en helt ny upplevelse

Idag har jag, delvis mot min medvetna vilja, varit med på en sak för första gången.
Jag har criusat med bilen.

Ja, inte med Jaguaren, det , när jag tänker efter, hade inte varit så konstigt, om det varit flera Jaggor på en träff. Det kanske kommer?

Plötsligt befann jag mig mitt i en karavan med amerikanska 50-, 60- o 70-talsbilar som körde runt. Själv skulle jag åka hem ifrån Tällberg i Dalarna, och där hamnade jag i karavanen.
Jag kan ju säga att det väldans tid i bröjan på resan med efter 1,5 mil ung så kunde jag fortsätta min egen väg.

Vad som slog mig var att folk särskiljer. Ibland tycker vi att människor, orättfärdigt, skiljer på folk och folk. Jag försöker att undvika det själv i möjligaste mån, men visst gör jag så också, tyvärr. Trots att jag verkligen strävar efter att bemöta människor med så snarlik inställning som möjligt.

Nu vet jag att folk särskiljer bilar också. Längs vägen satt det folk utanför sina stugor, bilar, längs med vägen, i korsningar, på gräsmattorna, poliser och annat vanligt folk.
Många viknade åt människorna i de amerikanska bilarna.
Men, tror Du någon vinkade åt mig? Inte en kotte!

Och då kom jag ändå i en snygg Rover som ju också har en massa krom!!!

Visst,  det hade vart en sak om jag kom i en vardaglig V70, Kia, eller en gammal Opel Astra. Men nu kom jag ändå i en retro-stukad stil-modell av ett gediget brittisk-kuturellt konkursat märke.
Va!!!



Ja, ...och med det resonemanget har jag alltså bevisat och också jag gör skillnad på olika bilar....

In- eller utifrån?

För den som vill förändra något - hur gör man det bäst?

Är det inifrån eller utifrån?
Jag har hört personer som varit missnöjda med något som hänt inom en förening eller kyrkan, och därför valt att lämna sitt medlemskap i denna.
Någon annan har gjort något som man inte sympatiserar med, och då visar man sitt missnöje genom att inte vara med längre.

Om det är så allvarligt att man inte längre vill bli förknippad med organisationen, så är det förståeligt. Fast bara om denna enda händelse starkt överskuggar allt annat som förknippas med medlemskapet.

Säg att jag är med i en fackförening, som plötsligt avslutar en gruppförsäkring. Även om jag inte tycker om det, för det kommer att ge mig större utgifter, väljer jag ju fortfarande att vara med, då jag är medlem av så många anledningar. En liten försämring är inte motiv att "gå ur".

Men andra väljer på ett annat sätt. Tvärtom, väljer man istället att fortsätta sitt engagemang. Kanske att det t o m leder till ett större engagemang än tidigare. Man inser att här måste något göras istället för att ge upp.

Visst det är lättare att ge upp. Och mer fegt.
Det finns en hel del vi kan förbättra och jag tror mer på den varianten att vi gör mest nytta om vi gör det inom en organisation.
Däremot kan det vara lättare att se missförhållande uitfrån. fast vi har olika roller. Möjligen kan vi försöka få lite distans till de vi är och det vi gör, för att lättare kunna se vad som behövs förändras.

Inifrån och utifrån kompletterar varandra, och ger oss olika utgångspunkter. Det är bra. Men ska jg påverka - då väljer jag att arbeta konkret på insidan. Då slipper jag loftslotten som jag tycker andra ska bygga när jag själv ligger på soffan.

brist på distans

Såg ett inspelat TVprogram från i påskas som handlade om en kille som blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin församlings präst i Mexico City.
Jag kände ett tydligt illamående allt eftersom detaljerna kommer fram i killens berättelse.

Historien berättas inte för att skrämma, förvrida sanningen eller rasera kyrkan, även om det finns en hel del besvikelse och bitterhet från pojken och hans pappa.
Han vill förstå. Och vill få till ett möte med prästen för att låta honom bemöta anklagelserna och höra vad det gjorde med en här killen.

"Kvarnsten" är ett ord som jag upprepar inom mig. Var och en som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matt 18:6).
Det är tydliga ord, som tycks rikta sin aktualitet rakt i den situation som drabbat många barn, främst inom Romersk-katolska kyrkan.

Om någon tycker det är starka ord och tycker att man borde förlåta..., så är det knappast en jordisk angelägenhet. domen är Guds inte människans. Det är tillräckligt att förbanna de handlingar som alla grövre övergrepp och utnyttjanden är. Maktmissbruk, kanske inte på hög nivå, med fallskärmar och annat, utan maktmissbruk på så låg nivå man kan komma.

När väl killen mötte prästen, hade den senare inte mycket att säga. Han lyssnade, men tycktes inte fatta vad han hörde, tycktes inte berörd. Sa, att det inte alltid är lätt att veta vilka konsekvenser ens handlande får. Sant, visserligen, men med sådan brist i insikt i allt som har med mänsklig interaktion att göra, så borde han inte få vara på fri fot.

Jag är nöjd över att det hade skett annorlunda inom Svenska Kyrkan. Det finns ingen anledning att tillåta att en präst, eller annan anställd inom kyrkan få behålla sitt arbete / rätt att utöva ämbetet då så grova brott mot en människas integritet begås.

Det är ett starkt porträtt av killen. Är övertygad om att han kommer att klara sig bra, trots det han utsattes för tidigare. Vad gäller prästen så är det svårt att känna nåd. Svårt att känna att det ska vara en företrädare för Världens Största Kyrka.
Kroppsförakt, sexualitetsförakt. Innebär ett förakt för människan som helhet.
Innebär ett särskiljande av präster från andra vanliga människor. Är det det som ligger bakom att den här prästen är i total avsaknad av självdistans, och helt distanserad frän vad han gjort? Hur kan han bekänna sina egna synder? Har han gjort det för ofta för att han ska ha en chans att vara ärlig?

Hemskt! Kvarnsten!
Nej vi kan aldrig acceptera de övergrepp som görs på människor. Så många som har tvingats lida och fortfarande lider.

Ytterst tacksam att jag lever och verkar i en helt annan kultur.
Och vad kan jag göra?

Jag behöver inte fastna i det vidriga. Jag kan själv välja sida, och visa det så ofta jag kan. Jag kan göra vad jag kan för att förändra från insidan, visa på en makt som förbannar verklig synd, då kärlek byts ut mot maktmissbruk.
Om jag inte väljer sida bidrar jag till att det vidriga tystas ner.

En kvarnsten är svår att gömma undan. Nej, jag vägrar också acceptera övergreppen.
Världen behöver något annat.
Och det är, för min det, upp till mig.

möte med det nya

Jo, jag reflekterar en del över min ålder för närvarande. Kanske naturligt när den första siffran byts ut mot nästa. Ett nytt årtionde av livet, likt ett trappsteg upp eler ner på de gamla "ålderstrappan"-bilderna.

Min egen historia blir allt tydligare min historia, märker jag. Jag kan vara stolt över den. Och för inte så länge sedan insåg jag att, jo, men jag har min historia - jag behöver inte lära mig det nya som kommer.

Kan gälla i vissa områden kanske, fast det blir nog trist i längden med sådan inställning. Jag lever ju faktiskt fortfarande, så det nya kan också bli en del av mig. Jag behöver ju inte bli ett museeum...

Det är så jag tänker när jag nu skriver in "dubstep" i sökrutan.
Det låter först som något slags gympapass, och det skulle nog gå att använda musiken till det.

Det är elektroniskt, visst, och det är jag ju inne i sedan 1981. Jag reagerar på att jag väntar på att låten ska bröja, men det är ju ingen idé. De flesta låtarna surrar omkring som en vanlig dub-mix av vilken låt som helst och särskilt i det intrumentala sticket, när det nu finns något sådant.
Jag känner igen det från de otaliga tröttsamma depecheMode-remixarna, de har envisats med att ge ut. De har gått före och varit aktuella, medan många fans med mig hellre sökt på nätet efter bootleg-mixar. ( Jag menar jämför Stripped- Highland mix, med Policy of Truth-remixarna - det är verkligen inte samma sak!!).

Visst finns det sådan jag kan tycka om i det, ljuden, rytmerna, stämningen, särskilt om jag befann mig på ett dansgolv. Fast att lyssna på....
Jag blir inte så snabbt övertygad.
Men, nog kan jag lära mig något, och låta det bli ett nytt steg på vägen.
I alla fall på bredden.

en kort reflektion över bloggen och tiden

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade bloggen.
Efter konfirmandläger och konfirmationen kände jag mig väldigt urlakad på kraft, men glad.
Efter det har jag haft en ganska förkyld vecka.

En del uppdaterar ju sin blogg ofta, dagligen eller ännu mer, men för mig blir det mer periodvis.
Ibland får jag ändå sagt en del på andra håll.

Men, nu ska jag skärpa mig igen.

Efter att snart ha varit ett år på min nya arbetsplats och församling, så känns det bra. Både för egen del och från en del kommentarer jag hör. Det är självklart väldigt glädjande.
Möten med människor i olika tillfällen och sammanhang är väldigt roligt, och inte minst därför tycker jag nog det är intressant att resa. ibland blir det för att koppla av, helt enkelt, men många andra tillfällen är det spänningen i att komma i ett för mig ovant sammanhang som är lite utmanande.
Eller i alla fall, möten som jag inte skulle gjort annars.

Och ofta är det faktiskt samtidigt ett litet nytt möte med mig själv. Och det är ju bra.
Att veta vem man är, menar jag.

om facebook och mat

Facebook är borta om 8 år, stog det på ett informationmail jag fick häromdagen. Jaha. Vad kommer då istället?

Alla tycker ju inte om FB, och då behöver man ju heller inte ge sig in på det. Vägra anslutning!
Eller så går man med och ondgör sig över det.
En kollega till mig uttryckte sig ungefär så här:
Facebook gör köttfärs av dina relationer.

Jag kom o tänka på detta uttalande i samband med min gångna födelsedag. Fick sitta länge för att gå igenom och svara på alla gratulationer, som alla ändå tagit (lite, men ändå) tid till att sända. Samtidigt som jag gjorde det, gav jag ju var och en en tanke, istället för att göra ännu ett inlägg till alla på en gång.

Möjligen gör FB köttfärs, tänkte jag, fast då är det en god huvudingrediens i en köttfärspaj, som blir tom och innehållslös utan detta. Och mat är ju gott, så om det är så som min kollega sa, så tackar då inte jag nej till köttfärsen!





(Tack, Andreas för påminnelsen. Jag tycker ju det är roligt att vända det sura till något positivt).

möte med sig själv

Det är ganska sällan vi för möjligheten till att möta oss själva. Och då tänker jag inte på spegelbilden, som vi kanske möter några gånger om dagen (morgonen + toalettbesök, förstås - jag speglar mig väl inte hela dagen :-) ).

Att fylla år kan vara ett sådant tillfälle.
Vi kan fundera över vi känner inför att vi lägger ännu ett år till vår erfarenhet. Ännu ett år då vi lärt oss en del, och ännu ett år närmare döden. Fast närmar oss den, det gör vi ju varje dag, så det är ju inget konstigt med det.

Om man fyller jämt och firar det med familj och gamla bekanta kan man rentav få höra några tal och få äran att ta emot finurligt uttänkta presenter. En ynnest, javisst, men utöver att dessa är tecken på kärlek och vänskap, ger de också en bild av mottagaren.

Det blir ofta ett par olika bilder som blir tydliga, många gånger på mycket annats bekostnad, och därför är det så värdefullt för oss at se vilka bitar av bilden av en själv, som andra uppfattar tydligt.

Jag inser för min egen del, att jag kanske drivit på det här med Jaguaren lite väl mycket sista tiden. Kanske...
Visst jag är ju nöjd med den och den betungar mig inte särskilt mycket.

Det fanns också andra bilder som blev tydliga och de var intressanta de också. Naturligtvis finns det bilder som inte passar in, och som kanske istället visar mer på givaren än på mottagaren. Och att dessa i så fall inte känner varandra på djupet.

Ändå känner jag tydligt känslan jag hade efter jag blev firad. Visst är det roligt att bjuda på fest, men ändå fanns där hela tiden en tveksamhet. Fest i all ära, men en god vardag som gör att man mår bra och utvecklas - det är värt ännu mycket mer än en bra fest då och då.

Den bilden kanske inte kommer fram så mycket bland talen och gåvorna, men mer på andra sätt - meddelanden, gäster och möten. Det där som verkligen betyder något!

fortsättning följer...

...trots allt i dialogen om dop - se kommentarer på de senaste inläggen.
Naturligtvis kan vi också ha väldigt olika syn på vad som är "gott" och "ont".
Jag måste nog tillstå att jag har en grund för vad jag placerar in i de olika begreppen, i nya testamentet. Även när det gäller händelser i gamla testamentet.

Inte heller kan vi glömma att våra värderingar förskjuts en del genom att samhället förändras och därmed vi med det.
fortfarande tror at det dröjer länge innnan vi tar bort " att göra våld på en annan människa" som något ont. Det har inte altid varit så, men jag hoppas det får stå för något on länge till.

Vi vägrar ge upp kampen

Här kommer själva kommentaren till ledarsidan BT 28 maj

”Vi vägrar ge upp kampen”

Svenska Kyrkan (med flera samfund) önskar att människor ska få känna känslan av frihet och befrielse. Vi ser det som en mänsklig rättighet. Och vi tror att det budskapet behöver sägas i vårt samhälle idag, om och om igen!

Vi sysslar inte med exorcism. Vi har lämnat det för länge sen. Den som inte vet det är välkommen att höra med egna öron. Men vi har märkt att det förkommer på andra håll och i filmens värld. Vi tar kraftigt avstånd från det förra, och ja, underhållning behövs inte alltid tas på allvar.

De allra flesta föräldrar gör vad man kan för sitt barns bästa. Ändå kan man som förälder känna en hjälplöshet. Det kan därför kännas naturligt för dopföräldrar att dopets ordning innehåller en bön, där vi ber att Gud ska ta bort all makt de onda krafterna omkring oss kan ha över en människa.

Som kyrka står vi för att vi vill motarbeta allt ont, allt som kan drabba oss, och särskilt det som drabbar små och svaga. Vi vägrar ge upp den kampen, även om samhället, politiska och ickereligiösa krafter önskar det av oss. Men, vi måste samtidigt erkänna – det onda finns också hos människor i kyrkan/döpta. Både i det vi kan säga och göra. Dessutom riskerar vi alla att drabbas av det onda genom andra. Därför ber vi, som tillhör kyrkan, om att den som döps bevaras i den goda maktens ljus.

Det finns andra, som inte har tron, men som också kämpar mot det onda, och med dessa har kyrkan mycket gemensamt.

Vi diskuterar gärna vad som är vad, vi välkomnar alla, oavsett tro, bibelsyn, sexuell läggning etc. Vi behöver inte tycka lika. Fast, om vi inte möter respekt för andra och ett seriöst bemötande, då väljer vi nog att lägga vår kraft på dem i vårt samhälle som verkligen behöver det.

Lars Johansson

Kristian Yngvesson
Präster i Caroli församling

kommentar till "exorcism"

Imorgon i Borås Tidning kommer en kommentar till Stig-Björn Ljunggrens svar på ledarsidan 28 maj. Ljunggren tyckte i sin ledare 22 maj att det var bra att präster inte hade en maktposition som förr, då präster idag är lika nollställda som diversearbetare i kommunens parkförvaltning.

Jag hade svårt att tåla detta, liksom att han klargjorde att Gud inte finns genom några ansatser som kände väldigt märkliga. Visst kan han få tro det, men han behöver väl inte provocera med så fånigt resonemang i alla fall?
Därför svarade min kyrkoherde Lars och jag på det, ett både ifrågasättande och resonerande svar.

Sedan är det sällan man får se så mycket deperation på BTs ledarsida, men jag tolkade Ljunggrens replik som att han drog i med det värsta han kunde - exorcism! Jodå , han visste att det var det vi präster sysslade med när vi döper stackars försvarslösa barn.

Var har han varit, kan man undra? Möjligen hos någon ultrakonservativ församling, men det är väl knappast vardagsmat med exorcism där heller? (Jag vet inte).
Eftersom två fall av exorcism har upptäckts under våren i Borås, så är det ju aktuellt. De har fått mycket uppmärksamhet och det är bra, för där har varit barn som farit mycket illa av de som de blivit utatta för.

I båda fallen har det funnits kopplingar till Kongo Kinshasa ( något osäker), och i åtminstone ett till pastorn i the River-församling i Borås.

Nej, även om inte ljunggren bryr sig det minsta om vad som är ont och inte i vårt samhälle idag, så behövde jag markera, men kyrkoherde Lars samtycke, att det är skillnad på det ena och det diametralt motsatta andra. Därmed är denna dialog avslutad för den här gången.