God jul!

Så är vi mitt uppe i julfirandet.
Fast, kanske är det mesta avklarat i och med att julaftonsdygnet har gått ur tiden och juldagens lugn har kommit istället.
Under livet passerar vi en hel del olika stadier i vad vi verkligen önskar få ut av den här högtiden.
Och det är helt omöjligt att toppa upplevelsen år efter år. Men vad vi värderar som den bästa tänkbara upplevelsen, ja, ser jag tillbaka på mig själv så har det verkligen varierat.

Att få träffas i familjen och senare i kyrkan, tillsammans med alla julhälsningar i postlåda, mailen, Facebook inte minst och via SMS, är nog det bästa.
Midnattsgudstjänsten är det lite nervöst inför, fastän den är bra mycket enklare än en vanlig högmässa. Kanske extra i år,m eftersom det inte fanns tid och ork att riktigt tänka igenom den som jag skulle önskat.

Fast det går att vila mycket i formen i sig, vilket är så skönt. Nattvarden är en höjdpunkt och det är så skönt att det inte hänger på en enskild individ att hitta på något nytt, utan att storheten finns i mysteriet som firats år efter år, vecka efter vecka. Visst ska beredelsen säga något tydligt och lagom utmanande så där på julnatten, något som är aktuellt och inte bara återberättar evangeliet.
Jul-evangeliet är i sig så känt att det inte behöver fördjupas särskilt, även om det inte skadar att levandegöra det lite ibland.

Viktigare är ändå att säga något som tar tag i en lite mer. Julens budkap kräver att få större utrymme i människors liv än bara för en dag om året. På samma sätt är nattvardens åminnelsemotiv av vad som en gång hände inget som ska begränsas av tanken på den historiska händelsen då. Det sker nu, och det spelar roll i ditt och mitt liv NU.
Väl medveten att jag låter väldigt likt KG Hammar nu, och här är jag ju tacksam för att han vågar lyfta på historikens åminnestyngd, för att se vad som ligger under, djupare.

Jul är det ja. Presenter kan jag köpa de flesta själv, men jag kan ge saker som inte alla kan köpa. Jag kan dela närvaron av andra människor som betyder mycket i en större gemenskap, och leva det liv jag fått och som jag är mitt upp i just nu.

Frid på jorden. Drömma går bra, men inget hindrar att jag gör mitt till, för att något ska hända i den riktningen. Det är först då som julens budskap blir kött, här och nu. Det är först då jag i grund och botten erkänner att Gud har fötts till jorden.
Så vill jag tro och så vill jag leva.

God jul!

Har du tid ett slag?

-Nej, jag har inte tid nu!
En ganska vanlig mening, eller?

Någon ber om hjälp eller lite uppmärksamhet. Kanske barnet som kommer till dig, medarbetaren på jobbet, ...eller nån annan.
Du håller på med något, något viktigt, som du är mitt uppe i. Du vill inte bli störd.
Eller så beror det på vem det är, kanske?

Meningen kan lätt slinka ur oss, och det är klart att vi vill bli färdiga med det vi gör och kanske redan är på väg till en eller fler andra saker, så ibland har vi helt enkelt inte tid!

Men säger vi tvärtom nån gång?
Säger vi: -Nu har jag tid!
Eller tänker det för oss själva?

Jag tror att vi mår bra att ibland när vi prioriterar mellan olika saker och något känns betydelsefullt att göra, att vi då också tänker nu har jag tid att...
Kanske någon vi tänkt länge att ringa, eller att vi gör något som vi blivit ombedda tidigare.

Vi får ju massor av tid. Inget som är självklart. Vår tid kan vara slut när som helst! Men, om det inte är slut när som helst - då har vi ju tid! Kanske rentav ganska mycket tid.
Och då bör vi också tacksamma för det, ge oss möjlighet att göra det där vi tänkt. Och äntligen få tid till det!

Vad har hänt med tiggarna och oss andra?

Sedan föregående inlägg varit i BT har inte många reaktioner nått mig via andra media.
Och det är både praktiskt och hoppfullt. Praktiskt eftersom jag varit bortrest stor del av tiden sen dess (och nästan jobbat resten).
Hoppfullt därför att mitt mål var att skriva in ärendets komplexitet i textstilen.

Många tydliga synpunkter uppradade i texten, men som inte leder åt samma håll:

• Vi gör som kyrka en del för EU-migranterna. Men inga pengar. 
• Vi gör en hel del som kyrka för andra hemlösa och ekonomisk fattiga, och dessa har vi haft omkring oss länge. Men det syns inte och ger inte så stora rubriker.
• Vi gör en hel del annat för boråsarna genom vår diakoni. (Inte mycket som kan sättas emot det!)
• Vi borde göra något på hemorten för de som tigger på våra gator. Men det är svårt att få till. 
• Det vi gör är genomtänkt och vi har en god grund att stå på. Men allt blir inte lätt för det. 
• Vi har som boråsare all anledning att själva vara tacksamma för det liv vi har fått att leva. (Ja, inte heller detta är särskilt kontroversiellt, men tydligen inte alls självklart)
• mm

Sedan dess har det hänt en del. 

Svenska kyrkan Borås bjöd in förenande liv, samt företrädare från kommunen till ett samtal. "Kyrkomöte" tror jag visst Boråskuriren kallade det. Hmm... första gången jag var på ett sånt :-)

Detta för att se var vi har varandra och hur vi kan samverka. Ett och annat kom ut av det (utplacering av bajamaja tex), utöver det positiva med att träffas och att kommunen kunde informera om det nya härbärget Kastanjen som öppnade den 20/11. 

Kommunen bjöd även med kort varsel in oss och några andra ideella organisationer för information och samtal en knapp vecka senare. 

I onsdags var Crossroads - en del av Göteborgs stadsmission - hos oss och berättade om sin motsvarande verksamhet och gav oss insikt i bakgrunder till att dessa och andra väljer att tigga. Kläder samlas in, även till flyktingar från Syrien. 

Politikern Jan M Ericson skrev ett inlägg i BT. Fast tyvärr, fastän han varit i Rumänien, presenterar han ändå tankar som låter jättebra, men är för enkla för att fungera. Det räcker inte att säga till en nation: se till att er korruption försvinner.
För den som lovar fixa detta för en viss summa, försvinner med pengarna.

Problemen nu är dels att antalet har stigit så mycket senaste tiden - från c:a 25-30 till 55 till 71,
dels att vädret slagit om till blåst, kyla och snö.
Idag förmedlade vi överskottet av ett personaljulbord från ett medelstort företag i Borås. Alla vinner på att dessa få mat. 

Ingen blir gladare av att någon fryser ihjäl. Eller att det ligger bajs på något grönområde.
Samtidigt är frågan - vad gör vi nu då?

Samtalet och arbetet fortsätter. Nu ska jag gå o läsa min nyinköpta "Faktum".