att ge lite extra plats för honom i våra liv, att lära känna honom lite mer och börja tänka och värdera lite mer som honom.

Ibland kan vi komma att bli överraskade när våra liv blir annorlunda mot våra förväntningar, kanske tack vare att vi lyssnar lite extra till någon som redan känner oss, och vill vårt bästa. Någon som leder oss genom livet av ren kärlek. Och som vill leva här med oss. Annars skulle han inte komma till oss

Annars skulle vi inte få påminnelsen år efter år, att Guds son kommer till vår värld, till våra liv.

Det är hoppets ljus som brinner i våra fönster och på våra köksbord, hoppet om att vi vill vara en del i Guds förändring av världen, då rätten ska flöda starkare i vår värld, och att sanningen inte ska skymmas med våra liv.Gud kommer till oss, rättfärdig och segerrik. Möt honom och ta emot honom, här och nu, i detta nådens år. AMEN.