Hemlösa i Borås

Verkligen glädjande besked att kommunen öppnar ett härbärge i höst. Då har vi en chans att låta vår stad visa oss som bor och vistas här att det finns en människovärde för var och en.

I april i år var det fortfarande vinter och kallt. Vi hade pratat om vad vi kunde göra som kyrka, för det räckte inte med att bara se på och prata, inte bara skriva i tidningen. Därför valde vi att agera.
Vi gjorde det därför vi tror att varje människa har fått sitt liv och är älskad av Gud. Och att vi som kyrka därför har till uppgift att kämpa för varje människas värde. Vi hade ett förberett pressemeddelande där vi berättade vad vi gjorde och hur, men vi lät det aldrig gå iväg till media. Men så här var det:

Svenska kyrkan Borås har upplåtit Caroli kyrka nattetid för tiggare ett flertal nätter under de två första veckorna i april. Det har skett med hjälp av några frivilliga, främst från olika kyrkor i Borås, samt några ytterligare personer.

Vi har erbjudit ett begränsat antal platser, en enkel kvällsmacka och en kopp kaffe på morgonen. Allt har gått väldigt lugnt tillväga, och de som fått en sovplats har varit mycket tacksamma.

Under de här nätterna var det fortfarande kallt, men då kyrkan inte är anpassad för sovande nattetid har vi ingen laglig möjlighet att fortsätta.

Istället vill Svenska kyrkan liksom tidigare fortsätta arbeta långsiktigt, så väl internationellt som lokalt, t ex för stadens hemlösa. Vi har under en tid deltagit i samtal med bl a kommunen för att se hur vi kan bidra till att ett härbärge el likn kommer till stånd. Under dessa nätter har vi fått erfarenheter, som kommer till nytta i arbetet framöver. Kyrkan har under denna tid varit öppen som vanligt, d v s dagtid, varje dag under året (då den inte är stängd för renovering som nu), och den kontinuerliga verksamheten har alltså inte påverkats.

Att vi valt att göra detta har naturligtvis INTE med frågan om tiggandet i sig att göra! Personerna har inte fått pengar, och det påverkar knappast att fler kommer till Borås för att tigga. Den fria rörligheten i EU har vi ändå alltid.

Däremot har vi sett att det finns människor som haft grundläggande mänskliga behov och vi har sett nödvändigheten i att tillgodose något av dessa. Vi har med insatsen tydliggjort att det finns behov mittibland oss, där vi boråsare rör oss, på gator och torg. Därför ska denna begränsade insats, utöver att vi önskat respektera några enskilda människor och deras behov, också ses som en markering att vi lever i ett civiliserat samhälle: vi har resurser och vilja att göra något för vår nästa, som fryser. Inga problem försvinner bara för att vi blundar! Och för att vårt samhälle ska vara civiliserat räcker det inte med att bara prata.

Ja, jag är nog dum...

Blev uppmärksammad på resultatet från en undersökning vid Rochester university där intelligens hos troende och icketroende jämfördes.
Och inser att jag har så svårt att gå igång på detta resultat. Någon stackare måste ju haft behov av att hitta något resultat. Och naturligtvis tar tabloidtidningarna till sig den rubrik som säljer bäst, och låter den skapa intresse. Det måste finnas mer!

Jag behövde inte gå längre än till DNs sida (antar att många tabloider haft den som "källa"), och redan där blir det lite klarare vilka definitioner som fanns bakom "intelligent" t ex. Likaså undersökningsresultatets egen kritik, vilken gav en hel del nyanser.

Det känns lite väl mycket gammaldags 1900-tal när intelligens används ur några enstaka av sina olika uppdelningar; analytisk förmåga, abstrakt tänkande, problemlösning o s v. Att ha en idé om större självkontroll fanns hos de mer intelligenta och det går ju i princip emot de religiöst troendes världsbild, så just det var väl inte så alarmerande. Kreativitet, emotionalitet och andra intelligenser räknades helt bort i undersökningen.

Naturligtvis undrar ju jag över mer av självkritiken, då delar av materialet påbörjade på 1920-talet. Synen på intelligens har utvecklats avsevärt sedan dess och frågan är om den enda dimensionen av intelligens som fanns med ens är önskvärd att ha, när den presenteras avskiljd från övriga?
Ja, på 1930 och -40-talet var det eftersträvansvärt. Rasbiologin argumenterade ju utifrån människors användbarhet, och nazisterna fängslade och dödade en hel del av dem som inte enkelt kunde anpassa sig till samhället och den tyska krigsmaskinen. Visst kan vi argumentera för att de prioriteringarna vad intelligenta. Och på samma sätt borde vi argumentera för avrättning av handikappade, personer med lägre IQ och andra som inte passar in i mallen för en perfekt människa? Hur länge ska en person tillåtas vara arbetslös innan...
Är Du lönsam lille vän? har jag hört att några sjöng på 70-talet. Så vi måste fråga oss, är det min analytiska förmåga som bestämmer mitt människovärde?

Så, jag har inget emot att föras ihop med dem som är lite mer dumma än andra. Visst strävar även jag efter erfarenhetsbaserad inlärning och komplexitet, men det är inte allt. Jag har andra värderingar i livet än att enbart följa det matematiskt rätta och de effektivaste metoderna för att utnyttja arbetskraft mm.
Jag värderar det som får mig att må bra, för välmåendets skull. Jag värderar att bli sedd, älskad och respekterad. Jag värderar högt att det finns en kraft, ett levande väsen omkring oss som älskar oss, dit jag alltid är välkommen med mina tankar och böner. Jag vet att jag inte är fullkomlig, men också att jag inte behöver ha det kravet på mig. Jag vet att allt inte kan mätas i styrka eller lösning av komplexa dilemman. Jag vet att alla sexuella relationer inte är till för att alstra barn, men varken kvalitén hos sexualiteten eller kärleken bedöms efter sin relation till nativitetssiffror. Jag ser inte människovärdet i vad en människa presterar, utan i det som hon är.

 Det kanske gör mig dummare, och jag begriper inte att jag borde byta ut mina värderingar mot effektivare. Jag är för dum för det.

lite svagt på den musikaliska fronten i sommar

I sommar har det inte varit jättestora upplevelser på den musikaliska fronten. Ännu.

I England var vi på några Evensong-gudstjänster förstås och där brukar jag ju få några fantastiska vackra musikstycken till mig. Så också den här gången. De ger ofta en försmak av himlen, tror jag.
Däremot inga särskilda konserter i London.

I Sverige blev det bra The Sounds i Helsingborg, fast vi hade tänkt att se många fler artister. Vi prioriterade att träffa familj och vänner istället och det var ännu bättre det. Fast både i Mariakyrkan och på några scener gavs det nog många bra konserter.
The Sounds är ju ganska roliga att se, för det händer en hel del och musiken är det för det mesta högt tempo i. Det blir ingen jätteupplevelse, men kul ändå.

I Borås har det bara blivit Linnea Henriksson och Petra Marklund. Ingen av dem satte några djupare spår. Linnea hade några låter som lät OK när jag lyssnade i förväg, men väl på torget textade hon uselt. Hennes scenkläder kunde valts med lite bättre omsorg. Kanske hon passat bättre in på Arvikafestivalen, för hon hade en ljudbild som verkligen tilltalade mig. Ännu en svensk electro-tjej, fast lite åt det soft-popiga hållet. Med lite bättre låtar kan hon växa.

Petra Marklund kände som en mer etablerad artist. Tack och lov gick vi före händerna i luften och mikrofånkåt, så de slapp vi höra. Hon hade också en bra ljudbild. Det lät bra, men jag tyckte ändå inte om vad jag hörde. Lite trist, lite dåligt låtmaterial eller snarare, dåligt att använda sig av låtarna. De covers jag hörde, "Kärlekens tunga" och "Vem ska jag tro på" gick inte riktigt fram, trots att de är välkända och  bra låtar.

Bara hoppas att sensommaren och hösten ger lite mer än detta. Fast några Evensongs lever jag ju rätt så länge på i alla fall!

Laddar för nya uppgifter

Så är semestern slut denna gång.
Det har varit fantastiskt skönt att vara ledig. Att få lägga av sig klockan på sängbordet och låta den ligga där, och färgen på armen blir mer och mer enhetlig.
Att vakna när jag vaknar, lägga mig när jag är trött, äta när jag är hungrig, gå och bada när det är för varmt, ringa vem jag vill när jag känner för det o s v. Det är semester.
Semester är skönt.

Saker får sina rätta proportioner, i alla fall när tiden är begränsad. Att vara ledig är väldigt skönt när vardagen annars är fylld med mycket arbete, fylld med viktiga uppgifter som inte löser sig av sig själv utan att jag förväntas ta tag i det och arbeta fram något.
Jag har förmånen av att ha ett viktigt och meningsfyllt arbete, något som dessutom påverkar många andra människor, både i deras arbete och i deras liv för övrigt.

Det är också ett "kall". Jag är inte rädd att använda det ordet. Tvärtom, det är också en förmån att arbete är ett kall. Men det är det inte bara för mig som präst, utan när jag tänker på mina medarbetare som vaktmästare, kyrkomusiker, pedagoger och ledare för unga, diakoner, förstås, de som arbetar på expedition, kommunikation och administration etc. Vi har någon som verkligen vill att vi ska utföra dessa uppgifter, och vi gör det inte för vår egen skull.

Ja, så är det ju för alla arbeten, men här finns den som håller våra liv i sina händer, den som ville våra liv, som gav oss en uppväxt, en utveckling, utbildning och sociala förmågor.

Vi har också mycket att dela med varandra och att arbeta tillsammans, med ideella, förtroendevalda och andra anställda, det är inte minst utvecklande för oss alla.

Så, visst semestern är slut, friheten är slut, spontaniteten, den hela, fulla, är slut. Men de intressanta, spännande och viktiga uppgifterna, de ligger minst lika mycket framför mig i tid, som bakom.
Om Gud vill.

sent sidbyte del 2 (tid publicerad i Borås tidning 24 juli 2013 i en något kortare variant)

(Fortsättning från del 1 (naturligtvis) som publicerades på bloggen för nån dag sedan. Som liten introduktion: alltså, jag är på fotbollsmatch på Borås arena för första gången och upptäcker en hel del intressanta saker. Naturligtvis jämför jag lite med gudstjänster, som jag är mer van vid, och ser både likheter och skillnader.)

Det var trevligt att Elfsborgsklacken höll igång med sång hela tiden, ja t o m mer sång än i kyrkan. Där är dock lite mer variation på sångerna. Och så får alla med och sjunga. Här kände jag mig lite osäker, så jag sjöng inte med.

Det gjorde inga andra omkring mig heller. Alla var så passiva, utom de på planen. Fast vid ett tiotal tillfällen ställde sig alla upp, så det var inget problem att veta när man skulle stå eller sitta. Vid alla sex målen förstås, och när duktiga spelare byttes ut. Nästan lika tydligt som stjärnan i gudstjänstagendan!

Ännu en likhet är att man mitt i tillställningen reser sig, går till ett visst ställe och får något litet att äta och dricka, innan man hittar tillbaka till sin plats igen. I brist på vin funkade kaffe okej.

Det fanns ju en klack till – BP-klacken, men deras sånger hörde jag inte, för jag satt på motsatt läktare och Elfsborgs-målvakten mitt emellan oss överröstade dem helt och hållet med sina kommentarer. Att det är en målvaktsuppgift var också en nyhet för mig. Fast han hade ju inte så mycket annat att göra...

Så småningom insåg jag att det fanns ännu en kommentator, strax bakom mig. Han hade många intressanta synpunkter om det mesta av spelet, om passningar och byten och annat. Och han var nog helt övertygad om att han hade rätt i allt!!

Nu var det ju en segermatch för Elfsborg, annars hade han nog velat vara med o planerat det som skedde, ungefär som när vi förbereder en gudstjänst, för han visste precis hur allt ska gå till! Tänk va bra det är att ha en sån!

Jag inser ju att gudstjänsterna kan utvecklas lite till om jag tar vara på mina nya erfarenheter. Jag vill definitivt ha en hejarklack när jag ska sjunga svåra liturgiska partier, eller hitta fram till ett bra avslut (i predikan, alltså). Kanske ska fråga kören, om de vill sjunga lite enklare sånger, typ ”sha-la-la-la...”?

För att höja spänningen kunde man också få tippa på vilka psalmer som ska sjungas, vilken bön före nattvarden som används etc.

Vi behöver alla en identitet, en grupp att tillhöra, och det skapar både en match och en mässa. Den ena på ett lite allmännare plan, den andra på djupet. I matchen betonas mer att jag är en i helheten, medan jag känner mig mer utvald och exklusiv i mässan. Tror att båda delar behövs.

Så jag är glad att jag kom innanför porten till arenan denna gång. Det blir fler, jag lovar!

Även om det dröjde många år, så, bättre sent än aldrig. Vi har alla outforskade områden som kan ge oss en hel del om vi bara vågar att byta sida, och möta det med nya ögon och öron.

Så, var inte rädd att gå genom porten till det som känns lite okänt. Det är ingen tävling, visserligen, men just Du har allt att vinna!

sent sidbyte del 1 (tid publicerad i Borås tidning 24 juli 2013 i en något kortare variant)

Jag har bytt sida. Tagit steget över tröskeln. 

Det händer då och då, inte alltför ofta. Det är bra att veta vart man står. Men lika nödvändigt är det att utmana sig själv med att hitta nya erfarenheter, som leder till att de tidigare synvinklarna på livets olika områden utmanas. Vi växer som människor och det gör livet mer spännande och variationsrikt. Därför bytte jag sida.

Jag insåg det när jag pratade med en man för ett tag sen, som sa: - Jag har aldrig varit på en fotbollsmatch!

- Nähä, sa jag, och kunde stolt berätta att det har minsann jag, och senast var bara en och en halv vecka sen!

Fast sedan var jag ju tvungen att berätta att det var första gången, och tidigare har jag stått på samma sida som den jag pratade med. Nu, däremot, är jag en som ”går på fotboll”.

Viss modifikation kanske, jag har sett på fotboll förut, fast då som medlem i blåsmusikkåren. Den lät mig se Bayern München mot Hamburger Sportsverein (typ) och så Elfsborg några gånger, fast nu var det första gången jag var på vår arena.

Tidigare har det gjorts jämförelser mellan en gudstjänst och en fotbollsmatch, och jag inser ju nu hur lika dessa två företeelser är! Jag menar, om man är ovan vid det ena, så har man ju en del frågor, och osäkerheten hos en själv, gör att man drar sig för att ta steget genom porten.

Det var ju fler som såg matchen mot Brommapojkarna (23/5) än som brukar komma på högmässan på söndagen (och det är ju tur, för det finns inte så många platser i kyrkan), så därför fick jag ju snällt sätta mig på ”min” plats, enligt biljetten.

Nu hade jag ju tack och lov med mig en kompis som är lite mer van vid att se på fotboll, och det rekommenderas även vid första gudstjänstbesöket. Det är så mycket som man inte inser förrän det är försent. Jag skulle ju haft kikare med mig! Det var helt omöjligt att se siffrorna på spelarna när de sprang runt på plan. Dessutom skulle jag lärt mig vem som var vem. Tack o lov hade Bangura ett tydligt hårband, så jag kunde fokusera på honom. Mer sånt!

Det fanns ju varken någon kommentator, vilket jag insåg snabbt efter avspark, och inget blad, agenda eller så att titta i. Så vad gäller information, så vinner gudstjänsten helt klart!

Det är ju däremot mer spännande med matchen eftersom det är en tävling. Båda vill ju få så många skott på mål som möjligt och samtidigt överlista målvakten. Det gick ju bra för Elfsborg, fast så roligt var det ju inte för BP. Om de åtminstone fått ett mål, hade ju i alla fall en i laget varit lite nöjd när de åkte hem.

Bangura förresten, han var ju ifrågasatt före matchen, men lyckades väldigt bra. Det är kul när någon lyckas med så fina prestationer. Ungefär som när kyrkvärden läser hela pingstdagens episteltext uttrycksfullt utan att staka sig.

(fortsättning följer!)

nej, det har inte med det att göra, jag är bara ledig

Jag har blivit väldigt inaktiv på bloggen.
En "riktig" bloggare fortsätter naturligtvis som vanligt även om man åker iväg eller har semester eller, kanske, rentav, åker på en släng av en sjukdom.

Jag har semester. Och utnyttjar den också.
En kollega som skulle ha semester samtidigt med mig skulle passa på att ha ett dop under semestern. Det hade jag också förra året. Visst det var väl OK, fast jag kände ändå att jag inte var riktigt ledig. Tyckte det var jätteroligt att ha det, men ledigheten måste också få ha sin plats.

Min kollega skulle ha en gudstjänst också. Inte i sin tjänst, men i en annan kyrka. Ja, det kan man ju ha...
Och gå in sista veckan för ett samtal.

I år har jag verkligen semester. Och behöver ha det också! Jag var skittrött när semestern började. Ändå hade jag haft förmånen att åka till Taizé, vilket var mycket välgörande. Jag har upplevt ett visst helande där, ett tillfälle att återkomma in i sig själv, de två senaste gångerna. Så de resorna, även om det är en hel del jobb väl där, är värdefulla. Dessförinnan hade jag fyra lediga dagar i sträck och jag sov nog som kortast till kl 10!

Jobba har sin tid, vila har sin. Effektivitet sin tid och slöa har sin. Klocka på armen har sin tid och sola armen utan särskild tid, sin.

Nu lägger jag in den sommarkrönika som publicerades i Borås Tidning under juli uppdelat på två delar här näst. Ja, det här är en något längre variant faktiskt. Extended version, alltså!