uppföljning föregående inlägg

Ser idag att ett "kyrkoråd" har uttryckt en önskan om nåd för punktrion Pussy Riot, likt många, många andra i Ryssland, efter att domen mot dem publicerats. Det är ju lovande.

Än så länge har jag inte satt mig in i hur själva gripandet gick till. Och varför.
Att framföra en sjungen bön i en kyrka... det känns inte så där väldigt udda.
Om den inte var menad till att skada någon.

Och det kanske den var. Putin skulle ju vid tydligt bönhörelse inte bli omvald, vilket skulle skada honom.
i alla fall hans lön, makt, inflytande, anseende o s v. Fast knappast honom själv?
Ivarje fall måste det innebära att domstolen har en stark tro på bönens kraft efter som det som punktrion gjorde var så hemskt.

Å andra sidan finns det en hel del böner i GT som är ämnade för att skada och de kan ju utan problem framföras sjungna i en kyrka. Eller?

Ja, det är frågan om jag själv skulle tillåta vilka bibelord som helst. Har faktiskt funderat på att göra... hmm, det här får nog bli ett annat inlägg. Tillbaka.

Kyrkan i Ryssland har varit en undergroundrörelse under många kommuniststyrda år. Kanske vore det bättre att fortsätta på den vägen, med ett budskap som går emot orättvisor och maktmissbruk, för frihets och  rättvisans skull.

Rörelsen har stelnat och är fast

Det växer inte mossa på den sten som rullar, säger ett ordspråk.
Eller liknande. Och det är nog både sant och överförbart som bild för "rörelser".

Den människa som rör på sig mycket, lägger inte på sig många extra lager kroppsvävnad. Den idé som sätter folk i rörelse är en levande idé. Allt som lever förändras.
Vill man bevara en idé - skriv ner den.
(Ja, så tänker vi idag. För länge sedan var det bättre att tradera den muntligt för att den inte i grundmening skulle förvanskas)

När jag hör om domen mot Pussy Riot, vilka sjungit en upprorisk bön i Frälsarkyrkan i Ryssland blir jag självklart både lessen och arg.
Makt brukar inte gå riktigt bra ihop med rörelse. Den som får makten vill inte röra sig längre utan hålla fast makten och stoppa allt annat - Status Quo blir norm, så länge maktinnehavaren är tillräckligt stark.

Kyrkan i Ryssland är stark läser jag. Så lät det inte för 30 år sen alls. Då var den förbjuden.
Om detta nu är sant - hur i alla sin dar kan det ha gått så illa på ungefär 25 år?

Kyrkan borde blivit en undergroundrörelse.
Inte en övermakt-koloss.
I det skiftet förlorar kyrkan en del av sitt esse - att se in i varje ny situation.
Istället har system byggts, läran har fastslagits ( ja, var finns rörelsen i det?) och så var spontaniteten borta.
Människor har tvingats följa en lära. en moral, en norm, istället för att bli sedda personligen och så befriats ur sin fångenskap. Tvärtom har kyrkan fångat in människor istället.

Som i Ryssland.
Vem är kyrkan? Är det de ortodoxa kardinalerna eller är det de tre tjejerna i punkgruppen?
Rätt svar är: båda.
Kyrkan ska rymma båda och ingen har rätt att slänga ut de andra. Men så har hänt - i Ryssland.

Dessutom har det skett i ett land där rätten kan köpas av den som har makt. Det är så stelnat som det kan bli. Gud gråter. Jag har nära till tårar också.

Varför välja makt när det finns frihet?
Varför slå vakt om sin egen makt när man kan ge andra frihet?

Nej, hallå!
Varför inte låta stenen börja rulla igen?

rättvisa? Nej tack?

12,9 miljoner.
Det är mycket pengar.
Tänk om bara några få personer skulle få dela på dem, säg sju stycken.
Det blir en del för var och en. Mer än vad semesterkassan idag består av för de flesta av oss.

Och detta gäller bara i år!
Nästa år kommer mer pengar.

Detta är kostnaden för statens generaldirektörer som inte längre gör sitt jobb. De har "sparkats" från sina uppdrag p g a att de inte gjorde vad de skulle, men då de har kvar kontrakteringstid, så får de behålla lönen. De gör visst också viss nytta under den här tiden. Men de gör i varje fall inte sitt jobb, som de en gång erbjöds och anställdes för.

Tänk om detta gällde en "vanlig" arbetande människa? En kassörska, sjuksköterska, reparatör, präst, asfaltsläggare, lärare, vaktmästare, ingenjör o s v. Det spelar ingen roll hur man använder andras pengar eller om man struntar i om jobbet blir gjort eller inte. Lönen behåller man ändå, och anställningen under några år.
Svårt att tänka sig.

Den som får en månadslön runt 100 000 kr o uppåt - borde det inte ingå i den summan att antingen gör personen en fruktansvärt mycket bättre jobb än en "vanlig" anställd, eller så misslyckas man och avskiljs från sitt uppdrag? Jag är nog naiv som tror att det borde vara så. Naiv som tycker att det borde finnas lite mer rättvisa. Lite mer åt det hållet, för visst förstår jag att det behövs en lönespridning, för att vi människor är funtade så, men med en högre lön måste också förväntas ett högre ansvar.

Fast å andra sidan - ett exempel: fortfarande köper många människor kaffe som inte är rättvisemärkt.
Det kan bara betyda en sak - rättvisa är inte viktigt i vårt samhälle idag!

djupare än ord

Att Jesus kom, i betydelsen att Gud kom till jorden som människa, gjorde att vi lättare skulle kunna förstå Gud och lättare tolka och tyda hans vilja.
Så klart och tydligt blev det ju inte ändå...

Om Gud från början trodde att det räckte med att kommunicera Gud och människa emellan, så hoppas jag och tror, att Gud fortfarande har kvar förmågan att förstå mer än vad ord kan säga.

En god vilja, en omsorg bör alltså räcka ganska långt...

Att visa sig själv

Det är lite så det känns, 
"att visa sig själv", utan nämnvärda skydd och säkerhetslinor.
Att själv framföra den musik man själv skapat och som är intimt förknippad med egna känslor, förmågor, begränsningar, värderingar o s v. 


Jag borde ju vara van. Jag predikar ju regelbundet och där går det inte att fuska genom att sno från andra (medvetet alltså). Att man framför tankar, tro och värderingar som tillhört andra är ju ganska självklart, men urvalet är mitt, och framställningen och prioriteringarna definitivt mina. Där finns förstår den givna ramen i ämne och relation till en bibelläsning.


Musiken är lite friare. Och därmed mer avslöjande.


Nu är ju musiken jag framförde igår också knutna textmässigt till en och samme poet. Därför har det ett givet tematiskt område. 
Fast jag har varit noga med att inte låta det musikaliska uttrycket påverkas av det. Bredden i stil, tempo, intensitet, rytm, harmonisering och känsla vill jag ha så stor som möjligt. Ändå är ju allt förknippat med mig själv.


Därför är det väldigt pirrigt att framföra ett tiotal egna sånger. Kommer mina syften med melodierna, betoningarna, karaktärerna att verkligen komma fram till den som lyssnar?
Fast när det är många som lyssnar kan jag ju alltid trösta mig med att det som jag själv är stolt över troligen tas emot väl hos några av dessa. Och då är det värt det, denna anspänning. 


Någon uppskattar den sång som rullar på med bra fart framåt, medan någon annan tycker bättre om den som är mjuk och skör. Och den som inte gillar dessa kanske föredrar den mer klassikt strikta fyrstämmiga satsen, kraftigt inspirerad av svenskt konstnärligt 50-/60-tal. 
I sin tur en kontrast till jazzvalsen...

Till slut är det ändå mitt eget omdöme som gäller. Jag är stolt över att jag lyckats skapa detta. Kanske inte helt tippat, men så blev det. 


Vi har alla valv efter valv som öppnar sig inom oss. 
Och det är med stor tacksamhet jag får visa upp några av dessa.
Tacksamhet för andra som har visat upp sina rikedomar för mig.