Det är inte så mycket som behövs, egentligen.

Ja, det kan man ju fundera över.
Det beror på vem man är och hur man har det.

Jag själv är ju oerhört privilegierad. Jag har allt jag behöver och ett rejält överflöd därtill.
Och jag försöker vara tacksam för det.
Jag försöker se mig som en förvaltare av de gåvor jag har, så långt det är möjligt. Ibland blir det lite fånigt kanske, men ...jag handlar utifrån att allt jag har är gåvor som jag ska lämna vidare en dag i så gott skick som möjligt.

Jag vet att jag kunde lyckas bättre, men är å andra sidan inte för lagiskhet i onödan.
Man kan alltid göra mer, dela med sig mer ( ja, de flesta som inte väljer i klosterideal fullt ut, eller tillhör den stora andelen fattiga i världen). Men det är bra att ibland också vara nöjd med det man gör.

Att ha ett jobb, ett hem, ett hus med trädgård, en familj, vänner, mat att ställa på bordet...
Att kunna röra på sig, till vardags men också genom att utmana sig själv är något att vara tacksam för. Att jogga som jag gör är något jag är väldigt tacksam för, då jag vet att det inte är möjligt för alla. Och jag är glad att jag fått motivationen att öka i längd, till något jag inte hade förväntat mig av mig själv. Vi har gränser som vinner på att överträdas! (Vilka gränser har du att utmana?)
Att sedan kunna göra det tillsammans med dottern i barnvagnen gör det hela extra roligt.

Kanske känns det så naturligt därför att säga hej till dem jag möter. De flesta hejar tillbaka, lite lojt förvånat, oväntat.
De flesta, utom en av dessa jag såg idag, en bit bort på andra sidan. En ensam tjej med slöja gick på trottoaren och när jag ropade hej till henne sken hon upp med hela ansiktet. En ganska ovanlig syn i Fristad.
Kanske var det oväntat, men samtidigt kändes hennes reaktion som något jag själv känner mycket tacksamhet inför. Utan större insats gjorde jag både henne och mig glada, just för att jag kände behov av att visa min tacksamhet.

Tänk att det går att göra en annan människa glad så enkelt!
Ibland är det inte så mycket som behövs egentligen.

inför söndagen

Inför söndagen tänkte jag berätta något jag tänkt ha med i predikan men som helt enkelt inte fick plats.

Häromdagen hade jag en diskussion med en annan kristen om ett angeläget ämne, där jag ideligen fick en hel del bibelord slängda till mig. Många var vi ytterst överens om, men i ett par av bibelorden som slängdes in i debatten skiljde vi oss åt i vår tolkning.

Jag tycker själv det är svårt att slåss med bibelord. Det blir lätt så, att vi utnyttjar bibelordet för våra egna syften, istället för att med ett öppet sinne vara beredda på att förändra syn och ståndpunkt av det vi läser i bibeln.

Här finns en risk att stänga in sig och stänga av intrycken för att bevisa vår egen uppfattnings förträfflighet.

Detta ligger bakom orden när Jesus säger till dem som sett underverk utföras av honom, att de inte får säga något, som Markus skriver om i dagens evangelium.

Det är inte meningen att bara ett färdigt svar ska formas, som utvecklas till ett rykte, så att människor snabbt bildar sig en uppfattning om vem Jesus är.

Istället är mötet så viktigt- att var och en själva hittar sin relation med Jesus. För mötet sker med oss där vi är i våra liv, inte i något färdigformerat liv, som gäller lite allmänt.

Bibelorden är inte formler för hur något är eller en gång var. Något stelnat. Snarare vill de uppmana oss att själva uppleva det som beskrivs.

Först då kan vi uppleva verklig frihet i vår tro, när den söker efter en relation med den Gud som finns där och då och nu. 
Frihet, som kommer ifrån Kristus själv, utan någon mellanhand. 
Frihet, som grundar sig i den nära mötet mellan Gud själv och oss.

...och vardagen börjar

Nu har vardagen börjat på  nytt för mig.
Full fart in i det som blev kvar som olöst och fullt fart in i alla nya projekt, nya ärenden att tag i och uppgifter att utföra.

Det kan vara en utmaning att hålla kvar det där semesterlugnet som vi i bästa fall fått. Men lyckas vi hålla kvar det i oss, så får vi lite eftertanke om vad som verkligen är viktigt. Kanske inte alltid det som skriker högst utan att vi också ger oss själva och andra som är lite tystare lite mer tid.

Det är lätt att kasta sig in i det nya och spännande och det ska vi göra, så länge det har en positiv effekt på oss. Men när vi känner av slitningar framöver- då borde vi minnas semesterkänslan - de nedsjunkna axlarna, den något långsammare gången och kanske också den större nyfikenheten.

Det är så lätt att vi fångas helt i det vi gör, att vi tappar energin i det vi är. Därför behövs våra viloperioder, då vi sjunker ner i djupet av oss själva. Först där kan vi egentligen låtar förändringar ske med oss. Det räcker inte att förändra ytan förstås, utan, först när vi har kontakt med djupen i oss själva kan förändring ske.

Semestern slut...

Sommarsemesterns sista dag.
Tror att jag nu nått så långt jag kan komma med alla nedräkningssymptom, innan musklerna börjar spännas igen.
Har klarat av både förkylningen och migränen och nu muskelvärk och stelhet i nacke och axlar.

Simturen i bassängen i Gloucester förra veckan gav en hemsk värk i musklerna längst bak i nacken. Jag ser det som steg för steg mot en befrielse från de gångna månadernas krav.

Sömnen har jag däremot inte helt kommit i kapp med. Har faktiskt lyckats sova länge några mornar, men än fler vaknat hyfsat tidigt och legat stilla och låtit tankarna rusa. Tror inte att joggingen med barnvagn ger riktigt samma förlösande effekt som hel ensamhet i rörelse.

Längtar efter gudstjänstgemenskapen. Saknar den och det är väl gott i sig att få göra. Kanske valde jag ändå rätt att just nu prioritera mig själv och min kropp. Tror att det enskilt bästa på englandsresan var evensong-gudstjänsten i Glouster cathedral. Bland mycket annat bra och givande också, förstås.

"Helighet innebär inte att bara göra Guds vilja.
Det innebär att vilja Guds vilja.
Helighet är ju att vara förenad med Gud."
(Thomas Merton Resa till den inre verkligheten, Libris 1985)

Så mycket i livet innebär prestation. Krav som uttrycks eller krav som anas.
Allt som ska hinnas med, alla kontakter som ska tas eller hållas, allt som ska göras socialt eller med huset eller med trädgården, eller allt ansvar man har för sina barn o s v. Krav på en som kristen, visst, det finns också och just det kanske göra att en del aktivt lämnar tron och identifikationen som kristna.
Citatet talar om motsatsen. Och om det som är rätt.
Något för mig att tänka på inför den kommande hösten.

Gud ger oss vad vi behöver i vår kontakt med honom. Vi behöver inte prestera. Vi tillåts att misslyckas. Vi ska få simma runt i guds kärlek utan att sedan stiga upp och känna stark muskelvärk i nacken. Det är Gud främst, inte kraven och reglerna.

Kanske har några av oss svårt att förstå det. Men Gud är befrielse.
Men för min del blir det lättare att ta till mig det efter att ha gått igenom muskelvärken, migränen och det andra som hjälpt mig komma ner på noll igen.
Så, Gud, hjälp mig att simma lugnt ett tag framöver!