söndagskvällsnöje

Sitter o livebloggar från synthlyssningskvällen. Den andra gången vi har bokstaven "S". Förra gången körde vi grupper & artiskter på s, men ikväll främst låtar som börjar på S.
Det blir en hel del fina goa låtar från mitten av 80-talet; Single Gun Theory, Thompson Twins, Yazoo, Strawberry Switchblade, depeche Mode förstås, Erasure, Ultravox, Gary Numan. Och "Strange Arrangement"singeln!

Men även lite nytt, varav en hel del danskt som är riktigt bra.
Bara som ni vet.
Kom gärna med förslag på nya bra synthgrupper. De står högt i kurs här!

Euphoria

Finns inget som påminnt mig så om stämningen på en konsert med Fever Ray i Arvika för några år sen.
Euphoria har mycket av mystik och djup i sig, till viss del känns det väl så för jag har ännu inte läst /hört texten.
Som ett skogsväsen som kämpar sig igenom hinder i hopp om det goda (Eu-)?.

Visst räknas det som electro!
Dessutom så oerhört skönt som kontrast till Charlotte Perelli, Linda Bengtzing, Pernilla Wahlgren m fl som bygger mycket av sina nummer på sexighet, korta kjolar och smink. Visst uppskattar jag det, det kan jag erkänna, men samtidigt är det så skönt att se en kvinna som ger oss något bortanför detta, något som berör mer på djupet.

Det konstnärliga inslaget i den här låten är större jämfört med många andra. Dans mer som konst än som... ja Michael Jackson och alla härmisar till honom.

Roligt att vi fick poäng från alla, utom Italien. Det visar ju på att här finns något som är värt att se och höra. Grattis!

---
Fever Ray var Karin Dreijer, från the Knife som spelade solo. Hon gick på direkt efter Depeche Mode, och vem skulle egentligen kunna toppa det? Faktiskt, jag följde med några jag träffat i väntan på dM, och blev tagen av den stämning hon lyckades få fram. Tror aldrig jag såg ansiktet på Karin Dreijer, hon stod helt still - vad jag minns - och ljusstrålarna som spred sig ut i tältet spelade i luften på samma sätt som ljudvågorna gjorde det.

Jag var nöjd efter det, fullkomligt nöjd. Tack för att jag fick minnas detta igen ikväll!

om att inte förminska ett vardagsevangeliums betydelse

Evangelium - glädjebudskap - behöver vi alla få höra.
Evangelium som begrepp är knutet till bibelns evangeliebudskap, för de fyra författarna skapade en ny genre med sina skrifter.

Har precis zappat in på några satellitTVkanaler där jag förskräcktes över ett kristet amerikanskt program som gick ut på att visa orimligheten i kristna homosexuellas tro. Utifrån 1 Kor 6:9-10. Välkänt bibelställe för den som vill påpeka för andra att; du kommer inte in i himlen, men det gör jag.
Strax före står att det inte är värt att processen med en annan kristen, och strax efter står att det är genom Jesu Kristi namn och Guds ande som vi blir rättfärdiga.

Evangelium är ett gott/glatt budskap, men så många amerikanska (och andra i samma fåra) televangelists förvanskar det goda för att visa sin egen makt över andra med hjälp av väl valda bibelord.
Jag blir verkligen ledsen över detta.
Faktiskt kände jag mig mer befryndad med de stackars utatta homosexuella, som ofta gav goda svar när de ställdes mot väggen, än utfrågarna med "rätten på sin sida".

Men, evangelium behöver vi alla.
ett vardagligt evangelium kan vi också alla ge till varandra.
En medarbetare gav mig häromdagen ett gott budskap. Personen förstod att jag kände min begränsning och att hade önskat att jag haft en större beredskap vid ett särskilt tillfälle.

Det jag fick höra var att det var ändå jag som var utvald till min tjänst, att jag hade bedömts ha de kvalifikationer som behövdes, och att jag kunde vila i att det räckte.
Ja, personen sa mer till mig, som fick mig att vila i min egen förmåga, att lita på att jag har fått de gåvor jag behöver ha.

Hon kunde varit tyst, men valde att ge mig precis det stöd som jag behövde ha just då.
Att se varandra, se vilka gåvor vi har, se var dess gåvor kommer till användning och lita på att människor gör så gott man kan - det är ett sätt där vi alla kan ge ett vardagens evangelium till varandra.
Vi behöver lyfta bördor av varandras axlar. Vi behöver stärka varandra och hjälpa andra att se det goda.
Vi behöver inte alltid nämna Gud. Men jag tror att Gud alltid finns med i blicken hos den som ser med kärlek på en annan människa.
Det är att leva med evangeliet.
Det fick jag känna av och det fick mig att gå stärkt därifrån.
Och det tackar jag Gud för.

Ålderstecken

Jo, det finns några sådana!
På det mesta, även på mig.
Jag förbereder mig mentalt för att gå in i ett nytt decennium.

Jag är lite barnsligt motspänstig, fast jag vet ju att jag inte kan göra något för att kämpa emot. Och jag vet ju andra som har överlevt, så det borde jag ju kunna göra också.
Jag vet ju att jag inte är ung precis, för jag tycker inte att det vattnas i munnen när jag ser över vilka festivaler som finns på gång i Sverige under sommaren.

Jag blir lite fundersam när jag läser att det inte finns några som inte var tonåringar som gillade The Enemys debutalbum. Visst låter gruppen ung, men hela skivan är fantastiskt bra och blir bara bättre och bättre. Likaså när jag ser ut över de andra som besöker samma spelning som jag i London senast. Visst var där några äldre, men de flesta är ju yngre än mig.
Konditionen kommer inte lika självklart, men förmågan att utföra mitt arbete har inte blivit sämre direkt.

Jag driver alltmer min egen linje och är nöjd med det.
Samtidigt är det ett privilegium att bli äldre. Det innebär att jag ännu inte är död. Det innebär att jag är tillräckligt frisk för att kunna leva.
Livet innebär att år läggs efter år, om Gud vill, och jag samlar på mig minnen som betyder något.
Det är en rikedom att bära på och dessutom en som inte tar stor plats.

Och så länge jag behåller förmågan att värdera högt det som är gott, så vet jag att livet, oavsett ålder, har mycket glädje att ge.

så illa är det inte

Ser att maj månad hittills verkat vara väldigt orättvis i mina ögon.
Men så är det inte. Ren tillfällighet att jag fastnat för det.

I verkligheten är jag glad över mycket annat, att orättvisorna skiljer ut sig från så mycket annat.
Istället för att ha haft det trevligt med vänner och bekanta i Slottskogen har jag i min ensamhet klippt gräsmattan. Och det behövde göras! Hade inte fått gjort det annars, och det är faktiskt ganska så meditativt att klippa gräset.

Se där, en positiv sak med trädgården!
Dessutom har jag underkvällen uppmärksammat ett brittiskt indieband från 1980-talet: The impossible dreamers.
Var fullständigt okända för mig fram till jag köpte en singel med dem i London senast.
Fastnade för omslaget, som var något extra. Mycket snyggt!
Grafikbyrån Town and Country Planning stod bakom.

Sedan var kanske inte musiken något som vände upp-o-ner på världen, men helt OK.
Dessutom hade de samarbetat med Johnny Marr, och det är ju ingen dålig merit.
Som om detta inte vore nog så har jag gjort paj och städat och så, så mig har det inte gått någon nöd på.

Men jag ger inte upp. Kanske, kanske någon gång i framtiden att min tid kommer - då jag också får springa en lopp tillsammans med andra.
Tills dess får jag vara glad för varven runt huset efter gräsklipparen.

Orättvist är vad det är!!!

När jag växte upp fanns det också en massa sporttävlingar på TV. Vasaloppet till exempel.
Där var bara män med. Inga kvinnor!
Det var en självklarhet då.

Så småningom upptäckte världen att kvinnor och män hade samma värde.
Det innebar att de fick åka i samma skidlopp, vare sig de var män eller kvinnor.
Förbudet upphävdes 1981 sedan en kvinna utklädd till man åkt loppet några år tidigare.

Hur långt har vi kommit sedan 1981?
Ganska långt skulle jag säga. Om vi bortser från olika sportlopp.

Min hustru har kommit hem och har sprungit "vårruset" tillsammans med några arbetskamrater. Mina arbetskamrater.
Jag har under några år försökt få några att springa något lopp tillsammans med mig. Hittills har det inte lyckats så bra.
På min förra arbetsplats fanns det några som sprang - tjejmilen!

Jaha, tack för den sociala samvaron. Hörde nu att vårruset är öppet även för killar. Då undrar jag hur vi välkomnas, t ex på websiten? Jo så här:
Detta är inte en tävling, utan en fest för tjejer i alla åldrar.
Alltså om man är man, vilket man är om det handlar om mig, så blir det alltså ingen fest. Och någon tävling är det ju inte...
Men är det någon som räknar med en, om man som man skulle vara med? Hur har det varit tidigare?

I fjol deltog hela 132 000 kvinnor i Vår Ruset.
Snacka om att man blir osynliggjord!!!!

Nej, hörni, vi har inte kommit någonstans alls vad gäller jämställdhet sedan 1981! I alla fall inte vad gäller sporten. Eller social samvaro på arbetsplatserna vid sidan av jobbet.

Nu tycker du kanske att jag rentav verkar lite avundsjuk.
Men nej då, det är jag inte.




MYCKET FÖRTRETAD OCH AVUNDSJUK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bah!

orättvisornas dag?

Idag på första maj är det många som är ute o demonstrerar.
Ett verkligt härligt väder fick alla tågen i alla fall.

I dagstidningen fanns ett reportage (som jag inte läste mycket mer än några ord) om en tjej som skulle demonstrera. Därför att det finns orättvisor. Frågan är då om det behövs en dag för att demonstrera mot orättvisor?

Jag tror inte det. Det behövs 365 dagar om året för det!
Eller så kan vi resonera tvärtom - det är fullständigt onödigt - gör nåt åt dem istället!

Vad jag förstått så har första-maj-tågen fyllt sin funktion. Många har under årtionden kämpat för drägligare livsförhållanden, som de flesta av oss idag kan njuta av. Dock inte alla.
Det finns en del som har det knapert i vår tänkta välfärds-tillvaro.

Några personer kommer emellan, några råkar illa ut, några får inte den start i livet som alla skulle behöva, några har en sämre hälsa, andra har inte fått möjigheter att utvecklas på rätt sätt, o s v.

För den del fungerar tillvaron bra ändå, men inte för alla. Orättvisor finns det gott om.
Och något annat är tyvärr inte att vänta.
Vi kommer aldrig att komma bort från dem.

Fast detta är ingen anledning till att strunt i dem och bli passiv. Tvärtom måste vi alla, vare sig vi har det gott & väl eller tvingas kämpa mer än vad någon borde, sträva efter att minska orättvisorna.

Att alla skulle få det likadant, eller nästan, är däremot en idé som var och en borde inse är både omöjlig och meningslös. Vi människor är olika.
Min facklige företrädare jämför min yrkesgrupp med andra yrkesgrupper, vilka kunde börja att arbeta gymnasiet. Vid det laget hade jag minst 5½ års studier kvar. Eftersom jag har två olika yrkesutbildningar, och dessutom var "arbetslös" föräldraledig samt gjorde min militärtjänstgöring, så dröjde det ungefär 9 år extra innan jag fick min första lön.
Då gäller det, säger min facklige företrädare, att de nio åren hinner tas igen lönemässigt jämfört med de som började nio år tidigare.

Några tycker inte det är rättvist, andra tycker det är helt rättvist.
Rättvist blir det inte.
Varje dag är ett tillfälle att kämpa mot orättvisor som tvingar människor att må dåligt, hindras i sin utveckling eller känna sig mindervärdiga eller otrygga. Det kan ingen av oss acceptera och ingen mår bra av det.

Möjligen kan först-maj påminna oss om detta, och utmana oss att försöka göra skillnad. Varje dag!
Det beror inte på vilken regering vi har först och främst, utan det beror på Dig och mig.