den subjektiva uppfattningens betydelse - en jämförelse

Jag hade ett dop idag. En liten Eddie, som hade två föräldrar och två faddrar.
När vi har bett bönen med handpåläggning och jag läst missionsbefallningen med löftet från Jesus om Guds ständiga närvaro, är det dags för doptal.

Där står en ung tjej, långt blont hår, snyggt klädd och sminkad och håller den lille dop killen i famnen. Hon ska bli fadder till honom, ett hedersuppdrag som bara kräver en sak - att vara döpt. Man behöver inte kunna trosbekännelsen, inte ha ett visst mått av tro, det krävs inte att man kan be, fast det underlättar förstås...

Vi har alla olika bilder av Gud. Ibland har jag funderat över vart konfirmander har fått "den gamle med skägg på ett moln"-bilden ifrån? Har jag missat nåt väsentligt? Visst har Gud målats så många gånger, men...
Joan Osbornes sång om gud på bussen verkar ha tillkommit i nåt slags drömlikt tillstånd, som förvånar människor. Mycket märkligt.

Nåja, jag visste inte vad Eddies fadder hade för bild av Gud, men jag tyckte mig ändå se viss förvåning i hennes ansikte när jag precis i början av doptalet sa, att hon var väldigt lik Gud.
Det är klart, det är ju inget vi går o säger till varann dagligen. I bästa fall kan vi säga till någon, att "Du är en ängel", och det låter ju inte så illa (även om det är betydligt bättre och mer högtstående att vara människa, men ,ja, vi vet vad vi menar...). Vi säger sällan til någon att han eller hon är lik Gud. Och det är nog bra.
Hon fick dock snart ett leende och sa: -Tack!

Min poäng var naturligtvis att hon höll sitt fadderbarn i famnen. Hon visade omsorg och kärlek till honom, han fick vara där utan att ha gjort sig förtjänt av det och det han behövde gjorde hon vad hon kunde för att tillfredställa. Hon utstrålade en värme, och det gör ju var och en av familjens famnar till honom, och därför påminner vi alla om Gud när vi tar upp ett barn i famnen för att låta det få känna trygghet och omsorg.

Så, om bilden av Gud nu var en skäggig gammal vitkädd gubbe på ett moln, hoppas jag att den kompletterades med bilden av en snygg, ung svartklädd tjej med båda kängorna på marken. Visst säger båda bilderna något viktigt om Gud. Fast jag föredrar nog den senare!

den subjektiva uppfattningens betydelse - introduktion

Med den rubriken skulle jag kunna skriva om precis vad som helst.
Jag är av den uppfattningen att ytterst sett är det ingen annan människa som ser livet och världen på samma sätt som jag. Vi är alla unika i hur vi uppfattar både oss själva och världen omkring oss.

Språket är till någon hjälp, men även där har vi olika ståndpunkter. Ett ord betyder olika för dig och mig.
Det beror ju på att vi har olika bakgrunder och i våra olika historier bakåt så har orden använts olika och vi får därför olika associationer.

När vi då kommer till språkets betydelse, d v s då vi sammanfogar flera ord till att bilda en mening finns ju oändliga variationer.
Nu är vi dock så vana vid dessa variationer att vi, för att över huvud taget kunna prata med varandra, tvingas att acceptera ett visst mått av osäkerhet. Och när vi gör det tror vi att vi förstår vad de andra säger. Och vad har vi för något val? Hur skulle vi kunna förmedla teoretisk kunskap om vi inte hade orden att ta till?

Det här har varit tydligt under alla studieår, då jag många gånger har insett att orden som står i boken, antagligen inte vill säga det som jag läser in.
Det blir tydligt då vi läser på ett annat språk - vi vet vad orden betyder, men har svårt att begripa dess mening i sammanhanget.

Om vi sedan ska beskriva Gud/gud - en metafysiskt varelse/begrepp måste vi inse att denna/denne/detta inte får plats i vårt språk. Bibeln är bara fylld av bilder, symboler, små fragment av vem/ vad Gud/gud kan vara.
Närmast kommer förstås de ord som Jesus, Josef o Marias son, uttalade. I alla fall när vi tror att dessa är sanna. Ändå är de klart begränsande, då objektet för orden är så mycket större att det omöjligt kan få plats i det begränsade mänskliga språket.
Men vad har vi för val? Vi har bara vårt språk, och det får vi vara nöjda med.

Annars skulle jag ju sluta skriva här och Du hade inte ens kommit hit för att läsa.
(fortsättning följer!)

Utmanad

Vad är egentligen en utmaning?
Måste det vara något som kräver större styrka, eller en insats som tar lång tid eller kräver stort tålamod?

Jag hävdar att det handlar om att gå ut över sina invanda gränser, för att hamna i en ny position.
Att bara göra något som man själv vet man kan göra, även om det tar lång tid, är knappast en utmaning.

Därför kanske det var lite tveksamt att säga att 10km Kretsloppet i Borås var en utmaning för mig. Visserligen hade jag bara joggat 10 km två gånger tidigare, och sedan dess tappat en del i kondition. Fast de flesta skulle klara att ta sig runt banan, även om det blivit gåendes.

Däremot insåg jag att detta var första gången jag deltog i ett idrottsengagemang.
Jag har ju aldrig aktivt idrottat, vilket förklarar saken. Jag har väl rentav haft som mål att avhålla mig från idrott under uppväxten. Jag har valt andra vägar.

Men så småningom har det känts angeläget att hålla igång för att behålla en hyfsat kondition - enbart för min egen skull. När man blir äldre är kondition inget som kommer av sig själv har jag märkt. Och eftersom jag har ansvar för mitt eget välbefinnande känns det naturligt att göra något motionellt.

Så det kändes annorlunda att stå mitt i stan bland många andra joggingklädda ( att gå i stan i joggingbyxor - det var också första gången), jag som föredrar att vara välklädd. Fast för ett 10km-lopp gäller andra klädkoder.

Det var roligt med alla som hejade fram oss som sprang och alla uppmuntran efteråt. Extra roligt var det förstås att det uppmärksammades att Svenska Kyrkan hade ett eget lag och kombinerade denna tävling med en insamling. På så sätt gjorde vi något konkret för att lindra nöd och svält i världen.
Men det tillhör identiteten för Svenska Kyrkan å andra sidan.

Nästa gång får det bli något annat som utmaning. Kanske ska jag sy in mina jeans på en symaskin? Inte för att det är så svårt (?), men åter igen för att komma i en annan situation än jag är van vid.

skillnaden mellan organisation och hjärta

Det är inte utan att jag jämför den tid vi lever i nu med den jag växte upp i. Den tidens "idoler" upplevdes väldigt svåråtkomliga, och så kanske det är idag också.
Fast jag har blivit äldre. Det som var spännande då, har blivit vardag idag. Så också för de gamla tonårs"idolerna" - de känns inte så långt borta längre.

Har nyligen läst Midge Ures självbiografi. Han skriver förstås en del om sin karriär som sångare, producent och musiker i Silk, Rich Kids, Visage, Ultravox, Band Aid och som soloartist, en musikalisk historia som ju är ganska varierande. Och det är ju därför han får möjlighet att skriva detta.

Ändå är det ganska mycket energi som läggs på annat som inte har med musiken att göra. Han beskriver sina svårigheter att hantera pengar, särskilt under de år de strömmade in, sin relation till sina två fruar och till sina barn och återkommande funderingar på vad i livet han ska satsa på att arbeta med.
Han är självkritisk i många lägen, och det är tydligt att livet som populärmusikstjärna under några perioder då och då inte befriat från de funderingar de flesta av oss har.

Tidigt tar han också upp ämnet religion, att han tidigt bestämde sig för att inte ha med organiserad religion att göra. Varför? Jo, i uppväxtens Glasgow kunde inte katolska och protestantiska pojkar spela i samma fotbollslag. Ja, inte gå i samma skola, ja, knappt ens vara vänner. Därför tar han konsekvensen och helt tar avstånd från organiserad religion.

Därmed är han en utmärkt efterföljare till Jesus. Vi människor verkar ha ett behov av att, i brist på vår självkännedom, markera avstånd mot andra. Naturligtvis vet vi alla att det inte har med religion att göra, utan att det sker på så många olika håll - fotbollslag, bilmärkesval, musiksmak för att inte tala om nationell bakgrund, dialekt eller hudfärg. Judar och romer vet detta i djupet av sina generationer.
Jag är inte som dom och dom är helt olika oss (dessutom har dom fel i allt) är tecken på rädsla och inte på kärlek.

För inte var det så att Midge inte kunde välja mellan transsubstansiationsläran och konsubstansiationsläran, eller mellan sju och två-tre sakrament. Han valde bort möjligheten att nedvärdera andra för att själv framstå som bättre.

Idag, på Enheten-i-Kristus-söndagen, är detta ett gott exempel på modet att ta avstånd från destruktiva uppdelningar i vårt samhälle. Bättre är att tänka själv, och välja en ståndpunkt som befriar både sig själv och inte minst de andra runtomkring. Bättre att välja respekten för "varandras egenart" som vi brukar tjata in i brudparen i våra vigslar. Det gäller alla.

Men tog Midge Ure avstånd från religion överhuvud taget?
Om det skriver jag mer en annan dag!

arrogans

En del saker är bara för dumma att kommentera.

Inskränkthet är ren tragedi,
men naturligt nog
går den den inte att se från insidan.

Därför kan den så lätt drabba mig.
Och andra.

Som att fråga vad arrogans är
och samtidigt själv
låta sina egna begränsningar
av sin upplevda verklighet
begränsa den andres rörelsefrihet.


En blindhet som bygger sina egna murar
och så hindrar sig själv
från hopp om sanning.
Både igår och idag.

Kanske är jag en dåre
som fortsätter att hoppas på
ett
kanske imorgon...?

lägesrapport

Förlåt dröjsmålet sen sist!
Här kommer en ursäkt.

Sedan semestern tog slut har allt verkligen satt fart. Är nu inne på tredje arbetsveckan, och börjar redan känna att det varit intensivt ett tag. Fast väldigt roligt samtidigt.
Två 6dagarsarbetsveckor på raken kostar på en del.
Och utöver det var förra veckan fylld av kräftfiske, nattgäst, vänner från Indien på besök samt en tvådagars synthmusikfestival.
Det var inte varje dag jag såg min fru, så därför kanske det inte är så konstigt att bloggen var lämnad inaktiv.

Men bortsett från detta var det en jättehärlig vecka.