Kakan Herman som förebild

Känner du till kakan Herman?
Om inte, så är det ett slags kedjebrev. Känns lite 80-tal, jag vet, alltså, "skicka fem tugg-gummin till personen överst och kopiera brevet till fem personer, så kommer du inom sex veckor ha fått 50 tugg-gummin", typ.
Men Herman funkar så att du får en burk med lite Herman-deg i som man ska "mata" i en vecka, och innan man sedan bakar den ta en bit av degen och lägga i fem burkar och ge ut till vänner och bekanta. Så kan dessa i sin tur göra en kaka och sedan ge vidare.
Ett lite trevligare sätt att använda sig av kedjebrevets tanke.

Men tänk om man kunde använda sig av detta på något annat sätt, tänkte jag. Särskilt när det handlar om personer som blivit sjukskrivna under ett lite längre tag. De behöver uppmuntran och då är det ju inte så dumt med en kaka, men det skulle kanske också funka med en bra bok. Något som ger lite eftertanke över den situation som man befinner sig i och som kan ge en positiv vinkling av sjukskrivningen.

Jag själv fick en bok när jag nyligen blev sjukskriven under två veckor efter att ha arbetat oerhört intensivt under 14 månader, där det vid ett flertal tillfällen inte gått att påverka nya initiativ på förändringar. Framför allt har mitt fokus varit att mina medarbetare ska ha en så bra arbetsmiljö som möjligt och att inte heller de unga som finns i våra verksamheter ska lämnas åt sitt öde. Dessa är alla viktiga och jag hade svårt att acceptera att en mängd organisatoriska förändringar skulle få tillåtas påverka våra verksamheter och människorna i kyrkan mer än nödvändigt. Och under ett kort, tidsbundet uppdrag kan du inte arbeta långsiktigt när kortsiktigheten ständigt kräver nya insatser.

Boken fick jag av min vän Cristina, som tyckte jag behövde fundera över att vila. Det var ju klokt.
Och där fanns många lärdomar jag kan sprida med mig av, likt att man delar ut små burkar med lite deg, som kan genomsyra andras tillvaro (/kök).
Men jag insåg att det var en god idé att dela med mig av boken i sin helhet, eftersom jag hade vänner och kollegor som inte heller klarat sig från att bli ordentligt trötta p g a sina arbeten och engagemang.

Min förhoppning är då att denna Cristina-bok får vandra runt efter hand till flera läsares händer som håller och vänder blad, för att inse att vila är något nödvändigt och aktivt. Förr eller senare måste den till, och ur den kommer man (förhoppningsvis) stärkt och  kanske med en lite annorlunda syn på livet.

Så, den kunskap och vishet vi därför får genom vilan, är kanske mer värt än vi kan ana och t o m kan vara mer värt än en veckas arbete.

TACK, Linda Bengtzing!

Tack för din insats i gårdagskvällens melodifestival! Det var vågat! Det krävdes mod, helt klart!
Och även om det inte gick hela vägen så var jag med dig och röstade och höll tummarna. Och jag trodde stenhårt att det skulle gå vägen, åtminstone till andra chansen. Men ack!

Jag vet att det kan vara svårt att våga stå för något som kan förväntas gå emot den allmänna opinionen. Det kan definitivt slå tillbaka på ens framgångar. Just därför var jag faktiskt ganska förvånad att du vågade prova detta. Men jag blev överraskad och inte mindre glad när jag upptäckte det oväntade.

Och då menar jag inte klädseln. Den kan ju diskuteras. Det var inte det snyggaste jag har sett. Och jag tror du varit snyggare klädd tidigare också. Nja, inte perfekt.
Och jag tänker inte på texten. Eller, fanns det nån sån, förresten?

Du sjöng nåt, det minns jag, nånting om när du log. Det hade varit lite fräckare om det varit "när du dog" istället. Alltså lite så där från ovan, eller ... ja från andra sidan. Hade blivit lite mer spooky. Kanske du ska testa det nästa gång. Annars har jag inget större minne av texten, men å andra sidan - det har ju aldrig varit din styrka.

Nej, det var det uppenbara, som jag tror dessvärre gick många förbi medvetet. Men för att göra det tydligt vill jag tacka dig för att du stoppade in låten i en electro-känsla. Två stående trummissar var ju klockrent. Och ändå ganska förtäckt i en schlager. Fast Electro går konstigt nog inte så bra som det borde i Melodifestivalen. Jag fattar ärligt talat inte varför.

Jag menar, jämför med pudlarna! Det vimlar ju av dem! Var kommer de alla ifrån? Och visst, en del av dem är riktigt bra, flera har jag verkligen gillat, men så kom gårdagens hårdrock och tog ett gräs-(klippar-)likt-grepp om mina öron. Det var inte bra! Usch! Men så kom du och svepte in i rummet med den härliga synthbasen! Perfekt!

Jag ska nog råda dig till att ta hela steget nästa gång. Ta inte bara dig med i tanken. Ta mig och ta Alison, ta Robyn, ta Cat5, ta Goldfrapp, ta Emmon, ta Client och ta ... the Knife med Karin, ja Fever Ray då med i förberedelserna!
Visst finns singer/songwriter-tjejerna, de kommer aldrig att dö ut. Så tack Linda Bengtzing för att du vågade sticka ut och leverera en electro-schlager.
Ge inte upp, för det finns hopp!

Har du nåt att klaga på?

Ja, säkert. Det har vi alla.
"Man lär så länge man lever" klagade ju rätt frisk i BT på att kyrkan inte gjorde nåt, men tyvärr hörde personen aldrig av sig igen till mig. Synd, för det verkade ju vara en som visste hur det skulle vara...
Sedan hade vi ju Svanberg, fast jag tyckte han var så långt borta i sin beskrivning att jag inte tyckte det var idé att bemöta hans synpunkter.

Kyrkan kan många klaga på och visst, det förväntas verkligen att kyrkan ska bemöta och fungera bra på alla sätt. Och faktum är att vi är rätt så bra. Inte på allt och inte jämt, men om vi ser oss omkring inser vi att Svenska kyrkan i Borås inte är så tokig i alla fall.

I alla fall när jag nu har försökt fylla i min anmälan för sjukpenning på Försäkringskassans web. När man nästan är helt färdig kommer meddelandet: "Den här tjänsten är inte tillgänglig. Kontakta Försäkringskassan för vidare information".

När jag gör det har det ingen information att ge. Utom att lämna ett meddelande på ett annat ställe. Om hur man ska använda FKs webformulär tipsar däremot en trevlig kvinna som svarar när jag ringer:
-använda pappersblanketten!

Det är märkligt att den tjänst de ber om jag ska använda och som fungerar ganska länge, först på slutet kommer på att den inte fungerar. Och sedan måste man börja från början igen.
Jag skickade ett annat meddelande med tre frågor och fick svaret att de inte kunde svara på den första.
Nähä. Sen då? Error vid första försöket.

Ibland funderar jag också över utvärdering. I kyrkan har vi lärt oss ett ständigt utvärderande tänkande. Vi vill verkligen lära oss av misstagen. Funderar på varför ingen biltillverkare tänkt på detta? En bil är en sak man köper som kostar enorma summor. Fast ännu har ingen tänkt på möjligheten att ta emot seriösa förslag på de misstag man gör. Och om man nu konstruerar en bil..., varför inte göra den lite mer genomtänkt?

Å andra sidan skulle jag aldrig komma ifråga för jag brukar ha så gamla bilar att nog ingen är intresserad av vad jag tycker ändå. Förutom nu, då vi har en köpt en bil som fyller sex år om några månader. Det är ju i princip helt ny! Konstig känsla.

Lite märkligt är också t ex nya Microsoft-operativsystem. De blir ju alltid utnämnda till "största ilandsproblemet" när de kommer ut. MS Vista var ju rena pesten och Windows 8... Ja, jag har aldrig varit så nära känslan av total brist på lokalkännedom. Hade de inte råd med att hinna tänka till lite innan de släppte programmen?

Hmm, kom på ännu en sak. Jag klagar jag också. Men som jag sa, så har vi nog alla nåt att framföra. Fast jag är stolt också. Stolt över att vår kyrka inte så tokig faktiskt.
Kanske p g a att jag ständigt vägrar ta ansvar för korstågen...

Eko av en melodifestivalskväll och förkänning av imorgon

Samma sak upprepar sig igen - min favorit kommer sist.
Jag faller uppenbarligen inte får de mest uppenbart påträngande refrängerna, även om jag egentligen uppskattar det.
Eko röstade jag flera gånger på. Självklart, förstås, när det äntligen kommer synthpop med i melodifestivalen. De lyckades låta ganska speciella och samtidigt hade med några inslag som hör till genren. Sångslingan var trevlig och gick på lite olika vägar hit och dit. Inte så påtvingat schlagrigt, tack och lov.

Tråkigt att det blev sist men det blev ju Manda också, men jag samlar väl snart ihop en favoritCD med sistalåtar och några till, som håller längre än de sönderspelade. Alternativ - ja, där hör jag nog hemma.

Annars tyckte jag nog att de fem första under kvällen var bra och den tre sista ganska sådär. Cajsa-Stina var en besvikelse för den kändes tom.
Fler intressanta influenser kan ju vara att Wilder hade ju sitt work-work som gav associationer bakåt till
die Krupps/Nitzer Ebbs Machineries of Joy. Och något åt Kim Wilde-hållet var det ju definitivt inte, det begriper ju även den som är helt ton- och stilistiskt döv.

Imorgon är det annars vårt nya pastorats födelsefest med mottagande av vår nya kyrkoherde. Ser fram emot detta och att jag fick glädjen av att hålla i en hel del vad gäller gudstjänsten. Lite mer utmaning än annars är bara roligt, men det handlar om många medverkande - bara i själva processionen är vi ett 40-tal! - och då finns det många risker att tempot dras ner. Men, allt för att flödet ska spänna igenom det mesta.

För att fira en gudstjänst med omotiverade pauser och stapplande förlopp i Caroli..., nej, det passar sig inte.
Det påminner lite om melodifestivalen faktiskt! Flöde hela tiden, alltid något nytt som händer, fast det finns utrymme för flera delar som verkligen kan gå ner på djupet, i motsats till festivalen. Men, så handlar gudstjänsten också om livet i sig och inte om att flyta med strömmen för att få dagarna och livet att gå.

Me, myself & I

Ja, det är ju ingen ny ordkombination precis. Det är titeln på ett album av Joan Armatrading från 1980 och år 2000 gjorde en film med samma namn. Undrar om det inte finns nån rapartist och haft denna titel också.

Och visst kändes det som att det var temat under melodifestivalomgång 2 också?
Panetoz rappar om att jag behöver ingenting, jag har allt, får ingenting gratis, bara "ta det"!
PinkPistols måste nödvändigtvis sjunga I am somebody, som om det inte var självklart. Och, jag flera av låtarna utgick väldigt mycket ifrån JAG-temat. Inte alla, men det slog mig att det var väl övertydligt.

Mandas Glow beklagar jag att den inte gick vidare för den hade ett mer uppmuntrande självbildsförmedling, och verkade vara en tjej som gick utanför de upptrampade stigarna och stilarna, vilka var ytterst överdrivna i många nummer. Troligen kommer jag kunna tänka mig att lyssna på den om ett år, medan många andra är uttjatade och föremål för "FF/next"-knappen.

Programledarna måste jag nog kommentera också, för de går också i samma tema. Snälla, bestäm er för att vara antingen roliga eller underhållande eller showartister för som det är nu misslyckas ni med att uppnå något av detta. Saknar givetvis Kristian Luuk,  men även Gina och Danny. Fast Sigrid var kul, liksom dansk-sketchen förra gången.

Men, varför denna JAG-centrering? Visst är det bra att människor uppmuntras till en positiv självbild, men det blir lite löjligt när allt ska handla om MIG. "Jag behöver ingenting"-idéen är i sig ganska sorglig för den som väljer att leva efter det konceptet kommer bara att bli genuint besviken.
Vi behöver alla allt som gåvor, för visst är det bra att vi har mycket inom oss, men låt det inte bli skymt av tanken att jag därför inte behöver få något till mig från andra.

Ingen människa skapar sig själv. Förutom i bilderna av de framgångsrika i nöjesvärlden. Fast, problem et är att vi andra lever i den verkliga världen. Och i verkligheten är alla värda en god självbild.
Till priset av en tynande självtillräcklighets-illusion.

Om att ta stegen tillbaka

Att närma sig något bekant, efter ett tag, på nytt är alltid spännande.
När allt rullar på är det väldigt svårt att se det hela med viss distans.
Att däremot få en paus och komma tillbaka ger oss alltid en möjlighet att utvärdera, reflektera över vad vi känner, vad vi önskar, vad vi upplever och se om dessa olika spektra kombineras eller om de drar om motsatta håll.

Pauser är alltid nyttigt. Dels för att vi måste ha dem, dels för att vi får möjlighet att byta position och se något från ett annat håll.

Igår kom jag tillbaka till min arbetsplats efter att ha varit sjukskriven två veckor.Det var en stor glädje för mig och jag blev väldigt gott emottagen. Kändes som att där fanns en god omsorg om mig. Vilket jag visserligen hela tiden känt, men känslan var ändå viktig att få när man kommer tillbaka efter några veckors frånvaro. Som inte är just lagstadgad semester.

Nu har jag varit sjukskriven lika länge som den tid jag jobbade extra i t ex september. Hade det funnits andra bestämmelser eller alternativ i vårt kollektivavtal, som varit anpassat till den situation jag befunnit mig i, hade jag säkert fått ut sjukskrivningstiden som "komptid".
Att jag är trött och känner yrsel och har huvudvärk är ju helt normalt.

Men framför allt är det inte den extra tiden som tagit på krafterna utan intensiteten. Mellan augusti och november tog jag förmiddags- och eftermiddagsrast fem gånger, tror jag. De flesta har två om dagen. DET kräver verkligen stora krafter för att orka med.

Nu är jag tillbaka på 25% till att börja med, och även om det inte är mycket är jag glad att vara tillbaka  i arbete igen. Åter är det en tacksamhet jag känner inom mig över att jag har kraft att arbeta och att få möjlighet att göra det. Jag önskar att vi blev bättre på att ta vara på detta som kyrka, för just denna upplevelse, samt de personliga relationerna är något som vi aldrig kommer att effektivisera bort i vårt samhälle och därför tror jag att kyrkan har goda möjligheter att använda sig av en mängd krafter som idag är outnyttjade.

Så, skönt att vara tillbaka! Vad har hänt sen sist?