God fortsättning!
Har precis skrivit ett blogginlägg, fast på en annan blogg.
Konfirmanderna i vårt distrikt får all sin information på sin egen blogg.
Det är ett sätt att komma ifrån att skriva kuvert varenda gång något ska informeras om. Spar en hel del tid.
Eftersom vi i Caroli församling dessutom är miljöcertifierade så är det ett sätta att spara på papper.
Digital information i ett samhälle där användandet av papper skulle minska - jo då det förekommer här och där. T ex här.
SMS är också ett informationsflöde som vi använder oss rikligt av. Det blir personligt, men går fram snabbt. Och går att nå många på en gång.
På söndag är det Guds barns söndag. Då firar vi att Jesus vågade vända upp och ner på samhällsstrukturen och påstå att barn är viktiga i sig. Rent av att vi vuxna kan lära oss en del av barn.
Vågar vi påstå att han var ungefär 1,950 år före sin tid, i alla fall räknat för Sveriges del?
Tog lite tid men bra att vi tagit Jesus på allvar, äntligen!
fredag 28 december 2012
söndag 23 december 2012
Årets julklapp - igen (OBS - ett sent tips!)
Årets julklapp är det väl ingen som vill ha, eller?
Så lät det i radio7 härom morgonen.
Därför har jag, som jag brukar, istället en egen "årets julklapp".
För enkelhetens skull är det samma julklapp varje år. Den är ju så bra, att den knappast behöver någon konkurrens.
En pengasumma för varje familjemedlem till Svenska Kyrkans Internationella Arbete.
Man slipper en pryl, man lika gärna kunde köpt själv,
man ger något till andra människor som uppenbart saknar det mesta vi har, vare sig vi behöver det eller ej, och själva gåvan, givandet, är julklappen. Vilket för det mesta är det mest värdefulla.
Att jag sedan sålt skivor på tradera där alla intäkter gick till samma ändamål resulterade i 1573kr. Fast det hör ju inte hit.
Huvudsaken är att fler människor kan få rent vatten eller rentav lära sig läsa.
Det tycker jag är viktigt.
God jul!
Så lät det i radio7 härom morgonen.
Därför har jag, som jag brukar, istället en egen "årets julklapp".
För enkelhetens skull är det samma julklapp varje år. Den är ju så bra, att den knappast behöver någon konkurrens.
En pengasumma för varje familjemedlem till Svenska Kyrkans Internationella Arbete.
Man slipper en pryl, man lika gärna kunde köpt själv,
man ger något till andra människor som uppenbart saknar det mesta vi har, vare sig vi behöver det eller ej, och själva gåvan, givandet, är julklappen. Vilket för det mesta är det mest värdefulla.
Att jag sedan sålt skivor på tradera där alla intäkter gick till samma ändamål resulterade i 1573kr. Fast det hör ju inte hit.
Huvudsaken är att fler människor kan få rent vatten eller rentav lära sig läsa.
Det tycker jag är viktigt.
God jul!
torsdag 20 december 2012
Lycka - är det provocerande?
Jag tror att de flesta människor vill känna lycka.
Att vara tillfreds med sig själv och livet.
Att vara tillfreds med andra och med de uppgifter som förhoppningsvis ges till en.
Inte sagt att lycka då kommer automatiskt, men detta kan nog ändå underlätta för lyckan att infinna sig.
Sorg, motgångar och misslyckanden behöver inte nödvändigtvis vara hinder för lyckan i det långa loppet. Tvärtom kan dessa stärka lyckan.
Men allt handlar ju inte om sin egen lycka. Hur är det när det handlar om andras - vilket förhållningssätt väljer jag då?
Hur känner jag mig när andras lycka blir tydlig?
Ärligt talat är jag lite förvånad. På Svenska kyrkan i Borås´ Facebook-sida har inlägget om vigseldagen 12-12-12 setts av minst 12,000 personer. Det är massor!
Ungefär 50 har också kommenterat händelserna den dagen, och påfallande många är negativa.
"- Ja, om 10 år är alla skilda..." o så vidare.
Visst är det nog många som bär på negativa erfarenheter vad gäller vigslar och äktenskap, men uppenbarligen är det betydelsefullt att uttrycka dessa också.
Kanske att man behöver markera sitt missnöje med livet, genom kommentarer på FB, och att det gör att frånvaron av lycka blir tydligare. Ens identitet som o-lycklig blir lättare att ta på allvar?
Jag vill inte raljera, utan jag ser detta som ett bekymmer. Vad gör vi åt alla olyckliga människor? De ofrivillilgt ensamma, det som aldrig hittar till en större kärlek att älskas av. Och att kunna älska tillbaka.
Ofta anar vi på löpsedlarna att andras olycka är attraktiv läsning. Uppenbarligen kan det också vara tvärtom - andras lycka är provocerande, och bör ges ... en justering för att påminna och hur tillvaron verkligen är.
Alltså,
Vi behöver finnas som kyrka för att bära ut evangeliet om att vi alla är älskade. Vi behöver sprida omsorg och kärlek, oberoende av vad personer gör och agerar. Det är inte så lätt - men vi har uppenbarligen som kyrka och kristna ett för samhället omistligt uppdrag - att ge vidare den kärlek som vi känner oss älskade med.
För vem skulle göra det annars?
Inte för att stat, kommun, landsting eller Humanisterna skulle erkänna det som migrationsverket inser - att man måste räkna med Svenska kyrkan och andra samfund för att vi ska ha ett samhälle värd namnet.
Men vi behöver ingen annans godkännande.
Vi är godkända genom Guds kärlek, i Jesus Kristus.
(Försök) var lycklig!
Att vara tillfreds med sig själv och livet.
Att vara tillfreds med andra och med de uppgifter som förhoppningsvis ges till en.
Inte sagt att lycka då kommer automatiskt, men detta kan nog ändå underlätta för lyckan att infinna sig.
Sorg, motgångar och misslyckanden behöver inte nödvändigtvis vara hinder för lyckan i det långa loppet. Tvärtom kan dessa stärka lyckan.
Men allt handlar ju inte om sin egen lycka. Hur är det när det handlar om andras - vilket förhållningssätt väljer jag då?
Hur känner jag mig när andras lycka blir tydlig?
Ärligt talat är jag lite förvånad. På Svenska kyrkan i Borås´ Facebook-sida har inlägget om vigseldagen 12-12-12 setts av minst 12,000 personer. Det är massor!
Ungefär 50 har också kommenterat händelserna den dagen, och påfallande många är negativa.
"- Ja, om 10 år är alla skilda..." o så vidare.
Visst är det nog många som bär på negativa erfarenheter vad gäller vigslar och äktenskap, men uppenbarligen är det betydelsefullt att uttrycka dessa också.
Kanske att man behöver markera sitt missnöje med livet, genom kommentarer på FB, och att det gör att frånvaron av lycka blir tydligare. Ens identitet som o-lycklig blir lättare att ta på allvar?
Jag vill inte raljera, utan jag ser detta som ett bekymmer. Vad gör vi åt alla olyckliga människor? De ofrivillilgt ensamma, det som aldrig hittar till en större kärlek att älskas av. Och att kunna älska tillbaka.
Ofta anar vi på löpsedlarna att andras olycka är attraktiv läsning. Uppenbarligen kan det också vara tvärtom - andras lycka är provocerande, och bör ges ... en justering för att påminna och hur tillvaron verkligen är.
Alltså,
Vi behöver finnas som kyrka för att bära ut evangeliet om att vi alla är älskade. Vi behöver sprida omsorg och kärlek, oberoende av vad personer gör och agerar. Det är inte så lätt - men vi har uppenbarligen som kyrka och kristna ett för samhället omistligt uppdrag - att ge vidare den kärlek som vi känner oss älskade med.
För vem skulle göra det annars?
Inte för att stat, kommun, landsting eller Humanisterna skulle erkänna det som migrationsverket inser - att man måste räkna med Svenska kyrkan och andra samfund för att vi ska ha ett samhälle värd namnet.
Men vi behöver ingen annans godkännande.
Vi är godkända genom Guds kärlek, i Jesus Kristus.
(Försök) var lycklig!
måndag 17 december 2012
singlar och gardiner
Ordet singel har idag en helt annan första betydelse jämfört med 25 år sen.
Att leva i ensamstående var inte vad man i första hand tänkte på när man pratade om hitlistan.
Längst ner i min hifi-stapel finns ett utrymme för ett gäng singlar, i dess förra betydelse.
Och det passade utmärkt att gå igenom ett gäng av dem när jag satte upp julgardinerna.
En del av dem lägg på skivtallriken då och då, en del bara står.
Visserligen är det roligt att sätta upp gardiner, att förändra och prägla ett rums utseende. Och sedan förra året har vi väldigt snygga julgardiner.
Detta trots att det var fel i förpackningarna, så att vi har en som är udda av de fyra vi har i vardagsrummet.
Snyggt!
Fast i köket blir det den gamla vanliga som jag satt upp i... ja, är det 11 året? Visst vi har en till, men den är både för tung för gardinstången och dessutom ofållad i kanterna. Och, som sagt- jag har ingen symaskin!
Julklapp?
Som underhållning spelar jag alltså igenom gamla singlar av väldigt varierande kvalitet.
Jag fastnar särskilt för två svenska: En av Johan Kinde och en av Paul Rein. De är fasansfullt dåliga.
OK, jag spelar bara b-sidan av Kinde, men ändå - nåt med Desperado - hallå - hur kunde man få pressa något så uselt 1989? Och Paul Rein är värre. "Is it really Love You´re after" eller liknande från -87.
Och Sounds-EP:n med bl a The Jesus & Mary Chain är repig. Tyvärr.
När jag hittar EP:n med isländska Unun från 1996 händer något. B-sidans låtar är väl lite brötiga, men a-sidan I See Red är trallvänlig punk är väldigt svår att motstå.
Och med jämförelsen av a- och b-sidan på en David Essex-singel från -82 inser jag att det som fortfarande är värt att spela idag - det var just indie-singlarna. Radiohitar, nja, de känns ofta väldigt gamla. Ur-gamla och tråkiga.
The Kane Gangs Gun Law från 1985 går jag däremot igång på. Fast visst är det också indie. De försökte bli något stort, men två år för sent. Å andra sidan är just den låten ett riktigt mid-80´s-mästerverk.
Känslan från nyromantiken finns där, fast i en betydligt mer gitarrbaserat sound, och funkkänslan från Duran Duran-stilen. Och så de där bombastiska synthtonerna som bryter in och av i ljudbildens balans, och tydliggör från vilket år det hela kom ut en gång.
Ok, det tar lite tid att sätta upp gardinerna - men det är det värt!
Att leva i ensamstående var inte vad man i första hand tänkte på när man pratade om hitlistan.
Längst ner i min hifi-stapel finns ett utrymme för ett gäng singlar, i dess förra betydelse.
Och det passade utmärkt att gå igenom ett gäng av dem när jag satte upp julgardinerna.
En del av dem lägg på skivtallriken då och då, en del bara står.
Visserligen är det roligt att sätta upp gardiner, att förändra och prägla ett rums utseende. Och sedan förra året har vi väldigt snygga julgardiner.
Detta trots att det var fel i förpackningarna, så att vi har en som är udda av de fyra vi har i vardagsrummet.
Snyggt!
Fast i köket blir det den gamla vanliga som jag satt upp i... ja, är det 11 året? Visst vi har en till, men den är både för tung för gardinstången och dessutom ofållad i kanterna. Och, som sagt- jag har ingen symaskin!
Julklapp?
Som underhållning spelar jag alltså igenom gamla singlar av väldigt varierande kvalitet.
Jag fastnar särskilt för två svenska: En av Johan Kinde och en av Paul Rein. De är fasansfullt dåliga.
OK, jag spelar bara b-sidan av Kinde, men ändå - nåt med Desperado - hallå - hur kunde man få pressa något så uselt 1989? Och Paul Rein är värre. "Is it really Love You´re after" eller liknande från -87.
Och Sounds-EP:n med bl a The Jesus & Mary Chain är repig. Tyvärr.
När jag hittar EP:n med isländska Unun från 1996 händer något. B-sidans låtar är väl lite brötiga, men a-sidan I See Red är trallvänlig punk är väldigt svår att motstå.
Och med jämförelsen av a- och b-sidan på en David Essex-singel från -82 inser jag att det som fortfarande är värt att spela idag - det var just indie-singlarna. Radiohitar, nja, de känns ofta väldigt gamla. Ur-gamla och tråkiga.
The Kane Gangs Gun Law från 1985 går jag däremot igång på. Fast visst är det också indie. De försökte bli något stort, men två år för sent. Å andra sidan är just den låten ett riktigt mid-80´s-mästerverk.
Känslan från nyromantiken finns där, fast i en betydligt mer gitarrbaserat sound, och funkkänslan från Duran Duran-stilen. Och så de där bombastiska synthtonerna som bryter in och av i ljudbildens balans, och tydliggör från vilket år det hela kom ut en gång.
Ok, det tar lite tid att sätta upp gardinerna - men det är det värt!
fredag 14 december 2012
121213 - rädsla?
Medveten skriver jag en motsats i rubriken, om dagen efter vår vigseldag i Caroli.
Hur kan det vara så att en dag av kärlek följs av en dag av rädsla?
Rädslan finns hos Skolverket, eller snarare hos alla rektorer som vill fira lucia i kyrkan, men som är jätterädda för att prästen som kommer dit kommer att tala förbjudna ord.
Har Du hört talas om CENSUR?
Det är det ord man får om man lägger samman orden
skola+präst+samling i kyrkan.
Tänk om prästen skulle gå över gränsen och säga några ord om kärlek?
Eller om att tro på något - NEJ HU hemska tanke!
Eller - än värre - att hålla något för sant så starkt att... ,
man skulle...
ja rentav kunna tänka sig att...
eller t o m verkligen gå i döden för att rättvisa och sanning är viktigare än livet.
Lucia är ett oerhört farligt helgon. Ändå låter vi våra skolbarn skoningslöst utsättas för berättelse om denna kvinna som inte gav sig.
Hade hon ändå inte kunna ljuga lite grann. Bara lite. Det hade känts så mycket bättre. I alla fall när vi nu berättar om henne för våra barn.
De kan väl lära sig ljuga lite?
Se så det kan gå om man håller fast vid sanningen! Man mördas!!!
Att vi sedan 1700 år efteråt minns detta helgon, kanske säger något om att hon gjorde ett val i livet som ingen av oss skulle våga göra.
Och att det valet var så viktigt att vi minns henne fortfarande.
Kanske är skolverket och våra rektorer inte så noga med att bli ihågkomna. Det lär de ju inte bli.
Rädsla räcker inte så långt. Däremot att stå upp för sanningen.
Även om den är stämplad JÄTTEFARLIG för oskyddade skolbarn.
Hoppas Du hade en fin Lucia-högtid och kom ihåg att kärlek, rättvisa och sanning kan ha betydelse också i ditt liv!
Hur kan det vara så att en dag av kärlek följs av en dag av rädsla?
Rädslan finns hos Skolverket, eller snarare hos alla rektorer som vill fira lucia i kyrkan, men som är jätterädda för att prästen som kommer dit kommer att tala förbjudna ord.
Har Du hört talas om CENSUR?
Det är det ord man får om man lägger samman orden
skola+präst+samling i kyrkan.
Tänk om prästen skulle gå över gränsen och säga några ord om kärlek?
Eller om att tro på något - NEJ HU hemska tanke!
Eller - än värre - att hålla något för sant så starkt att... ,
man skulle...
ja rentav kunna tänka sig att...
eller t o m verkligen gå i döden för att rättvisa och sanning är viktigare än livet.
Lucia är ett oerhört farligt helgon. Ändå låter vi våra skolbarn skoningslöst utsättas för berättelse om denna kvinna som inte gav sig.
Hade hon ändå inte kunna ljuga lite grann. Bara lite. Det hade känts så mycket bättre. I alla fall när vi nu berättar om henne för våra barn.
De kan väl lära sig ljuga lite?
Se så det kan gå om man håller fast vid sanningen! Man mördas!!!
Att vi sedan 1700 år efteråt minns detta helgon, kanske säger något om att hon gjorde ett val i livet som ingen av oss skulle våga göra.
Och att det valet var så viktigt att vi minns henne fortfarande.
Kanske är skolverket och våra rektorer inte så noga med att bli ihågkomna. Det lär de ju inte bli.
Rädsla räcker inte så långt. Däremot att stå upp för sanningen.
Även om den är stämplad JÄTTEFARLIG för oskyddade skolbarn.
Hoppas Du hade en fin Lucia-högtid och kom ihåg att kärlek, rättvisa och sanning kan ha betydelse också i ditt liv!
onsdag 12 december 2012
121212 = kärlek
Så var detta datum inne!
Det sista med samma siffror för både år-månad-dag på de närmaste 89 åren.
Och vad gör vi i kyrkan av detta?
Jo, naturligtvis inbjuder vi till vigsel!
Sista chansen att få ett datum som är lätt att komma ihåg, för den som är glömsk.
Och varför inte, oavsett datum, särskilja en enskild dag för att uppmana människor att gifta sig.
Det handlar om att ge en annan människa ett löfte om att älska och dela glädje och sorg med honom /henne, någon att leva med och för i trohet. Att säga orden uttryckligt och tydligt till honom/henne.
Det gör något med en människa.
Idag hade vi i Caroli 14 par som gifte sig. Alla var heterosexuella. Hade varit intressant att få haft med ett homosexuellt par, eftersom vi förberett oss för det.
Men naturligtvis är vi väldigt glada över att få varit med dessa 14 par och deras följen denna stora dag i deras liv.
Jag tror verkligen att en del folk tror att det måste vara jätteplanerat och kosta 200 000 för att gifta sig i kyrkan. Inget av våra 14 par har betalat en spänn för vigseln idag.
Och inte för cidern och tilltugget, barnvakten, agendorna, o s v
Vi hade många ideella som ville vara med idag och finnas till hands, just för att detta var en festdag.
Fast det blir det ju alltid när vi särskilt markerar kärlekens betydelse för världen, för oss och i våra liv.
Men, det gör vi ju faktiskt varenda söndag också. Och ganska många dagar utöver det.
121212 är förbi och de flesta av oss kommer inte uppleva något liknande.
Men kärleken - den består!
Det sista med samma siffror för både år-månad-dag på de närmaste 89 åren.
Och vad gör vi i kyrkan av detta?
Jo, naturligtvis inbjuder vi till vigsel!
Sista chansen att få ett datum som är lätt att komma ihåg, för den som är glömsk.
Och varför inte, oavsett datum, särskilja en enskild dag för att uppmana människor att gifta sig.
Det handlar om att ge en annan människa ett löfte om att älska och dela glädje och sorg med honom /henne, någon att leva med och för i trohet. Att säga orden uttryckligt och tydligt till honom/henne.
Det gör något med en människa.
Idag hade vi i Caroli 14 par som gifte sig. Alla var heterosexuella. Hade varit intressant att få haft med ett homosexuellt par, eftersom vi förberett oss för det.
Men naturligtvis är vi väldigt glada över att få varit med dessa 14 par och deras följen denna stora dag i deras liv.
Jag tror verkligen att en del folk tror att det måste vara jätteplanerat och kosta 200 000 för att gifta sig i kyrkan. Inget av våra 14 par har betalat en spänn för vigseln idag.
Och inte för cidern och tilltugget, barnvakten, agendorna, o s v
Vi hade många ideella som ville vara med idag och finnas till hands, just för att detta var en festdag.
Fast det blir det ju alltid när vi särskilt markerar kärlekens betydelse för världen, för oss och i våra liv.
Men, det gör vi ju faktiskt varenda söndag också. Och ganska många dagar utöver det.
121212 är förbi och de flesta av oss kommer inte uppleva något liknande.
Men kärleken - den består!
fredag 7 december 2012
en liten rapport
En vecka som är full av hopp från det ena till det andra.
egentligen skulle jag vilja ha två kalendrar - en vanlig filofax-typ och en digital. Då kunde jag ju föra in dubbelt så mycket.
Har insett att jag vid flera tillfällen under veckan ska vara på två ställen samtidigt. Då är det skönt att det är omöjligt. Jag kan bara välja och säga nej i de fallen.
Att få anställa en ny medarbetare är en ofta väldigt intressant och rolig uppgift, och det är något jag ägnat en del av tiden i veckan åt. Några bibelstudium, träff med Borås tidning, många sammanträden och några samtal med medarbetare, attesterande av räkningar, och tjänsterapporter, gudstjänster och dop, vigsel, konfirmander, ja, det är några saker som hinns med på en vecka.
Fast mailen och posthögen bara växer. Sån tur att det kommer finnas något att göra nästa vecka också!
egentligen skulle jag vilja ha två kalendrar - en vanlig filofax-typ och en digital. Då kunde jag ju föra in dubbelt så mycket.
Har insett att jag vid flera tillfällen under veckan ska vara på två ställen samtidigt. Då är det skönt att det är omöjligt. Jag kan bara välja och säga nej i de fallen.
Att få anställa en ny medarbetare är en ofta väldigt intressant och rolig uppgift, och det är något jag ägnat en del av tiden i veckan åt. Några bibelstudium, träff med Borås tidning, många sammanträden och några samtal med medarbetare, attesterande av räkningar, och tjänsterapporter, gudstjänster och dop, vigsel, konfirmander, ja, det är några saker som hinns med på en vecka.
Fast mailen och posthögen bara växer. Sån tur att det kommer finnas något att göra nästa vecka också!
söndag 2 december 2012
ett mycket farligt budskap!?
Jag tänkte inte göra om det, men det blev så i alla fall.
Kl 9:30 skriver jag till stor del en ny predikan.
Jag har kvar delar av min förberedda som en inledning - den saknas här. Men sedan följer nedanstående som blev huvuddelen av söndagens predikan i Caroli kyrka:
Det finns väl inget farligare budskap i vårt samhälle idag, än budskapet om Jesus!
År efter år återkommer diskussionen i skolor, arbetsplatser TV, tidningar, o på webben, i riksdag och kyrkor. År efter år blir den allt intensivare.
Människor uttalar sig som om det gällde livet. Splittringen är total.
Inte minst i vår Borås Tidning, där vi man väljer att ta fram positiva möjligheter på ledarsidan inför adventstiden, men där det också som idag skrivs krönikor där man inte alls räds för att fullständigt tappa allt som har med logik att göra.
Man säger: -Visst, jag tror inte alls på någon Gud, med den kärlek han älskar mig med vill jag inte alls ha med att göra!
Hur kan man känna sig hotad av något gott, man skulle kunna få från nån, som man inte ens tror finns?
Vi läser om att Jesus rider in på en åsna i Jerusalem för snart 2000 år sen.
Han kommer i princip naken, utan skydd, utan vapen, utan arméer med soldater, utan stridsvagnar och hästar, så var dåtidens maktfortskaffningsmedel.
Han kommer utan anhängare som inte har någonsom helst politisk eller samhällelig status.
Han har inget alls – han är kommer endast i kärlek, men ifullkomlig kärlek.
Han litar på att om han är naken kommer folk att vilja klä honom, att om han är hungrig så kommer folk, av kärlek, att ge honom att äta.
Några dagar senare, läste vi också nyss, är han i palatset, misshandlad, tagen tillfånga som om han vore militärt farlig,
en fara för nationen, folket, ja hela romarriket – INSER NI DET FULLSTÄNDIGT ABSURDA?
Utanför ropar folkmassan, KORSFÄST, men en av de mäktigaste i världen inser att den här mannen inte är skyldig till något ont alls.
---
Idag sitter vi här i kyrkan. Vi har läst igen om Jesus och intåget i Jerusalem.
Han rider ödmjukt in, och vi inser att här kommer Gud själv, och vill visa sin sårbarhet inför oss människor.
En sårbarhet som bara kan våga visas om man fullständigt litar på kärlekens makt.
Vi här i kyrkan vill föra fram berättelsen om den Gud som vill dela våra liv, som vill att vi ska älska varandra, vår nästa som oss själva.
Det är budskapet vi vill förmedla.
Samtidigt rasar debatten om detta budskap som är så farligt att människor blir som galna för att strida mot det.
Kärleken framställs som hotet mot skolbarnen, folket, ja, hela samhället!
Hur ska vi kunna låta våra barn utsättas för budskapet om att de uppmanas, av fri vilja, ta hand om varandra och förlåta, t o m den som de blivit slagna av.
Hur mycket kommer inte detta att rasera vårt samhälle?
Hur mycket kan inte kärlekens budskap köra vår nationalekonomi i botten, så här inför julhelgen?
Den som är vårt hopp om välfärdens fortsättning i Sverige.
---
Idag är det som om de två evangeliescenerna vi har läst återupprepas.
Den som kommer i ödmjukhet och om situationen där några kräver att budskapet om ödmjukhet och omsorg om varandra ska korsfästas.
Också idag skulle Jesus korsfästs. (Fast idag skulle vi göra det på skoltid?)
All media skulle vara där och se när Jesus naglas fast på ett kors, några skulle applådera, men vi från ledarsidor och politiska krönikor ändå se ett ifrågasättande om vart vi är på väg.
---
Vi som har kommit hit har gjort ett val.
Några kanske är här av nyfikenhet, men de flesta av oss är ändå anhängare av att vi i vårt samhälle definitivt behäver budskapet om att det finns en makt, kanske den enda, men ändå,
EN makt som fortsätter strida och kämpa för att vi ska se i kärlek på både oss själva och på varandra.
Vi vet att vi idag inte kan säga att vi tror på detta budskap och på denna makt utan att bli ifrågasatta.
Men vi ser att vi vinner alltmer respekt trots allt, bland människor omkring oss.
Många inser att vi behöver välja mellan det som har verkligt värde och det som är övergående.
Vi kommer alla bära budkspet vidare om den som kommer till oss, av kärlek, för att vara med oss, och för att lära oss om Guds vilja.
Det är ingen lätt uppgift för Gud.
Han kunde tagit till vapen, kunde utrotat oss alla.
Men istället väljer han närvaron och kärlekens väg.
Vare sig han korsfästs idag igen eller inte har du ett val.
Att låta budskapet få leva vidare i dig och i din vardag.
Och när du gör det – då vet du också att Gud lever i dig, oavsett vad andra skriver och säger.
Då bär du på Gud och Gud bär dig.
lördag 1 december 2012
lägesrapport för dubbelarbete
Prioriteringar är nödvändiga att göra på de allra flesta områden i livet.
Vi kan aldrig få allt. Eller göra allt.
För oss som lever i vårt samhälle idag med alla valmöjligheter handlar det ofta om våra egna begränsningar då vi måste välja och välja bort.
Så är det också på jobbet, inte minst för en nybliven kyrkoherde. Extra mycket gäller det då jag inte kunnat lämna mitt gamla arbete med dess uppgifter.
Hittills på den tolfte dagen inser jag att jag imorgon arbetar den 13e dagen i sträck.
Det jag gör i det ena jobbet, hindrar mig från att göra vad jag ska i det andra.
Hade sedan länge planerat in en ledig dag igår, för att fira en större födelsedag i familjen. Det gick sådär.
Det blev väl 2½ timmes jobb fördelat över hela dagen. Många telefonsamtal, lite mailande och lite förberedelser.
Hade ju tänkt hinna med en del av detta under torsdagen, men de två för mig nyinsatta mötena på 3 timmar tillsammans tog bort den tid jag hade behövt för att hinna med lite förberedelser.
Imorgon är det mycket nytt som ska ha förberetts, och för all del, jag har ju en gudstjänst ikväll också, samt ett nyårsfirande med församlingen. Roligt, ja visst.
Men prioriteringar innebär att släppa en del av det som det helt enkelt inte finns tid till. Och vara nöjd ändå.
Enkelt, nej, men nödvändigt.
till sist vill jag önska Dig ett
Vi kan aldrig få allt. Eller göra allt.
För oss som lever i vårt samhälle idag med alla valmöjligheter handlar det ofta om våra egna begränsningar då vi måste välja och välja bort.
Så är det också på jobbet, inte minst för en nybliven kyrkoherde. Extra mycket gäller det då jag inte kunnat lämna mitt gamla arbete med dess uppgifter.
Hittills på den tolfte dagen inser jag att jag imorgon arbetar den 13e dagen i sträck.
Det jag gör i det ena jobbet, hindrar mig från att göra vad jag ska i det andra.
Hade sedan länge planerat in en ledig dag igår, för att fira en större födelsedag i familjen. Det gick sådär.
Det blev väl 2½ timmes jobb fördelat över hela dagen. Många telefonsamtal, lite mailande och lite förberedelser.
Hade ju tänkt hinna med en del av detta under torsdagen, men de två för mig nyinsatta mötena på 3 timmar tillsammans tog bort den tid jag hade behövt för att hinna med lite förberedelser.
Imorgon är det mycket nytt som ska ha förberetts, och för all del, jag har ju en gudstjänst ikväll också, samt ett nyårsfirande med församlingen. Roligt, ja visst.
Men prioriteringar innebär att släppa en del av det som det helt enkelt inte finns tid till. Och vara nöjd ändå.
Enkelt, nej, men nödvändigt.
till sist vill jag önska Dig ett
GOTT
NYTT
KYRKOÅR!!
tisdag 27 november 2012
I söndags hölls den sista gudstjänsten...
...innan vi går över till att fira gudstjänst med det nya kyrkohandboksförslaget.
Precis som nästan alla församlingar i Skara stift är vi uttagna som remissförsamling under ett år för att pröva det nya förslaget till ny kyrkohandbok.
Men är det så revolutionerande?
Nej, men vissa förändringar kommer det bli.
Framför allt tänker jag personligen på att det är nödvändigt att prästen, musikern och inte minst större delen av församlingen är välbekanta med vad som händer i en gudstjänst.
Många olika moment är staplade på varandra och det ska helt inte märkas.
Det är oerhört viktigt att det finns ett flöde i gudstjänsten, att den inte stannar upp då och då. Ibland blir det förstås annorlunda än man tänkt sig, men det brukar bara göra det hela mer levande.
Är de flesta beredda på vad som ska komma är det då lätt att hitta dit man ska ändå.
Men när mycket är nytt blir det inte lika självklart.
Du vet kanske själv skillnaden mellan att köra en invand väg genom stan för att komma rätt eller att köra efter karta för första gången.
Det som man kan i hjärtat - det flödar. det som sman måste stanna upp och läsa in sig på - det hackar och blir inte så roligt att följa med i.
Därför blev domsöndagen en härlig gudstjänst, men en uppmaning att redan här och nu se Gud i varje människa - också i sig själv! För om vi vill och vet, att vi bär Gud inom oss, då kan vi också lita på att Gud bär oss, här och nu och alltid.
Nästa söndag blir det på nytt. Nytt kyrkoår och nya ord och musik i gudstjänsten. Kanske lite hackigt i början, som med det mesta. Fast efter ett tag är vi inne i det nya också.
Precis som nästan alla församlingar i Skara stift är vi uttagna som remissförsamling under ett år för att pröva det nya förslaget till ny kyrkohandbok.
Men är det så revolutionerande?
Nej, men vissa förändringar kommer det bli.
Framför allt tänker jag personligen på att det är nödvändigt att prästen, musikern och inte minst större delen av församlingen är välbekanta med vad som händer i en gudstjänst.
Många olika moment är staplade på varandra och det ska helt inte märkas.
Det är oerhört viktigt att det finns ett flöde i gudstjänsten, att den inte stannar upp då och då. Ibland blir det förstås annorlunda än man tänkt sig, men det brukar bara göra det hela mer levande.
Är de flesta beredda på vad som ska komma är det då lätt att hitta dit man ska ändå.
Men när mycket är nytt blir det inte lika självklart.
Du vet kanske själv skillnaden mellan att köra en invand väg genom stan för att komma rätt eller att köra efter karta för första gången.
Det som man kan i hjärtat - det flödar. det som sman måste stanna upp och läsa in sig på - det hackar och blir inte så roligt att följa med i.
Därför blev domsöndagen en härlig gudstjänst, men en uppmaning att redan här och nu se Gud i varje människa - också i sig själv! För om vi vill och vet, att vi bär Gud inom oss, då kan vi också lita på att Gud bär oss, här och nu och alltid.
Nästa söndag blir det på nytt. Nytt kyrkoår och nya ord och musik i gudstjänsten. Kanske lite hackigt i början, som med det mesta. Fast efter ett tag är vi inne i det nya också.
torsdag 22 november 2012
layout?
Layouten på sidor, tidningar, ja, allt som människor ska få syn på är viktig.
Så också på min blog!
Det blir betydligt bättre om det är lätt att läsa, och sidan ser snygg ut och upplevs professionell.
Just nu ser den lite... lankig ut. Visst har jag gillar den violetta färgen, men den kanske inte är så lätt läst precis.
Kanske ska byta stil över huvud taget?
Har försökt att lägga in en ny bakgrundsbild, men de blir hela tiden för stora. Får ta fram en bild i ett program och minska ner storleken så jag kan få något personligt.
Jag tänkte lägga till en bild på mig också - fast det verkade inte gå bra att redigera gadgeten.
Hänger Du med?
Det tar en stund att få det snyggt. Kom gärna med konkreta tips!
Ses!
Så också på min blog!
Det blir betydligt bättre om det är lätt att läsa, och sidan ser snygg ut och upplevs professionell.
Just nu ser den lite... lankig ut. Visst har jag gillar den violetta färgen, men den kanske inte är så lätt läst precis.
Kanske ska byta stil över huvud taget?
Har försökt att lägga in en ny bakgrundsbild, men de blir hela tiden för stora. Får ta fram en bild i ett program och minska ner storleken så jag kan få något personligt.
Jag tänkte lägga till en bild på mig också - fast det verkade inte gå bra att redigera gadgeten.
Hänger Du med?
Det tar en stund att få det snyggt. Kom gärna med konkreta tips!
Ses!
onsdag 21 november 2012
2a dagen på nya jobbet
Svaret på frågan igår är:
2. senare än vanligt.
Inte förrän 10:15 kom jag hit. Tror att det är nödvändigt att sätta sin hälsa framför mängden arbetstid.
Jag började alltså mitt kyrkoherdeuppdrag, med att ge mig ut i joggingspåret. Och jag tror att jag får igen det i att kroppen fungerar bättre vilket leder till större förmåga att engagera mig i de människor som jag möter och som jag arbetar för.
Så här efteråt - vad var bäst på första dagen?
Var det sammanträdet om nya bemanningsplanen eller om arbetsmiljö, vigselsamtalet, mailen, mötena?
Det bästa kom sist.
Innan jag skulle iväg till ett möte på kvällen jag var ganska nervös för, tittade jag in till vår ungdomsgrupp inTro som jag brukar vara med i.
Jag blev hälsad med glada miner och blev överöst med blåbärspaj och glass och tvingad ner i soffan mitt bland ungdomarna!
En jättehärlig känsla som gav mig mycket kraft. Där kände jag värmen och vänskapen, kände mig som en i gänget. Svårt att förklara, men den lilla stunden jag hade med ungdomsgruppen i sofforna - den visade mig vad som är allra viktigast även för den som fått förtroendet att leda en stor församling: värmen och närvaron.
- Enjoy life, som vi säger i Intro-gruppen!
2. senare än vanligt.
Inte förrän 10:15 kom jag hit. Tror att det är nödvändigt att sätta sin hälsa framför mängden arbetstid.
Jag började alltså mitt kyrkoherdeuppdrag, med att ge mig ut i joggingspåret. Och jag tror att jag får igen det i att kroppen fungerar bättre vilket leder till större förmåga att engagera mig i de människor som jag möter och som jag arbetar för.
Så här efteråt - vad var bäst på första dagen?
Var det sammanträdet om nya bemanningsplanen eller om arbetsmiljö, vigselsamtalet, mailen, mötena?
Det bästa kom sist.
Innan jag skulle iväg till ett möte på kvällen jag var ganska nervös för, tittade jag in till vår ungdomsgrupp inTro som jag brukar vara med i.
Jag blev hälsad med glada miner och blev överöst med blåbärspaj och glass och tvingad ner i soffan mitt bland ungdomarna!
En jättehärlig känsla som gav mig mycket kraft. Där kände jag värmen och vänskapen, kände mig som en i gänget. Svårt att förklara, men den lilla stunden jag hade med ungdomsgruppen i sofforna - den visade mig vad som är allra viktigast även för den som fått förtroendet att leda en stor församling: värmen och närvaron.
- Enjoy life, som vi säger i Intro-gruppen!
tisdag 20 november 2012
1a dagen på nya jobbet
Jo, så är det.
Samma arbetsrum, men ny titel: vikarierande kyrkoherde.
Frågan är:
När kom jag till jobbet i morse och varför?
1. en timme tidigare än vanligt
X. som vanligt d v s ungefär 8:45
2. senare än vanligt
Vår biskop lär visst ha ett önskemål om att kyrkoherdarna bloggar och därmed kan också Caroli församling räknas med som en församling där kyrkoherden bloggar.
Om det kommer att ske på denna sida eller på en annan vet jag inte, med jag åter kommer med info om det blir på annat ställe.
Jag föredrar själv att stanna kvar. På min egen sida, min egen adress.
I mitt gamla arbetsrum, som har min gamla titel utanför.
Vi får ibland olika uppdrag och ibland större förtroenden. Just nu är detta av tillfällig karaktär.
Men jag är inte tillfällig. Jag är samma person som tidigare även om det blir andra rutiner och annat ansvar.
Men så står det heller inte komminister eller distriktschef utanför mitt rum, utan "präst".
Be för mig!
Det behöver både mina medarbetare, Caroli församling och inte minst jag själv.
Samma arbetsrum, men ny titel: vikarierande kyrkoherde.
Frågan är:
När kom jag till jobbet i morse och varför?
1. en timme tidigare än vanligt
X. som vanligt d v s ungefär 8:45
2. senare än vanligt
Vår biskop lär visst ha ett önskemål om att kyrkoherdarna bloggar och därmed kan också Caroli församling räknas med som en församling där kyrkoherden bloggar.
Om det kommer att ske på denna sida eller på en annan vet jag inte, med jag åter kommer med info om det blir på annat ställe.
Jag föredrar själv att stanna kvar. På min egen sida, min egen adress.
I mitt gamla arbetsrum, som har min gamla titel utanför.
Vi får ibland olika uppdrag och ibland större förtroenden. Just nu är detta av tillfällig karaktär.
Men jag är inte tillfällig. Jag är samma person som tidigare även om det blir andra rutiner och annat ansvar.
Men så står det heller inte komminister eller distriktschef utanför mitt rum, utan "präst".
Be för mig!
Det behöver både mina medarbetare, Caroli församling och inte minst jag själv.
tisdag 6 november 2012
Utmaningen som gick helt fel
Ibland kan en rubrik locka till sig någon läsare som fått upp nyfikenheten för att i texten under tro sig kunna hitta en livsvisdom, något underhållande roligt eller en stunds leende åt andras misslyckanden.
Och vad är det nu som gått helt fel - vad för slags utmaning?
Jo, jag skrev om utmaning för en så där sex veckor sen - jag skulle ta tag i mina jeans för att justera benen på dem på symaskin. Något som jag inte brukar göra.
Nu är det dags att uppdatera - det gick åt pipan!
På konfirmandlägret ett par veckor senare blev det en spricka i tyget, strax ovanför knät.
Så då slapp jag den utmaningen...
Så med mitt motto av "enkelhet" kan jag ändå glädja mig åt att en knapp i en skjorta ramlade av nu ikväll. Det gav ju mig ett annat tillfälle att sy, även om det inte var som jag tänkte förut, och att jag dessutom hade möjlighet att sy fast den igen direkt. Utan att den skulle ligga på en stol eller på kanten av soffan i två månader.
Att kunna se glädjen i det lilla, lilla kan också vara en utmaning att kunna uppskatta.
Och vad är det nu som gått helt fel - vad för slags utmaning?
Jo, jag skrev om utmaning för en så där sex veckor sen - jag skulle ta tag i mina jeans för att justera benen på dem på symaskin. Något som jag inte brukar göra.
Nu är det dags att uppdatera - det gick åt pipan!
På konfirmandlägret ett par veckor senare blev det en spricka i tyget, strax ovanför knät.
Så då slapp jag den utmaningen...
Så med mitt motto av "enkelhet" kan jag ändå glädja mig åt att en knapp i en skjorta ramlade av nu ikväll. Det gav ju mig ett annat tillfälle att sy, även om det inte var som jag tänkte förut, och att jag dessutom hade möjlighet att sy fast den igen direkt. Utan att den skulle ligga på en stol eller på kanten av soffan i två månader.
Att kunna se glädjen i det lilla, lilla kan också vara en utmaning att kunna uppskatta.
måndag 5 november 2012
konsekvenser av livsvägens riktning och 40års-kris
40-årskrisen har vi alla hört talas om. Vad ska hända då?
Fram tills nu har jag inte känt av så stora förändringar.
Möjligen det att jag tillåter mig att vara äldre. Det finns mycket jag inte behöver göra om jag inte vill. Fast om jag vill kan jag väl lika väl göra det ändå.
Jag inser att jag är på en vändpunkt där livet måste byta inriktning något. Och det är inget otrevligt i sig. Jag är nog inte mindre nyfiken på livet, direkt....
Man hör om män som skaffar sig bilar, motorcykel, skaffar båt och lär sig segla... kvinnor... är nog mer nyanserade kanske? I alla fall handlar det mindre om prylar. GENERELLT sett ( och generaliseringar är aldrig sanna).
Jag då? Vad ska jag köpa? Eller nyansera?
Och vad får det för konsekvenser för de som finns runtomkring mig? Det påverkar ju de man lever tillsammans med.
Kanske jag hittar något i det sociala. Jag vet ju att jag trivs väldigt bra i samspel och samtal med andra. Att umgås med många är en stor glädje även om det i samtal gärna ska handla om något väsentligt.
Samtidigt måste det finnas egentid: hemma, i familjen och i joggingspåret.
Jag har alltid försökt att se ett personligt värde i varje sak. det finns många skivor som aldrig köptes av så många att knappt någon hört talas om dem. Men kanske var de som gjorde den inte ute efter att förändra världshistorien - de lade bara ned sin själ i musiken.
Jag uppskattar det. Om jag sedan inte spontant tycker om det - då ligger ju bristen hos mig.
Därför har mycket ett värde, så länge det inte tar tid, ekonomi och kraft från annat som har större värde.
Därför söker jag nu efter sätt att göra vissa förändringar.
Loggade in på tradera första gången i förrgår på nästan tre veckor, bara för att avsluta vissa saker och för att börja lägga upp en sälj sida.
Sälj och ge till de fattiga - ja, en del behöver jag nog göra mig av med, för att fokusera på det som är viktigare. Att sluta jaga efter mängder och istället leva här och nu. Lite enklare.
Och antagligen lite lugnare och mer tillfreds med livet.
Livet ger aldrig några garantier, och jag tror inte heller att man ska förändra allt på en enda gång. Då är det lätt att man hamnar i samma läge igen.
En joggingtur kan betyda mycket, och leda en vidare in i en ny riktning i livet. Men stegen är fortfarande små för att inte helt komma vilse.
Jag håller Dig uppdaterad!
Fram tills nu har jag inte känt av så stora förändringar.
Möjligen det att jag tillåter mig att vara äldre. Det finns mycket jag inte behöver göra om jag inte vill. Fast om jag vill kan jag väl lika väl göra det ändå.
Jag inser att jag är på en vändpunkt där livet måste byta inriktning något. Och det är inget otrevligt i sig. Jag är nog inte mindre nyfiken på livet, direkt....
Man hör om män som skaffar sig bilar, motorcykel, skaffar båt och lär sig segla... kvinnor... är nog mer nyanserade kanske? I alla fall handlar det mindre om prylar. GENERELLT sett ( och generaliseringar är aldrig sanna).
Jag då? Vad ska jag köpa? Eller nyansera?
Och vad får det för konsekvenser för de som finns runtomkring mig? Det påverkar ju de man lever tillsammans med.
Kanske jag hittar något i det sociala. Jag vet ju att jag trivs väldigt bra i samspel och samtal med andra. Att umgås med många är en stor glädje även om det i samtal gärna ska handla om något väsentligt.
Samtidigt måste det finnas egentid: hemma, i familjen och i joggingspåret.
Jag har alltid försökt att se ett personligt värde i varje sak. det finns många skivor som aldrig köptes av så många att knappt någon hört talas om dem. Men kanske var de som gjorde den inte ute efter att förändra världshistorien - de lade bara ned sin själ i musiken.
Jag uppskattar det. Om jag sedan inte spontant tycker om det - då ligger ju bristen hos mig.
Därför har mycket ett värde, så länge det inte tar tid, ekonomi och kraft från annat som har större värde.
Därför söker jag nu efter sätt att göra vissa förändringar.
Loggade in på tradera första gången i förrgår på nästan tre veckor, bara för att avsluta vissa saker och för att börja lägga upp en sälj sida.
Sälj och ge till de fattiga - ja, en del behöver jag nog göra mig av med, för att fokusera på det som är viktigare. Att sluta jaga efter mängder och istället leva här och nu. Lite enklare.
Och antagligen lite lugnare och mer tillfreds med livet.
Livet ger aldrig några garantier, och jag tror inte heller att man ska förändra allt på en enda gång. Då är det lätt att man hamnar i samma läge igen.
En joggingtur kan betyda mycket, och leda en vidare in i en ny riktning i livet. Men stegen är fortfarande små för att inte helt komma vilse.
Jag håller Dig uppdaterad!
joggingtur som LIVSAVGÖRANDE händelse
Kan verkligen en joggingtur vara livsavgörande?
Tja,... jag kommer nog att minnas den 25 oktober 2012 lite extra. En till synes helt vanlig torsdag, och den innehöll som så ofta ett samtal inför en kyrklig handling (d v s dop, vigsel, begravning o s v). Mannen i paret säger att han ska dra på sig joggingdressen efteråt och ge sig ut på en tur, och han säger det med sån längtan att det inte går obemärkt förbi mig.
Efteråt i bilen hem kommer jag inte ifrån detta. Jag känner ett sug efter att själv dra på pannlampan på huvet och ge mig ut. Jag brukar aldrig jogga i mörket och inte när det blivit så pass kallt som det var. Men jag kom snabbt ut i spåret jag också.
Och här kommer en massa tankar och känslor över mig. en del har jag naturligtvis burit inom mig och funderat över ganska länge, andra har kommit fram nyligen. Men där i spåret är det som om allting sätts samman och får en mening för mig.
Väl hemma öppnar jag en anteckning i mobilen och skriver direkt " Sluta jaga - lev nu".
Det är en klar och tydlig, inskärpande uppmaning till mig själv. Ett levnadsmotto.
Var det då denna joggingtur som var livsavgörande?
Nej, inte enbart även om många tankar fördes ihop till en helhet, ungefär som att man lägger ett pussel där motivet nyanser är omöjliga att ana innan man har hela bilden klar.
Det är OK om du inte riktigt hänger med här, men för mig blev det en slags euforisk känsla.
Jag har "jagat omkring" en del kan jag se när jag ser bakåt. Under några år har jag överkonsumerat, just för att jag har haft möjlighet. Inte så att jag inte sett saker för deras värde, men mycket har getts ett så lågt värde, ja en del har varit nästan gratis, att det varit fullt möjligt, utan att för den skull kostat mig mycket alls.
Sista tiden har det blivit mycket mindre av det än innan, så nog var detta förberett sedan ett tag.
I ett sammanhang har min fru och jag pratat om begreppet enkelhet. Under våra funderingar har det känts viktigt att hitta ett förhållningssätt till begreppet. För all del, jag har haft det i tankarna under många år, men att hitta begreppets personliga betydelse är inte gjort i en handvändning.
Under vår resa i Turkiet nyligen hade vi besökt en familj som levde i en by under ganska enkla förhållanden och min fru nämnde i förbigående en tanke om hur det skulle vara att leva så. Dom orden satte sig fast i mig och jag bar med mig dem vidare.
Resan dit gav mig också en del insikter - vi bodde på en ganska enkelt hotell, men väldigt bra läge. Ingen lyx alls, men vänliga människor omkring, både turkar och turister. Möten och samtal kändes viktiga.
Det enda jag saknade var nog en kyrka för den enda som fanns låg långt bort. Det kändes påtagligt efteråt.
Jag tror fortfarande att det viktigaste i vår materiella värld vilken betydelse vi låter våra prylar få. Spelar de någon större roll? För mig känns det som om den blir mindre och mindre.
Jag har gärna snygga kläder eftersom de oftare kostar betydligt mindre än vanliga, alldagliga. Jag väljer gärna över huvud taget det som kommit i skymundan, och det är ofta lika bra som det som lyfts fram i rampljuset. Och att köpa second hand är betydligt bättre för miljön.
Men vad får då ett nytt motto för konsekvenser i livet?
Några tankar om det i nästa inlägg!
Tja,... jag kommer nog att minnas den 25 oktober 2012 lite extra. En till synes helt vanlig torsdag, och den innehöll som så ofta ett samtal inför en kyrklig handling (d v s dop, vigsel, begravning o s v). Mannen i paret säger att han ska dra på sig joggingdressen efteråt och ge sig ut på en tur, och han säger det med sån längtan att det inte går obemärkt förbi mig.
Efteråt i bilen hem kommer jag inte ifrån detta. Jag känner ett sug efter att själv dra på pannlampan på huvet och ge mig ut. Jag brukar aldrig jogga i mörket och inte när det blivit så pass kallt som det var. Men jag kom snabbt ut i spåret jag också.
Och här kommer en massa tankar och känslor över mig. en del har jag naturligtvis burit inom mig och funderat över ganska länge, andra har kommit fram nyligen. Men där i spåret är det som om allting sätts samman och får en mening för mig.
Väl hemma öppnar jag en anteckning i mobilen och skriver direkt " Sluta jaga - lev nu".
Det är en klar och tydlig, inskärpande uppmaning till mig själv. Ett levnadsmotto.
Var det då denna joggingtur som var livsavgörande?
Nej, inte enbart även om många tankar fördes ihop till en helhet, ungefär som att man lägger ett pussel där motivet nyanser är omöjliga att ana innan man har hela bilden klar.
Det är OK om du inte riktigt hänger med här, men för mig blev det en slags euforisk känsla.
Jag har "jagat omkring" en del kan jag se när jag ser bakåt. Under några år har jag överkonsumerat, just för att jag har haft möjlighet. Inte så att jag inte sett saker för deras värde, men mycket har getts ett så lågt värde, ja en del har varit nästan gratis, att det varit fullt möjligt, utan att för den skull kostat mig mycket alls.
Sista tiden har det blivit mycket mindre av det än innan, så nog var detta förberett sedan ett tag.
I ett sammanhang har min fru och jag pratat om begreppet enkelhet. Under våra funderingar har det känts viktigt att hitta ett förhållningssätt till begreppet. För all del, jag har haft det i tankarna under många år, men att hitta begreppets personliga betydelse är inte gjort i en handvändning.
Under vår resa i Turkiet nyligen hade vi besökt en familj som levde i en by under ganska enkla förhållanden och min fru nämnde i förbigående en tanke om hur det skulle vara att leva så. Dom orden satte sig fast i mig och jag bar med mig dem vidare.
Resan dit gav mig också en del insikter - vi bodde på en ganska enkelt hotell, men väldigt bra läge. Ingen lyx alls, men vänliga människor omkring, både turkar och turister. Möten och samtal kändes viktiga.
Det enda jag saknade var nog en kyrka för den enda som fanns låg långt bort. Det kändes påtagligt efteråt.
Jag tror fortfarande att det viktigaste i vår materiella värld vilken betydelse vi låter våra prylar få. Spelar de någon större roll? För mig känns det som om den blir mindre och mindre.
Jag har gärna snygga kläder eftersom de oftare kostar betydligt mindre än vanliga, alldagliga. Jag väljer gärna över huvud taget det som kommit i skymundan, och det är ofta lika bra som det som lyfts fram i rampljuset. Och att köpa second hand är betydligt bättre för miljön.
Men vad får då ett nytt motto för konsekvenser i livet?
Några tankar om det i nästa inlägg!
måndag 29 oktober 2012
ibland blir det fel... eller?
Min smartphone rättar ibland till fel som jag skriver, så att det blir bättre.
Och det är ju bra.
Fast ibland är det bra att titta igenom först, så att man vet vilka meddelande man skickar iväg.
När jag skulle sms:a begravningsentreprenören och skrev
"Försökte maila Dig"
vill mobilen istället skriva
"Förstår Felicia dog".
Det blir inte alltid så smart förstås, fast häromdagen insåg jag att den faktiskt visste mer om mig än vad jag själv gjorde. Jag skulle skriva min adress kristianyngvesson@hotm... men innan jag hunnit skriva @
hade den ändrat till "mentalsjukvården"!
Då är det bara att ge upp å lägga in sig!
torsdag 11 oktober 2012
tillhörighet till en subkultur
Vi kan, som en teoretisk tanke, dela upp oss människor i de som tillhör någon slags subkultur och de som inte gör det. Eller så kan man det bara om man är tillräckligt fördomsfull.
En subkultur är en enskild kultur, mitt i den övergripande kultur som vi lever.
Naturligtvis finns inga som helt skarpa gränser, men det finns tecken på vad som utmärker en grupp av människor och som skiljer dessa från övriga i samhället.
Olika subkulturer är också varierande öppna eller stängda. Rappare är ett exempel på det första, frimurare på det andra. Ursprung, sportfans, religiöst hängivna, fans till olika musikstilar, ja, det finns en stor variation.
När jag ser på mig själv inser jag att jag i alla fall tillhör två subkulturer. En oerhört öppen, men som har vissa särskilda tecken - aktiv kristen tro och församlingstillhörighet. Fast det är svårt att bara genom att se på ytan kunna urskilja denna från "svenskar i allmänhet".
Den andra är lite tydligare - synth/darkwave/new-romantic-kuturen. Som synes är inte det en enhetlig subkultur, men många tillhör detta spektrum, så det är nog enklast att föra ihop begreppen så.
Efter lite funderingar vid festivalhelgen för ett tag sen är bilden ganska klar. En majoritet klär sig svart, eller svart-vitt, möjligen med klart röda inslag. Frisyrerna är många gånger medvetna val, och det är sällan man ser så många straighta män på en gång, som har tagit på kajal! Dessvärre såg jag mig långt övervunnen vad gäller högt uppåtstående hår, hans var minst dubbelt så högt. Men man kan inte vara bäst på allt...
Naturligtvis är det musiken som står i fokus. Ganska livfull, modernt synthetiskt sound, bra (catchy) melodier, och varierande mellan trallpop och dysterkvist.
En ung tjej som jag spelade lite musik för tyckte nog musiken var ganska fräck men ovanlig. Vi var på Peace & Love båda två, och när jag spelade den här musiken hon ställde sig frågande till vad jag hade gjort där över huvud taget.
Fast varför dra gränser? Som kristen låter jag ju hela livet präglas, allt för att alla, oavsett tro och tanke ska få möjlighet att få leva i en mer kärleksfull värld. Sedan kanske min synth-identitet inte präglar världen lika mycket, men nåt kan man ju behålla för sig själv.
En subkultur är en enskild kultur, mitt i den övergripande kultur som vi lever.
Naturligtvis finns inga som helt skarpa gränser, men det finns tecken på vad som utmärker en grupp av människor och som skiljer dessa från övriga i samhället.
Olika subkulturer är också varierande öppna eller stängda. Rappare är ett exempel på det första, frimurare på det andra. Ursprung, sportfans, religiöst hängivna, fans till olika musikstilar, ja, det finns en stor variation.
När jag ser på mig själv inser jag att jag i alla fall tillhör två subkulturer. En oerhört öppen, men som har vissa särskilda tecken - aktiv kristen tro och församlingstillhörighet. Fast det är svårt att bara genom att se på ytan kunna urskilja denna från "svenskar i allmänhet".
Den andra är lite tydligare - synth/darkwave/new-romantic-kuturen. Som synes är inte det en enhetlig subkultur, men många tillhör detta spektrum, så det är nog enklast att föra ihop begreppen så.
Efter lite funderingar vid festivalhelgen för ett tag sen är bilden ganska klar. En majoritet klär sig svart, eller svart-vitt, möjligen med klart röda inslag. Frisyrerna är många gånger medvetna val, och det är sällan man ser så många straighta män på en gång, som har tagit på kajal! Dessvärre såg jag mig långt övervunnen vad gäller högt uppåtstående hår, hans var minst dubbelt så högt. Men man kan inte vara bäst på allt...
Naturligtvis är det musiken som står i fokus. Ganska livfull, modernt synthetiskt sound, bra (catchy) melodier, och varierande mellan trallpop och dysterkvist.
En ung tjej som jag spelade lite musik för tyckte nog musiken var ganska fräck men ovanlig. Vi var på Peace & Love båda två, och när jag spelade den här musiken hon ställde sig frågande till vad jag hade gjort där över huvud taget.
Fast varför dra gränser? Som kristen låter jag ju hela livet präglas, allt för att alla, oavsett tro och tanke ska få möjlighet att få leva i en mer kärleksfull värld. Sedan kanske min synth-identitet inte präglar världen lika mycket, men nåt kan man ju behålla för sig själv.
söndag 7 oktober 2012
intensivtid på konfirmandläger
Kanske är det inte så konstigt att jag inte uppdaterat bloggen under veckan. När jag räknar efter kommer jag upp till 66 timmars arbetstid. Fast det stämmer inte riktigt. Det är egentligen 69, men enligt avtalet kan jag inte räkna mer än 66. Och jag borde inte arbetat mer heller.
Fast på läger är det svårt att låta bli. På ett helg-läger finns sällan tillfälle till rast. Och vad skulle man göra då? Nej, full fart - vad skulle det vara annars?
Det gör att när jag nu kommit hem och tittat igenom lite mail och annat får jag känslan av att jag återkommit till världen. Den vanliga.
Samtidigt saknar jag alltid de där härliga människorna som jag haft runtomkring mig under tre dagar. På den tiden hinner man gå igenom en hel del av både planerade och spontana möten och samtal. Många skämt och mycket seriösa diskussioner om sådant som får oss att känna, tänka, leva, utvecklas.
Då är det verkligen en förmån att få vara präst. Och när dessutom man har ett par fantastiska medarbetare och ännu ett gäng ungdomar som är med som unga ideella ledare, då är det väldigt lätt att trivas och känna glädje i mitt uppdrag.
Ledig, ja, det får jag väl vara sen.
Fast på läger är det svårt att låta bli. På ett helg-läger finns sällan tillfälle till rast. Och vad skulle man göra då? Nej, full fart - vad skulle det vara annars?
Det gör att när jag nu kommit hem och tittat igenom lite mail och annat får jag känslan av att jag återkommit till världen. Den vanliga.
Samtidigt saknar jag alltid de där härliga människorna som jag haft runtomkring mig under tre dagar. På den tiden hinner man gå igenom en hel del av både planerade och spontana möten och samtal. Många skämt och mycket seriösa diskussioner om sådant som får oss att känna, tänka, leva, utvecklas.
Då är det verkligen en förmån att få vara präst. Och när dessutom man har ett par fantastiska medarbetare och ännu ett gäng ungdomar som är med som unga ideella ledare, då är det väldigt lätt att trivas och känna glädje i mitt uppdrag.
Ledig, ja, det får jag väl vara sen.
tisdag 2 oktober 2012
tacksam
Sitter och skriver predikan till tacksägelsedagen.
Faktiskt väldigt lätt. Det finns hur mycket som helst att skriva.
Dels är alla tre texterna bra, och dels är både temat tacksägelse och lovsång väldigt lätt att skriva utifrån. Jag inser att den här dagen skulle det inte vara svårt att förbereda en halvtimmes predikan.
Fast det blir det inte.
Den ska vara kort, kanske 5-7 minuter, för att det händer så mycket annat i gudstjänsten den här dagen.
Vi ska diplomeras för kyrkan för Fairtrade, alltså "rättvisemärkt kyrka". Det är ju ganska naturligt, fast visst är det bra att det uppmärksammas att vi vill ha rättvisa på allvar i kyrkan.
Varför bara acceptera de orättvisor i Världen som vi ändå kan göra något åt?
Dessutom bekräftas steg två i miljödiplomeringen, en bekräftelse på att vi tar seriöst på vårt uppdrag att vårda vår värld.
Det kommer vara en körsång av gospelkören, finska kören samt konfirmanderna, många andra medverkande, samt antagligen en lättare kyrklunch och öppet hus.
Och så ska min predikan översättas till finska. Därför måste den vara klar i god tid.
Och det är bara bra, för då kan jag få tid till att korta ner den, vilket inte är så lätt.
Fast här på bloggen kanske den kan få blomma ut för fullt? Vi får se.
Var tacksam så länge över allt Du har och får, och visa det gärna i ditt liv!
Faktiskt väldigt lätt. Det finns hur mycket som helst att skriva.
Dels är alla tre texterna bra, och dels är både temat tacksägelse och lovsång väldigt lätt att skriva utifrån. Jag inser att den här dagen skulle det inte vara svårt att förbereda en halvtimmes predikan.
Fast det blir det inte.
Den ska vara kort, kanske 5-7 minuter, för att det händer så mycket annat i gudstjänsten den här dagen.
Vi ska diplomeras för kyrkan för Fairtrade, alltså "rättvisemärkt kyrka". Det är ju ganska naturligt, fast visst är det bra att det uppmärksammas att vi vill ha rättvisa på allvar i kyrkan.
Varför bara acceptera de orättvisor i Världen som vi ändå kan göra något åt?
Dessutom bekräftas steg två i miljödiplomeringen, en bekräftelse på att vi tar seriöst på vårt uppdrag att vårda vår värld.
Det kommer vara en körsång av gospelkören, finska kören samt konfirmanderna, många andra medverkande, samt antagligen en lättare kyrklunch och öppet hus.
Och så ska min predikan översättas till finska. Därför måste den vara klar i god tid.
Och det är bara bra, för då kan jag få tid till att korta ner den, vilket inte är så lätt.
Fast här på bloggen kanske den kan få blomma ut för fullt? Vi får se.
Var tacksam så länge över allt Du har och får, och visa det gärna i ditt liv!
måndag 1 oktober 2012
Höst!
1 oktober.
Nu är vi inne i hösten ordentligt. September är ju bara en avslutning av sommaren, men idag har vi verkligen fått känna på vad höst innebär.
Dagen till ära började med att jag inte hittade mina glasögon som jag skulle ha för en gångs skull, då jag tagit ut mina månadslinser. Jag brukar göra det vid månadsskiftet, i samband med ledig måndag.
Men idag skulle jag hämta en vän som lämnade i bilen på verkstad, och behövde därför glasögonen.
De brukar alltid ligga intill sängen, men där fanns de verkligen inte. Fick därför skynda mig på min linserna, men det tar alltid sin lilla tid, eftersom jag gör det ganska sällan.
Till slut gick det.
Väl framme hos verkstaden, trycker jag ner passagerarrutan för att ropa på min vän. Den går sedan inte att få upp igen. Det regnar, men rutan håller sig nere. Provar allt möjligt, men... Rutan är nere. Och det regnar.
Tack och lov hade bilverksta´n i Frista möjlighet att ta in bilen direkt och genom att sätta i kontakten igen (när väl insidan av dörren var bortplockad), så fick de rutan att fungera igen.
Jag tycker om hösten. Den höga luften under vissa dagar får mig att tyckas tänka lite klarare. Känslan av att det är så mycket som lugnar ner sig och vissnar, får mig att bli lite extra eftertänksam
- vart är jag på väg i livet
- vad är min roll
- vad lämnar jag bakom mig och blir det som jag önskar
- vad kan jag göra bättre framöver
- o s v.
Jag föredrar ju de soliga dagarna förstås. Ändå faller regnet en hel del, och det får jag ta, även om jag inte skulle välja det av mig själv. Fast även regniga dagar kan skapa eftertanke...
Nu är vi inne i hösten ordentligt. September är ju bara en avslutning av sommaren, men idag har vi verkligen fått känna på vad höst innebär.
Dagen till ära började med att jag inte hittade mina glasögon som jag skulle ha för en gångs skull, då jag tagit ut mina månadslinser. Jag brukar göra det vid månadsskiftet, i samband med ledig måndag.
Men idag skulle jag hämta en vän som lämnade i bilen på verkstad, och behövde därför glasögonen.
De brukar alltid ligga intill sängen, men där fanns de verkligen inte. Fick därför skynda mig på min linserna, men det tar alltid sin lilla tid, eftersom jag gör det ganska sällan.
Till slut gick det.
Väl framme hos verkstaden, trycker jag ner passagerarrutan för att ropa på min vän. Den går sedan inte att få upp igen. Det regnar, men rutan håller sig nere. Provar allt möjligt, men... Rutan är nere. Och det regnar.
Tack och lov hade bilverksta´n i Frista möjlighet att ta in bilen direkt och genom att sätta i kontakten igen (när väl insidan av dörren var bortplockad), så fick de rutan att fungera igen.
Jag tycker om hösten. Den höga luften under vissa dagar får mig att tyckas tänka lite klarare. Känslan av att det är så mycket som lugnar ner sig och vissnar, får mig att bli lite extra eftertänksam
- vart är jag på väg i livet
- vad är min roll
- vad lämnar jag bakom mig och blir det som jag önskar
- vad kan jag göra bättre framöver
- o s v.
Jag föredrar ju de soliga dagarna förstås. Ändå faller regnet en hel del, och det får jag ta, även om jag inte skulle välja det av mig själv. Fast även regniga dagar kan skapa eftertanke...
söndag 23 september 2012
den subjektiva uppfattningens betydelse - en jämförelse
Jag hade ett dop idag. En liten Eddie, som hade två föräldrar och två faddrar.
När vi har bett bönen med handpåläggning och jag läst missionsbefallningen med löftet från Jesus om Guds ständiga närvaro, är det dags för doptal.
Där står en ung tjej, långt blont hår, snyggt klädd och sminkad och håller den lille dop killen i famnen. Hon ska bli fadder till honom, ett hedersuppdrag som bara kräver en sak - att vara döpt. Man behöver inte kunna trosbekännelsen, inte ha ett visst mått av tro, det krävs inte att man kan be, fast det underlättar förstås...
Vi har alla olika bilder av Gud. Ibland har jag funderat över vart konfirmander har fått "den gamle med skägg på ett moln"-bilden ifrån? Har jag missat nåt väsentligt? Visst har Gud målats så många gånger, men...
Joan Osbornes sång om gud på bussen verkar ha tillkommit i nåt slags drömlikt tillstånd, som förvånar människor. Mycket märkligt.
Nåja, jag visste inte vad Eddies fadder hade för bild av Gud, men jag tyckte mig ändå se viss förvåning i hennes ansikte när jag precis i början av doptalet sa, att hon var väldigt lik Gud.
Det är klart, det är ju inget vi går o säger till varann dagligen. I bästa fall kan vi säga till någon, att "Du är en ängel", och det låter ju inte så illa (även om det är betydligt bättre och mer högtstående att vara människa, men ,ja, vi vet vad vi menar...). Vi säger sällan til någon att han eller hon är lik Gud. Och det är nog bra.
Hon fick dock snart ett leende och sa: -Tack!
Min poäng var naturligtvis att hon höll sitt fadderbarn i famnen. Hon visade omsorg och kärlek till honom, han fick vara där utan att ha gjort sig förtjänt av det och det han behövde gjorde hon vad hon kunde för att tillfredställa. Hon utstrålade en värme, och det gör ju var och en av familjens famnar till honom, och därför påminner vi alla om Gud när vi tar upp ett barn i famnen för att låta det få känna trygghet och omsorg.
Så, om bilden av Gud nu var en skäggig gammal vitkädd gubbe på ett moln, hoppas jag att den kompletterades med bilden av en snygg, ung svartklädd tjej med båda kängorna på marken. Visst säger båda bilderna något viktigt om Gud. Fast jag föredrar nog den senare!
När vi har bett bönen med handpåläggning och jag läst missionsbefallningen med löftet från Jesus om Guds ständiga närvaro, är det dags för doptal.
Där står en ung tjej, långt blont hår, snyggt klädd och sminkad och håller den lille dop killen i famnen. Hon ska bli fadder till honom, ett hedersuppdrag som bara kräver en sak - att vara döpt. Man behöver inte kunna trosbekännelsen, inte ha ett visst mått av tro, det krävs inte att man kan be, fast det underlättar förstås...
Vi har alla olika bilder av Gud. Ibland har jag funderat över vart konfirmander har fått "den gamle med skägg på ett moln"-bilden ifrån? Har jag missat nåt väsentligt? Visst har Gud målats så många gånger, men...
Joan Osbornes sång om gud på bussen verkar ha tillkommit i nåt slags drömlikt tillstånd, som förvånar människor. Mycket märkligt.
Nåja, jag visste inte vad Eddies fadder hade för bild av Gud, men jag tyckte mig ändå se viss förvåning i hennes ansikte när jag precis i början av doptalet sa, att hon var väldigt lik Gud.
Det är klart, det är ju inget vi går o säger till varann dagligen. I bästa fall kan vi säga till någon, att "Du är en ängel", och det låter ju inte så illa (även om det är betydligt bättre och mer högtstående att vara människa, men ,ja, vi vet vad vi menar...). Vi säger sällan til någon att han eller hon är lik Gud. Och det är nog bra.
Hon fick dock snart ett leende och sa: -Tack!
Min poäng var naturligtvis att hon höll sitt fadderbarn i famnen. Hon visade omsorg och kärlek till honom, han fick vara där utan att ha gjort sig förtjänt av det och det han behövde gjorde hon vad hon kunde för att tillfredställa. Hon utstrålade en värme, och det gör ju var och en av familjens famnar till honom, och därför påminner vi alla om Gud när vi tar upp ett barn i famnen för att låta det få känna trygghet och omsorg.
Så, om bilden av Gud nu var en skäggig gammal vitkädd gubbe på ett moln, hoppas jag att den kompletterades med bilden av en snygg, ung svartklädd tjej med båda kängorna på marken. Visst säger båda bilderna något viktigt om Gud. Fast jag föredrar nog den senare!
lördag 22 september 2012
den subjektiva uppfattningens betydelse - introduktion
Med den rubriken skulle jag kunna skriva om precis vad som helst.
Jag är av den uppfattningen att ytterst sett är det ingen annan människa som ser livet och världen på samma sätt som jag. Vi är alla unika i hur vi uppfattar både oss själva och världen omkring oss.
Språket är till någon hjälp, men även där har vi olika ståndpunkter. Ett ord betyder olika för dig och mig.
Det beror ju på att vi har olika bakgrunder och i våra olika historier bakåt så har orden använts olika och vi får därför olika associationer.
När vi då kommer till språkets betydelse, d v s då vi sammanfogar flera ord till att bilda en mening finns ju oändliga variationer.
Nu är vi dock så vana vid dessa variationer att vi, för att över huvud taget kunna prata med varandra, tvingas att acceptera ett visst mått av osäkerhet. Och när vi gör det tror vi att vi förstår vad de andra säger. Och vad har vi för något val? Hur skulle vi kunna förmedla teoretisk kunskap om vi inte hade orden att ta till?
Det här har varit tydligt under alla studieår, då jag många gånger har insett att orden som står i boken, antagligen inte vill säga det som jag läser in.
Det blir tydligt då vi läser på ett annat språk - vi vet vad orden betyder, men har svårt att begripa dess mening i sammanhanget.
Om vi sedan ska beskriva Gud/gud - en metafysiskt varelse/begrepp måste vi inse att denna/denne/detta inte får plats i vårt språk. Bibeln är bara fylld av bilder, symboler, små fragment av vem/ vad Gud/gud kan vara.
Närmast kommer förstås de ord som Jesus, Josef o Marias son, uttalade. I alla fall när vi tror att dessa är sanna. Ändå är de klart begränsande, då objektet för orden är så mycket större att det omöjligt kan få plats i det begränsade mänskliga språket.
Men vad har vi för val? Vi har bara vårt språk, och det får vi vara nöjda med.
Annars skulle jag ju sluta skriva här och Du hade inte ens kommit hit för att läsa.
(fortsättning följer!)
Jag är av den uppfattningen att ytterst sett är det ingen annan människa som ser livet och världen på samma sätt som jag. Vi är alla unika i hur vi uppfattar både oss själva och världen omkring oss.
Språket är till någon hjälp, men även där har vi olika ståndpunkter. Ett ord betyder olika för dig och mig.
Det beror ju på att vi har olika bakgrunder och i våra olika historier bakåt så har orden använts olika och vi får därför olika associationer.
När vi då kommer till språkets betydelse, d v s då vi sammanfogar flera ord till att bilda en mening finns ju oändliga variationer.
Nu är vi dock så vana vid dessa variationer att vi, för att över huvud taget kunna prata med varandra, tvingas att acceptera ett visst mått av osäkerhet. Och när vi gör det tror vi att vi förstår vad de andra säger. Och vad har vi för något val? Hur skulle vi kunna förmedla teoretisk kunskap om vi inte hade orden att ta till?
Det här har varit tydligt under alla studieår, då jag många gånger har insett att orden som står i boken, antagligen inte vill säga det som jag läser in.
Det blir tydligt då vi läser på ett annat språk - vi vet vad orden betyder, men har svårt att begripa dess mening i sammanhanget.
Om vi sedan ska beskriva Gud/gud - en metafysiskt varelse/begrepp måste vi inse att denna/denne/detta inte får plats i vårt språk. Bibeln är bara fylld av bilder, symboler, små fragment av vem/ vad Gud/gud kan vara.
Närmast kommer förstås de ord som Jesus, Josef o Marias son, uttalade. I alla fall när vi tror att dessa är sanna. Ändå är de klart begränsande, då objektet för orden är så mycket större att det omöjligt kan få plats i det begränsade mänskliga språket.
Men vad har vi för val? Vi har bara vårt språk, och det får vi vara nöjda med.
Annars skulle jag ju sluta skriva här och Du hade inte ens kommit hit för att läsa.
(fortsättning följer!)
onsdag 19 september 2012
Utmanad
Vad är egentligen en utmaning?
Måste det vara något som kräver större styrka, eller en insats som tar lång tid eller kräver stort tålamod?
Jag hävdar att det handlar om att gå ut över sina invanda gränser, för att hamna i en ny position.
Att bara göra något som man själv vet man kan göra, även om det tar lång tid, är knappast en utmaning.
Därför kanske det var lite tveksamt att säga att 10km Kretsloppet i Borås var en utmaning för mig. Visserligen hade jag bara joggat 10 km två gånger tidigare, och sedan dess tappat en del i kondition. Fast de flesta skulle klara att ta sig runt banan, även om det blivit gåendes.
Däremot insåg jag att detta var första gången jag deltog i ett idrottsengagemang.
Jag har ju aldrig aktivt idrottat, vilket förklarar saken. Jag har väl rentav haft som mål att avhålla mig från idrott under uppväxten. Jag har valt andra vägar.
Men så småningom har det känts angeläget att hålla igång för att behålla en hyfsat kondition - enbart för min egen skull. När man blir äldre är kondition inget som kommer av sig själv har jag märkt. Och eftersom jag har ansvar för mitt eget välbefinnande känns det naturligt att göra något motionellt.
Så det kändes annorlunda att stå mitt i stan bland många andra joggingklädda ( att gå i stan i joggingbyxor - det var också första gången), jag som föredrar att vara välklädd. Fast för ett 10km-lopp gäller andra klädkoder.
Det var roligt med alla som hejade fram oss som sprang och alla uppmuntran efteråt. Extra roligt var det förstås att det uppmärksammades att Svenska Kyrkan hade ett eget lag och kombinerade denna tävling med en insamling. På så sätt gjorde vi något konkret för att lindra nöd och svält i världen.
Men det tillhör identiteten för Svenska Kyrkan å andra sidan.
Nästa gång får det bli något annat som utmaning. Kanske ska jag sy in mina jeans på en symaskin? Inte för att det är så svårt (?), men åter igen för att komma i en annan situation än jag är van vid.
Måste det vara något som kräver större styrka, eller en insats som tar lång tid eller kräver stort tålamod?
Jag hävdar att det handlar om att gå ut över sina invanda gränser, för att hamna i en ny position.
Att bara göra något som man själv vet man kan göra, även om det tar lång tid, är knappast en utmaning.
Därför kanske det var lite tveksamt att säga att 10km Kretsloppet i Borås var en utmaning för mig. Visserligen hade jag bara joggat 10 km två gånger tidigare, och sedan dess tappat en del i kondition. Fast de flesta skulle klara att ta sig runt banan, även om det blivit gåendes.
Däremot insåg jag att detta var första gången jag deltog i ett idrottsengagemang.
Jag har ju aldrig aktivt idrottat, vilket förklarar saken. Jag har väl rentav haft som mål att avhålla mig från idrott under uppväxten. Jag har valt andra vägar.
Men så småningom har det känts angeläget att hålla igång för att behålla en hyfsat kondition - enbart för min egen skull. När man blir äldre är kondition inget som kommer av sig själv har jag märkt. Och eftersom jag har ansvar för mitt eget välbefinnande känns det naturligt att göra något motionellt.
Så det kändes annorlunda att stå mitt i stan bland många andra joggingklädda ( att gå i stan i joggingbyxor - det var också första gången), jag som föredrar att vara välklädd. Fast för ett 10km-lopp gäller andra klädkoder.
Det var roligt med alla som hejade fram oss som sprang och alla uppmuntran efteråt. Extra roligt var det förstås att det uppmärksammades att Svenska Kyrkan hade ett eget lag och kombinerade denna tävling med en insamling. På så sätt gjorde vi något konkret för att lindra nöd och svält i världen.
Men det tillhör identiteten för Svenska Kyrkan å andra sidan.
Nästa gång får det bli något annat som utmaning. Kanske ska jag sy in mina jeans på en symaskin? Inte för att det är så svårt (?), men åter igen för att komma i en annan situation än jag är van vid.
söndag 9 september 2012
skillnaden mellan organisation och hjärta
Det är inte utan att jag jämför den tid vi lever i nu med den jag växte upp i. Den tidens "idoler" upplevdes väldigt svåråtkomliga, och så kanske det är idag också.
Fast jag har blivit äldre. Det som var spännande då, har blivit vardag idag. Så också för de gamla tonårs"idolerna" - de känns inte så långt borta längre.
Har nyligen läst Midge Ures självbiografi. Han skriver förstås en del om sin karriär som sångare, producent och musiker i Silk, Rich Kids, Visage, Ultravox, Band Aid och som soloartist, en musikalisk historia som ju är ganska varierande. Och det är ju därför han får möjlighet att skriva detta.
Ändå är det ganska mycket energi som läggs på annat som inte har med musiken att göra. Han beskriver sina svårigheter att hantera pengar, särskilt under de år de strömmade in, sin relation till sina två fruar och till sina barn och återkommande funderingar på vad i livet han ska satsa på att arbeta med.
Han är självkritisk i många lägen, och det är tydligt att livet som populärmusikstjärna under några perioder då och då inte befriat från de funderingar de flesta av oss har.
Tidigt tar han också upp ämnet religion, att han tidigt bestämde sig för att inte ha med organiserad religion att göra. Varför? Jo, i uppväxtens Glasgow kunde inte katolska och protestantiska pojkar spela i samma fotbollslag. Ja, inte gå i samma skola, ja, knappt ens vara vänner. Därför tar han konsekvensen och helt tar avstånd från organiserad religion.
Därmed är han en utmärkt efterföljare till Jesus. Vi människor verkar ha ett behov av att, i brist på vår självkännedom, markera avstånd mot andra. Naturligtvis vet vi alla att det inte har med religion att göra, utan att det sker på så många olika håll - fotbollslag, bilmärkesval, musiksmak för att inte tala om nationell bakgrund, dialekt eller hudfärg. Judar och romer vet detta i djupet av sina generationer.
Jag är inte som dom och dom är helt olika oss (dessutom har dom fel i allt) är tecken på rädsla och inte på kärlek.
För inte var det så att Midge inte kunde välja mellan transsubstansiationsläran och konsubstansiationsläran, eller mellan sju och två-tre sakrament. Han valde bort möjligheten att nedvärdera andra för att själv framstå som bättre.
Idag, på Enheten-i-Kristus-söndagen, är detta ett gott exempel på modet att ta avstånd från destruktiva uppdelningar i vårt samhälle. Bättre är att tänka själv, och välja en ståndpunkt som befriar både sig själv och inte minst de andra runtomkring. Bättre att välja respekten för "varandras egenart" som vi brukar tjata in i brudparen i våra vigslar. Det gäller alla.
Men tog Midge Ure avstånd från religion överhuvud taget?
Om det skriver jag mer en annan dag!
Fast jag har blivit äldre. Det som var spännande då, har blivit vardag idag. Så också för de gamla tonårs"idolerna" - de känns inte så långt borta längre.
Har nyligen läst Midge Ures självbiografi. Han skriver förstås en del om sin karriär som sångare, producent och musiker i Silk, Rich Kids, Visage, Ultravox, Band Aid och som soloartist, en musikalisk historia som ju är ganska varierande. Och det är ju därför han får möjlighet att skriva detta.
Ändå är det ganska mycket energi som läggs på annat som inte har med musiken att göra. Han beskriver sina svårigheter att hantera pengar, särskilt under de år de strömmade in, sin relation till sina två fruar och till sina barn och återkommande funderingar på vad i livet han ska satsa på att arbeta med.
Han är självkritisk i många lägen, och det är tydligt att livet som populärmusikstjärna under några perioder då och då inte befriat från de funderingar de flesta av oss har.
Tidigt tar han också upp ämnet religion, att han tidigt bestämde sig för att inte ha med organiserad religion att göra. Varför? Jo, i uppväxtens Glasgow kunde inte katolska och protestantiska pojkar spela i samma fotbollslag. Ja, inte gå i samma skola, ja, knappt ens vara vänner. Därför tar han konsekvensen och helt tar avstånd från organiserad religion.
Därmed är han en utmärkt efterföljare till Jesus. Vi människor verkar ha ett behov av att, i brist på vår självkännedom, markera avstånd mot andra. Naturligtvis vet vi alla att det inte har med religion att göra, utan att det sker på så många olika håll - fotbollslag, bilmärkesval, musiksmak för att inte tala om nationell bakgrund, dialekt eller hudfärg. Judar och romer vet detta i djupet av sina generationer.
Jag är inte som dom och dom är helt olika oss (dessutom har dom fel i allt) är tecken på rädsla och inte på kärlek.
För inte var det så att Midge inte kunde välja mellan transsubstansiationsläran och konsubstansiationsläran, eller mellan sju och två-tre sakrament. Han valde bort möjligheten att nedvärdera andra för att själv framstå som bättre.
Idag, på Enheten-i-Kristus-söndagen, är detta ett gott exempel på modet att ta avstånd från destruktiva uppdelningar i vårt samhälle. Bättre är att tänka själv, och välja en ståndpunkt som befriar både sig själv och inte minst de andra runtomkring. Bättre att välja respekten för "varandras egenart" som vi brukar tjata in i brudparen i våra vigslar. Det gäller alla.
Men tog Midge Ure avstånd från religion överhuvud taget?
Om det skriver jag mer en annan dag!
fredag 7 september 2012
arrogans
En del saker är bara för dumma att kommentera.
Inskränkthet är ren tragedi,
men naturligt nog
går den den inte att se från insidan.
Därför kan den så lätt drabba mig.
Och andra.
Som att fråga vad arrogans är
och samtidigt själv
låta sina egna begränsningar
av sin upplevda verklighet
begränsa den andres rörelsefrihet.
En blindhet som bygger sina egna murar
och så hindrar sig själv
från hopp om sanning.
Både igår och idag.
Kanske är jag en dåre
som fortsätter att hoppas på
ett
kanske imorgon...?
Inskränkthet är ren tragedi,
men naturligt nog
går den den inte att se från insidan.
Därför kan den så lätt drabba mig.
Och andra.
Som att fråga vad arrogans är
och samtidigt själv
låta sina egna begränsningar
av sin upplevda verklighet
begränsa den andres rörelsefrihet.
En blindhet som bygger sina egna murar
och så hindrar sig själv
från hopp om sanning.
Både igår och idag.
Kanske är jag en dåre
som fortsätter att hoppas på
ett
kanske imorgon...?
lägesrapport
Förlåt dröjsmålet sen sist!
Här kommer en ursäkt.
Sedan semestern tog slut har allt verkligen satt fart. Är nu inne på tredje arbetsveckan, och börjar redan känna att det varit intensivt ett tag. Fast väldigt roligt samtidigt.
Två 6dagarsarbetsveckor på raken kostar på en del.
Och utöver det var förra veckan fylld av kräftfiske, nattgäst, vänner från Indien på besök samt en tvådagars synthmusikfestival.
Det var inte varje dag jag såg min fru, så därför kanske det inte är så konstigt att bloggen var lämnad inaktiv.
Men bortsett från detta var det en jättehärlig vecka.
Här kommer en ursäkt.
Sedan semestern tog slut har allt verkligen satt fart. Är nu inne på tredje arbetsveckan, och börjar redan känna att det varit intensivt ett tag. Fast väldigt roligt samtidigt.
Två 6dagarsarbetsveckor på raken kostar på en del.
Och utöver det var förra veckan fylld av kräftfiske, nattgäst, vänner från Indien på besök samt en tvådagars synthmusikfestival.
Det var inte varje dag jag såg min fru, så därför kanske det inte är så konstigt att bloggen var lämnad inaktiv.
Men bortsett från detta var det en jättehärlig vecka.
måndag 20 augusti 2012
uppföljning föregående inlägg
Ser idag att ett "kyrkoråd" har uttryckt en önskan om nåd för punktrion Pussy Riot, likt många, många andra i Ryssland, efter att domen mot dem publicerats. Det är ju lovande.
Än så länge har jag inte satt mig in i hur själva gripandet gick till. Och varför.
Att framföra en sjungen bön i en kyrka... det känns inte så där väldigt udda.
Om den inte var menad till att skada någon.
Och det kanske den var. Putin skulle ju vid tydligt bönhörelse inte bli omvald, vilket skulle skada honom.
i alla fall hans lön, makt, inflytande, anseende o s v. Fast knappast honom själv?
Ivarje fall måste det innebära att domstolen har en stark tro på bönens kraft efter som det som punktrion gjorde var så hemskt.
Å andra sidan finns det en hel del böner i GT som är ämnade för att skada och de kan ju utan problem framföras sjungna i en kyrka. Eller?
Ja, det är frågan om jag själv skulle tillåta vilka bibelord som helst. Har faktiskt funderat på att göra... hmm, det här får nog bli ett annat inlägg. Tillbaka.
Kyrkan i Ryssland har varit en undergroundrörelse under många kommuniststyrda år. Kanske vore det bättre att fortsätta på den vägen, med ett budskap som går emot orättvisor och maktmissbruk, för frihets och rättvisans skull.
Än så länge har jag inte satt mig in i hur själva gripandet gick till. Och varför.
Att framföra en sjungen bön i en kyrka... det känns inte så där väldigt udda.
Om den inte var menad till att skada någon.
Och det kanske den var. Putin skulle ju vid tydligt bönhörelse inte bli omvald, vilket skulle skada honom.
i alla fall hans lön, makt, inflytande, anseende o s v. Fast knappast honom själv?
Ivarje fall måste det innebära att domstolen har en stark tro på bönens kraft efter som det som punktrion gjorde var så hemskt.
Å andra sidan finns det en hel del böner i GT som är ämnade för att skada och de kan ju utan problem framföras sjungna i en kyrka. Eller?
Ja, det är frågan om jag själv skulle tillåta vilka bibelord som helst. Har faktiskt funderat på att göra... hmm, det här får nog bli ett annat inlägg. Tillbaka.
Kyrkan i Ryssland har varit en undergroundrörelse under många kommuniststyrda år. Kanske vore det bättre att fortsätta på den vägen, med ett budskap som går emot orättvisor och maktmissbruk, för frihets och rättvisans skull.
söndag 19 augusti 2012
Rörelsen har stelnat och är fast
Det växer inte mossa på den sten som rullar, säger ett ordspråk.
Eller liknande. Och det är nog både sant och överförbart som bild för "rörelser".
Den människa som rör på sig mycket, lägger inte på sig många extra lager kroppsvävnad. Den idé som sätter folk i rörelse är en levande idé. Allt som lever förändras.
Vill man bevara en idé - skriv ner den.
(Ja, så tänker vi idag. För länge sedan var det bättre att tradera den muntligt för att den inte i grundmening skulle förvanskas)
När jag hör om domen mot Pussy Riot, vilka sjungit en upprorisk bön i Frälsarkyrkan i Ryssland blir jag självklart både lessen och arg.
Makt brukar inte gå riktigt bra ihop med rörelse. Den som får makten vill inte röra sig längre utan hålla fast makten och stoppa allt annat - Status Quo blir norm, så länge maktinnehavaren är tillräckligt stark.
Kyrkan i Ryssland är stark läser jag. Så lät det inte för 30 år sen alls. Då var den förbjuden.
Om detta nu är sant - hur i alla sin dar kan det ha gått så illa på ungefär 25 år?
Kyrkan borde blivit en undergroundrörelse.
Inte en övermakt-koloss.
I det skiftet förlorar kyrkan en del av sitt esse - att se in i varje ny situation.
Istället har system byggts, läran har fastslagits ( ja, var finns rörelsen i det?) och så var spontaniteten borta.
Människor har tvingats följa en lära. en moral, en norm, istället för att bli sedda personligen och så befriats ur sin fångenskap. Tvärtom har kyrkan fångat in människor istället.
Som i Ryssland.
Vem är kyrkan? Är det de ortodoxa kardinalerna eller är det de tre tjejerna i punkgruppen?
Rätt svar är: båda.
Kyrkan ska rymma båda och ingen har rätt att slänga ut de andra. Men så har hänt - i Ryssland.
Dessutom har det skett i ett land där rätten kan köpas av den som har makt. Det är så stelnat som det kan bli. Gud gråter. Jag har nära till tårar också.
Varför välja makt när det finns frihet?
Varför slå vakt om sin egen makt när man kan ge andra frihet?
Nej, hallå!
Varför inte låta stenen börja rulla igen?
Eller liknande. Och det är nog både sant och överförbart som bild för "rörelser".
Den människa som rör på sig mycket, lägger inte på sig många extra lager kroppsvävnad. Den idé som sätter folk i rörelse är en levande idé. Allt som lever förändras.
Vill man bevara en idé - skriv ner den.
(Ja, så tänker vi idag. För länge sedan var det bättre att tradera den muntligt för att den inte i grundmening skulle förvanskas)
När jag hör om domen mot Pussy Riot, vilka sjungit en upprorisk bön i Frälsarkyrkan i Ryssland blir jag självklart både lessen och arg.
Makt brukar inte gå riktigt bra ihop med rörelse. Den som får makten vill inte röra sig längre utan hålla fast makten och stoppa allt annat - Status Quo blir norm, så länge maktinnehavaren är tillräckligt stark.
Kyrkan i Ryssland är stark läser jag. Så lät det inte för 30 år sen alls. Då var den förbjuden.
Om detta nu är sant - hur i alla sin dar kan det ha gått så illa på ungefär 25 år?
Kyrkan borde blivit en undergroundrörelse.
Inte en övermakt-koloss.
I det skiftet förlorar kyrkan en del av sitt esse - att se in i varje ny situation.
Istället har system byggts, läran har fastslagits ( ja, var finns rörelsen i det?) och så var spontaniteten borta.
Människor har tvingats följa en lära. en moral, en norm, istället för att bli sedda personligen och så befriats ur sin fångenskap. Tvärtom har kyrkan fångat in människor istället.
Som i Ryssland.
Vem är kyrkan? Är det de ortodoxa kardinalerna eller är det de tre tjejerna i punkgruppen?
Rätt svar är: båda.
Kyrkan ska rymma båda och ingen har rätt att slänga ut de andra. Men så har hänt - i Ryssland.
Dessutom har det skett i ett land där rätten kan köpas av den som har makt. Det är så stelnat som det kan bli. Gud gråter. Jag har nära till tårar också.
Varför välja makt när det finns frihet?
Varför slå vakt om sin egen makt när man kan ge andra frihet?
Nej, hallå!
Varför inte låta stenen börja rulla igen?
fredag 10 augusti 2012
rättvisa? Nej tack?
12,9 miljoner.
Det är mycket pengar.
Tänk om bara några få personer skulle få dela på dem, säg sju stycken.
Det blir en del för var och en. Mer än vad semesterkassan idag består av för de flesta av oss.
Och detta gäller bara i år!
Nästa år kommer mer pengar.
Detta är kostnaden för statens generaldirektörer som inte längre gör sitt jobb. De har "sparkats" från sina uppdrag p g a att de inte gjorde vad de skulle, men då de har kvar kontrakteringstid, så får de behålla lönen. De gör visst också viss nytta under den här tiden. Men de gör i varje fall inte sitt jobb, som de en gång erbjöds och anställdes för.
Tänk om detta gällde en "vanlig" arbetande människa? En kassörska, sjuksköterska, reparatör, präst, asfaltsläggare, lärare, vaktmästare, ingenjör o s v. Det spelar ingen roll hur man använder andras pengar eller om man struntar i om jobbet blir gjort eller inte. Lönen behåller man ändå, och anställningen under några år.
Svårt att tänka sig.
Den som får en månadslön runt 100 000 kr o uppåt - borde det inte ingå i den summan att antingen gör personen en fruktansvärt mycket bättre jobb än en "vanlig" anställd, eller så misslyckas man och avskiljs från sitt uppdrag? Jag är nog naiv som tror att det borde vara så. Naiv som tycker att det borde finnas lite mer rättvisa. Lite mer åt det hållet, för visst förstår jag att det behövs en lönespridning, för att vi människor är funtade så, men med en högre lön måste också förväntas ett högre ansvar.
Fast å andra sidan - ett exempel: fortfarande köper många människor kaffe som inte är rättvisemärkt.
Det kan bara betyda en sak - rättvisa är inte viktigt i vårt samhälle idag!
Det är mycket pengar.
Tänk om bara några få personer skulle få dela på dem, säg sju stycken.
Det blir en del för var och en. Mer än vad semesterkassan idag består av för de flesta av oss.
Och detta gäller bara i år!
Nästa år kommer mer pengar.
Detta är kostnaden för statens generaldirektörer som inte längre gör sitt jobb. De har "sparkats" från sina uppdrag p g a att de inte gjorde vad de skulle, men då de har kvar kontrakteringstid, så får de behålla lönen. De gör visst också viss nytta under den här tiden. Men de gör i varje fall inte sitt jobb, som de en gång erbjöds och anställdes för.
Tänk om detta gällde en "vanlig" arbetande människa? En kassörska, sjuksköterska, reparatör, präst, asfaltsläggare, lärare, vaktmästare, ingenjör o s v. Det spelar ingen roll hur man använder andras pengar eller om man struntar i om jobbet blir gjort eller inte. Lönen behåller man ändå, och anställningen under några år.
Svårt att tänka sig.
Den som får en månadslön runt 100 000 kr o uppåt - borde det inte ingå i den summan att antingen gör personen en fruktansvärt mycket bättre jobb än en "vanlig" anställd, eller så misslyckas man och avskiljs från sitt uppdrag? Jag är nog naiv som tror att det borde vara så. Naiv som tycker att det borde finnas lite mer rättvisa. Lite mer åt det hållet, för visst förstår jag att det behövs en lönespridning, för att vi människor är funtade så, men med en högre lön måste också förväntas ett högre ansvar.
Fast å andra sidan - ett exempel: fortfarande köper många människor kaffe som inte är rättvisemärkt.
Det kan bara betyda en sak - rättvisa är inte viktigt i vårt samhälle idag!
måndag 6 augusti 2012
djupare än ord
Att Jesus kom, i betydelsen att Gud kom till jorden som människa, gjorde att vi lättare skulle kunna förstå Gud och lättare tolka och tyda hans vilja.
Så klart och tydligt blev det ju inte ändå...
Om Gud från början trodde att det räckte med att kommunicera Gud och människa emellan, så hoppas jag och tror, att Gud fortfarande har kvar förmågan att förstå mer än vad ord kan säga.
En god vilja, en omsorg bör alltså räcka ganska långt...
Så klart och tydligt blev det ju inte ändå...
Om Gud från början trodde att det räckte med att kommunicera Gud och människa emellan, så hoppas jag och tror, att Gud fortfarande har kvar förmågan att förstå mer än vad ord kan säga.
En god vilja, en omsorg bör alltså räcka ganska långt...
söndag 5 augusti 2012
Att visa sig själv
Det är lite så det känns,
"att visa sig själv", utan nämnvärda skydd och säkerhetslinor.
Att själv framföra den musik man själv skapat och som är intimt förknippad med egna känslor, förmågor, begränsningar, värderingar o s v.
Jag borde ju vara van. Jag predikar ju regelbundet och där går det inte att fuska genom att sno från andra (medvetet alltså). Att man framför tankar, tro och värderingar som tillhört andra är ju ganska självklart, men urvalet är mitt, och framställningen och prioriteringarna definitivt mina. Där finns förstår den givna ramen i ämne och relation till en bibelläsning.
Musiken är lite friare. Och därmed mer avslöjande.
Nu är ju musiken jag framförde igår också knutna textmässigt till en och samme poet. Därför har det ett givet tematiskt område.
Fast jag har varit noga med att inte låta det musikaliska uttrycket påverkas av det. Bredden i stil, tempo, intensitet, rytm, harmonisering och känsla vill jag ha så stor som möjligt. Ändå är ju allt förknippat med mig själv.
Därför är det väldigt pirrigt att framföra ett tiotal egna sånger. Kommer mina syften med melodierna, betoningarna, karaktärerna att verkligen komma fram till den som lyssnar?
Fast när det är många som lyssnar kan jag ju alltid trösta mig med att det som jag själv är stolt över troligen tas emot väl hos några av dessa. Och då är det värt det, denna anspänning.
Någon uppskattar den sång som rullar på med bra fart framåt, medan någon annan tycker bättre om den som är mjuk och skör. Och den som inte gillar dessa kanske föredrar den mer klassikt strikta fyrstämmiga satsen, kraftigt inspirerad av svenskt konstnärligt 50-/60-tal.
I sin tur en kontrast till jazzvalsen...
Till slut är det ändå mitt eget omdöme som gäller. Jag är stolt över att jag lyckats skapa detta. Kanske inte helt tippat, men så blev det.
Vi har alla valv efter valv som öppnar sig inom oss.
Och det är med stor tacksamhet jag får visa upp några av dessa.
Tacksamhet för andra som har visat upp sina rikedomar för mig.
"att visa sig själv", utan nämnvärda skydd och säkerhetslinor.
Att själv framföra den musik man själv skapat och som är intimt förknippad med egna känslor, förmågor, begränsningar, värderingar o s v.
Jag borde ju vara van. Jag predikar ju regelbundet och där går det inte att fuska genom att sno från andra (medvetet alltså). Att man framför tankar, tro och värderingar som tillhört andra är ju ganska självklart, men urvalet är mitt, och framställningen och prioriteringarna definitivt mina. Där finns förstår den givna ramen i ämne och relation till en bibelläsning.
Musiken är lite friare. Och därmed mer avslöjande.
Nu är ju musiken jag framförde igår också knutna textmässigt till en och samme poet. Därför har det ett givet tematiskt område.
Fast jag har varit noga med att inte låta det musikaliska uttrycket påverkas av det. Bredden i stil, tempo, intensitet, rytm, harmonisering och känsla vill jag ha så stor som möjligt. Ändå är ju allt förknippat med mig själv.
Därför är det väldigt pirrigt att framföra ett tiotal egna sånger. Kommer mina syften med melodierna, betoningarna, karaktärerna att verkligen komma fram till den som lyssnar?
Fast när det är många som lyssnar kan jag ju alltid trösta mig med att det som jag själv är stolt över troligen tas emot väl hos några av dessa. Och då är det värt det, denna anspänning.
Någon uppskattar den sång som rullar på med bra fart framåt, medan någon annan tycker bättre om den som är mjuk och skör. Och den som inte gillar dessa kanske föredrar den mer klassikt strikta fyrstämmiga satsen, kraftigt inspirerad av svenskt konstnärligt 50-/60-tal.
I sin tur en kontrast till jazzvalsen...
Till slut är det ändå mitt eget omdöme som gäller. Jag är stolt över att jag lyckats skapa detta. Kanske inte helt tippat, men så blev det.
Vi har alla valv efter valv som öppnar sig inom oss.
Och det är med stor tacksamhet jag får visa upp några av dessa.
Tacksamhet för andra som har visat upp sina rikedomar för mig.
tisdag 31 juli 2012
TAW o den berättande musiken
Berättande, brukar den musik vara som trubadurerna sjunger. Med olika lyckat resultat.
Det är egentligen inte min musik. Eller så har den blivit det.
Nu har jag varit på min fjärde och femte konsert med Tomas Andersson Wij i lördags och ikväll.
Jo, jag vet, har skrivit om honom förr, men han är angelägen.
För han kan berätta. Även om jag tycker att hans musik har blivit svag ibland. Spår-albumet har några låtar som kommer igång och fastnar, men känns till hälften som samlade outgivna spår som spårlöst kommit fram i en studiostädning.
Fast berättandet finns också där.
Och har funnits från första albumets första, Varm sjö, och framåt.
Två konserter - en TAW som solo, en med band. Fastän så nära inpå varandra kör han nog bara 6-7 låtar som är samma.
Några av dem är givna: Sanningen om Dig - den är hans bästa och skapar gåshud fortfarande. Avsked till en svensk predikant är hans tydligast trosvissa sång, och det verkar som att denna sång är den som drar ner flest applåder båda kvällarna (skriven tillsammans med Ingmar Johansson). Han berättar både om sin farfars "sista resa" som Tomas var med på och om sin kusin Simons dröm.
Efter döden är vi fria från alla konvensioner! [Ja, vad är det som måste hålla oss fast i dem så länge vi lever här? Frihet!]
So Long är en "lång" berättelse om både goda barndomsminnen och om släktens girighet. "Är det det här Du kallar heder..." räcker som rad för att skapa känslan även om jag inte vet vad raden egentligen berättar om. Träffades kusinerna och i så fall var, står jag o undrar.
Snön som faller på graven... och jag funderar på om mormor fortfarande levde när pappan sköt älgen och föll själv död ner.
Lundell, Winnerbäck, LeMarc berättar de också, fast på andra sätt. Det kommer aldrig lika nära, utom nån enstaka gång. Det känns som om TAW inte är till salu.
Kanske vore det förgäves att önska Längst in i Juli, Slå, och ja, vad heter den... Klockan... från samma skiva.
Kanske kan den berättande musiken som får oss att stanna upp o lyssna tala om för oss att vi alla har historier som är värda att lyssna på.
- Va? Jag? kan vi undra.
Men så är det. Vi har alla berättelser inom oss, där en viktig sådan betyder mer än 200 statusuppdateringar.
För ofta säger din berättelse också någon viktigt om mig. Och tvärtom.
Lyssna...
Det är egentligen inte min musik. Eller så har den blivit det.
Nu har jag varit på min fjärde och femte konsert med Tomas Andersson Wij i lördags och ikväll.
Jo, jag vet, har skrivit om honom förr, men han är angelägen.
För han kan berätta. Även om jag tycker att hans musik har blivit svag ibland. Spår-albumet har några låtar som kommer igång och fastnar, men känns till hälften som samlade outgivna spår som spårlöst kommit fram i en studiostädning.
Fast berättandet finns också där.
Och har funnits från första albumets första, Varm sjö, och framåt.
Två konserter - en TAW som solo, en med band. Fastän så nära inpå varandra kör han nog bara 6-7 låtar som är samma.
Några av dem är givna: Sanningen om Dig - den är hans bästa och skapar gåshud fortfarande. Avsked till en svensk predikant är hans tydligast trosvissa sång, och det verkar som att denna sång är den som drar ner flest applåder båda kvällarna (skriven tillsammans med Ingmar Johansson). Han berättar både om sin farfars "sista resa" som Tomas var med på och om sin kusin Simons dröm.
Efter döden är vi fria från alla konvensioner! [Ja, vad är det som måste hålla oss fast i dem så länge vi lever här? Frihet!]
So Long är en "lång" berättelse om både goda barndomsminnen och om släktens girighet. "Är det det här Du kallar heder..." räcker som rad för att skapa känslan även om jag inte vet vad raden egentligen berättar om. Träffades kusinerna och i så fall var, står jag o undrar.
Snön som faller på graven... och jag funderar på om mormor fortfarande levde när pappan sköt älgen och föll själv död ner.
Lundell, Winnerbäck, LeMarc berättar de också, fast på andra sätt. Det kommer aldrig lika nära, utom nån enstaka gång. Det känns som om TAW inte är till salu.
Kanske vore det förgäves att önska Längst in i Juli, Slå, och ja, vad heter den... Klockan... från samma skiva.
Kanske kan den berättande musiken som får oss att stanna upp o lyssna tala om för oss att vi alla har historier som är värda att lyssna på.
- Va? Jag? kan vi undra.
Men så är det. Vi har alla berättelser inom oss, där en viktig sådan betyder mer än 200 statusuppdateringar.
För ofta säger din berättelse också någon viktigt om mig. Och tvärtom.
Lyssna...
torsdag 26 juli 2012
relationens rörelse mot frihet
Relation innebär alltid rörelse? Aldrig stillastående?
Tror att det borde vara så.
Eftersom en relation bygger upp en historia, så är den samtidigt utvecklande. Tid läggs efter tid, år efter år.
Därför är människans bild, det som kan uppfattas, av Gud också under utveckling.
Bibeln räcker väl som bevis för att det är så.
Efter alla missförstånd i kommunikationen fick människan en oerhört mycket tydligare bild av Gud, då ett helt nytt kommunikationssystem upprättades, vilket också var anpassat efter människan (äntligen) och inte, som tidigare, efter Gud själv.
Gud utvecklade kommunikationen genom att själv bli människa och tala samma språk (bokstavligt) som människorna.
Därför blir naturligtvis frågor om lagar och dess tillämpning annorlunda, prioriteringar för både Gud och människor blir annorlunda.
Åtminstone ur människans perspektiv. Eftersom Gud är evig borde han inte ha möjlighet till förändring, och då fungerar ju inte löftet om regnbågen så som det står skrivet. Om vi inte tar med det faktum att det handlar om en relation med tidsbundna varelser.
Vilket det också gör. Då, kanske, det blir annorlunda.
Idag följer vi t ex långt ifrån alla 600 budord i GT. Varför skulle vi?
Genom utvecklingen som skett över tid har lagens detaljer kraftigt förändrats.
Som helhet däremot får vi en tolkning av Jesus: det dubbla kärleksbudet är lagen i sin helhet. Detaljerna är inte viktiga – helheten är kärlek. Följ den, så följer Du ”lagen”. Även om vi istället för lag, kallar det evangelium.
Lyft av bördan!
Se din medmänniska i kärlek.
If You love somebody (and You should) - set them free!
Och livet består av gåvor att ta emot.
Tack!
måndag 23 juli 2012
Jobba gratis - är det bra?
Ja, det är vad jag har gjort idag i alla fall. Inte hela dagen, men i alla fall halva.
Mycket av det som skett tidigare i vårt samhälle har byggs upp på att några jobbar gratis, alltså att man av vilja och intresse lägger ner tid på göra ett jobb.
Man behöver inte få pengar för allt man gör, om man brukar få pengar för det man brukar göra. Vissa uppgifter är så viktiga att de måste göras även om ingen vill göra dem utan att få betalt. Eller så är det helt enkelt så att vi måste försörja oss, och om vi då jobbar får vi pengar för det.
Några har inte möjligheten att ge, och därför mår dessa nästan alltid dåligt. Vi behöver känna oss behövda!
Jag har haft ett dop hos några gamla vänner i en tidigare församling. Kanske inte så mycket "arbete" egentligen, det är ett sätt att träffas igen, eftersom det i grunden var så som vi träffades tidigare.
Möjligen kan jag erbjuda mig att göra något och be att någon anna får ersättning. T ex människor i andra länder som är utsatta för torka, svält, hemlöshet, och har brist på utbildning och sanitet.
I längden mår jag bra om jag kan hjälpa dem. Allra bäst är det kan ske så att det inte bara behöver ta emot, utan också ges möjlighet att utveckla en egen försörjning. Precis som här hemma.
Fast ibland behövs akuthjälp, också här hemma.
Även om jag inte få ersättning ekonomiskt, så blir det en ersättning genom återseendet, och glädjen som följer med det. Ja, med själva dopet över huvud taget, för det brukar vara rätt så roligt.Så det är ändå inte helt ersättningslöst.
Samtidigt funderar jag över de stadsplansansvariga och de socialistiska kommunordföranden som på 60- o 70talet med glädje förintade mycket av vårt arkitektoniska arv, när gamla byggnader revs till förmån för kooperativa Domus-varuhus och medföljande enorma parkeringshus. Eller så var det borgerliga makthavare som föll för motsvarande privata "investeringar" i stadsbilden.
När domus kom till stan - en TVdokumentär, jag såg på ikväll fick mig att känna mig...
väldigt bekymrad för vårt land och vår utveckling. Desperat Kent-svart!
Är vi villiga att sälja oss själva till högstbjudande?
Varför inte, om så inte är fallet?
Nej, jag tror verkligen att vi människor behöver ha en "dom" som ligger framför oss. Det är tydligt att vår civilisation inte nått ett stadie där vi klarar oss utan den. Och har mänskligheten "tur" görs inte bedömningen utifrån ekonomiska intressen, som hos oss, utan från nåd.
Mycket av det som skett tidigare i vårt samhälle har byggs upp på att några jobbar gratis, alltså att man av vilja och intresse lägger ner tid på göra ett jobb.
Man behöver inte få pengar för allt man gör, om man brukar få pengar för det man brukar göra. Vissa uppgifter är så viktiga att de måste göras även om ingen vill göra dem utan att få betalt. Eller så är det helt enkelt så att vi måste försörja oss, och om vi då jobbar får vi pengar för det.
Några har inte möjligheten att ge, och därför mår dessa nästan alltid dåligt. Vi behöver känna oss behövda!
Jag har haft ett dop hos några gamla vänner i en tidigare församling. Kanske inte så mycket "arbete" egentligen, det är ett sätt att träffas igen, eftersom det i grunden var så som vi träffades tidigare.
Möjligen kan jag erbjuda mig att göra något och be att någon anna får ersättning. T ex människor i andra länder som är utsatta för torka, svält, hemlöshet, och har brist på utbildning och sanitet.
I längden mår jag bra om jag kan hjälpa dem. Allra bäst är det kan ske så att det inte bara behöver ta emot, utan också ges möjlighet att utveckla en egen försörjning. Precis som här hemma.
Fast ibland behövs akuthjälp, också här hemma.
Även om jag inte få ersättning ekonomiskt, så blir det en ersättning genom återseendet, och glädjen som följer med det. Ja, med själva dopet över huvud taget, för det brukar vara rätt så roligt.Så det är ändå inte helt ersättningslöst.
Samtidigt funderar jag över de stadsplansansvariga och de socialistiska kommunordföranden som på 60- o 70talet med glädje förintade mycket av vårt arkitektoniska arv, när gamla byggnader revs till förmån för kooperativa Domus-varuhus och medföljande enorma parkeringshus. Eller så var det borgerliga makthavare som föll för motsvarande privata "investeringar" i stadsbilden.
När domus kom till stan - en TVdokumentär, jag såg på ikväll fick mig att känna mig...
väldigt bekymrad för vårt land och vår utveckling. Desperat Kent-svart!
Är vi villiga att sälja oss själva till högstbjudande?
Varför inte, om så inte är fallet?
Nej, jag tror verkligen att vi människor behöver ha en "dom" som ligger framför oss. Det är tydligt att vår civilisation inte nått ett stadie där vi klarar oss utan den. Och har mänskligheten "tur" görs inte bedömningen utifrån ekonomiska intressen, som hos oss, utan från nåd.
söndag 22 juli 2012
musikens roll som soundtrack i vardagen (2): hur den får mig att upptäcka damm.
Jo jag reagerar för det mesta på musik.
I torsdagskväll när jag hörde musiken från Stora Torget i Borås, kände jag spontant glädje. Inte så att det lät som någon favoritmusik, men ändå - det fyllde upp ett tomrum med ljud.
På samma sätt reagerar jag ofta på vilken musik som spelas i affärer.
I Edinburgh kom jag in i en klädaffär och musiken där uppmärksammade jag mer än annars. De spelade låt efter låt med intressefångande pop-elektro, och det slutade med att jag gick till kassan och frågade vad de spelade.
Nu hade denna affär
den goda smaken att även sälja vissa utvalda skivor, både på vinyl och CDformat, vrför jag fick en skiva i handen direkt. Att de sen valde att spela bra musik, som de reade ut för 5 pund, istället för det allra senaste säger väl också något om att musik inte bara är en bakgrund - den tillhör livet och livsstilen. Och Memory Tapes låt Sunhits är en svårslagen sommarlåt.
Om jag jämför klädaffärer i Borås, så visst finns det skillnad mellan KappAhl och Gina Tricot.
På samma sätt som kläderna skiljer sig från varandra i hur roliga de verkar (jag har nog varit inne på herravdelningen på KappAhl 40-50 gånger sedan jag köpte något där) så gör musiken det.
För vad är Gimmie hope, Joanna mot en rad av härliga elektropoplåter, som är svåra att få ur huvudet.
Visst kan man gilla Eddy Grant-dängan (min fru gör det, och jag tycker om henne ändå) men jag har svårt att komma ifrån känslan av damm.
Både vad gäller musiken och kläderna.
I torsdagskväll när jag hörde musiken från Stora Torget i Borås, kände jag spontant glädje. Inte så att det lät som någon favoritmusik, men ändå - det fyllde upp ett tomrum med ljud.
På samma sätt reagerar jag ofta på vilken musik som spelas i affärer.
I Edinburgh kom jag in i en klädaffär och musiken där uppmärksammade jag mer än annars. De spelade låt efter låt med intressefångande pop-elektro, och det slutade med att jag gick till kassan och frågade vad de spelade.
Nu hade denna affär
Urban Outfitters
den goda smaken att även sälja vissa utvalda skivor, både på vinyl och CDformat, vrför jag fick en skiva i handen direkt. Att de sen valde att spela bra musik, som de reade ut för 5 pund, istället för det allra senaste säger väl också något om att musik inte bara är en bakgrund - den tillhör livet och livsstilen. Och Memory Tapes låt Sunhits är en svårslagen sommarlåt.
Om jag jämför klädaffärer i Borås, så visst finns det skillnad mellan KappAhl och Gina Tricot.
På samma sätt som kläderna skiljer sig från varandra i hur roliga de verkar (jag har nog varit inne på herravdelningen på KappAhl 40-50 gånger sedan jag köpte något där) så gör musiken det.
För vad är Gimmie hope, Joanna mot en rad av härliga elektropoplåter, som är svåra att få ur huvudet.
Visst kan man gilla Eddy Grant-dängan (min fru gör det, och jag tycker om henne ändå) men jag har svårt att komma ifrån känslan av damm.
Både vad gäller musiken och kläderna.
lördag 21 juli 2012
musikens roll som soundtrack till vardagen
Idag på joggingrundan mötte jag fler än vanligt. Och det är kul att inte vara ensam, utan se att det är fler som är ute. Någon med hund, annars de flesta ensamma.
De flesta har också sladdar upp till öronen. Och det är alltid intressant!
Det är hur lätt som helst nu att ha musik med sig i motionsspåret. För 30 år sen vägde freestylen en hel del och dessutom svajade det betänkligt. CD-spelaren var inte mindre bökig, men ljudet var bättre. MP3-spelare kan vara nästan hur små som helst, och ljudkvaliten beror mest på lurarna, men eftersom det säljs friskt med sådana nu, så finns det alla möjligheter att få bra ljud.
Många som har lurar i öronen stänger på något sätt in sig i sitt eget rum. Som att de går/springer i sin egen lilla värld.
Jag söker alltid ögonkontakt med var och en jag möter. Även om jaginte får det, säger jag hej.
Byta ett ord eller två
gör vägen lätt att gå
Varje mänskas möte
borde vara så.
Fritt ur minnet - är det Ferlin? Troligen studierektorn på folkhögskolan i Oskarshamn som läste denna ett par gånger. Fick mig att tänka till.
Hur ont gör det att säga "hej" till den jag möter? Hur mycket kraft slösar jag bort? Vad får jag istället?
Summan av frågorna gör att jag gärna hälsar på de flesta jag möter enskilt.
Men många svarar inte!
De går/joggar i sin egen värld. De bryr sig inte om den de möter. Det blev tydligt för 1½ år sen, då jag körde i diket mitt i all snön på vintern, som jag bloggat om tidigare. Hon som gick förbi med lurar i öronen svarade varken på hej eller såg vad som hänt?
Är musiken värld det? Är musiken verkligen såå himla bra?
Fast är det en uppläsning av en även om kombinationen jogging och bok känns som lite panikartad inför döden som kommer när som helst.
Jag har full förståelse för att ha musik jämt och överallt. Fast inte på bekostnad av mänsklig kontakt. Jag har svårt att se behovet av att vara osocial bland andra. Det är jag hemma och i bilen, om/när jag vill. Och musiken är för mig istället en förenande kraft. Musik är dialog. Musik bygger broar. Inte minst mellan människor.
Kanske är det därför jag är så förvånad över de som låser in sig själva mitt ibland andra.
Fast vem vet - kanske de faktiskt inte förstår vad musik är? Och i osäkerhetens följd, stänger in sig från både sin yttre och inre (!) värld.
De flesta har också sladdar upp till öronen. Och det är alltid intressant!
Det är hur lätt som helst nu att ha musik med sig i motionsspåret. För 30 år sen vägde freestylen en hel del och dessutom svajade det betänkligt. CD-spelaren var inte mindre bökig, men ljudet var bättre. MP3-spelare kan vara nästan hur små som helst, och ljudkvaliten beror mest på lurarna, men eftersom det säljs friskt med sådana nu, så finns det alla möjligheter att få bra ljud.
Många som har lurar i öronen stänger på något sätt in sig i sitt eget rum. Som att de går/springer i sin egen lilla värld.
Jag söker alltid ögonkontakt med var och en jag möter. Även om jaginte får det, säger jag hej.
Byta ett ord eller två
gör vägen lätt att gå
Varje mänskas möte
borde vara så.
Fritt ur minnet - är det Ferlin? Troligen studierektorn på folkhögskolan i Oskarshamn som läste denna ett par gånger. Fick mig att tänka till.
Hur ont gör det att säga "hej" till den jag möter? Hur mycket kraft slösar jag bort? Vad får jag istället?
Summan av frågorna gör att jag gärna hälsar på de flesta jag möter enskilt.
Men många svarar inte!
De går/joggar i sin egen värld. De bryr sig inte om den de möter. Det blev tydligt för 1½ år sen, då jag körde i diket mitt i all snön på vintern, som jag bloggat om tidigare. Hon som gick förbi med lurar i öronen svarade varken på hej eller såg vad som hänt?
Är musiken värld det? Är musiken verkligen såå himla bra?
Fast är det en uppläsning av en även om kombinationen jogging och bok känns som lite panikartad inför döden som kommer när som helst.
Jag har full förståelse för att ha musik jämt och överallt. Fast inte på bekostnad av mänsklig kontakt. Jag har svårt att se behovet av att vara osocial bland andra. Det är jag hemma och i bilen, om/när jag vill. Och musiken är för mig istället en förenande kraft. Musik är dialog. Musik bygger broar. Inte minst mellan människor.
Kanske är det därför jag är så förvånad över de som låser in sig själva mitt ibland andra.
Fast vem vet - kanske de faktiskt inte förstår vad musik är? Och i osäkerhetens följd, stänger in sig från både sin yttre och inre (!) värld.
tisdag 17 juli 2012
från ett annt håll sett
Att få möjligheten att se och uppleva något från ett helat annat håll än man är van vid, tror jag sällan överskattas.
Den bild av något som jag bär inom mig, är unik för mig. Mina upplevelser blir alltmer bergfasta ju mer jag snävar åt mitt sinnesspektrum.
Därför är semester inte bara tid att schlappa, utan inte minst - tid för att lära sig.
När jag körde ut bilen från tomten idag tänkte jag insitiktivt - oj, jag kör ju på fel sida, och började styra över på vänster vägbana.
Strax kom jag på att jag ju var hemma i Sverige och inte kvar i Skottland, och då är det trots allt bästa att köra på höger sida.
Så jag bytte tillbaka!
Ändå har det lärt mig något om mig själv - det som verkar så självklart för oss här i Sverige, som vi aldrig skulle i frågasätta annars, i en annan kontext är precis tvärtom. Vanans makt är stor. Därför är det bra att få olika infallsvinklar.
Det slog mig också att de vägar jag annars tycker är smala här hemma, upplevdes i söndags som att de hade ganska gott om plats. Man vänjer sig.
Att vänja sig vid att se, höra, känna, uppleva något annat än vad jag brukar vidgar min uppfattning om saker. Det ger perspektiv och låter det som verkar självklart ifrågasättas. Naturligtvis måste vi ibland "koppla av" med att gå tillbaka till det bekanta. Det tar mycket kraft att hela tiden utforska på nytt. Det märks inte minst när man byter bil, mobil eller annat som man använder utan att tänka på hur fingrarna rör sig.
Det ger oss också perspektiv på att vår tillvara här som är så bekväm inte heller är självklar. Livet och varje ny dag är inte självklar. Och då blir också tacksamheten större för nåden att få leva.
Den bild av något som jag bär inom mig, är unik för mig. Mina upplevelser blir alltmer bergfasta ju mer jag snävar åt mitt sinnesspektrum.
Därför är semester inte bara tid att schlappa, utan inte minst - tid för att lära sig.
När jag körde ut bilen från tomten idag tänkte jag insitiktivt - oj, jag kör ju på fel sida, och började styra över på vänster vägbana.
Strax kom jag på att jag ju var hemma i Sverige och inte kvar i Skottland, och då är det trots allt bästa att köra på höger sida.
Så jag bytte tillbaka!
Ändå har det lärt mig något om mig själv - det som verkar så självklart för oss här i Sverige, som vi aldrig skulle i frågasätta annars, i en annan kontext är precis tvärtom. Vanans makt är stor. Därför är det bra att få olika infallsvinklar.
Det slog mig också att de vägar jag annars tycker är smala här hemma, upplevdes i söndags som att de hade ganska gott om plats. Man vänjer sig.
Att vänja sig vid att se, höra, känna, uppleva något annat än vad jag brukar vidgar min uppfattning om saker. Det ger perspektiv och låter det som verkar självklart ifrågasättas. Naturligtvis måste vi ibland "koppla av" med att gå tillbaka till det bekanta. Det tar mycket kraft att hela tiden utforska på nytt. Det märks inte minst när man byter bil, mobil eller annat som man använder utan att tänka på hur fingrarna rör sig.
Det ger oss också perspektiv på att vår tillvara här som är så bekväm inte heller är självklar. Livet och varje ny dag är inte självklar. Och då blir också tacksamheten större för nåden att få leva.
måndag 2 juli 2012
just nu: petroleum från Borlänge
Hemkommen från Peace & Love-festivalen i Borlänge.
Ja, förstås, jag är ju inte en "riktig" festivalbesökare för jag bor inte på camping.
Nu är det åldern igen: jag är tillräckligt gammal för att strunta i det. Jag kan bo bekvämt, jag vill bo bekvämt, jag har bil, jag har frihet.
Och friheten använder jag just till att passa på när tillfälle ges mellan jobbdagarna.
kent har jag velat se länge. Det är ändå det bästa vi har i vårt land och så har det faktiskt varit ganska länge. De är svenska, de är stora och de gör numera ständigt musik av god kvalitet (har inte hört En plats i solen än). Nu har jag gjort det.
Och jag tänkte att, detta är nog bra. Och det var det. Därför blev det inte så stor överraskningseffekt. De har inte nått djupet i min person, identitet och historia, så "depeche-effekten" från Arvika från tre år sen var väldigt långt borta. Då kunde jag inte sluta att le. Nu var det "bara" väldigt bra. Och ösregn.
Nu efter åt börjar jag känna hur bra det var.
Att vara på festival i sig är rätt så roligt (tack, Margareta, Du har rätt!). Man känner sig lite gammal om man är som jag (men som sagt, friheten är min). Det går att le med glädje med DiLeva-fansen som dansar i sönderrivna lakan, det går att le med glädje åt kvinnan som är äldre än mig, med den snygga punkfrisyren, längst fram under Billy Idol-konserten.
Det går att se lite förundrad ut över Bloc partys musik som känns väl experimentell för att vara brit-pop, och jag som annars välkomnar det mesta experimentella, känner mig riktigt traditionalististk.
Jo, kents nya är riktigt bra! Lyssnar på "Petroleum", "999" mfl, och tänker att numera är det sällan som musik verkligen fastnar i mig. Det är värt att uppskatta de gånger då något tar tag i mig.
Peace & Love var inte som Arvika. Nej, uttrycket från BT om att artistuppställningen var som att sätta shuffle play på Spotify stämde bra, och då är jag glad att jag lyckades få in en hel del bra under fredagen, Torsten Flink inkluderad. Samt en dubbelvigsel, performed by tre dala-präster. Peace & Love, visst, hade passat mig utmärkt att jobba där.
Men när inte Arvika finns och jag inte är 20 längre, så är jag glad över det jag fick uppleva. Nej, det var inte sista gången.
Kanske du följer med nästa gång?
Ja, förstås, jag är ju inte en "riktig" festivalbesökare för jag bor inte på camping.
Nu är det åldern igen: jag är tillräckligt gammal för att strunta i det. Jag kan bo bekvämt, jag vill bo bekvämt, jag har bil, jag har frihet.
Och friheten använder jag just till att passa på när tillfälle ges mellan jobbdagarna.
kent har jag velat se länge. Det är ändå det bästa vi har i vårt land och så har det faktiskt varit ganska länge. De är svenska, de är stora och de gör numera ständigt musik av god kvalitet (har inte hört En plats i solen än). Nu har jag gjort det.
Och jag tänkte att, detta är nog bra. Och det var det. Därför blev det inte så stor överraskningseffekt. De har inte nått djupet i min person, identitet och historia, så "depeche-effekten" från Arvika från tre år sen var väldigt långt borta. Då kunde jag inte sluta att le. Nu var det "bara" väldigt bra. Och ösregn.
Nu efter åt börjar jag känna hur bra det var.
Att vara på festival i sig är rätt så roligt (tack, Margareta, Du har rätt!). Man känner sig lite gammal om man är som jag (men som sagt, friheten är min). Det går att le med glädje med DiLeva-fansen som dansar i sönderrivna lakan, det går att le med glädje åt kvinnan som är äldre än mig, med den snygga punkfrisyren, längst fram under Billy Idol-konserten.
Det går att se lite förundrad ut över Bloc partys musik som känns väl experimentell för att vara brit-pop, och jag som annars välkomnar det mesta experimentella, känner mig riktigt traditionalististk.
Jo, kents nya är riktigt bra! Lyssnar på "Petroleum", "999" mfl, och tänker att numera är det sällan som musik verkligen fastnar i mig. Det är värt att uppskatta de gånger då något tar tag i mig.
Peace & Love var inte som Arvika. Nej, uttrycket från BT om att artistuppställningen var som att sätta shuffle play på Spotify stämde bra, och då är jag glad att jag lyckades få in en hel del bra under fredagen, Torsten Flink inkluderad. Samt en dubbelvigsel, performed by tre dala-präster. Peace & Love, visst, hade passat mig utmärkt att jobba där.
Men när inte Arvika finns och jag inte är 20 längre, så är jag glad över det jag fick uppleva. Nej, det var inte sista gången.
Kanske du följer med nästa gång?
lördag 30 juni 2012
en helt ny upplevelse
Idag har jag, delvis mot min medvetna vilja, varit med på en sak för första gången.
Jag har criusat med bilen.
Ja, inte med Jaguaren, det , när jag tänker efter, hade inte varit så konstigt, om det varit flera Jaggor på en träff. Det kanske kommer?
Plötsligt befann jag mig mitt i en karavan med amerikanska 50-, 60- o 70-talsbilar som körde runt. Själv skulle jag åka hem ifrån Tällberg i Dalarna, och där hamnade jag i karavanen.
Jag kan ju säga att det väldans tid i bröjan på resan med efter 1,5 mil ung så kunde jag fortsätta min egen väg.
Vad som slog mig var att folk särskiljer. Ibland tycker vi att människor, orättfärdigt, skiljer på folk och folk. Jag försöker att undvika det själv i möjligaste mån, men visst gör jag så också, tyvärr. Trots att jag verkligen strävar efter att bemöta människor med så snarlik inställning som möjligt.
Nu vet jag att folk särskiljer bilar också. Längs vägen satt det folk utanför sina stugor, bilar, längs med vägen, i korsningar, på gräsmattorna, poliser och annat vanligt folk.
Många viknade åt människorna i de amerikanska bilarna.
Men, tror Du någon vinkade åt mig? Inte en kotte!
Och då kom jag ändå i en snygg Rover som ju också har en massa krom!!!
Visst, det hade vart en sak om jag kom i en vardaglig V70, Kia, eller en gammal Opel Astra. Men nu kom jag ändå i en retro-stukad stil-modell av ett gediget brittisk-kuturellt konkursat märke.
Va!!!
Ja, ...och med det resonemanget har jag alltså bevisat och också jag gör skillnad på olika bilar....
Jag har criusat med bilen.
Ja, inte med Jaguaren, det , när jag tänker efter, hade inte varit så konstigt, om det varit flera Jaggor på en träff. Det kanske kommer?
Plötsligt befann jag mig mitt i en karavan med amerikanska 50-, 60- o 70-talsbilar som körde runt. Själv skulle jag åka hem ifrån Tällberg i Dalarna, och där hamnade jag i karavanen.
Jag kan ju säga att det väldans tid i bröjan på resan med efter 1,5 mil ung så kunde jag fortsätta min egen väg.
Vad som slog mig var att folk särskiljer. Ibland tycker vi att människor, orättfärdigt, skiljer på folk och folk. Jag försöker att undvika det själv i möjligaste mån, men visst gör jag så också, tyvärr. Trots att jag verkligen strävar efter att bemöta människor med så snarlik inställning som möjligt.
Nu vet jag att folk särskiljer bilar också. Längs vägen satt det folk utanför sina stugor, bilar, längs med vägen, i korsningar, på gräsmattorna, poliser och annat vanligt folk.
Många viknade åt människorna i de amerikanska bilarna.
Men, tror Du någon vinkade åt mig? Inte en kotte!
Och då kom jag ändå i en snygg Rover som ju också har en massa krom!!!
Visst, det hade vart en sak om jag kom i en vardaglig V70, Kia, eller en gammal Opel Astra. Men nu kom jag ändå i en retro-stukad stil-modell av ett gediget brittisk-kuturellt konkursat märke.
Va!!!
Ja, ...och med det resonemanget har jag alltså bevisat och också jag gör skillnad på olika bilar....
torsdag 28 juni 2012
In- eller utifrån?
För den som vill förändra något - hur gör man det bäst?
Är det inifrån eller utifrån?
Jag har hört personer som varit missnöjda med något som hänt inom en förening eller kyrkan, och därför valt att lämna sitt medlemskap i denna.
Någon annan har gjort något som man inte sympatiserar med, och då visar man sitt missnöje genom att inte vara med längre.
Om det är så allvarligt att man inte längre vill bli förknippad med organisationen, så är det förståeligt. Fast bara om denna enda händelse starkt överskuggar allt annat som förknippas med medlemskapet.
Säg att jag är med i en fackförening, som plötsligt avslutar en gruppförsäkring. Även om jag inte tycker om det, för det kommer att ge mig större utgifter, väljer jag ju fortfarande att vara med, då jag är medlem av så många anledningar. En liten försämring är inte motiv att "gå ur".
Men andra väljer på ett annat sätt. Tvärtom, väljer man istället att fortsätta sitt engagemang. Kanske att det t o m leder till ett större engagemang än tidigare. Man inser att här måste något göras istället för att ge upp.
Visst det är lättare att ge upp. Och mer fegt.
Det finns en hel del vi kan förbättra och jag tror mer på den varianten att vi gör mest nytta om vi gör det inom en organisation.
Däremot kan det vara lättare att se missförhållande uitfrån. fast vi har olika roller. Möjligen kan vi försöka få lite distans till de vi är och det vi gör, för att lättare kunna se vad som behövs förändras.
Inifrån och utifrån kompletterar varandra, och ger oss olika utgångspunkter. Det är bra. Men ska jg påverka - då väljer jag att arbeta konkret på insidan. Då slipper jag loftslotten som jag tycker andra ska bygga när jag själv ligger på soffan.
Är det inifrån eller utifrån?
Jag har hört personer som varit missnöjda med något som hänt inom en förening eller kyrkan, och därför valt att lämna sitt medlemskap i denna.
Någon annan har gjort något som man inte sympatiserar med, och då visar man sitt missnöje genom att inte vara med längre.
Om det är så allvarligt att man inte längre vill bli förknippad med organisationen, så är det förståeligt. Fast bara om denna enda händelse starkt överskuggar allt annat som förknippas med medlemskapet.
Säg att jag är med i en fackförening, som plötsligt avslutar en gruppförsäkring. Även om jag inte tycker om det, för det kommer att ge mig större utgifter, väljer jag ju fortfarande att vara med, då jag är medlem av så många anledningar. En liten försämring är inte motiv att "gå ur".
Men andra väljer på ett annat sätt. Tvärtom, väljer man istället att fortsätta sitt engagemang. Kanske att det t o m leder till ett större engagemang än tidigare. Man inser att här måste något göras istället för att ge upp.
Visst det är lättare att ge upp. Och mer fegt.
Det finns en hel del vi kan förbättra och jag tror mer på den varianten att vi gör mest nytta om vi gör det inom en organisation.
Däremot kan det vara lättare att se missförhållande uitfrån. fast vi har olika roller. Möjligen kan vi försöka få lite distans till de vi är och det vi gör, för att lättare kunna se vad som behövs förändras.
Inifrån och utifrån kompletterar varandra, och ger oss olika utgångspunkter. Det är bra. Men ska jg påverka - då väljer jag att arbeta konkret på insidan. Då slipper jag loftslotten som jag tycker andra ska bygga när jag själv ligger på soffan.
onsdag 27 juni 2012
brist på distans
Såg ett inspelat TVprogram från i påskas som handlade om en kille som blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin församlings präst i Mexico City.
Jag kände ett tydligt illamående allt eftersom detaljerna kommer fram i killens berättelse.
Historien berättas inte för att skrämma, förvrida sanningen eller rasera kyrkan, även om det finns en hel del besvikelse och bitterhet från pojken och hans pappa.
Han vill förstå. Och vill få till ett möte med prästen för att låta honom bemöta anklagelserna och höra vad det gjorde med en här killen.
"Kvarnsten" är ett ord som jag upprepar inom mig. Var och en som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matt 18:6).
Det är tydliga ord, som tycks rikta sin aktualitet rakt i den situation som drabbat många barn, främst inom Romersk-katolska kyrkan.
Om någon tycker det är starka ord och tycker att man borde förlåta..., så är det knappast en jordisk angelägenhet. domen är Guds inte människans. Det är tillräckligt att förbanna de handlingar som alla grövre övergrepp och utnyttjanden är. Maktmissbruk, kanske inte på hög nivå, med fallskärmar och annat, utan maktmissbruk på så låg nivå man kan komma.
När väl killen mötte prästen, hade den senare inte mycket att säga. Han lyssnade, men tycktes inte fatta vad han hörde, tycktes inte berörd. Sa, att det inte alltid är lätt att veta vilka konsekvenser ens handlande får. Sant, visserligen, men med sådan brist i insikt i allt som har med mänsklig interaktion att göra, så borde han inte få vara på fri fot.
Jag är nöjd över att det hade skett annorlunda inom Svenska Kyrkan. Det finns ingen anledning att tillåta att en präst, eller annan anställd inom kyrkan få behålla sitt arbete / rätt att utöva ämbetet då så grova brott mot en människas integritet begås.
Det är ett starkt porträtt av killen. Är övertygad om att han kommer att klara sig bra, trots det han utsattes för tidigare. Vad gäller prästen så är det svårt att känna nåd. Svårt att känna att det ska vara en företrädare för Världens Största Kyrka.
Kroppsförakt, sexualitetsförakt. Innebär ett förakt för människan som helhet.
Innebär ett särskiljande av präster från andra vanliga människor. Är det det som ligger bakom att den här prästen är i total avsaknad av självdistans, och helt distanserad frän vad han gjort? Hur kan han bekänna sina egna synder? Har han gjort det för ofta för att han ska ha en chans att vara ärlig?
Hemskt! Kvarnsten!
Nej vi kan aldrig acceptera de övergrepp som görs på människor. Så många som har tvingats lida och fortfarande lider.
Ytterst tacksam att jag lever och verkar i en helt annan kultur.
Och vad kan jag göra?
Jag behöver inte fastna i det vidriga. Jag kan själv välja sida, och visa det så ofta jag kan. Jag kan göra vad jag kan för att förändra från insidan, visa på en makt som förbannar verklig synd, då kärlek byts ut mot maktmissbruk.
Om jag inte väljer sida bidrar jag till att det vidriga tystas ner.
En kvarnsten är svår att gömma undan. Nej, jag vägrar också acceptera övergreppen.
Världen behöver något annat.
Och det är, för min det, upp till mig.
Jag kände ett tydligt illamående allt eftersom detaljerna kommer fram i killens berättelse.
Historien berättas inte för att skrämma, förvrida sanningen eller rasera kyrkan, även om det finns en hel del besvikelse och bitterhet från pojken och hans pappa.
Han vill förstå. Och vill få till ett möte med prästen för att låta honom bemöta anklagelserna och höra vad det gjorde med en här killen.
"Kvarnsten" är ett ord som jag upprepar inom mig. Var och en som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matt 18:6).
Det är tydliga ord, som tycks rikta sin aktualitet rakt i den situation som drabbat många barn, främst inom Romersk-katolska kyrkan.
Om någon tycker det är starka ord och tycker att man borde förlåta..., så är det knappast en jordisk angelägenhet. domen är Guds inte människans. Det är tillräckligt att förbanna de handlingar som alla grövre övergrepp och utnyttjanden är. Maktmissbruk, kanske inte på hög nivå, med fallskärmar och annat, utan maktmissbruk på så låg nivå man kan komma.
När väl killen mötte prästen, hade den senare inte mycket att säga. Han lyssnade, men tycktes inte fatta vad han hörde, tycktes inte berörd. Sa, att det inte alltid är lätt att veta vilka konsekvenser ens handlande får. Sant, visserligen, men med sådan brist i insikt i allt som har med mänsklig interaktion att göra, så borde han inte få vara på fri fot.
Jag är nöjd över att det hade skett annorlunda inom Svenska Kyrkan. Det finns ingen anledning att tillåta att en präst, eller annan anställd inom kyrkan få behålla sitt arbete / rätt att utöva ämbetet då så grova brott mot en människas integritet begås.
Det är ett starkt porträtt av killen. Är övertygad om att han kommer att klara sig bra, trots det han utsattes för tidigare. Vad gäller prästen så är det svårt att känna nåd. Svårt att känna att det ska vara en företrädare för Världens Största Kyrka.
Kroppsförakt, sexualitetsförakt. Innebär ett förakt för människan som helhet.
Innebär ett särskiljande av präster från andra vanliga människor. Är det det som ligger bakom att den här prästen är i total avsaknad av självdistans, och helt distanserad frän vad han gjort? Hur kan han bekänna sina egna synder? Har han gjort det för ofta för att han ska ha en chans att vara ärlig?
Hemskt! Kvarnsten!
Nej vi kan aldrig acceptera de övergrepp som görs på människor. Så många som har tvingats lida och fortfarande lider.
Ytterst tacksam att jag lever och verkar i en helt annan kultur.
Och vad kan jag göra?
Jag behöver inte fastna i det vidriga. Jag kan själv välja sida, och visa det så ofta jag kan. Jag kan göra vad jag kan för att förändra från insidan, visa på en makt som förbannar verklig synd, då kärlek byts ut mot maktmissbruk.
Om jag inte väljer sida bidrar jag till att det vidriga tystas ner.
En kvarnsten är svår att gömma undan. Nej, jag vägrar också acceptera övergreppen.
Världen behöver något annat.
Och det är, för min det, upp till mig.
måndag 25 juni 2012
möte med det nya
Jo, jag reflekterar en del över min ålder för närvarande. Kanske naturligt när den första siffran byts ut mot nästa. Ett nytt årtionde av livet, likt ett trappsteg upp eler ner på de gamla "ålderstrappan"-bilderna.
Min egen historia blir allt tydligare min historia, märker jag. Jag kan vara stolt över den. Och för inte så länge sedan insåg jag att, jo, men jag har min historia - jag behöver inte lära mig det nya som kommer.
Kan gälla i vissa områden kanske, fast det blir nog trist i längden med sådan inställning. Jag lever ju faktiskt fortfarande, så det nya kan också bli en del av mig. Jag behöver ju inte bli ett museeum...
Det är så jag tänker när jag nu skriver in "dubstep" i sökrutan.
Det låter först som något slags gympapass, och det skulle nog gå att använda musiken till det.
Det är elektroniskt, visst, och det är jag ju inne i sedan 1981. Jag reagerar på att jag väntar på att låten ska bröja, men det är ju ingen idé. De flesta låtarna surrar omkring som en vanlig dub-mix av vilken låt som helst och särskilt i det intrumentala sticket, när det nu finns något sådant.
Jag känner igen det från de otaliga tröttsamma depecheMode-remixarna, de har envisats med att ge ut. De har gått före och varit aktuella, medan många fans med mig hellre sökt på nätet efter bootleg-mixar. ( Jag menar jämför Stripped- Highland mix, med Policy of Truth-remixarna - det är verkligen inte samma sak!!).
Visst finns det sådan jag kan tycka om i det, ljuden, rytmerna, stämningen, särskilt om jag befann mig på ett dansgolv. Fast att lyssna på....
Jag blir inte så snabbt övertygad.
Men, nog kan jag lära mig något, och låta det bli ett nytt steg på vägen.
I alla fall på bredden.
Min egen historia blir allt tydligare min historia, märker jag. Jag kan vara stolt över den. Och för inte så länge sedan insåg jag att, jo, men jag har min historia - jag behöver inte lära mig det nya som kommer.
Kan gälla i vissa områden kanske, fast det blir nog trist i längden med sådan inställning. Jag lever ju faktiskt fortfarande, så det nya kan också bli en del av mig. Jag behöver ju inte bli ett museeum...
Det är så jag tänker när jag nu skriver in "dubstep" i sökrutan.
Det låter först som något slags gympapass, och det skulle nog gå att använda musiken till det.
Det är elektroniskt, visst, och det är jag ju inne i sedan 1981. Jag reagerar på att jag väntar på att låten ska bröja, men det är ju ingen idé. De flesta låtarna surrar omkring som en vanlig dub-mix av vilken låt som helst och särskilt i det intrumentala sticket, när det nu finns något sådant.
Jag känner igen det från de otaliga tröttsamma depecheMode-remixarna, de har envisats med att ge ut. De har gått före och varit aktuella, medan många fans med mig hellre sökt på nätet efter bootleg-mixar. ( Jag menar jämför Stripped- Highland mix, med Policy of Truth-remixarna - det är verkligen inte samma sak!!).
Visst finns det sådan jag kan tycka om i det, ljuden, rytmerna, stämningen, särskilt om jag befann mig på ett dansgolv. Fast att lyssna på....
Jag blir inte så snabbt övertygad.
Men, nog kan jag lära mig något, och låta det bli ett nytt steg på vägen.
I alla fall på bredden.
söndag 24 juni 2012
en kort reflektion över bloggen och tiden
Nu var det ett tag sen jag uppdaterade bloggen.
Efter konfirmandläger och konfirmationen kände jag mig väldigt urlakad på kraft, men glad.
Efter det har jag haft en ganska förkyld vecka.
En del uppdaterar ju sin blogg ofta, dagligen eller ännu mer, men för mig blir det mer periodvis.
Ibland får jag ändå sagt en del på andra håll.
Men, nu ska jag skärpa mig igen.
Efter att snart ha varit ett år på min nya arbetsplats och församling, så känns det bra. Både för egen del och från en del kommentarer jag hör. Det är självklart väldigt glädjande.
Möten med människor i olika tillfällen och sammanhang är väldigt roligt, och inte minst därför tycker jag nog det är intressant att resa. ibland blir det för att koppla av, helt enkelt, men många andra tillfällen är det spänningen i att komma i ett för mig ovant sammanhang som är lite utmanande.
Eller i alla fall, möten som jag inte skulle gjort annars.
Och ofta är det faktiskt samtidigt ett litet nytt möte med mig själv. Och det är ju bra.
Att veta vem man är, menar jag.
Efter konfirmandläger och konfirmationen kände jag mig väldigt urlakad på kraft, men glad.
Efter det har jag haft en ganska förkyld vecka.
En del uppdaterar ju sin blogg ofta, dagligen eller ännu mer, men för mig blir det mer periodvis.
Ibland får jag ändå sagt en del på andra håll.
Men, nu ska jag skärpa mig igen.
Efter att snart ha varit ett år på min nya arbetsplats och församling, så känns det bra. Både för egen del och från en del kommentarer jag hör. Det är självklart väldigt glädjande.
Möten med människor i olika tillfällen och sammanhang är väldigt roligt, och inte minst därför tycker jag nog det är intressant att resa. ibland blir det för att koppla av, helt enkelt, men många andra tillfällen är det spänningen i att komma i ett för mig ovant sammanhang som är lite utmanande.
Eller i alla fall, möten som jag inte skulle gjort annars.
Och ofta är det faktiskt samtidigt ett litet nytt möte med mig själv. Och det är ju bra.
Att veta vem man är, menar jag.
lördag 9 juni 2012
om facebook och mat
Facebook är borta om 8 år, stog det på ett informationmail jag fick häromdagen. Jaha. Vad kommer då istället?
Alla tycker ju inte om FB, och då behöver man ju heller inte ge sig in på det. Vägra anslutning!
Eller så går man med och ondgör sig över det.
En kollega till mig uttryckte sig ungefär så här:
Facebook gör köttfärs av dina relationer.
Jag kom o tänka på detta uttalande i samband med min gångna födelsedag. Fick sitta länge för att gå igenom och svara på alla gratulationer, som alla ändå tagit (lite, men ändå) tid till att sända. Samtidigt som jag gjorde det, gav jag ju var och en en tanke, istället för att göra ännu ett inlägg till alla på en gång.
Möjligen gör FB köttfärs, tänkte jag, fast då är det en god huvudingrediens i en köttfärspaj, som blir tom och innehållslös utan detta. Och mat är ju gott, så om det är så som min kollega sa, så tackar då inte jag nej till köttfärsen!
(Tack, Andreas för påminnelsen. Jag tycker ju det är roligt att vända det sura till något positivt).
Alla tycker ju inte om FB, och då behöver man ju heller inte ge sig in på det. Vägra anslutning!
Eller så går man med och ondgör sig över det.
En kollega till mig uttryckte sig ungefär så här:
Facebook gör köttfärs av dina relationer.
Jag kom o tänka på detta uttalande i samband med min gångna födelsedag. Fick sitta länge för att gå igenom och svara på alla gratulationer, som alla ändå tagit (lite, men ändå) tid till att sända. Samtidigt som jag gjorde det, gav jag ju var och en en tanke, istället för att göra ännu ett inlägg till alla på en gång.
Möjligen gör FB köttfärs, tänkte jag, fast då är det en god huvudingrediens i en köttfärspaj, som blir tom och innehållslös utan detta. Och mat är ju gott, så om det är så som min kollega sa, så tackar då inte jag nej till köttfärsen!
(Tack, Andreas för påminnelsen. Jag tycker ju det är roligt att vända det sura till något positivt).
fredag 8 juni 2012
möte med sig själv
Det är ganska sällan vi för möjligheten till att möta oss själva. Och då tänker jag inte på spegelbilden, som vi kanske möter några gånger om dagen (morgonen + toalettbesök, förstås - jag speglar mig väl inte hela dagen :-) ).
Att fylla år kan vara ett sådant tillfälle.
Vi kan fundera över vi känner inför att vi lägger ännu ett år till vår erfarenhet. Ännu ett år då vi lärt oss en del, och ännu ett år närmare döden. Fast närmar oss den, det gör vi ju varje dag, så det är ju inget konstigt med det.
Om man fyller jämt och firar det med familj och gamla bekanta kan man rentav få höra några tal och få äran att ta emot finurligt uttänkta presenter. En ynnest, javisst, men utöver att dessa är tecken på kärlek och vänskap, ger de också en bild av mottagaren.
Det blir ofta ett par olika bilder som blir tydliga, många gånger på mycket annats bekostnad, och därför är det så värdefullt för oss at se vilka bitar av bilden av en själv, som andra uppfattar tydligt.
Jag inser för min egen del, att jag kanske drivit på det här med Jaguaren lite väl mycket sista tiden. Kanske...
Visst jag är ju nöjd med den och den betungar mig inte särskilt mycket.
Det fanns också andra bilder som blev tydliga och de var intressanta de också. Naturligtvis finns det bilder som inte passar in, och som kanske istället visar mer på givaren än på mottagaren. Och att dessa i så fall inte känner varandra på djupet.
Ändå känner jag tydligt känslan jag hade efter jag blev firad. Visst är det roligt att bjuda på fest, men ändå fanns där hela tiden en tveksamhet. Fest i all ära, men en god vardag som gör att man mår bra och utvecklas - det är värt ännu mycket mer än en bra fest då och då.
Den bilden kanske inte kommer fram så mycket bland talen och gåvorna, men mer på andra sätt - meddelanden, gäster och möten. Det där som verkligen betyder något!
Att fylla år kan vara ett sådant tillfälle.
Vi kan fundera över vi känner inför att vi lägger ännu ett år till vår erfarenhet. Ännu ett år då vi lärt oss en del, och ännu ett år närmare döden. Fast närmar oss den, det gör vi ju varje dag, så det är ju inget konstigt med det.
Om man fyller jämt och firar det med familj och gamla bekanta kan man rentav få höra några tal och få äran att ta emot finurligt uttänkta presenter. En ynnest, javisst, men utöver att dessa är tecken på kärlek och vänskap, ger de också en bild av mottagaren.
Det blir ofta ett par olika bilder som blir tydliga, många gånger på mycket annats bekostnad, och därför är det så värdefullt för oss at se vilka bitar av bilden av en själv, som andra uppfattar tydligt.
Jag inser för min egen del, att jag kanske drivit på det här med Jaguaren lite väl mycket sista tiden. Kanske...
Visst jag är ju nöjd med den och den betungar mig inte särskilt mycket.
Det fanns också andra bilder som blev tydliga och de var intressanta de också. Naturligtvis finns det bilder som inte passar in, och som kanske istället visar mer på givaren än på mottagaren. Och att dessa i så fall inte känner varandra på djupet.
Ändå känner jag tydligt känslan jag hade efter jag blev firad. Visst är det roligt att bjuda på fest, men ändå fanns där hela tiden en tveksamhet. Fest i all ära, men en god vardag som gör att man mår bra och utvecklas - det är värt ännu mycket mer än en bra fest då och då.
Den bilden kanske inte kommer fram så mycket bland talen och gåvorna, men mer på andra sätt - meddelanden, gäster och möten. Det där som verkligen betyder något!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)