veckan som gick

Vad mycket man hinner med på en vecka!
Om man får vara frisk och ha möjligheter och kraft att göra en massa.

Har slagit mitt tidigare rekord i en veckas arbetstid den här veckan. Men då har det också varit många möten, 14 tillsammans under onsdag o torsdag. Nästan ett konfirmandläger och en söndag med två gudstjänster och lite kyrkkaffeinfo. Och en hel del annat också.
Det känns som att det var jättelängesedan det var torsdags kväll.

Då fattades en del viktiga beslut, inte minst inför vår omorganisation i Svenska kyrkan i Borås. Fast en av de viktigaste är inne i det allra sista, och snart klar, frågan om vem som blir kyrkoherde.

Framför allt är det fantastiskt att få arbeta med så många goda medarbetare, både anställda och ideella. Jag tänker på konfirmandlägret, där vi fick en härlig stämning. Mycket skratt och både roliga möten och en del allvarligare saker att prata om också.

Men livet rymmer båda. Och livet rymmer både arbete och vila. Och nu, nu ska jag verkligen vila ett tag.
...Innan  det är dags för nästa vecka!

ett utkast till predikan 5 söndagen i påsktiden

Nåt som påminner om dagens förmiddagspredikan.

Det finns en berättelse om en mycket rik familj, där pappan ville att sonen skulle förstå vad det innebar att vara rik. Därför tog han med sig sonen och fick bo hos en familj som bodde nära deras gods. Efter några dagar kom de hem och pappa frågade sonen om han nu förstått vad det var för skillnade mellan att vara rik och fattig.

Då sonen svara ja, ber pappan honomn förklara skilladerna mellan att vara rik och fattig.

Ja, säger sonen, vi har en hund, men dom har fyra som springer omkring där de bor. Vi har en pool på gården, men dom har en hel sjö att bada i.

Vi har lampor i trädgården och vägen upp mot huset, men dom ser hela stjärnhimlen.Vi har anställda som hjälper oss, men dom hjälper andra. Och vi har stängsel runt hela vår gård, men dom har vänner som skyddar dem. Jag som trodde att det var vi som var rika och dom fattiga...

Vi vet väl alla vad orden rik och fattig betyder! Vi har präglats med betydelsen av de här orden under hela vårt liv.

Och vi har lärt oss vad orden får för betydelser för hur andra ser på oss.

Den som är rik har väl gott om pengar, den som är fattig, är ofta bekymrad för att den saknar så mycket, som den rike har.

Vi lever i en värld som ständigt vill få oss att sträva efter rikedom, mycket pengar och ett materiellt överflöd.

Vi hör om grannar och andra i stan som vinner på lotterier eller lyckas med något projekt och blir väldigt rika på kort tid.

- Ooo, tänk om det hände mig nån gång….

Berättelsen vänder upp och ner på begreppen. Den rika familjen saknar plötsligt en hel del som de trodde att de hade, och som de fattiga saknade.

Det materiella, statusen, ekonomin, som vi bygger upp våra sociala system med, räcker inte med att förklara begreppet. Istället är det andra saker som skapar det som är av verkligt värde.

När Jesus håller sitt avskedtal till lärjungarna är det lite grann på samma sätt. Han ger lärjungarna ett bud som de ska hålla.

Och ”bud”, ja som 10 Guds bud, det vet vi ju att, de är inte så lätta att hålla.

Många förknippar livet som kristen med, att man måste hålla en massa regler, att man inte får göra något roligt, utan endast sitta still och ha tråkigt.

Men när Jesus kommer med sin ”regel”, sitt grundläggande bud till sina lärjungar, som det sista testamente han ger innan han går i döden, då handlar det inte om krav, utan om möjlighet.

”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra”.

Och han ger löftet att om vi håller hans bud, då blir vi också kvar i hans kärlek.

Kärlek är det band som håller samman lärjungarna och som håller samman oss alla med Jesus.

Och det är just kärleken, att älska sin nästa, som knyter ihop oss med Jesus.

Johannes skriver om detta också. Och förtydligar, att vi när vi älskar varandra, så är vi i Gud och Gud i oss.

- - -

Om vi tänker tillbaka på berättelsen om att vara rik eller fattig, så fanns där en tydlig skillnad: den rika familjen hade ordnat allt själva, men den fattiga hade vänner till hjälp, de hade en sjö där de också troligen mötte andra. ’

De rika hade stängsel som hinder mellan dem och andra. De fattiga hade stjärnhimlen, en bild för det oändliga, som omsluter oss.

Visst mår vi alla bra av att ha en viss materiell standard. Men, det är inte där vår rikedom ligger!

Vår rikedom är i kärleken!

Kärleken är som stjärnhimlen – oändlig. Den har inget slut.

Kärleken sätter inte upp stängsel mot andra.

Den materiella välfärden kan göra det, men inte kärleken.

Det finns många sätt att leva på och många sätt som styr värderingen av våra liv.

Ofta finns det regler, uttalade eller outtalade, för hur det ena skiljer sig från det andra.

Men både berättelsen och evangeliet visar att det finns andra värdegrunder än detta.

Och Du och jag måste fråga oss – vilka värdegrunder har vi?

Vad styr mitt liv? Vad styr, hur jag ser på andra?

Vad styr om jag känner mig rik eller fattig?

Är det strukturer som påverkar hur jag ser på mig själv?

Är jag på ett visst sätt för att jag kommer ur ett sammanhang, som jag själv tvingar mig att leva i resten av livet? Då finns ingen plats för växt! Då är jag fast i ett system.

Men att vara kristen handlar inte om att leva i ett system.

Det handlar inte om strukturer.

Det handlar om att välja kärlek som det enda som ger värde åt livet och åt allt vi har omkring oss.

Kärleken hjälper oss att se vad det innebär att vara rik eller fattig. Åtminstone ger det mig en utmaning och jag tänker att det enbart är det materiella som annars styr det.

Kärleken till andra är det bud Jesus ger oss lärjungar. Men det ska vi inte se som prestation. Det kan det bli. Kärlek kan också bli ett krav.

Den som väljer att ge ut av sig själv till andra, som ger gåvor, ger av sin tid, men saknar kärlek…. Den lever ändå inte med Gud.

Först måste vi ta emot kärleken från Gud. Gud är kärlek, och utan Gud kan vi inte älska varandra. ’

Men när vi tar emot kärlek från Gud då förstår vi ju, ja det är rätt enkelt – att Gud är I oss. Och när vi låter kärlek strömma genom oss, ut till andra, då vet vi att vi är I Gud.

Vi är omslutna av kärlek precis som vi är omslutna av stjärnhimlen.

Inget börjar med oss. Gud är vårt ursprung och vår livsnerv.

Det är inte vi som valt Gud, för att bli något.

Gud väljer ut oss, ger oss kärlek, som vi får ta emot. Det ger oss rikedom.

Men det är först när vi själva ger ut av det vi fått som rikedomen växer, för att den flödar ut i världen genom oss.

Bara det som lever kan växa. Det som trycks ner och stängs in, där tynar livet bort.

Men när vi bryter ner stängsel, när vi tar emot kärlek, när vi öppnar oss och vi lever i ett flöde av utgivande och mottagande –

Då växer vi både som människor och som kristna.

Jesus kunde gett lärjungarna vilken regel som helst, men valde att säga:

-Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

AMEN

Är Du frisk nu?

En oerhört svår fråga!
Är Du frisk nu?

Kan man verkligen ställa den seriöst?
Jag menar, om den som får frågan verkligen är sjuk, kan denne ju svara en självsäkert "Ja", och då hade ju frågan inget som helst värde.

Fortfarande kommer jag aldrig att kunna enkelt avgöra vad det är att vara frisk och vad det är att vara sjuk.

Fast det känns bra att få frågan när man kommer tillbaka till jobbet efter att ha varit borta nån dag.
Och det finns det som är värre än magsjuka, i alla fall när den går fort över. Tröttheten sitter visserligen kvar efter att "karantäntiden" för länge sen gått ut. Även om konditionen var bra tidigare, tar det mesta emot.

Fast det är inte så konstigt. Man märker att det vanliga energiintaget minskat och att kroppen utsatts för onormal påfrestning efter att ha varit sjuk ett tag. Och samtidigt får man något att jämföra med.
Det är bra, för då inser man att hälsan inte är självklar, vilket är så lätt att ta för givet när "hälsan tiger still".

"Frisk" borde man vara när symptomen på sjukdomen är borta och man inte smittar längre. Och smittar man inte borde väl orsaken till sjukdomen också vara borta, i alla fall - de påverkar inte längre ens varande.

Så om inte frisk, så kan jag ju i alla fall säga, att jag inte längre är sjuk i det ena eller andra. Och det är ofta bra nog.

stiltje?

Ja, här har det varit tyst ett tag.
Det börjar kännas ganska tillräckligt nu, på jobbfronten.
I torsdags hade jag sju möten i en följd, avbrutna med 10 minuters lunch kl 12.05.
Naturligt vis finns ingen tid att svara i telefonen. eller läsa mailen, eller attestera räkningar eller göra några som helst förberedelser eller efterarbeten. Jag menar, det händer ju att man bestämmer att saker ska göras på ett möte, men något tid till det, ... ja det skulle ju vara efter alla möten då.

Och då brukar jag vara ganska trött i huvudet.
Åka hem? Nej, nonchalera o jobba på.

Efter fem dagar i en vecka är det två arbetsdagar kvar. Så är det inte varje vecka, tack och lov, men ändå en hel del.
Nu är jag chef för tre arbetslag, och jagar vikarier för vikarier, som också kan vara sjuka.
Fast sjätte arbetsdagen förra veckan, när jag gick upp 6:45 på lördagen, kom kräksjukan.

Som för 10 år sen, snabbt och effektivt. Knappt sex timmar senare är det över, och kvar är känslan av ett vrak.
Fast de här dagarna har jag ändå tänkt en del, på att det är svårt att fortsätta jobba om jag har gjort.
Jag måste strunta i ännu mer. Jag hoppas att min kyrkoherdekollega snart blir utnämnd och kan ta fler bitar, gemensamt för båda pastoratet.
Eller så blir inte han utnämnd och då vet jag inte hur det blir.

Just nu är det hela tiden på gränsen, detta att arbeta som kyrkoherde. Det är inte hälsosamt. Och det känns inte riktigt bra. Men , har jag något val?

Har en tid med en coach om en vecka. Det ska bli intressant och se om jag blir klokare då och i så fall på vad.
Lärorikt och roligt, är det i alla fall för det mesta.

Hoppas kunna blogga mer framöver igen.
Ses!

Delta Machine

Det är nåt speciellt varje gång ett helt nytt album med Depeche Mode kommer.
För mig i alla fall. Och för den fortfarande trogna skaran av fans.

För mig har jag ända sedan 1984 hängt med gruppen vid varje nytt albumsläpp. Varje första singel lyssnas extra mycket på för att försöka ana åt vilket håll de har dragit sig denna gång.
1984, då var det "People are people" som dök upp i april/maj. För den tiden en oerhört rå och udda låt för att bli en hit.
Sedan dess har varje album tagit ett par steg i en annan riktning jämfört med förra albumet. För depeche Mode är inte en grupp som låter lika från skiva till skiva.

Förutom nu då. Kan inte hjälpa det men jag tycker de tre senaste albumen låter väldigt snarlikt.
Fast det finns ingen "A Pain I am used to" (typ) på den här skivan.
Då "Precious" kom, trodde jag nog att de skulle bli en stark popskiva men med lite softare, renare ljudbild. Nej, snarare oerhört råa ljud. Och av dem är det inte så mycket kvar på Delta Machine.

Ganska mycket tycker jag skivan puttrar på ganska småtrevligt. Känns inte som att den kommer att påverka andra artister så mycket som dM gjort under de gångna årtiondena.
Idag är väldigt mycket av den "populära" musiken gjord enbart med elektroniska instrument. Ja, inte ens det - datorer handlar det väl snarare om.

Att något var udda i början på 80-talet för att det var programmerad musik (till vissa delar), det är idag självklart. Och även den musik som använder mest gitarrer..., ja nog är soundet programmerat, alltid.

Fortfarande känns det helt naturligt, trots att det är en ny skiva som kommer ut 2013, att ha den som en fysisk skiva. Det är ett album, inte bara en samling låtar.
Den har en förstalåt, en andralåt, en tredje låt, en som bryter av, ja två t o m i rad, som nummer fem och sex, och sedan startar den om, och byter lite stämning hit och dit. Och så en sistalåt.

Kommer vi någonsin kunna få en känsla för konsten att tracklista ett album på rätt sätt, när var o en gör sina egna spotifylistor? Enstaka låtar trängs med varandra utan känsla för vilken som bör komma före den ena o den andra. Eller? Och man kan börja och sluta var man vill.
Kanske inte gör nåt.

I varje fall fick jag ännu en gång uppleva ett nytt album med dessa legendarer. Den kommer växa, som alltid. Och den verkar redan klart bättre än "Exiter". Och skam vore det väl annars...

Glad Påsk!

Jesu verk är fullbordat! Graven är tom!

Förvirring, förskräckelse, tystnad.

Kvinnorna vet inte vad de ska tro.

Chocken omsluter hela deras förmåga att se, höra och förstå.

Det mest definitiva och självklara är plötsligt ställt under tvivel.

Vad händer med världen? Är jag från mina sinnen?

Varför vet jag inte vad jag ska ta mig till?

I den djupaste sorg hade den mörkaste natten gett vika för gryningens första aning. De välluktande kryddorna hade dom varit ute och köpt på kvällen och under gryningen hade de gett sig iväg.

De hade gått så fort, och fortfarande var de i chocktillstånd.

Ändå förväntar dom sig att liv och liv och död är död. Visst räknar vi med att livet på jorden är så? Allt annat är en omöjlighet eller ett ingrepp av Gud.

Kan VI säga, men detta var före evangeliernas tid.

Dom ger sig iväg till graven, i sin förvirring, för de har naturligtvis inte tänkt så långt att de kan komma in i den.

För att vi ska förstå kvinnorna måste vi tänka in deras chocktillstånd.

Dom hade gått med lärjungarna upp till Jerusalem för att fira påsk. De skulle få vara med varandra och deltaga i festligheterna. Men Jesus hade blivit arg, utmanats dag efter dag och sedan tillfångatagen under natten före sabbaten.

Och redan under morgonen dömd till döden. Till döden!

All glädje och förväntan hade bytts mot förtvivlan och chock. Rädslan höll i sig för männen vågade sig inte ut. Kvinnorna trotsade rädslan för att tidigt göra det sista de kunde för den dom i princip gett sitt liv till.

När de ser graven öppen rivs såren upp, de går in, och ser en främmande ung man sitta där, till höger.

Förtvivlan övergår till förskräckelse.

- Var inte förskräckta, säger han, och om Du & jag hade varit med om, att det värsta som kunde hända, hänt en av våra närmaste, hade vi också ryggat tillbaka.

- Han är inte här, han ni söker. Se här låg han. Säg till de andra att han träffar er i Galilleen.

Det är inte möjligt! De vill inte bli utsatta för detta också, och därför springer de sin väg, skrikande och helt utom sig.

Det vet ingenting längre, men tårarna sprutar i skräck över vad de fått se och höra.

- - -

Det finns inga självklara svar på påskens morgon.

Det som mötte kvinnorna, när de kom fram, är alldeles ofattbart.

Och det vet vi ju, för så många har så svårt att tro detta,

tro att detta är sant!

Efter ett litet tag måste kvinnorna stanna.

De måste sätta sig vid vägen och pusta ut.

De måste vänta på att gråten tar slut.

De ser på varandra och sakta bågar de fråga sig – vad var det vi såg, vem pratade med oss. Och vad var det han sa?

De sade ingenting till någon, för de var rädda.

Vem skulle tro på dom?

Skulle Petrus? Nej!

Skulle Jakob? Nej!

Skulle Johannes? Nja, nej troligen inte.

Andreas, Tomas, Matteus, Judas, Filippos, Bartholomeus eller någon annan? Nej, de skulle bara bli tagna för tokiga.

För det går inte att tro på det omöjliga. Väl?

Men kanske vänder dom tillbaka för att se att dom inte bara drömt och delat samma dröm alla tre. Det är mer troligt än att det de såg och hörde var sant.

Och kommer dom tillbaka till graven är den lika tom igen och platsen där de lagt honom är tom och mannen säger:

- Gå till Galilleen - Han väntar på att möta er där!

Just därför, att detta är så omöjligt att kunna tro på, så blir kvinnornas vittnesbörd så mycket tydligare.

Lärjungarna tror inte på dem, och inte heller efter att Jesus själv visat sig för Maria.

Och de två andra av lärjungarna som mötte Jesus blev inte heller trodda.

Det är helt otroligt – fram till nu – men nu är Guds son, Jesus från Nasaret, avrättad och lagd i en grav, och just därför att han verkligen dog,

kan Gud uppväcka honom till liv igen.

Det som hänt är inte mindre verkligt för att det är svårt att tro.

Jesus är uppstånden från döden,

Hans verk är fullbordat!

Graven är tom,

och han är inte kvar där eller i dödsriket.

Han går levande omkring

för att döden inte har makt över livet,

och detta är, i all sin otrolighet

påskens evangelium!

Livet har segrat över människans död,

med hjälp av Guds kraft,

därför att ingenting är omöjligt för Gud!

Döden är besegrad och Kristus är uppstånden! 

Halleluja!

Utkast till predikan, påskdagen 2013, Borås Caroli kyrka