Predikan 6e söndagen efter trefaldighet - eller delar av utkastet i alla fall.

Vad betyder ordet efterföljelse för dig? Säkert olika för oss alla.

När vi pratar om vad det är att vara kristen, så nämner vi att man ska vara döpt, att man ska ha en tro, ta del av Guds ord och sakrament, och att man ska leva efter vissa normer – att handla etiskt rätt. I alla fall ha målet att göra så.

Jag skulle säga att allt detta finns med i begreppet Efterföljelse.

Efter 2000 år har vi förstås många efterföljare som gått före oss, som vi kan få lite vägledning av.

En av historiens mest kända efterföljare är Fransciskus som levde på 1200-talet. Född som första son till en välbärgad handelsman hade han ett utstakat gott liv i överflöd, men kunde inte komma ifrån tanken att följa efter Kristus mer konkret.

Han avsade sig allt han hade, levde fattigt och snart anslöt sig flera män till honom och han bildade sin Fransciskanerorden. När han sökte upp påven för att få sin ordensregel beviljad, blev han ifrågasatt för sin radikalitet.

-          Det går inte att leva med sådan total egendomslöshet.

Men Fransciskus visade sedan att det visst var möjligt att följa Jesus på samma sätt som han själv ordagrant uttryckte sig mot sina lärjungar, när de sändes ut.

Men sådan efterföljelse passar inte alla och sedan instiftade Fransciskus även en orden där män och kvinnor som Du och jag, i det civila livet , utan de radikala klosterlöftena, kan mötas för efterföljelse.

Efterföljelse måste anpassas efter var och en. Någon kanske har förutsättningen att leva mer radikalt, medan andra av oss kallas i det vardagliga livet vi lever. Och däremellan finns många nivåer.
När vi hör hur några har valt att följa Kristus, så gäller inte deras väg för oss alla. Gud kallar oss alla utifrån det liv vi är insatta i, och där ifrån får vi påbörjan vår vandring. Vi kan inte gå någon annans väg – vi måste gå vår egen, utifrån våra förutsättningar.

Evangelisten Matteus återberättar Jesu ord från bergspredikan i dagens evangelium.

Jesus inskärper de Guds bud som alla kände till, till att gälla en betydligt större del av livet, än vad som gällt tidigare.
Efterföljelse handlar inte bara om enstaka regler, utan istället gäller det hela livet – alltid och i alla områden.

De flesta av oss avhåller oss från att döda en annan människa.

Vi behöver inte kallas oss kristna för det. De flesta ateister, muslimer, judar, hinduer, buddister gör även så.

Att leva i Kristi efterföljd däremot betyder så mycket mer.

Jesus beskriver att det inte heller är den angivna offergåvan gentemot Gud som är det viktiga, utan att vi lever i enlighet med Guds vilja. Och det är att leva i omsorg och respekt för varje annan människa. Utan det är tron på Gud inget värt.

Det skenheliga, bokstavligt, vill Jesus att vi helt ska komma bort ifrån, för det är det som finns i hjärtat, i vårt inre, som styr om vi är efterföljare eller inte.

 Att vara kristen handlar inte om att uttala vissa ord med regelbundenhet. Att vara kristen handlar om att vi väljer att i kropp, själ och tanke väljer att gå åt det håll som Jesus gick och försöka bli så lik honom som möjligt.

En annan lärjunges exempel är en man som skrivit en bok som heter just Efterföljelse. Dietrich Bonhoeffer avrättades i koncentrationsläger 9 april 1945, precis före krigsslutet.

Han var aktiv i motståndsrörelsen mot Hitler och deltog i attentatet mot honom som misslyckades och Bonhoeffer fängslades därefter.

Visst hade han starka kval mot att vara med om det attentatet, men samtidigt blev detta vägen i hans efterföljelse. Men han såg inget annat val än att handfast strida mot den ondska han identifierade. För honom är det allra viktigaste att inkarnationen – att Gud kommer in i mänskligheten – att den sker, igen och igen. Den ska ske genom att Guds Ord ska komma in i oss människor – inkarneras – och bli ett med människan.

Vi är människor fullt ut och så blev också Jesus. Det är vad vi är och kan inte vara något annat. Som sådana ska vi också följa Jesus Kristus och som sådana ska vi utvecklas att bli allt mer lika Jesus.

Har vi inte den viljan, att älska vår broder och syster, då kan vi heller inte älska Gud. I förlängningen bryter vi då också mot det femte budet, att inte dräpa.

Om vi inte gör allt för att låta det som kommit emellan mig och den andre försvinna, så kommer samma sak att finnas kvar mellan oss och Gud.

Att leva i Kristi efterföljd handlar därför om att leva som de människor vi är och utifrån detta välja att följa Kristus. Det ska ske på vårt eget sätt, vi får gå bit för bit i våra liv mot detta, och låta efterföljelsen prägla hela livet, inte endast enstaka regler om områden.

Därför skall vi andas in Gud i varje andetag och andas ut Gud i varje utandning. Endast så kan vi nå till en sann efterföljelse till Jesus Kristus.

AMEN.

Barnarbete och kampen därmot

Ett etiskt system på kläder - det önskar jag mig. ett index som räknas ut beroende på hur materialen är producerade, sammansydda till ett plagg, fraktade och distribuerade till kunden.
Undrar om vi kommer dit. Då skulle vi verkligen inse hur stor påverkan vi har som konsumenter.
Men än är så mycket oklart.

Vi vänder oss kanske mot HM för att de har kläder som tillverkas i t ex Bangladesh och att där arbetar barn istället för möjligheten att gå i skola.
Och de måste arbeta för att försörja familjen. De måste.

I länder med hög dödlighet i AIDS - vem annars än de äldsta barnen ska försörja de yngre?
Fast, Bangladesh hör kanske ändå inte dit. Problemet finns ändå.
Och väljer vi bort det kanske de kan gå i skola istället, fast då får de avstå mat... ?

Ja, vi fattar våra beslut utifrån våra svenska normer: barn ska inte arbeta och därför ska barnarbete bekämpas.
Tydligt: jag vill inte att barn ska hindras från skolgång och inte att de utsätts för hälsorisker av olika slag, vilket barnarbetet innebär.

Men: min poäng är att vi utvecklar våra åsikter utifrån våra normer och tänker lätt att de också ska gälla i andra kontexter/platser.

Därför är det intressant att jag hörde igår av några gamla textilarbetare att - jo visst, här jobbade även barnen på syfabrikerna, t o m så små att de inte börjat skolan än. Fast det var lättare arbeten.
Och visst, detta gav dem en uppgift i familjens försörjning. Och säg den lantbrukarfamilj där inte barnen tagit del i familjens arbete? Det finns definitivt ett värde i det, som varit en självklarhet även i vårt land.
Så också för textilfamiljerna.

Men, trots att vi i Sverige har en liknande historia väljer vi att helt ta avstånd från barns arbete i andra länder. Det påminner om vår egen historia.
Tydligt: jag vill att barn ska må bra, lära sig och utvecklas.
Men: vi kanske trots allt ska fundera över vår egen historia, innan vi dömer ut andras handlande.

Vi måste kämpa mot orättvisor i världen, men göra det med ödmjukhet för att hjälpa de svaga. Vi kan ska inte ska riva ner andra kulturer, men ge av vår kunskap för att leda dem vidare på rätt väg.
Och vi ska välja bort att bara ta själva, utan istället ge av vårt överflöd.
Då investerar vi i mänskligheten och det är vars och ens uppgift.

gäst i radion

Har precis genomfört en radiointervju.
En lite speciell situation är det, även om det nu inte var direktsändning. Det gäller att tänka snabbt och välja perspektiv och sedan formulera det så klart och tydligt som möjligt.

En del perspektiv kommer direkt när man hör frågan, annat är sådant som är ganska självklart och som man hunnit tänka på. En ord funderar jag på direkt när jag sagt dem - varför valde jag just det ordet? Och framför allt - varför förde jag inte in samtalet på det eller det perspektivet?

Idag begravs Lisa Holm i Säters kyrka. En stor tragedi. Först för att en ung människa berövades sitt liv. Visst hade hon börjat leva, men hon skulle fått chansen att få leva så mycket mer. Vi rustar oss för livet, vi lär för livet, vi lär oss tro, vi lär oss älska för livet. Och så får en människa plötsligt inte det längre.

Det är en enorm tragedi för hennes familj, för hennes vänner. Outsägligt. Men också en tragedi för hela vårt samhälle. Detta ska inte ske. Aldrig. Ändå gör det det.

Jag önskar jag skulle varit tydligare med att vi som kyrka också erbjuder ett hopp, ett ljus i mörkret. För det är viktigt. Även om det visserligen handlade mycket i ganska allmänna ordalag om hur människor reagerar i en sådan här tragedi, med betoning på samhället i stort.
Vi behöver tilltron till livet och påminnas om hoppet att vi människor inte är ensamma i kampen för livet, utan vi har en Gud som kämpar med oss. Men också en Gud som tar sitt ansvar och erbjuder en fortsättning, särskilt då tragedier händer.

Men just nu är fokus på sorgen, och kanske är det stort nog att fokusera på. Kyrkan står för både och: att ta hand om sorgen och att erbjuda ett hopp vidare.

Gemenskapen i samhället är betydelsefullt och likaså kampen mot ondskan. Men att erbjuda ett hopp om något mer är också livsviktigt för oss som lever här och nu. Och därför är kyrkan omistlig i vårt samhälle. och än mer för den enskilda människan.