under ytan

Var med om en oväntad upplevelse idag.
Även som präst kan man ju bli sjuk eller få förhinder när man är planerad att hålla gudstjänst, begravning eller liknande. Naturligtvis brukar det gå att lösa, men samtidigt är det inte helt enkelt att antingen få tag på en vikarie snabbt, eller för någon annan att gå in i uppgiften. I alla fall inte om man egentligen hoppats på att få vara ledig.

Nu var jag inte sjuk, men det som hänt mig 1&½ dygn före söndagen gjorde att jag inte var i så god balans. Men, ibland går det ju att bita ihop och köra på, och ingen märker något avsevärt. Vissa nyanser kanske fattas, men, det hör till livet.

Var därför förvånad när jag upptäcker att jag inte fungerar som jag hade tänkt mig.
Berättade lite grann vad som hänt före gudstjänsten för två medarbetare, då jag kände att allt inte var helt OK.
Längs hela gudstjänsten får jag kämpa med och mit mina känslor som då och då vill komma fram ur mig. Jag försöker att koncentrera mig, och det går ibland, med så kommer en spillra av en tanke och så tappar jag känslobalansen igen. Det bubblar upp från underytan.
Och jag visste inte ens att jag hade denna intensitet av känslor i mig.

Däri finns själva upplevelsen - att jag kände tryggheten i sammanhanget så stor, och att jag kände behovet att få upp ur mig det som fanns inuti. Detta vid ett tillfälle då jag upplever ett möte med det heliga. Eller rättare sagt - den Helige/a.

Och mina förberedelser gjorde två dygn i förväg, helt oanat vad som skulle ske med mig, och ändå passade förberedelserna som fullkomligt in i min sinnestämning. Under-lik/gt.

Jag tänkte efter predikan att jag glömde tillägget jag tänkt göra - att Gud lyssnar på oss. Där vi är, på det vi har att säga. Och för all del också det outsagda.
Jag själv upplevde det så tydligt. I sig inget konstigt med det.

Men en sak är att veta något, som en kunskap.
Något helt annat när känslorna helt utelämnar mig till att tvingas uppleva.



Moved
by a Higher Love
                             
                    M.L. Gore 1993

förändringens tidpunkt

Vilken tid lever vi i?
- Nutiden kanske Du tycker. Fast vi lever alltid några millisekunder efter nutiden. Det tar tid för oss att uppfatta vad so händer med våra sinnen och när vi väl uppfattat det så är stunden redan förbi. Ska vi sedan hinna med att tolka det som händer... ja, då är vi långt efter.

Förändringar kommer alltid efteråt (liksom allt annat). Men framför allt kommer förändringar som en reflexion över att det vi vant oss vid och därmed förväntar oss, inte längre kommer att ske. Något oväntat sker.

Ibland kommer det successivt, ibland som en explosion.
Idag hände mig en större förändring. Jag hade vant mig vid hur situationen var, och förväntade mig att det skulle fortsätta på den inslagna vägen. Så skedde alltså inte.
Men förändringen kom ganska långsamt, och det fick mig att inse att det inte alltid går så snabbt och explosionsartat. Dessutom kommer det att ta månader att återställa mig till samma tillstånd som jag var i tidigare.

Med den skillnaden att jag aldrig kommer dit igen. Jag kan aldrig uppnå exakt samma tillstånd som tidigare. Det har hänt något emellan, jag har erfarenhet och kunskap som jag inte hade förut.

Därför är förändringen konstant framöver. Den tar aldrig slut. Jag kommer att tvingas leva med denna under resten av mitt liv (och resten av evigheten också för den delen, så allvarlig är den).
dessutom kunde jag inte gjort något för att påverka den tidigare och inte heller nu.

Och då måste vi ju fråga oss - finns det något som inte skulle innebära förändring?



Ja, en sak:


Om tiden plötsligt skulle stanna.

problem med bilden

"Herde-söndagen" var det igår.
Då fokuseras en hel del på herdesymbolen. Det finns i alla fall två problem med den.

För det första är det inte en aktuell bild.
När profeten Hesekiel skrev sin bok eller under kung Davids tid så var detta en vanlig bild i Israel (och Juda riken). Det var självklart hur en god herde skulle agera. På Jesu tid var det lika självklart.
Idag ser vi inga herdar till vardags. Många av oss får aldrig se en herde över huvud taget.
Det gör att det blir svårt att spontant förstå bildens poänger.

För det andra är det inte säkert att det som vi anar av bilden, känns särskilt attraktivt.
Den gode herden som för sina får i vall, ser till att det får beta på gröna ängar och för dem till vatten där de finner ro, ja som ser till att det har tillräckligt med allt de behöver, visst, det låter utmärkt. Det känns  fullkomligt tryggt.

Men det finns ändå många idag som inte får sina grundläggande behov tillfredställda. De flesta av oss ifrågasätter däremot inte det alls.
Självklart har vi mat och rent vatten, självklart har vi tak över huvudet, självklart utsätts vi sällan för någon egentlig fara.
Då är trygghet inte det som vi främst söker efter. Det har vi redan. Vi vill ha något mer - frihet.

Vi vill vara oberoende, fria, kunna göra vad vi vill, när och hur vi vill. Frihet - en självklar strävan för många människor bland oss idag. Då står trygghet inte så högt i kurs.
Då är det heller inte så många sm tycker att bilden av herden är så attraktiv.

Men när vi går lite djupare in i den för att förstå mer och mer vad den betyder, upptäcker vi att den har djup som vi inte såg förut.

Jesus säger att han är grinden genom vilken vi får gå in och gå ut. Hersekiel berättar att det finns de som går vilse, som kommer bort ifrån Gud.
Alltså finns det en frihet för oss människor. Vi kan gå bort från Gud, vi behöver inte tro på honom, vi kan saktsa enbart på våra egna förmågor.

Men herden ger sig ut för att söka efter de förlorade fåren, för att hämta dem till sig igen. Det betyder att vi alltid är välkomna tillbaka. Vi överges inte bara för att vi inte gör som Gud vill, bara för att vi vill pröva våra egna vägar. Gud överger oss inte.

Det gör att bilden talar om för oss att tryggheten är större än vi först kunde ana. Och att trygghet inte står i motsats till friheten. Vi är fria att komma och gå, vi får välja om vi söker mest efter trygghet eller om vi istället söker efter spänning och våra egna vägar. Kanske går de nära Gud också, men om vi försvinner bort från Gud, så sträcker sig tryggheten lika långt. Gud lovar att söka upp oss.

Därmed säger bilden av herden någon mer än att bara ge trygghet i Guds närhet. Vi har frihet att välja, att gå och komma, att säga ja eller nej. Gud finns där ändå.
Det är trygghet!
Och likaså frihet.

bytestider 2 - att välja bil

Jo, jag hade ju bytt bil också. Två stycken.

För den som vi köpte i december, kom vi framåt mars på, att den motsvarade inte våra behov.
Och det är ju lite tråkigt. Men, vad ska man göra?
Å andra sidan hade jag spetsat in mig på att byta den andra bilen också.

Plötsligt får jag ett tillfälle på en nyare bil jag inte räknat med som jag tycker jag bara inte kan gå förbi. Dessutom kommer en vän förbi som behöver en bil. Alltså lyckas jag med att både köpa en ny och sälja den gamla på samma dag! Ja, privat alltså. Bilfirmor är fusk! Det brukar ändå inte betala så bra...

Nu var det ju inte en sådan bil jag hade tänkt mig alls, så det har tagit lite tid att vänja sig, men kanske att det kommer bli bättre så småningom.

För en bil är ju inte bara ett transportmedel. Den har ju sin karaktär, som helst ska stämma med förarens önskemål. Bilen är ju kultur, och olika bilar är produkter av olika kulturer. Helst ska en bil vara bra på allt, men det är ganska ovanligt att hitta en sådan: snabb, bränslesnål/miljövänlig, lagom prisläge, välservad, snygg, bekväm, riklig utrustning, gott skick, stabil känsla, låga reservdelspriser (fast helst ska den inte alls gå sönder).

När man väl har lärt sig sin bil, då fungerar det mesta snabbt, som en slags förlängning av nervtrådarna. Från hjärnan är det inte längre till blinkersspaken än till fingret.
Det är skönt när det är så, men samtidigt så frustrerande innan man lärt sig växling och kopplingsspel.

Man vet vad man har men inte vad man får. Och jag inser att om man byter mot en 8 år nyare bil i samma storleksklass är det inte säkert att den känns 8 år nyare.

Min förra bil var tyst, utom på då isen under vintertiden var ojämn. Min nya har en massa ljud för sig. För att motorbromsa med den förra automatväxlade bilden krävdes ett enkelt klick precis där tummen satt. Nu är det fyra fem rörelser som krävs för att växla ner (automat på denna också).

Och när jag försöker öppna takluckan för fjärde gången samma dag, inser jag att jag saknar den från min gamla bil. Den nya är mörk och dyster inuti. Fast å andra sidan är instrumenteringen trevlig.
Min förra hade lite för få småfack, tyckte jag då. Den nya har i princip inga alls. Trafikfarligt!

Men, man vänjer väl sig ännu en gång.
Eller så gör man som jag gör: fortfarande letar efter en ny bil.

Att våga ta steget ut i det osäkra - del 2 - teknikens under igen (del3)

Hade tänkt lämna tekniken åt dess öde, men ibland är det nödvändigt att ta upp tråden igen.
Detta är en variant av att, kanske mot bättre vetande, ta steget ut i det osäkra utan att veta att man har kunskap/kontroll.

Jag har nämligen flugit med SAS.
Kanske inte låter så farligt, men flygturen har en förhistoria.

Jag tänkte checka in online, men när jag väl loggat in och skulle göra detta fick jag till svar:
"hittar inte namnet" på bokningen.

Jag förstod inte varför, så jag ställde en fråga till virtuella Eva, en frågeruta på web-sidan.
Hon kom fram till att hon inte kunde hjälpa mig efter ett tag och erbjöd sig öppna chatten.
Efter att ha gett henne fyra chanser, varav den längsta var 3½ timme, tyckte jag att det gått för långt.

Jag frågade henne om hon visste hur lång tid det skulle ta att öppna chatten, men hon ville jag skulle precisera frågan. Som om hon inte ville låtsas om att hon inte kunde öppna chatten.
Hon visade tydligt att hon inte visste vad hon gjorde.
På frågan "är du dum på riktigt eller gör Du dig till", svarade hon att:
- Jag har alldeles lagom mycket att göra.
- Tack då vet jag, skrev jag.
- Varsågod, det var roligt att hjälpa till, får jag till svar då.

Jag påpekade detta för kundtjänst med levande människor, vilka inte heller förstod varför det inte fungerat med det ena eller andra.
Så småningom får jag SMS att det går att checka in, vilket går alldeles utmärkt.
Fast ska jag skriva ut boardingcard så måste jag ju göra det på datorn.

Det går bra att logga in igen, men då jag ska registrera resan med mitt bonuskort, svarar sidan att det inte går att göra just då. Boarding-korten kommer inte heller ut. Istället kommer ett intyg över registrering ut. Har jag ju ingen nytta av, direkt.

På flygplatsen fungerar det däremot bra. Nästan allt.
Inför hemresan får jag SMS igen. Jag provar tre gånger men ger upp när jag tredje gången får fram att tjänsten inte går att använda för närvarande.

Att i detta läget lita på SAS teknik i flygplanen är kanske inte förnuftigt och klokt.
Fast SAS är ju ett transportföretag och inte ett dataföretag.
I så fall hade aktierna störtat direkt, och så länge inte flygplanen gör det får jag ju vara glad....

Att våga ta språnget ut i det osäkra - del 1

Ja, det är vad man kan koppla samman med att tro.
Tanken går i samma anda som den danske (religions-)filosofen Kirkegaard.

Det finns en del vi inte kan förstå, en del vi inte har kunskap om. Då återstår om vi vågar ta steget ändå eller om vi väljer att vänta och ta det säkra före det osäkra.

Detta gäller både tro i ordets olika betydelser av att "inte veta" (inte ha kunskap) och i dess betydelse av "hålla för sant" (övertygelse).

Tro kan ju också betyda "lita på" och kanske är det det som krävs för att våga ta ett steg i tro i betydelsen att inte veta, men ändå veta tillräckligt för att lita på att steget i det okända inte kommer att leda fel.
I alla fall om man tänker gör a det med förnuftet i behåll.

Den främsta kunskapen jag har, tänker jag för mig själv, är att han en aning om mina begränsningar. Mina brister är bra mycket bättre att känna till än mina styrkor.

Visserligen kan jag glänsa med styrkorna, men jag föredrar nog att jobba med bristerna för att höja upp lägsta gränsen. När jag vet om mina svagheter, de områden där jag saknar kraft, kunskap, förmåga etc kan jag göra en bedömning vad jag borde jobba mer på.
Även om jag inte ökar mina förmågor i sig genom detta, blir jag tryggare i att kunna göra tydligt var bristerna är. Just därför kan jag våga ta steg ut i områden där jag inte har tillräckligt med kunskap.

Det är ju just där jag allra bäst kan öka min erfarenhet och kunskap.
Det är också där som steget i tro gör mest skillnad.

bytestider

Ibland går det i vågor. Under långa tider sker inte så stora förändringar och ibland hopar sig allt.
Sedan mitten av december har min fru och jag bytt två bilar, både telefoni och internet hemma, en mobil (med tillhörande abonnemang), en del försäkringar o s v.

Varje byte medför en hel del tid som går åt till att ordna så att allt fungerar.
Telia skötte själva bytet utan problem. Det administrativa lämnade däremot en hel del att önska, med tider då internet sporadiskt fungerat, och bekräftelser på avtal som haft fördröjning tre veckor. Då hinner man bli förvånad och börjar undra om de hittat på helt egna beslut. Eller beställningar som man gått igenom och så efter ett tag, då jag tar ny kontakt, finns ingen beställning registrerad...

Telenor var möjligen unset bättre administrativt, fast det var å andra sidan inte så mycket att komma överens om.  Men det kan gå fel ändå.
Inget av dessa tele/internetoperatörer gjorde det som var överenskommet. Visserligen har båda lovat viss kompensation och det är ju bra. Fast den kommer inte heller som överenskommet utan det gäller att jag har koll på det också.

Försäkringsbytena går ju inte av sig självt heller. Det nya försäkringsbolaget lovade att lägga till en olycksfallsförsäkring kostnadsfritt. Visst det låter väl bra.
Problemet är bara att jag måste betala för den...
När jag hörde av mig och påpekade detta lovade personen jag pratade med att höra av sig under dagen. Efter en vecka ringde jag och fråga de hur det gått. Ja, då var det bara att börja om...

Bilarna är en särskild historia. Men jag är inne på tionde kontakten med företaget där jag beställde ett tillbehör till bilen vi köpte i december. Tror att det hoppas jag ska tröttna på att kräva att få ersättningen jag blivit lovad tillbaka.

Visst är valmöjlighet bra, fast när det börjar ta ganska stor del av fritiden, jag då är nog ändå priset för högt...

bara en liten jämförelse...

Det slår mig, inte särskilt förvånande att London är en bättre musikstad än....
ja, för all del, än vilken plats som helst runt vår jord.
Subjektivt värderat, visst, men nu är det jag som skriver här :-) .

För den som vill lyssna på olika slags populärmusik finns ungefär 44 olika band som spelar på en vanlig torsdagskväll. Ja, kanske är det fler, kanske finns det dubbelt så många trubadurer, singer/songwriters som sitter på nån pub och skapar livestämning utöver dessa. Flera av de 44 har fritt inträde.

Ville egentligen inte säga så mycket med detta. Bara att jag längtar dit då och då.
Och så finns Westminster Abbey där också.
Nej, det blir inte bättre än så....

påskens dramatik

 /en liten fristående följd av förra inlägget/

Påsken, som jag skrev där, är den svenska högtid som är mest mysteriemättad. Det visas och berättas om i kyrkans gudstänster i olika samfund, olika platser och under de olika påskdagarna.

Skärtorsdagens kvällsmässa har tidigare varit min tydliga favorit bland kyrkoårets gudstjänster, särskilt då den genomgår stora känslomässiga förändringar. Det börjar i fest och ljus, balanserat mot en del tvivel och slutar i ångest, rädsla och mörker.
Nu har jag varit med om dess motsvarighet - påsknatten.
Den börjar med att församlingen går in i mörkret. I en helt nedsläckt kyrka (ja nu är vi ju mitt i stan, så det blir ju inte som i Hov, Öra eller Alboga) fortsätter gudstjänsten, med något enstaka ljus tänk för textläsningar, böner o s v. Mörkt o stilla.

Sedan kommer evangeliet - budskapet om den tomma graven, om mörkret som tvingas ge vika för ljuset, då döden inte längre har det slutgiltiga ordet.
Därefter Kristusropet, trefaldigt.
Då tänds allt upp, orgeln spelar med full kraft, fullt med rörelse i hela kyrkrummet, och ljuset sprider sig från Kristusljuset till vars o ens ljus.

Vi samlas runt dopfunten för en dopförnyelse - en identifikation att uppståndelsen gäller var o en av oss, en effekt av att ha tagit emot ljuset. Vi är ljusets barn!
Mystik? Ja, definitivt, men inte oreflekterat irrande, utan ett medvetet budskap som grundar sig på den uppståndne Guds son. Ett budskap som rör den del av livet som vi aldrig kan sätta ord på.

Sedan möts vi i nattvardens gemenskap, också det ett mysterium. Men fest är det, fest, glädje, närvaro och mystiska djup som når långt ner i tillvarons grund.

Så här efteråt så gav min första påsknattsmässa mig en självklar kontrapunkt till skärtorsdagen. De är nästan spegelvända. Men djupen finns där oöverträffat.

Visst, här finns mycket ovisshet, men finns inte det i alla sjöar som trots dess klarhet är så djupa att botten inte ens går at ana?

mysteriets djupdimensioner

Tack, Stefan Eklund, för din ledare idag på påskdagen. Denna dag som är höjdpunkten på den svenska högtid som definitivt är mest mysteriemättad.

Jag delar din tanke om mysteriets betydelse för oss som lever i vårt samhälle idag.
Vi bygger mycket resonemang och livsbilder på vårt förnuft och på kunskap, mer än någonsin tidigare. Det är en självklar följd av den vetenskapliga utveckling vi nått hittills, och som inte lär stanna av. Den ger oss många goda insikter som vi inte skulle kunna tänka oss vara utan.

Som avkoppling väljer många underhållning där vi kopplat bort det mesta av förnuftet. "Vem vet mest" är inte direkt en i mängden av TV underhållningsprogram.
Kanske skulle vi må bra av att se ett annat alternativ till vetenskap och kunskap - mystik?

Då kopplar vi inte bort vårt förnuft, för när vi närmar oss mysiken bör vi behålla det aktivt.
I den mystiska verkligheten utmanas förnuftet, vår kunskap möter dimensioner som vetenskapen långt ifrån alltid tar med i beräkningen. Det som vi självklart tycker är sant "i vardagen" kan möta hinder som får vår världsbild att inte alls se så självklar ut, som den ibland kan tyckas vara.

Mystiken fördjupar vår bild av tillvaron. Och, inte minst, vår självbild - hur vi ser på vårt liv och livsmönster.

Som kyrka har vi ett särskilt ansvar att visa på denna dimension, precis som Eklund förväntar sig. Det är vårt område, med de berättelser, frågor och tro som vi förmedlar.
Det innebär inte att vi ska välja en enda kommunikationsväg - den mysika - utan se den som ett viktig del (vid sidan av kunskapen) som vi alla behöver för att växa som människor.

Och nu, under påsken, så är det inte bara i nattvarden som mysteriet visar sig. Efter att haft förmånen att fira tre heliga påskdagar i Caroli kyrka i Borås, så känner jag ingen som helst saknad för mystik!

Så låt gärna påsken bli en möjlighet för att fördjupa din vision av såväl livet i sig som av vem Du egentligen är!



---
Här kan Du läsa Stefan Eklunds ledare i Borås Tidning 8 april 2012:
http://www.bt.se/ledare/stefan_eklund/stefan_eklund_chefredaktor/att-soka-ett-ovisst-mysterium%283216610%29.gm

dramatik-torsdag

Återigen känns det i hela kroppen efter att ha firat skärtorsdagsmässa.
För mig är det definitivt den liturgiska höjdpunkten under hela kyrkoåret.
Visserligen kunde kvällens mässa i Caroli vässats ännu lite mer. Lite mer feststämning i början, någon annan psalm o s v, men annars var jag väldigt glad över att fått fira denna ikväll.

Det finns ingen annan dag på kyrkoåret som firas med så stort känslomässigt spektrum. Det är verkligen en festdag, men den slutar i mörker och på gränsen till förtvivlan.
På gränsen. Det finns en väg vidare. Det finns en väg ut ur mörkret, ut i skymningen.

Framför allt finns en närvaro. För mig blev det mycket tydligt under fotatvagningen. Vem som än kommer fram till mig är jag en tjänare för. Som samtidigt är ett förtroende.
Närvaro av den som bjudit in till måltid, närvaro mellan alla som delar måltiden tillsammans.
Att få tjäna vid bordet är också särskilt stort denna kväll.

Det är något mer än att bara "höra" eller "se". Delande och deltagande, handlar det om.
Då är det svårt att inte bli berörd.

jag tror att jag vet eller så vet jag att jag tror

Som alltid är det intressant och utmanande att prata om trons innersta kärna med konfirmander.
Det kommer alltid innan man har gått igenom olika epistemologier.
Det hinnar man ofta först tredje, fjärde året, och eftersom konfirmandgrupperna bara är igång trekvarts år, hinns det aldrig med.

Epistemologi betyder kunskapssyn. Oerhört intressant!
Ved betyder det att veta. Var går gränsen för vad vi accepterar att vi vet något, oc när går det över i antaganden. Samtidigt är ordet tro så mångfacetterat. Betyder det övertygelse eller antagande? Eller kanske är det bara en förhoppning om något osäkert. Samtidigt som det kan vara en bergfast tro att lita på någon.

Tänk om jag aldrig vågade lita på någon för att jag "bara" trodde på den människans ärlighet, lojalitet och pålitlighet! Det finns aldrig några bevis för att en människa agerar på samma sätt igen, som hon gjort 40 gånger förut.
Vågar jag lita på vad en människa säger till mig? Och hur skulle jag leva om jag inte gjorde det? Vad skulle jag då tro på?
Hur vet jag att de ord jag lärt mig verkligen har den betydelse de har, hur vet jag att mina sinnen uppfattar intryck rätt? Har jag bevis för att grönt är grönt, blått är blått?

Kan jag bevisa att den musik jag tycker bäst om, objektivt är den bästa musiken?
Och hur ska jag förklara detta för konfirmanderna? Det övergår mitt förstånd!
Men, trodde jag att det var omöjligt hade det varit meningslöst att försöka...