God jul!

Så är vi mitt uppe i julfirandet.
Fast, kanske är det mesta avklarat i och med att julaftonsdygnet har gått ur tiden och juldagens lugn har kommit istället.
Under livet passerar vi en hel del olika stadier i vad vi verkligen önskar få ut av den här högtiden.
Och det är helt omöjligt att toppa upplevelsen år efter år. Men vad vi värderar som den bästa tänkbara upplevelsen, ja, ser jag tillbaka på mig själv så har det verkligen varierat.

Att få träffas i familjen och senare i kyrkan, tillsammans med alla julhälsningar i postlåda, mailen, Facebook inte minst och via SMS, är nog det bästa.
Midnattsgudstjänsten är det lite nervöst inför, fastän den är bra mycket enklare än en vanlig högmässa. Kanske extra i år,m eftersom det inte fanns tid och ork att riktigt tänka igenom den som jag skulle önskat.

Fast det går att vila mycket i formen i sig, vilket är så skönt. Nattvarden är en höjdpunkt och det är så skönt att det inte hänger på en enskild individ att hitta på något nytt, utan att storheten finns i mysteriet som firats år efter år, vecka efter vecka. Visst ska beredelsen säga något tydligt och lagom utmanande så där på julnatten, något som är aktuellt och inte bara återberättar evangeliet.
Jul-evangeliet är i sig så känt att det inte behöver fördjupas särskilt, även om det inte skadar att levandegöra det lite ibland.

Viktigare är ändå att säga något som tar tag i en lite mer. Julens budkap kräver att få större utrymme i människors liv än bara för en dag om året. På samma sätt är nattvardens åminnelsemotiv av vad som en gång hände inget som ska begränsas av tanken på den historiska händelsen då. Det sker nu, och det spelar roll i ditt och mitt liv NU.
Väl medveten att jag låter väldigt likt KG Hammar nu, och här är jag ju tacksam för att han vågar lyfta på historikens åminnestyngd, för att se vad som ligger under, djupare.

Jul är det ja. Presenter kan jag köpa de flesta själv, men jag kan ge saker som inte alla kan köpa. Jag kan dela närvaron av andra människor som betyder mycket i en större gemenskap, och leva det liv jag fått och som jag är mitt upp i just nu.

Frid på jorden. Drömma går bra, men inget hindrar att jag gör mitt till, för att något ska hända i den riktningen. Det är först då som julens budskap blir kött, här och nu. Det är först då jag i grund och botten erkänner att Gud har fötts till jorden.
Så vill jag tro och så vill jag leva.

God jul!

Har du tid ett slag?

-Nej, jag har inte tid nu!
En ganska vanlig mening, eller?

Någon ber om hjälp eller lite uppmärksamhet. Kanske barnet som kommer till dig, medarbetaren på jobbet, ...eller nån annan.
Du håller på med något, något viktigt, som du är mitt uppe i. Du vill inte bli störd.
Eller så beror det på vem det är, kanske?

Meningen kan lätt slinka ur oss, och det är klart att vi vill bli färdiga med det vi gör och kanske redan är på väg till en eller fler andra saker, så ibland har vi helt enkelt inte tid!

Men säger vi tvärtom nån gång?
Säger vi: -Nu har jag tid!
Eller tänker det för oss själva?

Jag tror att vi mår bra att ibland när vi prioriterar mellan olika saker och något känns betydelsefullt att göra, att vi då också tänker nu har jag tid att...
Kanske någon vi tänkt länge att ringa, eller att vi gör något som vi blivit ombedda tidigare.

Vi får ju massor av tid. Inget som är självklart. Vår tid kan vara slut när som helst! Men, om det inte är slut när som helst - då har vi ju tid! Kanske rentav ganska mycket tid.
Och då bör vi också tacksamma för det, ge oss möjlighet att göra det där vi tänkt. Och äntligen få tid till det!

Vad har hänt med tiggarna och oss andra?

Sedan föregående inlägg varit i BT har inte många reaktioner nått mig via andra media.
Och det är både praktiskt och hoppfullt. Praktiskt eftersom jag varit bortrest stor del av tiden sen dess (och nästan jobbat resten).
Hoppfullt därför att mitt mål var att skriva in ärendets komplexitet i textstilen.

Många tydliga synpunkter uppradade i texten, men som inte leder åt samma håll:

• Vi gör som kyrka en del för EU-migranterna. Men inga pengar. 
• Vi gör en hel del som kyrka för andra hemlösa och ekonomisk fattiga, och dessa har vi haft omkring oss länge. Men det syns inte och ger inte så stora rubriker.
• Vi gör en hel del annat för boråsarna genom vår diakoni. (Inte mycket som kan sättas emot det!)
• Vi borde göra något på hemorten för de som tigger på våra gator. Men det är svårt att få till. 
• Det vi gör är genomtänkt och vi har en god grund att stå på. Men allt blir inte lätt för det. 
• Vi har som boråsare all anledning att själva vara tacksamma för det liv vi har fått att leva. (Ja, inte heller detta är särskilt kontroversiellt, men tydligen inte alls självklart)
• mm

Sedan dess har det hänt en del. 

Svenska kyrkan Borås bjöd in förenande liv, samt företrädare från kommunen till ett samtal. "Kyrkomöte" tror jag visst Boråskuriren kallade det. Hmm... första gången jag var på ett sånt :-)

Detta för att se var vi har varandra och hur vi kan samverka. Ett och annat kom ut av det (utplacering av bajamaja tex), utöver det positiva med att träffas och att kommunen kunde informera om det nya härbärget Kastanjen som öppnade den 20/11. 

Kommunen bjöd även med kort varsel in oss och några andra ideella organisationer för information och samtal en knapp vecka senare. 

I onsdags var Crossroads - en del av Göteborgs stadsmission - hos oss och berättade om sin motsvarande verksamhet och gav oss insikt i bakgrunder till att dessa och andra väljer att tigga. Kläder samlas in, även till flyktingar från Syrien. 

Politikern Jan M Ericson skrev ett inlägg i BT. Fast tyvärr, fastän han varit i Rumänien, presenterar han ändå tankar som låter jättebra, men är för enkla för att fungera. Det räcker inte att säga till en nation: se till att er korruption försvinner.
För den som lovar fixa detta för en viss summa, försvinner med pengarna.

Problemen nu är dels att antalet har stigit så mycket senaste tiden - från c:a 25-30 till 55 till 71,
dels att vädret slagit om till blåst, kyla och snö.
Idag förmedlade vi överskottet av ett personaljulbord från ett medelstort företag i Borås. Alla vinner på att dessa få mat. 

Ingen blir gladare av att någon fryser ihjäl. Eller att det ligger bajs på något grönområde.
Samtidigt är frågan - vad gör vi nu då?

Samtalet och arbetet fortsätter. Nu ska jag gå o läsa min nyinköpta "Faktum".

Det här gör Svenska kyrkan i Borås!

Detta debatt svar publicerades i BT i fredags 15/11 2013, något justerat.


(svar till 1925, Hallgren och andra som frågat)
Redan före vi såg tiggare sitta på Borås gator mötte och hjälpte vi människor utan hem, mat och pengar. Dagligen hjälper Svenska kyrkans diakoni dessa efter de förmågor vi förfogar över. Det är ett arbete som inte syns, men även det som inte är synligt är en reell verklighet.


Vad tiggarna har gjort är att de tydliggjort brister i vårt samhälle och fått oss att effektivisera arbetet med hjälp. Många ideella krafter anmäler sig, vi har många organisationer som samlar dessa och dessutom agerar kommunen mer kraftfullt. Detta kommer hela vårt samhälle till del.


I slutet på förra vintern var det kallt länge, medan det kom fler tiggare till Borås. BT skrev en del, många tyckte till, men få gjorde något. Några kyrkor och Förenande Liv gav dem mat. I det läget, för att förhindra att människor i vår stad fryser ihjäl öppnade vi Caroli kyrka nattetid under ett par veckors tid. De fick tak över huvudet och många ideella närvarade eller kom med mat. Men inga pengar.


Svenska kyrkan Borås arbetar för att vi ska ha ett civiliserat samhälle och då måste vi agera för att människor inte ska dö av kyla eller svält. Vi arbetar för att vuxna människor ska klara sig själv och då behövs akutinsatser ibland för att komma på rätt sida. Dessa akutinsatser sker hela tiden och vi sitter inte overksamma och väntar på nöden. Den finns hela tiden ibland oss.
Vi arbetar för människors lika värde och med välunderbyggda syften för vad vi säger och gör.


Inga problem försvinner genom att vi struntar i att se dem!
Vi delar alla samma samhälle och delar ansvaret för det. För att Borås ska vara bra plats att leva på arbetar vi därför ständigt på många plan, inte för att få rubriker o beröm, utan för att varje människa har ett värde.

Vad gäller migranterna är det nu liksom alltid bättre att satsa på att avhjälpa orsakerna till problemen än att lindra symptomen. Ändå sitter vi fast i att vi lever i Borås och inte i Rumänien.
Och det krävs inte mycket eftertanke för att inse vad skillnaden betyder.

en blick utifrån visar på vad som finns inuti

Naturligtvis skulle det inte gå obemärkt förbi.
Jag vet inte alls bakgrunden om fotbollsgalan. Jag såg den inte och har inget läst varken före eller efter.

Uppenbarligen tycktes det som om Anders Svensson behövde en  ny bil. En helt ny bil. Kanske för att han inte hade råd att köpa en.
Men om man ska ge någon en gåva för att denne nått ett rekord som är svårslaget , och kanske kommer vara i många år, så är väl  inte en bil en bra present? Den blir ju äldre och säljs så småningom (om det inte är en bil med bestående värde).

Nej, jag förstår inte alls grejen. Det är mer logiskt att han fick en bukett blommor för det fattar alla att det bara är en symbol för något. Därför är det en bättre utvald gåva att ge Therese Alshammar (eller är det fel?) blommor. Liksom, tack ska du ha - vi är stolta över dig!

En bil däremot väcker bara frågor. Det är inget "tack ska du ha" utan mer "vi ser dig som en potential reklampelare och därför vill vi att du säljer dig till oss för en bil".
Så vad fanns egentligen bakom pannbenet som knäckte idéen?

Fast de hade gått obemärkt förbi och inte dessa två gåvor jämförts. Alshammar har gjort en markant större insats än Svensson. Därför ska hon rimligtvis få en betydligt större present om det skall ges presenter och större bukett och det handlar om blommor.

Men nu behandlas inte kvinna och man efter samma mönster. Det är ju det mest skrämmande. Skillnaden är idiotisk. Finns det verkligen människor som agerar ute i offentligheten som ordnat med detta utan att tänka längre?
Varför inte ge Alshammar en XC90 eller nåt?
Eller ännu hellre - varför ge dessa presenter alls?
Eler allra helst - varför inte tänka ett varv först, över huvud taget?

Välj rätt väg!

Att Svenska kyrkan valt ny ärkebiskop har uppmärksammats på flera olika sätt. 

En av ledamöterna i Svenska kyrkans läronämnd, Eva Hamberg, har uppmärksammats själv, då denna process blivit droppen som fick henne att lämna sitt prästämbete och med det även sin tillhörighet till samfundet. Hon har skrivit och förklarat att hon inte längre kan stå för samfundets lära, som det uttryckts av t ex ärkebiskopskandidaterna. Istället ska hon söka upp ett annat samfund.

På Kyrkans Tidnings web uttrycker många kommentarer till hennes beslut med förstålelse och liknande tankar. Många öser ut sin besvikelse över Svenska kyrkans utveckling, och skulle nog vilja göra som Hemberg gjort.

Jag har lite svårt att förstå detta. Det som uttrycks är en önskan om konformitet (förlåt, onödigt krångligt: likriktning) inom SvK, där ingen tillåts gå åt det liberala hållet, ingen tillåts tänka innan man svarar på frågor, utan att alla frågor ska ha ett (en-)tydligt bibliskt svar. Snabba, inlärda, svartvita svar.
Alla frågor har inte det. Det vore minst sagt att göra våld på bibeln.

Vad jag inte förstår är att det är så svårt att se rikedomen i att vi inte alla tror, uttrycker sig och tänker likadant! Även den som är konservativ i sin tanke hör hemma i SvK även om många uttrycker sig åt det liberala hållet. Om Hemberg nu upplever sig mer konservativ än många andra behövs hon väl inte mindre i SvK, utan kanske rentav mer? I alla fall om hon själv tycker att hon har rätt!

Jag blir provocerad över likriktningönskningarna, vilka håll de än går åt. Anglikanska kyrkan löser detta genom att erkänna att vi söker oss till olika riktningar och det är bra med det. Visst, frågan om ämbetet är ju inte enkel, det ska erkännas. När kvinnor blir biskopar kan den som inte erkänner ämbetets nuvarande form så småningom inte fira mässa i sin kyrka, det är en naturlig konsekvens. Och man kan då inte samtidigt erkänna sig fullt ut luthersk (och i så fall acceptera teologin i tanken att sakramentet verkar oberoende av prästen).

Men i SvK finns allt att vinna genom att vi är olika! Då finns en dialog och ett samtalsklimat där inte rätt svar bestäms från början, utan svaren finns i det gemensamma. Jesus bad för att vi skulle bli en enhet. Jag tänker fortsätta argumentera och ta emot sakrament för enhetens skull även framöver. 

Och jag hoppas du också väljer den vägen!

Maskinerna är våra vänner ...?

Vill minnas att det fanns en låt från mitten av 80-talet som hette så.
Och det var kanske nödvändigt att uttrycka.
Idag kan samhället inte klara sig utan datorer. Vi har fått enorma möjligheter, enorma förändringar och en hel del problem tack vara våra datorsystem.

För några år sen, kanske jag bloggade om det också, på min förra blogg, spetsade jag till det, att Windows Vista var i-ländernas största problem. Det gick inte att starta något program utan att min intelligens ifrågasattes om jag verkligen ville det jag bett om.
Och när jag skulle installera ett nytt program så tog Windows över processen ifrån installationsprogrammet och så..... så hände ingenting. Inget meddelande, ingen fortsättning.

Windows 8 har till viss del tagit över som problem nu. Det går inte att hitta! Det påminner om problemen vi brukar ha i kyrkan: vi sätter gärna igång verksamheter, men har svårt att avsluta dem. Så är det med Windows 8. Om man nu hittar till ikonen att sätta igång det man vill.

Ett annat problem är Outlook-programmet. Svenska kyrkan Borås har nu gått över till ett nationellt gemensamt IT-system, vilket innebär att alla program och alla dokument nu finns i Uppsala.
Det är gott och väl när allt fungerar. Supporten stänger nämligen fredag kl 12.
Frågan är: avslutas veckans datoranvändning då? Vi är ju som organisation inte helt inaktiva lördagar och söndagar...

Har nu upptäckt att jag kan ha två identiskt lika kontakter i min adresslista, till samma e-postadress, men en av dem är fel och den andra är rätt. Förutom till en medarbetare som jag har fem likadana adresser till.
Lösningen? Ta bort alla och börja från början.

Jaha. Men att tvingas ta bort allt gammalt och göra om allt från början - det är åtminstone inte min bild av vänskap!

förmånen att få vara frisk

Ibland får man en påminnelse om att det inte är självklart att få vara frisk.
Igår var tre personer i vårt arbetslag på sjukhuset.
En ( här blir jag avbruten i skrivandet!) vakade över sin döende mamma, men som genom en läkares inrådan fick prova en medicinering och kom tillbaka och blev som vanligt igen!

De två andra hade andra besvär, det ena gällde ett ben, det andra näsblod.
Det får mig att tänka på att jag själv inte åkte dit. Jag fick möjligheten att arbeta på som vanligt hela dagen, visserligen lite sliten och trött, men ändå med full kraft.

Det är faktiskt ingen garanti eller någon som lovat att jag ska få det. Hälsan är för det mesta väldigt god.
Fast ibland när jag har semeser och åker iväg har det´visat sig att jag drabbas av något. Hoppas inte det händer nästa gång. VIsst, kan det hända något, man kan drabbas av sjukdom, för kroppen håller inte alltid borta allt eller så råkar man ut för en olycka eller anstränger någon del av kroppen för mycket.

Det finns många andledningar till att bli sjuk. Men därför också många anledningar till att känna tacksamhet för att få vara frisk.
Sällan tänker vi så tydligt på vad vi inte gör. Så tack, Gud att jag har möjlighet även idag att göra det som kom i min väg.

Ny ärkebiskop

Så har vi, i och med en ny era, historiskt fått ett ny ärkebiskop. Att det var en kvinna är ju i sig inte särskilt värt att påpeka då vi har biskopar av båda könen. Men just att det är en kvinna är speciellt, då det inte på långa vägar är självklart inom kristenheten och för vår del är Antje Jackelen den första.
Men vi är ju inte ensamma. Vårt grannland Norge har redan en ärkebiskop som är kvinna och det finns fler inom de lutherska kyrkorna.

Antje har valts med majoritet av rösterna, och jag har hört några tycka att det är tveksamt, främst utifrån hennes brister i föreläsningsteknik. I alla fall för dem som somnade.
Men nu är det ju inte föreläsarämbetet hon är vald till. Andra har sagt att hon är väl lämpad att bli vår nya ärkebiskop. Att hon ägnar personen hon möter stort intresse och att hon är genomreflekterad. Fast hon har, liksom andra, fått kritik för sina ibland otydliga svar.

Inte många kommentarer har denna gång hörts angående att hon är kvinna. Men det var hon å andra sidan redan när hon vigdes till biskop för Lunds stift, så där är ju inget nytt.

Kommer hon synas mer i media, kommer hon att sätta stor prägel på Svenska kyrkan jämfört med tidigare ÄB:ar? Det återstår att se.
Men på ett sätt har hon ju redan påverkat och det är ju intressant i sig. (fortsättning följer)

genuin kärlek

Tänk att det är möjligt att komma in helt ny i en gemenskap där man med en gång bemöts med kärlek! I de flesta fall skulle detta kunna verka klyschigt, men nu vet jag att detta är möjligt!

Jag har nu kommit med i en sådan gemenskap där detta framstår starkt. Visst har jag träffat på det i andra gemenskaper också, men inte så här tydligt.
Naturligtvis vet vi alla att kärlek inte är något vi skapar själva. Det är något vi tar emot.
Har vi inte hittat kärlek att ta emot under våra tidiga år är det svårare att lita på att den finns.

I Guds kärlek finns en outsinlig källa av kärlek för oss att ta emot. I den mån vi kan.
Och det fantastiska är att få möta en samling med så många som lever och tror detta, och som sprider kärlek omkring sig.

Många intressenter vill ha våra pengar. Några vill ha vår tid och kraft. Några vill att vi ska bli som dem.
Men det blir något annat när det handlar om gudomlig kärlek.
Den vill inte ha något särskilt av oss. Men den vill ge det bästa.
Kunde Gud vara gud om Gud inte gav just detta?

... ja, men nåt måste vi ju ändå göra!

Fortsättning på förra veckans kamp för miljön.

Det är ju inte alltid som vi får det vi önskar. Visst, jag har inget emot att köra bil, men då möjligheten upptäcktes att det gick att åka tåg en annan väg på åtminstone halva sträckan, blev det det bästa alternativet.
Även om det blir lite bökigt är det trots allt värt att hitta lösningar som underlättar för miljön.

Som kristen ser jag det som en uppgift, att inte ge upp bara för att det går en emot, i de frågor och ärenden där det finns något mänskligt eller gudomligt att vinna.
Vi ska vara rädda om både miljön och varandra, det är ett uppdrag människan fått av Gud. Därför ska vi sträva efter att använda de goda lösningar för t ex transport som finns.

Och i de fall jag saknar något ser jag det som mitt uppdrag och glädje att göra vad jag kan för att förbättra de system som redan finns. Alltså ringde jag SJ trots att jag inte fick någon biljett och påpekade att de borde utöka turerna och varför inte börja sätta upp en reservlista för resenärer som vill ha en biljett då det är slutsålt. Så gör de in Indien.

Så även om Indien i det mesta på miljöområdet är långt efter oss har de ändå något också att lära oss.

Därför ska vi alla sträva efter att kämpa för miljön, kämpa för att människor ska må väl, andra liksom oss själva. Det hör till uppdraget jag har fått av Gud, och är en del av att leva som människa: ett ansvar med både makt och glädje att i tacksamhet ta hela skapelsen på allvar.

Tänk gärna på miljön! .... men går det att göra så mycket åt den?

Som en följd på det förra inlägget kommer här mina erfarenheter av kollektivtrafik den här veckan, del 2.

SJ.
De flesta av oss har ett särskilt förhållande till SJ.
De flesta har inte ett fläckfritt, perfekt förhållande, tror jag. Även om man önskat att det var så.

Men vi behöver SJ. Vi behöver vår järnväg, och behöver ha ett rese-alternativ som är utsläppsmässigt fossilfritt. Men ibland får man nöja sig med att glädja sig med de andra.

Det finns en enda möjlighet att åka på en söndag sen-eftermiddag/kväll mellan två av de någorlunda stora syd-svenska städerna, som inte ligger nära kusten: Borås och Växjö. Och den är slutsåld två dygn före avgång! Brukar den inte vara, men så är den i alla fall.
Den tidigare turen går före kl 15. Kanske tänkbar... men den blev slutsåld strax därpå.
Kollar upp bussar.... och Swebus som körde förut har lagt ner turen till Växjö.

Vad gör man om man vill åka miljövänligt, alltså?
Jo, man tar gladeligen bilen!


Resultat denna vecka: miljömedvetenhet - egen bil: 0-2

Åker du buss? Grattis!

Vi vet alla att det är bra om vi åker mer buss. I alla fall istället för bil.
Det är bra för miljön om färre åker ensamma i sina fordon, fast ännu bättre om fler cyklar.
Har tänkt tanken att cykla, men då måste det nog vara en fin dag då det går att planera in duschtid på jobbet, samt att inga arbetsuppgifter ligger på varken förmiddag, eftermiddag eller kväll. Lunchen kan jag jobba på.

Idag åkte jag buss till jobbet.
Denna gång gick det utmärkt att hitta på Västtrafiks webplats, till skillnad mot förra gången.
8:18 går bussen från Fristad, bilverkstaden.

Och jag vet ju var den busshållplatsen alltid varit, men när jag gick dit finns varken skylt eller tidtabell. Är den flyttad? Ja, då får jag ju ringa och fråga var hållplatsen är placerad. 15 personer i kö. Jaha, då lär jag ju inte veta det förrän bussen har gått...

Alltså får jag gå till hållplatsen före, det borde jag hinna fortfarande. Jo, då det hann jag och jag vara fortfarande kvar i telefonkön. Väl framme tittar jag på tidtabellerna. Där finns en tidtabell för den här linjen, men bara i andra riktningen. Det brukar innebära att man står på fel hållplats. Då måste jag vidare för att hitta rätt...

Men då kom bussen, och till den hållplats jag stod på.

Det är, konstaterar jag, inte bra för hälsan att åka buss. Det innebär stor stress. Busshållplatsen jag skulle åka från fanns den här gången på webtidtabellen, vilket inte var fallet sist. Den här gången fanns den inte längs vägen. Och tidtabellen fanns inte på den andra busshållplatsen heller.

Vi uppmanar varandra och vet med oss att vi ska åka mer miljövänligt, men det ges inte goda förutsättningar för det. Tyvärr. Det kunde vara så mycket bättre. Inser också att det är billigare att köra egen bil än att ta bussen, samt att det går mycket snabbare.

Tja, är vi förvånade över att inte alla tar bussen???

med ålderns rätt...

När, i vilken ålder, är vi mest åldersfixerade?'
Tror att det inte är så lätt att säga. Fast, troligen mest vid 17½ år. Då är det så mycket som snart förändras, fast ändå inte riktigt än.

Men man är mitt upp i sin egen ålder, och det är den som är viktigast. Andra är äldre eller yngre eller lika gamla.
Själv tror jag att jag befinner mig i lite motsatt åldersfixering. Jag måste alltid tänka efter hur gammal jag är nu för tiden. Jag menar, det ändras ju minst en gång om året!
Ja, det är ju inte oftare heller...

Men det spelar ingen större roll och inte andras ålder heller.
Fast en sak spelar roll - jag har fått vissa fördelar med min ålder.
Jag kan välja mellan det mesta, utan att det är särskilt konstigt. I alla fall vad gäller åldern.
Jag kan känna att jag är ganska trygg i det mesta, och jag behöver inte detaljförbereda för att känna mig lugn.

Imorgon åker jag på konfirmandläger. Det är alltid skoj. Fast tidigare tänkte jag att detta är det mest nervösa dygnet under hela året. Så känns det inte längre.
Lite stressigt, visst, för jag skulle egentligen inte alls ha konfirmander, så jag för egentligen sköta det på min fritid, men det är viktigt för kontinuiteten i vårt distrikt att jag är med.
Och jag har inte jobbat med konfirmander ihop med pedagogen sedan mars 2002. Vår fritidsledare känner visserligen församlingen bra, men är bara tillfälligt inne som vikarie under 3½vecka i september.
Och utöver våra 23 konfirmander har vi en parallell grupp på ideella unga ledare, som är 15 styck!

Sova, ja, jag får väl ta med en madrass...
Det är lugnt, vi hittar väl på nåt. Vi förbereder oss alla, visst, men...
tja, det blir nog bra!
Med ålderns rätt få jag känna så!

Jag får hyfsad balans i alla fall. Om jag lyckas hålla den.

Just nu är det personligen väldigt svårt att hålla balansen.
Det finns många håll att falla åt, så det är en ganska smal och krokig väg att gå på.

Den väg är smal och den port är trång som leder till himlen...
Nej, det var nog inte så här Jesus menade. Det kan vi förstå genom att han lät varje människa som ville må bättre få en chans att göra det. Alla ville inte göra det, d v s släppa på sina egna privilegier, makt etc för att må bättre.
Alla som är lite sjuka vill inte bli friska för det ger en viss bekvämlighet att bli behandlad som sjuk. Och den sjukan är svår att bota.

För mig handlar det om att håll mig frisk. Därför är joggingen en av de viktigaste sakerna att göra i veckan. Att hålla en god fysisk kondition gör att jag kan utföra mitt arbete. Blir jag sjuk och inte orkar jobb, kan jag heller inte göra det.
För gränsen är nära. Det är hela tiden alldeles för många perspektiv parallellt på gång.

När jag räknade härom dagen kom jag fram till att det var åtta olika arbetsuppgifter. Fast då räknade jag faktiskt inte med att jag handleder vår fritidsledarvikarie, att vi söker efter två nya, och att vi har tre präster som är nya i sin tjänst efter semestern samt en under rehabilitering och därför på annan plats.
Det är svårt att få ihop allt och därför blir det lätt så att jag inser att jag inte varit helt ledig under tjugo dagar i streck. Då krävs det viss grundkondition!

Och så är jag tacksam för mina goda medarbetare som tar tag i saker och att vi tillsammans känner ansvar. Det är viktigt.
Men det gäller också att sova bra, och att hitta de där olika fritidsintressena som bryter av.
Oavsett vad vi är inne i behöver vi "koppla av". Plugga ur. Vi behöver rekreationen från det vi är inne i, vilan för att återhämta sig.

Den kommer inte av sig själv när det är för tufft.
Det gör inte balansen heller. Det gäller att inte svänga för långt åt nåt håll utan hålla sig på den smala remsa som leder vidare.

reflexion över "sent sidbyte"

Nedan finns ju min krönika från Borås Tidning, 24 juli.
Vill ju gärna dela med mig att jag fått en hel del positiva kommentarer efteråt.

Men inte bara, och det är bra. Jag tänker, att om jag får kritik från motsatta håll, då ligger jag nog helt rätt. Och nog får jag ibland en släng av både konservativt kristna och ateister som båda tror stenhårt på sitt perspektiv. Och det är helt OK, riktigt intressant ibland. Det tråkiga är bara när en diskussion aldrig börjar, utan det bara handlar om att kasta argument på varandra. Då borstar jag bort sanden ur ögonen, reser mig och går bort från sandlådan.

Samma morgon som krönikan publicerades ringde telefonen kl 7:50 och mannen som presenterar sig som Stig Larsson kunde inte fatta hur man kunde skriva nåt sådant. Hur kan man uttrycka sig så här?
Efter någon minut förstår jag att han är negativt inställd.
Jag hade ju chansen att "frälsa själar" och sjabblade bort den totalt. Då jag försökte säga att BT hade inbjudit mig att skriva en sommarkrönika, och att jag inte tänkte att BTs syfte med det primärt var att frälsa själar, så... ja då gick samtalet in på något annat område.

Det mesta som Svenska kyrkan gjorde idag var fel (se, jag sa ju att konservativa kristna och ateister påminner om varandra) och då jag försökte förstå mer vad han menade, kom vi ändå inte djupare. Det var liksom bara fel, och de beskrivningar han gav kände jag sällan igen.
En förklaring till det var att han inte hade varit på någon av mina gudstjänster, begravningar eller vigslar eller haft något av sina fem barn i en av mina konfirmandgrupper. Ändå visste han hur mycket fel jag gjorde i allt jag gör. (Vilken fantastiskt förmåga till insyn i andra människor han måste ha!)

Då jag frågade var han bodde, för att kunna förstå honom bättre, fick jag bara till svar att han ringde anonymt. Och att han tyckte det var dumt att jag och mina kollegor delade ut fribiljetter till himlen vid begravningsgudstjänsterna. Intressant idé, fast jag brukar överlåta beslutet om en människas ingång till himlen åt Gud själv. Jag vilar trygg i att Gud klarar det bättre än mig.

I alla fall är jag glad över att det inte är Stig Larsson själv som avgör det. Då hade jag nog säkert som att fotbollslagen gör sidbyte i matchen vid halvtid hamnat på andra stället. För finns ingen som helst nåd, ingen glädje, ingen förlåtelse, inga roliga saker man får göra, inget evangelium utan bara lag och regler, då kommer jag inte att hamna på det ställe där alla gör rätt.

Fast, ... när jag nu ser vad jag skriver inser jag att det inte är himlen det handlar om. Det påminner istället om helvetet. Så visst, då hoppas jag gärna på motsatsen.

Naturligtvis tyckte han inte att Gud kunde kalla alla människor av olika kön att blir präster, men det får stå för honom, tänkte jag. (Stig, ...eller Gud, de får båda tycka som de vill, men jag tror inte de tänker likadant).

Nu tyckte visst Stig att vi pratat tillräckligt så han lade på luren. Jag bad för honom, om att han skulle inse att nåden finns också för honom, förlät honom för att han väckte mig när jag precis kommit hem sent från en resa och gick till sängs igen. Det finns en gräns för allt här på jorden.




fotnot: Stig Larsson heter egentligen något helt annat (Olof), men han sa att han ringde anonymt

Hemlösa i Borås

Verkligen glädjande besked att kommunen öppnar ett härbärge i höst. Då har vi en chans att låta vår stad visa oss som bor och vistas här att det finns en människovärde för var och en.

I april i år var det fortfarande vinter och kallt. Vi hade pratat om vad vi kunde göra som kyrka, för det räckte inte med att bara se på och prata, inte bara skriva i tidningen. Därför valde vi att agera.
Vi gjorde det därför vi tror att varje människa har fått sitt liv och är älskad av Gud. Och att vi som kyrka därför har till uppgift att kämpa för varje människas värde. Vi hade ett förberett pressemeddelande där vi berättade vad vi gjorde och hur, men vi lät det aldrig gå iväg till media. Men så här var det:

Svenska kyrkan Borås har upplåtit Caroli kyrka nattetid för tiggare ett flertal nätter under de två första veckorna i april. Det har skett med hjälp av några frivilliga, främst från olika kyrkor i Borås, samt några ytterligare personer.

Vi har erbjudit ett begränsat antal platser, en enkel kvällsmacka och en kopp kaffe på morgonen. Allt har gått väldigt lugnt tillväga, och de som fått en sovplats har varit mycket tacksamma.

Under de här nätterna var det fortfarande kallt, men då kyrkan inte är anpassad för sovande nattetid har vi ingen laglig möjlighet att fortsätta.

Istället vill Svenska kyrkan liksom tidigare fortsätta arbeta långsiktigt, så väl internationellt som lokalt, t ex för stadens hemlösa. Vi har under en tid deltagit i samtal med bl a kommunen för att se hur vi kan bidra till att ett härbärge el likn kommer till stånd. Under dessa nätter har vi fått erfarenheter, som kommer till nytta i arbetet framöver. Kyrkan har under denna tid varit öppen som vanligt, d v s dagtid, varje dag under året (då den inte är stängd för renovering som nu), och den kontinuerliga verksamheten har alltså inte påverkats.

Att vi valt att göra detta har naturligtvis INTE med frågan om tiggandet i sig att göra! Personerna har inte fått pengar, och det påverkar knappast att fler kommer till Borås för att tigga. Den fria rörligheten i EU har vi ändå alltid.

Däremot har vi sett att det finns människor som haft grundläggande mänskliga behov och vi har sett nödvändigheten i att tillgodose något av dessa. Vi har med insatsen tydliggjort att det finns behov mittibland oss, där vi boråsare rör oss, på gator och torg. Därför ska denna begränsade insats, utöver att vi önskat respektera några enskilda människor och deras behov, också ses som en markering att vi lever i ett civiliserat samhälle: vi har resurser och vilja att göra något för vår nästa, som fryser. Inga problem försvinner bara för att vi blundar! Och för att vårt samhälle ska vara civiliserat räcker det inte med att bara prata.

Ja, jag är nog dum...

Blev uppmärksammad på resultatet från en undersökning vid Rochester university där intelligens hos troende och icketroende jämfördes.
Och inser att jag har så svårt att gå igång på detta resultat. Någon stackare måste ju haft behov av att hitta något resultat. Och naturligtvis tar tabloidtidningarna till sig den rubrik som säljer bäst, och låter den skapa intresse. Det måste finnas mer!

Jag behövde inte gå längre än till DNs sida (antar att många tabloider haft den som "källa"), och redan där blir det lite klarare vilka definitioner som fanns bakom "intelligent" t ex. Likaså undersökningsresultatets egen kritik, vilken gav en hel del nyanser.

Det känns lite väl mycket gammaldags 1900-tal när intelligens används ur några enstaka av sina olika uppdelningar; analytisk förmåga, abstrakt tänkande, problemlösning o s v. Att ha en idé om större självkontroll fanns hos de mer intelligenta och det går ju i princip emot de religiöst troendes världsbild, så just det var väl inte så alarmerande. Kreativitet, emotionalitet och andra intelligenser räknades helt bort i undersökningen.

Naturligtvis undrar ju jag över mer av självkritiken, då delar av materialet påbörjade på 1920-talet. Synen på intelligens har utvecklats avsevärt sedan dess och frågan är om den enda dimensionen av intelligens som fanns med ens är önskvärd att ha, när den presenteras avskiljd från övriga?
Ja, på 1930 och -40-talet var det eftersträvansvärt. Rasbiologin argumenterade ju utifrån människors användbarhet, och nazisterna fängslade och dödade en hel del av dem som inte enkelt kunde anpassa sig till samhället och den tyska krigsmaskinen. Visst kan vi argumentera för att de prioriteringarna vad intelligenta. Och på samma sätt borde vi argumentera för avrättning av handikappade, personer med lägre IQ och andra som inte passar in i mallen för en perfekt människa? Hur länge ska en person tillåtas vara arbetslös innan...
Är Du lönsam lille vän? har jag hört att några sjöng på 70-talet. Så vi måste fråga oss, är det min analytiska förmåga som bestämmer mitt människovärde?

Så, jag har inget emot att föras ihop med dem som är lite mer dumma än andra. Visst strävar även jag efter erfarenhetsbaserad inlärning och komplexitet, men det är inte allt. Jag har andra värderingar i livet än att enbart följa det matematiskt rätta och de effektivaste metoderna för att utnyttja arbetskraft mm.
Jag värderar det som får mig att må bra, för välmåendets skull. Jag värderar att bli sedd, älskad och respekterad. Jag värderar högt att det finns en kraft, ett levande väsen omkring oss som älskar oss, dit jag alltid är välkommen med mina tankar och böner. Jag vet att jag inte är fullkomlig, men också att jag inte behöver ha det kravet på mig. Jag vet att allt inte kan mätas i styrka eller lösning av komplexa dilemman. Jag vet att alla sexuella relationer inte är till för att alstra barn, men varken kvalitén hos sexualiteten eller kärleken bedöms efter sin relation till nativitetssiffror. Jag ser inte människovärdet i vad en människa presterar, utan i det som hon är.

 Det kanske gör mig dummare, och jag begriper inte att jag borde byta ut mina värderingar mot effektivare. Jag är för dum för det.

lite svagt på den musikaliska fronten i sommar

I sommar har det inte varit jättestora upplevelser på den musikaliska fronten. Ännu.

I England var vi på några Evensong-gudstjänster förstås och där brukar jag ju få några fantastiska vackra musikstycken till mig. Så också den här gången. De ger ofta en försmak av himlen, tror jag.
Däremot inga särskilda konserter i London.

I Sverige blev det bra The Sounds i Helsingborg, fast vi hade tänkt att se många fler artister. Vi prioriterade att träffa familj och vänner istället och det var ännu bättre det. Fast både i Mariakyrkan och på några scener gavs det nog många bra konserter.
The Sounds är ju ganska roliga att se, för det händer en hel del och musiken är det för det mesta högt tempo i. Det blir ingen jätteupplevelse, men kul ändå.

I Borås har det bara blivit Linnea Henriksson och Petra Marklund. Ingen av dem satte några djupare spår. Linnea hade några låter som lät OK när jag lyssnade i förväg, men väl på torget textade hon uselt. Hennes scenkläder kunde valts med lite bättre omsorg. Kanske hon passat bättre in på Arvikafestivalen, för hon hade en ljudbild som verkligen tilltalade mig. Ännu en svensk electro-tjej, fast lite åt det soft-popiga hållet. Med lite bättre låtar kan hon växa.

Petra Marklund kände som en mer etablerad artist. Tack och lov gick vi före händerna i luften och mikrofånkåt, så de slapp vi höra. Hon hade också en bra ljudbild. Det lät bra, men jag tyckte ändå inte om vad jag hörde. Lite trist, lite dåligt låtmaterial eller snarare, dåligt att använda sig av låtarna. De covers jag hörde, "Kärlekens tunga" och "Vem ska jag tro på" gick inte riktigt fram, trots att de är välkända och  bra låtar.

Bara hoppas att sensommaren och hösten ger lite mer än detta. Fast några Evensongs lever jag ju rätt så länge på i alla fall!

Laddar för nya uppgifter

Så är semestern slut denna gång.
Det har varit fantastiskt skönt att vara ledig. Att få lägga av sig klockan på sängbordet och låta den ligga där, och färgen på armen blir mer och mer enhetlig.
Att vakna när jag vaknar, lägga mig när jag är trött, äta när jag är hungrig, gå och bada när det är för varmt, ringa vem jag vill när jag känner för det o s v. Det är semester.
Semester är skönt.

Saker får sina rätta proportioner, i alla fall när tiden är begränsad. Att vara ledig är väldigt skönt när vardagen annars är fylld med mycket arbete, fylld med viktiga uppgifter som inte löser sig av sig själv utan att jag förväntas ta tag i det och arbeta fram något.
Jag har förmånen av att ha ett viktigt och meningsfyllt arbete, något som dessutom påverkar många andra människor, både i deras arbete och i deras liv för övrigt.

Det är också ett "kall". Jag är inte rädd att använda det ordet. Tvärtom, det är också en förmån att arbete är ett kall. Men det är det inte bara för mig som präst, utan när jag tänker på mina medarbetare som vaktmästare, kyrkomusiker, pedagoger och ledare för unga, diakoner, förstås, de som arbetar på expedition, kommunikation och administration etc. Vi har någon som verkligen vill att vi ska utföra dessa uppgifter, och vi gör det inte för vår egen skull.

Ja, så är det ju för alla arbeten, men här finns den som håller våra liv i sina händer, den som ville våra liv, som gav oss en uppväxt, en utveckling, utbildning och sociala förmågor.

Vi har också mycket att dela med varandra och att arbeta tillsammans, med ideella, förtroendevalda och andra anställda, det är inte minst utvecklande för oss alla.

Så, visst semestern är slut, friheten är slut, spontaniteten, den hela, fulla, är slut. Men de intressanta, spännande och viktiga uppgifterna, de ligger minst lika mycket framför mig i tid, som bakom.
Om Gud vill.

sent sidbyte del 2 (tid publicerad i Borås tidning 24 juli 2013 i en något kortare variant)

(Fortsättning från del 1 (naturligtvis) som publicerades på bloggen för nån dag sedan. Som liten introduktion: alltså, jag är på fotbollsmatch på Borås arena för första gången och upptäcker en hel del intressanta saker. Naturligtvis jämför jag lite med gudstjänster, som jag är mer van vid, och ser både likheter och skillnader.)

Det var trevligt att Elfsborgsklacken höll igång med sång hela tiden, ja t o m mer sång än i kyrkan. Där är dock lite mer variation på sångerna. Och så får alla med och sjunga. Här kände jag mig lite osäker, så jag sjöng inte med.

Det gjorde inga andra omkring mig heller. Alla var så passiva, utom de på planen. Fast vid ett tiotal tillfällen ställde sig alla upp, så det var inget problem att veta när man skulle stå eller sitta. Vid alla sex målen förstås, och när duktiga spelare byttes ut. Nästan lika tydligt som stjärnan i gudstjänstagendan!

Ännu en likhet är att man mitt i tillställningen reser sig, går till ett visst ställe och får något litet att äta och dricka, innan man hittar tillbaka till sin plats igen. I brist på vin funkade kaffe okej.

Det fanns ju en klack till – BP-klacken, men deras sånger hörde jag inte, för jag satt på motsatt läktare och Elfsborgs-målvakten mitt emellan oss överröstade dem helt och hållet med sina kommentarer. Att det är en målvaktsuppgift var också en nyhet för mig. Fast han hade ju inte så mycket annat att göra...

Så småningom insåg jag att det fanns ännu en kommentator, strax bakom mig. Han hade många intressanta synpunkter om det mesta av spelet, om passningar och byten och annat. Och han var nog helt övertygad om att han hade rätt i allt!!

Nu var det ju en segermatch för Elfsborg, annars hade han nog velat vara med o planerat det som skedde, ungefär som när vi förbereder en gudstjänst, för han visste precis hur allt ska gå till! Tänk va bra det är att ha en sån!

Jag inser ju att gudstjänsterna kan utvecklas lite till om jag tar vara på mina nya erfarenheter. Jag vill definitivt ha en hejarklack när jag ska sjunga svåra liturgiska partier, eller hitta fram till ett bra avslut (i predikan, alltså). Kanske ska fråga kören, om de vill sjunga lite enklare sånger, typ ”sha-la-la-la...”?

För att höja spänningen kunde man också få tippa på vilka psalmer som ska sjungas, vilken bön före nattvarden som används etc.

Vi behöver alla en identitet, en grupp att tillhöra, och det skapar både en match och en mässa. Den ena på ett lite allmännare plan, den andra på djupet. I matchen betonas mer att jag är en i helheten, medan jag känner mig mer utvald och exklusiv i mässan. Tror att båda delar behövs.

Så jag är glad att jag kom innanför porten till arenan denna gång. Det blir fler, jag lovar!

Även om det dröjde många år, så, bättre sent än aldrig. Vi har alla outforskade områden som kan ge oss en hel del om vi bara vågar att byta sida, och möta det med nya ögon och öron.

Så, var inte rädd att gå genom porten till det som känns lite okänt. Det är ingen tävling, visserligen, men just Du har allt att vinna!

sent sidbyte del 1 (tid publicerad i Borås tidning 24 juli 2013 i en något kortare variant)

Jag har bytt sida. Tagit steget över tröskeln. 

Det händer då och då, inte alltför ofta. Det är bra att veta vart man står. Men lika nödvändigt är det att utmana sig själv med att hitta nya erfarenheter, som leder till att de tidigare synvinklarna på livets olika områden utmanas. Vi växer som människor och det gör livet mer spännande och variationsrikt. Därför bytte jag sida.

Jag insåg det när jag pratade med en man för ett tag sen, som sa: - Jag har aldrig varit på en fotbollsmatch!

- Nähä, sa jag, och kunde stolt berätta att det har minsann jag, och senast var bara en och en halv vecka sen!

Fast sedan var jag ju tvungen att berätta att det var första gången, och tidigare har jag stått på samma sida som den jag pratade med. Nu, däremot, är jag en som ”går på fotboll”.

Viss modifikation kanske, jag har sett på fotboll förut, fast då som medlem i blåsmusikkåren. Den lät mig se Bayern München mot Hamburger Sportsverein (typ) och så Elfsborg några gånger, fast nu var det första gången jag var på vår arena.

Tidigare har det gjorts jämförelser mellan en gudstjänst och en fotbollsmatch, och jag inser ju nu hur lika dessa två företeelser är! Jag menar, om man är ovan vid det ena, så har man ju en del frågor, och osäkerheten hos en själv, gör att man drar sig för att ta steget genom porten.

Det var ju fler som såg matchen mot Brommapojkarna (23/5) än som brukar komma på högmässan på söndagen (och det är ju tur, för det finns inte så många platser i kyrkan), så därför fick jag ju snällt sätta mig på ”min” plats, enligt biljetten.

Nu hade jag ju tack och lov med mig en kompis som är lite mer van vid att se på fotboll, och det rekommenderas även vid första gudstjänstbesöket. Det är så mycket som man inte inser förrän det är försent. Jag skulle ju haft kikare med mig! Det var helt omöjligt att se siffrorna på spelarna när de sprang runt på plan. Dessutom skulle jag lärt mig vem som var vem. Tack o lov hade Bangura ett tydligt hårband, så jag kunde fokusera på honom. Mer sånt!

Det fanns ju varken någon kommentator, vilket jag insåg snabbt efter avspark, och inget blad, agenda eller så att titta i. Så vad gäller information, så vinner gudstjänsten helt klart!

Det är ju däremot mer spännande med matchen eftersom det är en tävling. Båda vill ju få så många skott på mål som möjligt och samtidigt överlista målvakten. Det gick ju bra för Elfsborg, fast så roligt var det ju inte för BP. Om de åtminstone fått ett mål, hade ju i alla fall en i laget varit lite nöjd när de åkte hem.

Bangura förresten, han var ju ifrågasatt före matchen, men lyckades väldigt bra. Det är kul när någon lyckas med så fina prestationer. Ungefär som när kyrkvärden läser hela pingstdagens episteltext uttrycksfullt utan att staka sig.

(fortsättning följer!)

nej, det har inte med det att göra, jag är bara ledig

Jag har blivit väldigt inaktiv på bloggen.
En "riktig" bloggare fortsätter naturligtvis som vanligt även om man åker iväg eller har semester eller, kanske, rentav, åker på en släng av en sjukdom.

Jag har semester. Och utnyttjar den också.
En kollega som skulle ha semester samtidigt med mig skulle passa på att ha ett dop under semestern. Det hade jag också förra året. Visst det var väl OK, fast jag kände ändå att jag inte var riktigt ledig. Tyckte det var jätteroligt att ha det, men ledigheten måste också få ha sin plats.

Min kollega skulle ha en gudstjänst också. Inte i sin tjänst, men i en annan kyrka. Ja, det kan man ju ha...
Och gå in sista veckan för ett samtal.

I år har jag verkligen semester. Och behöver ha det också! Jag var skittrött när semestern började. Ändå hade jag haft förmånen att åka till Taizé, vilket var mycket välgörande. Jag har upplevt ett visst helande där, ett tillfälle att återkomma in i sig själv, de två senaste gångerna. Så de resorna, även om det är en hel del jobb väl där, är värdefulla. Dessförinnan hade jag fyra lediga dagar i sträck och jag sov nog som kortast till kl 10!

Jobba har sin tid, vila har sin. Effektivitet sin tid och slöa har sin. Klocka på armen har sin tid och sola armen utan särskild tid, sin.

Nu lägger jag in den sommarkrönika som publicerades i Borås Tidning under juli uppdelat på två delar här näst. Ja, det här är en något längre variant faktiskt. Extended version, alltså!

Rekordmånga konfirmander väljer kyrkan!!!

Jo, det är faktiskt sant!
Väldigt kul!
Däremot försöker Borås Tidnings rubriksättare med motsättningen att konfirmander väljer nobbar kyrkan. Helt fel med andra ord. De som är och kallas konfirmander, är ju det därför att de har medvetet valt kyrkan!

För många år sen, när jag var liten, eller, ja, fjorton i alla fall, då var vi 23 av 25 i klassen som valde att konfirmeras. Höga siffror, visst och så höga kommer de aldrig bli igen. Det var tradition och självklart.
Ibland kunde det vara ganska stökigt, för det blev lite mer som sommarlovsaktivitet och sommarläger. Fast vi var ändå ganska väluppfostrade då.

Senare när jag själv började undervisa konfirmander, ja, visst var det fortfarande en anledning att konfirmeras för presenternas skull. Det var inte ovanligt att i alla fall någon skulle få en moppe. Och det var ju en OK betalning för att vara med i konfirmandgruppen.

Jag minns att min uppväxts församlingspedagog några år efter min egen konfirmation, beklagade sig över att, trots att man mer och mer gick över till pedagogiken som utgick från ungdomars perspektiv, utifrån vars och ens liv, så blev resultatet efter konfirmationen att man sa,
- hej då, nu ses vi inte mer!
Det fanns inte någon som tänkte sig att gå tillbaka till kyrkan, frivilligt.

I år hade jag och några andra ledare hand om en jättehärlig grupp på 20 personer. Vi tappade en på vägen och fick två nya, sedan starten i höstas.
På frågan om hur många som kunde tänka sig att vara intresserade av att vara med som ung ledare för de kommande konfirmanderna i höst svarade 11 av 20 ja.

55% vill fortsätta att finnas med och träffas i kyrkan och vara med på undervisningen!!!

Nu kommer det inte att ske att alla fortsätter, det går inte av olika skäl, p g a pluggandet eller träning av olika slag. Men det finns en vilja, det finns en önskan om att finns kvar i kyrkan.
Det fanns inte för 15 år sen!

Idag utgår vi i ganska mycket utifrån det intresse som finns hos våra konfirmander. Vi lär oss av dem. Vi har fantastiska unga ledare som bidrar med oerhört mycket, och det är verkligen en förmån att få verka som präst tillsammans med dem!

Oavsett hur rubriksättare kan sno till det, så har tiden förändrat saker och ting, det är rätt. Men det handlar inte om nobbande, det handlar om postiva val. Här finns en nutid och en framtid för kyrkan, och det startar många gånger i just konfirmandverksamheten. För här väljer man att verkligen vara med!

Mera Taizé i Sverige

Går det? Hur då?

Tror att bröderna i kommuniteten på ett sätt skulle säga nej. Invånarna i byn också. De vill inte flytta och vill inte att deras byn ska ses som något speciellt. Men det som händer i den lilla byn med runt 180 bofasta men som besöks av runt 3-4000 den här veckan är något speciellt.

Mötena mellan människor från olika håll, från olika kyrkor, människor med olika livserfarenheter och behov. Ingen förväntar sig bekvämligheter, lyx och överflöd, för det bleknar i jämförelse med det enkla som erbjuds där.
Att sitt tyst i 8-9 minuter tillsammans med 2000 andra är en speciell sak. Fast man vänjer sig. Sången på samma sätt, till slut är det bara att låta rösten ansluta sig till den stora kören. Lite grann som det skulle vara att kunna flyga...

Samtalen i grupperna grundar sig på vars och ens egna erfarenheter, och det går att ärligt säga det som är svårt att säga nån annanstans, att man ibland slits mellan att tro tydligt på Gud, och tvivlet på om det finns nån där alls. Det går även att erkänna att man hoppar mellan att älska och hata Gud. Det finns plats för det också. Människornas leenden och sången omkring en tystnar inte för det. De finns där och bär vidare.

För grunden är försoning och hopp. Befrielse. Precis vad vi behöver - en plats att få vila, växa, dela liv och tro och att få känna sig älskad.

Just det behöver vi ha mer av i Sverige. Och vi får mer av det eftersom så många svenska åker dit.
Men tänk om vi skulle ordna fler möten här i vårt land. För vår egen skull.

Ja, det är ju självklart, vi behöver ju inte göra det för nån annan....
Men vi behöver det. Dessutom kanske vi blir mer angelägna att åka till de internationella mötena som anordnas av bröderna. Där brukar vi inte vara så många. Men vi kan göra en skillnad.
Genom att ge fler tillfällen till att få känna befrielse och hopp, och det kan ske genom regionala och lokala möten i Taizéanda.

Jag pratade både med Matthew och en tjej som var ledare för en annan grupp ungdomar om detta. Vi kan väl försöka, se vilka vi har omkring oss, hoppas att vi får intresse från något stift (det har visst varit stift som engagerat sig tidigare i Taizé och jag är så förvänad över att det inte sker idag!).
Det behöver ske med så stora gester. För varje möte som ger hopp och försoning är ett möte som gör världen lite bättre än tidigare.
Och det behöver vi.

Kul att få mail?

Har Du fått mail från mig nyligen?
Från hotmail-adressen?

Jag blev glad då jag igår upptäckte ett mail från en släkting som jag gärna träffar, men du vet ju, det blir för det mesta ganska långt mellan gångerna...
Så, därför blev jag glad när jag fått ett mail!

Kanske minns du att för många år sen kunde man få en länk i ett mail som gick till ett t ex gratulationskort på en annan sida. Kanske sitter det där kvar i mig för när jag klickade på länken som skulle leda till meddelande kom reklam upp. Började bli lite misstänksam och letade efter "skip"/Hoppa-över-knappen.

Redan då var de försent.
Gick tillbaka igen och när jag fick två "Post master deliverance failure"-mail insåg jag att det hade gått väldigt fel. Min släktings mail kom ju inte alls från henne, utan från mailet jag öppnat. Och nu hade ytterligare ett drygt hundratal fått samma skräpmail.

Har nu sänt ut ett mail till förhoppningsvis alla som jag sänt till ( adressaten i hemlig adressat-rutan) om att inte öppna de de fick nyligen från mig.
Alltså, snabba digitala media är bra för det mesta, men ibland blir man ganska trött på dem....


Öppna inte vad som helst. Inte en s om det kommer från mig!

Ha de skönt i sommaren!!

välj perspektiv!

När jag läser Anna Sophia Bondes krönika i senaste Kyrkans Tidning inser jag vad som skiljer .
oss mest åt.
Bonde tycker att vi pratar för lite om ondskan i kyrkan. Gör vi det?
Knappast är det så att vi nonchalerar ondskans närvaro, som jag upplever det. Vi vet att den finns omkring oss, ber om att dess makt inte ska ta överhand, och om att vi ska våga ta strid mot den, istället för att bara luta oss tillbaka.
Bonde skriver att vi gör det.
Tycker att nån annan ska ta tag i problemen.

I Caroli tog vi initiativ för tiggarna,  för att de några nätter skulle få tak över huvudet och lite värme.
I det har Bonde alltså helt fel. Vi väntar inte,  vi handlar.

Hon hade gärna fått visa vår koppling tydligare, eftersom vi har samma behov som dessa:vi behöver hjälp utifrån. Fast jag tror inte att det känns främmande för de Flesta som läser KT. Inte för oss som leder  dopgudstjänster heller.

Jag anar att hon själv har besvär med trassliga relationer som hon inte vågar befria sig ur. Det tynger naturligtvis varje människa om ens relationer tar mer kraft än de ger.  Fast i det läget är det nog bättre att prata med någon, än att skriva om det i tidningen.

Om det nu är så för henne, som hon skriver?Eller har hon bara svar på frågor som ingen ställt?

Skillnaden mellan oss är nog, att där hon skriver bekymrat om det negativa som inte finns i det omfång hon anger, föredrar jag att uppmana till det positiva som kan bli verklighet.
Om vi sitter fast är det bättre att hitta lösningar för att komma loss än att oja sig över att vi fastnat.

Konfirmationstid

Det är så att man kan ta på känslorna av förväntan.
Senaste veckan har varit intensiv, och det känns som att det var längesen den började. Nu är det inte långt kvar, men höjdpunkten den ligger precis här där jag står.

Strax före konfirmationen börjar är de unga ändå ganska samlade. Så har det inte varit direkt under veckan. Ganska mycket trams, viskningar och okoncentration. Eller, ja, koncentrationen har väl varit splittrad på olika saker, skulle jag nog säga istället.

Generalrepetitionen gick väl inte lysande. Många avbrott och inte rakt på sak. Nån har inte hängt med alls tidigare och blir förvånad. Men många vet ändå att när det hela kör igång - det är då det gäller.

När jag står inför hela församlingen och känner denna förväntan som en vägg, då inser jag att jag måste tänka om. Det är trots allt inte skärtorsdagsmässan som är kyrkoårets höjdpunkt. Eller rättare sagt, inte årets bästa gudstjänst - det är konfirmationsmässan.

Det finns ingen gudstjänst där det för egen del är så spännande att till varje pris få med allt innehåll i både konfirmationen och en mässa, och samtidigt inte bli för långt.
En gång skulle en kollega till mig alldeles bestämt ta hand om upplägget och genomförandet, då jag bara varit inne lite grann på slutet av konfirmationstiden. Fast han blev nervös och glömde bort vad han skulle göra, han pratade på och tiden gick... Och gick....   .. och det gick inte så bra.

Den här gången sade jag i förväg: 1´44´´! Det ska inte ta längre.
Det gick på 1´41´´!

Att se konfirmanderna verkligen skärpa sig och gå in för det vi förberett tillsammans, att se hur den själva tänker sig delar av tron, utformat av dem själva, det är fantastiskt att vara med om. Visst hjälper vi ledare till att föra fram till något som håller, men det görs av var och en själv. Och de gör de så bra. Alla!
Även de som sagt tidigare:
- Nej, jag vill inte säga nåt!
Till slut står alla där och själva kommer på ändringar och vinklingar och känslor och...

Det rä verkligen en högtid och det är en fest. Vi samlas runt konfirmanderna i hem och i kyrka. På samma sätt samlas vi vid en måltid tillsammans, både i kyrkan och i hemmen.
Det är stort att få vara med om. Och se dem växa i sig själva, när de vågar ta stegen.... och lyckas!

Breivik kunde stoppats! Om gåtan vad som gör det omöjliga omöjligt.

Det är ju en ganska tragisk nyhet - att Bering Breivik kunde stoppats att utför a sina dåd, åtminstone massakern på Utöya. Vilket också forskaren Wilhelm (vad-han-nu-hette-i-efternamn?) tyckte sig se ( från TV4 Nyheterna ikväll kl 22.00)

Poängen är, att man är mindre förberedd för det man ser, när man förväntar sig att det man ska se se ut på ett särskilt sätt... men i själva verket ser helt annorlunda ut.
Även den som är oförberedd är bättre förberedd, än den som är "fel" förberedd.

Jag tycker detta är intressant. hur har det blivit så och hur påverkar det vår vardag?
Vi är så logiskt orienterade, eller snarare, så bundna vid sannolikhet-tänkande, att det omöjliga blir fullständigt omöjligt. Inte p g a att det, i sin essens, är omöjligt, utan för att det oavsett om det finns eller inte, ses som omöjligt.
Om det då plötsligt uppkommer, tolkas det som något annat eftersom man redan på förväg "vet" att det är omöjligt.

Detta i sig går rakt emot vetenskapens grundpelare. Empirin, att se, att upptäcka, att erfara vad, hur, varför något är, är grunden. Fast här väljer man att bortse från det uppenbara, just för att det redan från början verkar osannolikt.

Det är tragiskt att vetenskapligt tänkande har lett oss in i denna blindgång. Det som verkar lovande, som öppnar enorma möjligheter att förstå vår värld, det leder oss in i mörkret igen.

Kanske är det Guds fel! Kanske beror detta på Guds tvivelaktiga påstående att existera. Lite nonchalant dessutom då Gud inte låter anpassa sig till deduktion och sannolikhetslära, eller t ex till ateister som säger att Gud inte finns. Om Gud haft vänligheten att inte existera just därför att man säger att Guds existens inte är realistisk, så hade detta sätt att se på världen (och Breivik) förmodligen inte existerat!

Det är som att Gud inte bryr sig - han existerar ändå, oavsett vår mänskliga sannolikhetsprincip. Och inte bara Gud existerar. Även vita, Norge-födda terrorister existerar i Norge. Kanske också motsvarande i Sverige?

- Nae..., tror inte det, säger nån expert. Det är inte sannolikt. Och inte att Gud finns heller...

Det är inte någon vetenskaps fel att människor lever med slutna ögon. Inte Guds heller. Men båda har verkligen ett uppdrag i att öppna ögon och sinnen hos människor.
Och nyfikenheten är ännu inte utdöd!

Ställtid

Ett oerhört viktigt begrepp. Fick frågan idag om jag har någon ställtid, och svarade att den är på minus.
Ställtid är ju tiden mellan den ena uppgiften och den andra. Att lägga ifrån sig uppgifterna från det första, i bästa fall hinna med och handlägga och utföra det man ska, och förbereda sig och plocka ihop vad man ska ha för nästa.
Idag har den tiden varit -5minuter mellan varje sak. När jag väl kom till den planerades amtalet på eftermiddagen var jag 45 minuter sen.

Fast då hade å andra sidan telias mobilnät varit ur funktion ett tag och smsen var , när de väl fungerade, 20 minuter försenade. Sånt ställer till en del.

Jag inser att jag har oöppnad post på mitt skrivbord som jag haft här i tre veckor. Ja, sån som bör öppnas direkt. Det behövs ju inte med allt. Fast personalärenden som lön etc, de är fixade!

Ställtid är också den tid då man kollar vem som ringt, vad den ville, om man fått sms eller mail. Fast som sagt den tiden finns inte. Det är väl därför det står 114 olästa mail i min mobil intill mailikonen.

TROTS detta är människor fortfarande vänliga mot mig och jag har bara på påminnelser angående fakturor jag inte tagit tag i. Ja, nåt mer kanske, men inte så mycket.
Fastän arbetsmängden och tiden för en vikarierande kyrkoherde, som nu också vikarierar för min vikarie denna helg, är löjligt stor, så trivs jag ändå bra bland min amedarbetare. Det är så många som är engagerade i sitt jobb, omsorgsfulla och trevliga, att det ändå är lätt att trivas med detta jobb.

Och på lördag för jag döpa två barn, vilket jag inte gjort på väldigt länge. Ser jag också fram emot.

Stilltid är bra. Det är nödvändigt för att inte slita ut sig. Jag hoppas förstås att jag klarar mig, och i brist på sådan, hoppas jag att kraften jag får från Gud och som inte minst går genom mina medarbetare och församlingsbor, håller mig upprätt ett tag till.

veckans ord 7 fast det är ett citat denna gång...

Läste ett citat imorse i Svenska kyrkans ungas Troligt.
Minns tyvärr inte som var så klok att jag här delar med mig av det men jag kommer ihåg citatet i alla fall.
Eller, ja, kanske att ta i, men i alla fall andemeningen med det sagda:

När jag säger vad jag tänker

upptäcker jag ibland att

jag inte alltid tycker så.

Ja, o så kommer detta precis efter vad jag skrev om personlighetstyp-testet...

Det är bra att få tillfälle att samtala och diskutera. Jag var ju själv väldigt blyg som ung, och är ibland fortfarande, men har upptäckt, inte minste genom universitetsutbildningen att diskussioner och samtalsgrupper är till stor nytta för att själv få reda på vad jag egentligen tycker. 

Den längsta vägen är inåt... 

ja, där kom ju nästan ett citat till, av Dag Hammarsköld. 

Kommer inte heller här ihåg exakt ordalydelse, men jag kan leva med det ändå!

sent inlägg

Ja, det förra inlägget skrevs och skulle publicerats i torsdags förstås.
Jag var på Borås Arena för första gången på kvällen.
En upplevelse. Något nytt.

Svalanders blogg på BT ifrågasatte Banguras närvaro i startelvan, men han satte två av de tre målen i första halvlek.
Tyckte jag att det var spännande att vara på fotbollsmatch??
Ja, det var ju kul för det blev en målrik match och att Elfsborg vann. Fast särskilt spännande... Det gick ju bara åt ett håll.
Jag funderade på det lite taffliga spelet i början och hur det skulle beskrivas i BT dagen efter. Fast de ryckte ju upp sig  och sedan tog det fart ordentligt!

Och jag funderade på stämningen i brommapojkarnas buss på hemvägen... Om de fått ett mål hade de ju i alla fall haft en sak att glädja sig åt.
Så blev det inte.

Och lite komiskt är det ju att deras 4-5 personer starka klack överröstades av Elfsborgs målvakt under första halvlek.

Ja, det är kul att upptäcka det som är nytt. Det kanske inte förändrar hela livet, men jag blev några erfarenheter rikare. Och det är aldrig fel.

Utforska okända områden

Kan det verkligen handla om det? "Okända" områden?
Vem kan säga att något är okänt om det är något område som mängder av människor besökt under många år?

Ja, när vi låter det subjektiva bestämma, när var och ens egen utveckling används som mätsticka, då finns det oerhört mycket som är outforskat.

För min personliga del har jag aldrig varit på Borås arena. Men ikväll ska jag dit. Ikväll ska jag se på allsvensk fotboll.
Det har jag gjort förut, som tonåring, då jag själv spelade.
Ja, inte fotboll alltså, utan i blåsorkestern.

Då spelade vi inför och efter första halvleken och då kunde man få stå med och se på matchen.
Det var före vi i Borås var riktigt stolta över vårt lag. Idag är det annorlunda. Elfsborg är stadens lag, i viss mån (åtminstone södra halvan av) Västergötlands lag, på den här sidan Bollebygd.

Och som ny undrar man ju: är det under tak ifall det blir regn? Ska man sitta hela tiden? Kommer jag förstå poängen? Måste jag veta vad spelarna heter?

Det är alltid nyttigt att pröva och bekanta sig med nya områden, även om det är känt för många och under lång tid. Fast grannfastigheten där jag sitter nu är stadens äldsta och det dröjer nog innan arenan blir lika självklar som kyrkan var under sina första århundraden...

Vilken typ!

Har genomgått ett personlighetstest på uppdrag av min coach som jag har några samtal med för mitt arbetes skull.
Och när jag ändå höll på provade jag två till.

Det har varit Myer-Briggs-typen allihop, och anledningen var att jag på det första inte fick så tydligt utlåtande på vilken typ jag egentligen var. (prova gärna http://www.jobbsafari.se/cgi/typeindikator.cgi? !)
Jag kunde dessutom reagera på resultatet och ändrade då den första och den sista, då båda dessa låg nära mitten ( motsatsparen extrovert-introvert samt värderande (J)-uppfattande (P)).
Att jag reagerar mer på känslor än på tänkande var tydligt i alla fall på två av de tre testerna. Förnimmelse-intuition visade däremot olika, på olika test.

Generellt visar testen att jag har delar av båda sidor i mycket, fast en övervikt åt det känsliga hållet, och detta slutresultat verkade passa ihop med präster, vårdande yrken och andra som orienterade sig mot andra människor.
Inte mycket att fundera över alltså, även om det är ganska spännande att testa sig.

Fast att reagera på motsatspar är inte alltid lätt.
Jag antecknade fyra motsatsmeningar där jag omöjligen kunde ärligt välja mellan alternativen. De tog ju inte ut varann, utan båda kändes väldigt naturligt.

Fast jag inser att detta bara förstärker resultatet att jag har egenskaper fördelade på båda sidor av egenskaperna.
Ja... det kunde va värre....

- Melodifestivalen är bara skräp?

Ja, så kan man ju tycka.
Antagligen beror det på att man inte fastnat för så många av dess sånger under tidigare år. Kanske för att man företrädesvis tycker om andra stilar? Kanske, tycker man, att mycket melodifestival låter banalt, för enkelt...
Eller så gillar man inte musiktävlingar. Eller musik över huvud taget...

I den internationella tävlingen ESC är ändå variationen stor - det är svårt att säga något annat. Många lämnar det egna språket och sjunger på engelska, och det har trots allt den fördelen att det är lättare att förstå vad sången handlar om. Men musikaliskt skiljer det sig åt mycket.

Jag tyckte t ex mycket om Norge, Malta, Irland och Belgien, Gravity (Armenien tror jag), och Nederländerna. Ja, Danmark var ju bra också förstås!
Mellan dessa skiljer sig stilarna ganska mycket åt.

Visst går jag igång på tydlig och distad electro! Där är jag ju "hemma".
Malta, lite brit-pop-snöre jag skulle kunna tänka mig lyssna på av nåt litet engelskt band när jag är där.
Belgien - bra europeisk pop, kunde varit svenskt! Irland, också där bra pop, men typisk irländsk.
Nederländernas harmonik - i melodifestival!!! Inte tippat direkt, men fantastiskt!

Ja, det fanns fler bra låtar, och andra som jag inte hade förmåga att uppskatta. Uppenbarligen hade ganska många andra gjort det.
Och bara detta, att jag får tillfälle att lyssna på musik som många andra röstat fram för att de tyckte att den var så bra - där är verkligen en väg att gå för att utveckla sin musiksmak. Och det gillar jag!

Ny ledare

Ibland tar omgivningen ett nytt stort steg i en annan riktning än tidigare.
Det är faktiskt inte alls ovanligt. Bara vår (goda) förmåga att anpassa oss snabbt, gör att vi inte tror att det sker så ofta som det i verkligheten gör.

Att kunna anpassa sig efter nya förutsättningar är något som ökar chansen för överlevnad. Och med överlevnaden följer i bästa fall utmaning, utveckling och kanske rentav trivsel och nöje.

När organisationer, som t ex två av Svenska kyrkans pastorat i Borås blir ett, lägg ihop, blir inget som det varit tidigare. Alla som haft en plats måste vara beredda på att justera en del av sin tillvaro, mer eller mindre, för det kommer aldrig bli som det tidigare varit.

Nu är det klart att det kommer en helt ny kyrkoherde till denna uppgift fr o m 2014. Och det finns mycket att säga om detta, om tidpunkt och rekryteringsprocess, om urvalet och dess principer etc.

I dagsläget blir det en annorlunda tid jämfört med tidigare. Inget är längre självklart, inget som vi förbereder nu kan vi veta om det är beständigt eller kvalitetsmässigt bra. Allt arbete just nu blir som i ett vakuum, innan den nye herden tillträder och lär känna sitt arbetsområde och -ansvar.

Vi kan bara hoppas att det blir så bra det kan bli, och för det är det ju inte bara en person som har ansvar - alla delar på det ansvaret, nu liksom om det blivit på ett annat sätt.

Framtiden ligger inte i våra händer, men nuet, som är enda vägen dit, gör det.

veckan som gick

Vad mycket man hinner med på en vecka!
Om man får vara frisk och ha möjligheter och kraft att göra en massa.

Har slagit mitt tidigare rekord i en veckas arbetstid den här veckan. Men då har det också varit många möten, 14 tillsammans under onsdag o torsdag. Nästan ett konfirmandläger och en söndag med två gudstjänster och lite kyrkkaffeinfo. Och en hel del annat också.
Det känns som att det var jättelängesedan det var torsdags kväll.

Då fattades en del viktiga beslut, inte minst inför vår omorganisation i Svenska kyrkan i Borås. Fast en av de viktigaste är inne i det allra sista, och snart klar, frågan om vem som blir kyrkoherde.

Framför allt är det fantastiskt att få arbeta med så många goda medarbetare, både anställda och ideella. Jag tänker på konfirmandlägret, där vi fick en härlig stämning. Mycket skratt och både roliga möten och en del allvarligare saker att prata om också.

Men livet rymmer båda. Och livet rymmer både arbete och vila. Och nu, nu ska jag verkligen vila ett tag.
...Innan  det är dags för nästa vecka!

ett utkast till predikan 5 söndagen i påsktiden

Nåt som påminner om dagens förmiddagspredikan.

Det finns en berättelse om en mycket rik familj, där pappan ville att sonen skulle förstå vad det innebar att vara rik. Därför tog han med sig sonen och fick bo hos en familj som bodde nära deras gods. Efter några dagar kom de hem och pappa frågade sonen om han nu förstått vad det var för skillnade mellan att vara rik och fattig.

Då sonen svara ja, ber pappan honomn förklara skilladerna mellan att vara rik och fattig.

Ja, säger sonen, vi har en hund, men dom har fyra som springer omkring där de bor. Vi har en pool på gården, men dom har en hel sjö att bada i.

Vi har lampor i trädgården och vägen upp mot huset, men dom ser hela stjärnhimlen.Vi har anställda som hjälper oss, men dom hjälper andra. Och vi har stängsel runt hela vår gård, men dom har vänner som skyddar dem. Jag som trodde att det var vi som var rika och dom fattiga...

Vi vet väl alla vad orden rik och fattig betyder! Vi har präglats med betydelsen av de här orden under hela vårt liv.

Och vi har lärt oss vad orden får för betydelser för hur andra ser på oss.

Den som är rik har väl gott om pengar, den som är fattig, är ofta bekymrad för att den saknar så mycket, som den rike har.

Vi lever i en värld som ständigt vill få oss att sträva efter rikedom, mycket pengar och ett materiellt överflöd.

Vi hör om grannar och andra i stan som vinner på lotterier eller lyckas med något projekt och blir väldigt rika på kort tid.

- Ooo, tänk om det hände mig nån gång….

Berättelsen vänder upp och ner på begreppen. Den rika familjen saknar plötsligt en hel del som de trodde att de hade, och som de fattiga saknade.

Det materiella, statusen, ekonomin, som vi bygger upp våra sociala system med, räcker inte med att förklara begreppet. Istället är det andra saker som skapar det som är av verkligt värde.

När Jesus håller sitt avskedtal till lärjungarna är det lite grann på samma sätt. Han ger lärjungarna ett bud som de ska hålla.

Och ”bud”, ja som 10 Guds bud, det vet vi ju att, de är inte så lätta att hålla.

Många förknippar livet som kristen med, att man måste hålla en massa regler, att man inte får göra något roligt, utan endast sitta still och ha tråkigt.

Men när Jesus kommer med sin ”regel”, sitt grundläggande bud till sina lärjungar, som det sista testamente han ger innan han går i döden, då handlar det inte om krav, utan om möjlighet.

”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra”.

Och han ger löftet att om vi håller hans bud, då blir vi också kvar i hans kärlek.

Kärlek är det band som håller samman lärjungarna och som håller samman oss alla med Jesus.

Och det är just kärleken, att älska sin nästa, som knyter ihop oss med Jesus.

Johannes skriver om detta också. Och förtydligar, att vi när vi älskar varandra, så är vi i Gud och Gud i oss.

- - -

Om vi tänker tillbaka på berättelsen om att vara rik eller fattig, så fanns där en tydlig skillnad: den rika familjen hade ordnat allt själva, men den fattiga hade vänner till hjälp, de hade en sjö där de också troligen mötte andra. ’

De rika hade stängsel som hinder mellan dem och andra. De fattiga hade stjärnhimlen, en bild för det oändliga, som omsluter oss.

Visst mår vi alla bra av att ha en viss materiell standard. Men, det är inte där vår rikedom ligger!

Vår rikedom är i kärleken!

Kärleken är som stjärnhimlen – oändlig. Den har inget slut.

Kärleken sätter inte upp stängsel mot andra.

Den materiella välfärden kan göra det, men inte kärleken.

Det finns många sätt att leva på och många sätt som styr värderingen av våra liv.

Ofta finns det regler, uttalade eller outtalade, för hur det ena skiljer sig från det andra.

Men både berättelsen och evangeliet visar att det finns andra värdegrunder än detta.

Och Du och jag måste fråga oss – vilka värdegrunder har vi?

Vad styr mitt liv? Vad styr, hur jag ser på andra?

Vad styr om jag känner mig rik eller fattig?

Är det strukturer som påverkar hur jag ser på mig själv?

Är jag på ett visst sätt för att jag kommer ur ett sammanhang, som jag själv tvingar mig att leva i resten av livet? Då finns ingen plats för växt! Då är jag fast i ett system.

Men att vara kristen handlar inte om att leva i ett system.

Det handlar inte om strukturer.

Det handlar om att välja kärlek som det enda som ger värde åt livet och åt allt vi har omkring oss.

Kärleken hjälper oss att se vad det innebär att vara rik eller fattig. Åtminstone ger det mig en utmaning och jag tänker att det enbart är det materiella som annars styr det.

Kärleken till andra är det bud Jesus ger oss lärjungar. Men det ska vi inte se som prestation. Det kan det bli. Kärlek kan också bli ett krav.

Den som väljer att ge ut av sig själv till andra, som ger gåvor, ger av sin tid, men saknar kärlek…. Den lever ändå inte med Gud.

Först måste vi ta emot kärleken från Gud. Gud är kärlek, och utan Gud kan vi inte älska varandra. ’

Men när vi tar emot kärlek från Gud då förstår vi ju, ja det är rätt enkelt – att Gud är I oss. Och när vi låter kärlek strömma genom oss, ut till andra, då vet vi att vi är I Gud.

Vi är omslutna av kärlek precis som vi är omslutna av stjärnhimlen.

Inget börjar med oss. Gud är vårt ursprung och vår livsnerv.

Det är inte vi som valt Gud, för att bli något.

Gud väljer ut oss, ger oss kärlek, som vi får ta emot. Det ger oss rikedom.

Men det är först när vi själva ger ut av det vi fått som rikedomen växer, för att den flödar ut i världen genom oss.

Bara det som lever kan växa. Det som trycks ner och stängs in, där tynar livet bort.

Men när vi bryter ner stängsel, när vi tar emot kärlek, när vi öppnar oss och vi lever i ett flöde av utgivande och mottagande –

Då växer vi både som människor och som kristna.

Jesus kunde gett lärjungarna vilken regel som helst, men valde att säga:

-Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

AMEN

Är Du frisk nu?

En oerhört svår fråga!
Är Du frisk nu?

Kan man verkligen ställa den seriöst?
Jag menar, om den som får frågan verkligen är sjuk, kan denne ju svara en självsäkert "Ja", och då hade ju frågan inget som helst värde.

Fortfarande kommer jag aldrig att kunna enkelt avgöra vad det är att vara frisk och vad det är att vara sjuk.

Fast det känns bra att få frågan när man kommer tillbaka till jobbet efter att ha varit borta nån dag.
Och det finns det som är värre än magsjuka, i alla fall när den går fort över. Tröttheten sitter visserligen kvar efter att "karantäntiden" för länge sen gått ut. Även om konditionen var bra tidigare, tar det mesta emot.

Fast det är inte så konstigt. Man märker att det vanliga energiintaget minskat och att kroppen utsatts för onormal påfrestning efter att ha varit sjuk ett tag. Och samtidigt får man något att jämföra med.
Det är bra, för då inser man att hälsan inte är självklar, vilket är så lätt att ta för givet när "hälsan tiger still".

"Frisk" borde man vara när symptomen på sjukdomen är borta och man inte smittar längre. Och smittar man inte borde väl orsaken till sjukdomen också vara borta, i alla fall - de påverkar inte längre ens varande.

Så om inte frisk, så kan jag ju i alla fall säga, att jag inte längre är sjuk i det ena eller andra. Och det är ofta bra nog.

stiltje?

Ja, här har det varit tyst ett tag.
Det börjar kännas ganska tillräckligt nu, på jobbfronten.
I torsdags hade jag sju möten i en följd, avbrutna med 10 minuters lunch kl 12.05.
Naturligt vis finns ingen tid att svara i telefonen. eller läsa mailen, eller attestera räkningar eller göra några som helst förberedelser eller efterarbeten. Jag menar, det händer ju att man bestämmer att saker ska göras på ett möte, men något tid till det, ... ja det skulle ju vara efter alla möten då.

Och då brukar jag vara ganska trött i huvudet.
Åka hem? Nej, nonchalera o jobba på.

Efter fem dagar i en vecka är det två arbetsdagar kvar. Så är det inte varje vecka, tack och lov, men ändå en hel del.
Nu är jag chef för tre arbetslag, och jagar vikarier för vikarier, som också kan vara sjuka.
Fast sjätte arbetsdagen förra veckan, när jag gick upp 6:45 på lördagen, kom kräksjukan.

Som för 10 år sen, snabbt och effektivt. Knappt sex timmar senare är det över, och kvar är känslan av ett vrak.
Fast de här dagarna har jag ändå tänkt en del, på att det är svårt att fortsätta jobba om jag har gjort.
Jag måste strunta i ännu mer. Jag hoppas att min kyrkoherdekollega snart blir utnämnd och kan ta fler bitar, gemensamt för båda pastoratet.
Eller så blir inte han utnämnd och då vet jag inte hur det blir.

Just nu är det hela tiden på gränsen, detta att arbeta som kyrkoherde. Det är inte hälsosamt. Och det känns inte riktigt bra. Men , har jag något val?

Har en tid med en coach om en vecka. Det ska bli intressant och se om jag blir klokare då och i så fall på vad.
Lärorikt och roligt, är det i alla fall för det mesta.

Hoppas kunna blogga mer framöver igen.
Ses!

Delta Machine

Det är nåt speciellt varje gång ett helt nytt album med Depeche Mode kommer.
För mig i alla fall. Och för den fortfarande trogna skaran av fans.

För mig har jag ända sedan 1984 hängt med gruppen vid varje nytt albumsläpp. Varje första singel lyssnas extra mycket på för att försöka ana åt vilket håll de har dragit sig denna gång.
1984, då var det "People are people" som dök upp i april/maj. För den tiden en oerhört rå och udda låt för att bli en hit.
Sedan dess har varje album tagit ett par steg i en annan riktning jämfört med förra albumet. För depeche Mode är inte en grupp som låter lika från skiva till skiva.

Förutom nu då. Kan inte hjälpa det men jag tycker de tre senaste albumen låter väldigt snarlikt.
Fast det finns ingen "A Pain I am used to" (typ) på den här skivan.
Då "Precious" kom, trodde jag nog att de skulle bli en stark popskiva men med lite softare, renare ljudbild. Nej, snarare oerhört råa ljud. Och av dem är det inte så mycket kvar på Delta Machine.

Ganska mycket tycker jag skivan puttrar på ganska småtrevligt. Känns inte som att den kommer att påverka andra artister så mycket som dM gjort under de gångna årtiondena.
Idag är väldigt mycket av den "populära" musiken gjord enbart med elektroniska instrument. Ja, inte ens det - datorer handlar det väl snarare om.

Att något var udda i början på 80-talet för att det var programmerad musik (till vissa delar), det är idag självklart. Och även den musik som använder mest gitarrer..., ja nog är soundet programmerat, alltid.

Fortfarande känns det helt naturligt, trots att det är en ny skiva som kommer ut 2013, att ha den som en fysisk skiva. Det är ett album, inte bara en samling låtar.
Den har en förstalåt, en andralåt, en tredje låt, en som bryter av, ja två t o m i rad, som nummer fem och sex, och sedan startar den om, och byter lite stämning hit och dit. Och så en sistalåt.

Kommer vi någonsin kunna få en känsla för konsten att tracklista ett album på rätt sätt, när var o en gör sina egna spotifylistor? Enstaka låtar trängs med varandra utan känsla för vilken som bör komma före den ena o den andra. Eller? Och man kan börja och sluta var man vill.
Kanske inte gör nåt.

I varje fall fick jag ännu en gång uppleva ett nytt album med dessa legendarer. Den kommer växa, som alltid. Och den verkar redan klart bättre än "Exiter". Och skam vore det väl annars...

Glad Påsk!

Jesu verk är fullbordat! Graven är tom!

Förvirring, förskräckelse, tystnad.

Kvinnorna vet inte vad de ska tro.

Chocken omsluter hela deras förmåga att se, höra och förstå.

Det mest definitiva och självklara är plötsligt ställt under tvivel.

Vad händer med världen? Är jag från mina sinnen?

Varför vet jag inte vad jag ska ta mig till?

I den djupaste sorg hade den mörkaste natten gett vika för gryningens första aning. De välluktande kryddorna hade dom varit ute och köpt på kvällen och under gryningen hade de gett sig iväg.

De hade gått så fort, och fortfarande var de i chocktillstånd.

Ändå förväntar dom sig att liv och liv och död är död. Visst räknar vi med att livet på jorden är så? Allt annat är en omöjlighet eller ett ingrepp av Gud.

Kan VI säga, men detta var före evangeliernas tid.

Dom ger sig iväg till graven, i sin förvirring, för de har naturligtvis inte tänkt så långt att de kan komma in i den.

För att vi ska förstå kvinnorna måste vi tänka in deras chocktillstånd.

Dom hade gått med lärjungarna upp till Jerusalem för att fira påsk. De skulle få vara med varandra och deltaga i festligheterna. Men Jesus hade blivit arg, utmanats dag efter dag och sedan tillfångatagen under natten före sabbaten.

Och redan under morgonen dömd till döden. Till döden!

All glädje och förväntan hade bytts mot förtvivlan och chock. Rädslan höll i sig för männen vågade sig inte ut. Kvinnorna trotsade rädslan för att tidigt göra det sista de kunde för den dom i princip gett sitt liv till.

När de ser graven öppen rivs såren upp, de går in, och ser en främmande ung man sitta där, till höger.

Förtvivlan övergår till förskräckelse.

- Var inte förskräckta, säger han, och om Du & jag hade varit med om, att det värsta som kunde hända, hänt en av våra närmaste, hade vi också ryggat tillbaka.

- Han är inte här, han ni söker. Se här låg han. Säg till de andra att han träffar er i Galilleen.

Det är inte möjligt! De vill inte bli utsatta för detta också, och därför springer de sin väg, skrikande och helt utom sig.

Det vet ingenting längre, men tårarna sprutar i skräck över vad de fått se och höra.

- - -

Det finns inga självklara svar på påskens morgon.

Det som mötte kvinnorna, när de kom fram, är alldeles ofattbart.

Och det vet vi ju, för så många har så svårt att tro detta,

tro att detta är sant!

Efter ett litet tag måste kvinnorna stanna.

De måste sätta sig vid vägen och pusta ut.

De måste vänta på att gråten tar slut.

De ser på varandra och sakta bågar de fråga sig – vad var det vi såg, vem pratade med oss. Och vad var det han sa?

De sade ingenting till någon, för de var rädda.

Vem skulle tro på dom?

Skulle Petrus? Nej!

Skulle Jakob? Nej!

Skulle Johannes? Nja, nej troligen inte.

Andreas, Tomas, Matteus, Judas, Filippos, Bartholomeus eller någon annan? Nej, de skulle bara bli tagna för tokiga.

För det går inte att tro på det omöjliga. Väl?

Men kanske vänder dom tillbaka för att se att dom inte bara drömt och delat samma dröm alla tre. Det är mer troligt än att det de såg och hörde var sant.

Och kommer dom tillbaka till graven är den lika tom igen och platsen där de lagt honom är tom och mannen säger:

- Gå till Galilleen - Han väntar på att möta er där!

Just därför, att detta är så omöjligt att kunna tro på, så blir kvinnornas vittnesbörd så mycket tydligare.

Lärjungarna tror inte på dem, och inte heller efter att Jesus själv visat sig för Maria.

Och de två andra av lärjungarna som mötte Jesus blev inte heller trodda.

Det är helt otroligt – fram till nu – men nu är Guds son, Jesus från Nasaret, avrättad och lagd i en grav, och just därför att han verkligen dog,

kan Gud uppväcka honom till liv igen.

Det som hänt är inte mindre verkligt för att det är svårt att tro.

Jesus är uppstånden från döden,

Hans verk är fullbordat!

Graven är tom,

och han är inte kvar där eller i dödsriket.

Han går levande omkring

för att döden inte har makt över livet,

och detta är, i all sin otrolighet

påskens evangelium!

Livet har segrat över människans död,

med hjälp av Guds kraft,

därför att ingenting är omöjligt för Gud!

Döden är besegrad och Kristus är uppstånden! 

Halleluja!

Utkast till predikan, påskdagen 2013, Borås Caroli kyrka