Trots lite huvudvärk går jag upp ur sängen och tar upp dottern. Hade gärna sovit lite längre för det blev sent. Lika sent som förra natten ungefär, runt 20 över två.
Men någon av oss måste få sova vidare och det ger mig lite tid tillsammans med henne.Sitter med lilla datorn på golvet intill henne där hon leker på sin filt o tänker på de två gångna dagarna.
Det var 22 år sen jag körde vägen till Oskarshamn för första gången. Pirrig och nyfiken. Och vägen hade förändrats mycket, fast nyfikenheten var nästa lika stor, nu när jag körde till vår återträff. Att köra bil en längre sträcka ger tillfälle till både en del reflexion, men också att kunna lyssna på en bok eller musik. En ny bok av Karin Alvtegen utgjorde gott sällskap, även om dialogerna i den här senaste (?) Fjärilseffekten är alltför sär-skiljda av mycket långa monologer.
Dag två,efter att ha tagit farväl av mina gamla vänner, fortsatte jag mot ett bröllop i gränstrakterna mellan Halland, Skåne och Småland. Passade på denna tripp att stanna lite oftare än annars. Vid en mack då och då, eller för att titta på en Jaguar till salu.Trevlig säljare och fin bil, men inte riktigt vad jag söker.
Utmaning att hitta med GPSen blev det när det visade att mitt slutmål låg ytterligare 14 minuter bort när jag var framme. Att inte överlämna kontrollen till annat eller andra är viktigt i livet, för att inte komma fel. Det finns ju tecken /vägskyltar som leder en rätt och man ser dem!
Bröllop är så olika, men ofta roliga för det är så många som aldrig setts förut men som delar vänskapen med brudparet. Många korta men roliga möten blir det. Här blir det en liten stund i livet man delar vid ett tillfälle i livet som är viktigt.
Vi valde att köra hem samma kväll, min fru och jag i var sin bil. Betydligt tråkigare än att åka i samma bil, men man får inte alltid välja om man ska få ihop livet. En choklad bit här och en korv där för att hålla energin uppe under nattens timmar.
Första olyckan på de 80 milen kom 1,5 km hemifrån. En kvinna som cyklat omkull. Så det blev några extra kilometer för att köra hem henne innan jag väl var tillbaka hemma. Gott att få komma till nytta också längs vägen.
Så visst är det inte så konstigt att det blir lite huvudvärk efter 80 mil, inte så mycket vatten som skulle behövas och inte så mycket sömn heller. Men det är en resa som inte bara går längs vägarna, utan också inåt, genom alla samtal och möten, genom de egna tankarna eller de yttre intrycken som man får till sig.
Fast det är också skönt att sitta hemma på köksgolvet för att lite smälta intrycken.
Inför nästa resa.
Som också den kommer att gå utåt och inåt.
söndag 17 augusti 2014
statusinlägg: roadtrip 1 - återträffen
De senaste två dagarna har jag varit på 80 mil lång roadtrip. Både med bil och med mig själv.
Först var på återträff med mina klasskamrater från kantorslinjen, 20årsjublilerande efter examen. Fantastiskt roligt!
Vi var väl ungefär hälften av oss som en gång började i klassen och att efter att inte setts på 20 år, så väldigt väl känna igen varandra och sätta igång o prata, som om ....att väldigt mycket hade hänt sen sist, men att vi visste ändå att vi hörde ihop! Det var en härlig och överväldigande känsla.
För många av oss är just ungefär 20 år halva livet, men just de där två åren var nog väldigt betydelsefulla. Vi levde ihop på folkhögskolan, hade samma utmaningar (även om vi kom väldigt olika långt i dem och prioriterade individuellt), samma mål, och sågs till frukost, lunch och även middag för de flesta. Eller i pentryt, gick till stan ihop, ja, vi delade inte bara utbildning utan hela livet i en spännande tid.
Det är nog därför det kändes så naturligt att ses igen.
Återträffar kan innebära olika saker, och känns inte alltid bra, för att man förpassas tillbaka i tiden för sitt eget liv. Fast det kan vara nog så intressant. För vår del tror jag att det sociologiska samspelet till viss mån fanns kvar, men det var ändå så länge sen, att vi nog mer bemötte varandra som vi är nu än som vi (kanske) mindes hur det var då.
Något som är ovanligt vid återträffar är nog att vi också gjorde en konsert ihop. Visserligen var det Rachmaninovs andra pianokonsert som var huvuddelen, som spelades av två kollegor som bara varit kantorer i 19 år, men som vi alla kände väldigt väl ändå. Men vi fick tillfälle att komplettera.
Lite typiskt mig att strunta i mina begränsningar och ändå sjunga en av mina egna tonsättningar till en Hallebo-dikt, mitt bland den högkvalitativa musiken och dess framföranden. Men visst, jag tog examen jag också, även om det nu var 19 år sen jag jobbade som kantor senast.
Men min tacksamhet för vad jag fått lära mig och och fått som gåva i musiken är för stor för att hålla mig tillbaka, och lika så tacksamheten för de där två åren som vi delade tillsammans. Vi har ju alla så oerhört mycket att dela med oss av, och i delandet ligger ett så stort värde. Där finns bredden, där finns glädjen, där finns tacksamheten, där finns livet. Och i vårt fall också musikaliteten.
Därför var det en stor glädje att få mötas igen och dela ett knappt dygn ihop.
Det kommer jag leva på i... ja så där fem år. För då hoppas jag vi ses igen!
Först var på återträff med mina klasskamrater från kantorslinjen, 20årsjublilerande efter examen. Fantastiskt roligt!
Vi var väl ungefär hälften av oss som en gång började i klassen och att efter att inte setts på 20 år, så väldigt väl känna igen varandra och sätta igång o prata, som om ....att väldigt mycket hade hänt sen sist, men att vi visste ändå att vi hörde ihop! Det var en härlig och överväldigande känsla.
För många av oss är just ungefär 20 år halva livet, men just de där två åren var nog väldigt betydelsefulla. Vi levde ihop på folkhögskolan, hade samma utmaningar (även om vi kom väldigt olika långt i dem och prioriterade individuellt), samma mål, och sågs till frukost, lunch och även middag för de flesta. Eller i pentryt, gick till stan ihop, ja, vi delade inte bara utbildning utan hela livet i en spännande tid.
Det är nog därför det kändes så naturligt att ses igen.
Återträffar kan innebära olika saker, och känns inte alltid bra, för att man förpassas tillbaka i tiden för sitt eget liv. Fast det kan vara nog så intressant. För vår del tror jag att det sociologiska samspelet till viss mån fanns kvar, men det var ändå så länge sen, att vi nog mer bemötte varandra som vi är nu än som vi (kanske) mindes hur det var då.
Något som är ovanligt vid återträffar är nog att vi också gjorde en konsert ihop. Visserligen var det Rachmaninovs andra pianokonsert som var huvuddelen, som spelades av två kollegor som bara varit kantorer i 19 år, men som vi alla kände väldigt väl ändå. Men vi fick tillfälle att komplettera.
Lite typiskt mig att strunta i mina begränsningar och ändå sjunga en av mina egna tonsättningar till en Hallebo-dikt, mitt bland den högkvalitativa musiken och dess framföranden. Men visst, jag tog examen jag också, även om det nu var 19 år sen jag jobbade som kantor senast.
Men min tacksamhet för vad jag fått lära mig och och fått som gåva i musiken är för stor för att hålla mig tillbaka, och lika så tacksamheten för de där två åren som vi delade tillsammans. Vi har ju alla så oerhört mycket att dela med oss av, och i delandet ligger ett så stort värde. Där finns bredden, där finns glädjen, där finns tacksamheten, där finns livet. Och i vårt fall också musikaliteten.
Därför var det en stor glädje att få mötas igen och dela ett knappt dygn ihop.
Det kommer jag leva på i... ja så där fem år. För då hoppas jag vi ses igen!
tisdag 12 augusti 2014
från off till on
Så har jag haft min första arbetsdag på några veckor.
Många känner igen sig i processen att gå tillbaka till jobbet efter en skön semester.
Vad jag märkt idag, då det blivit en hel del samtal och återseenden igen är, att många varit nöjda med den här sommaren, och att det göra att det känns rätt OK att komma tillbaka till jobbet.
Framför allt - har man varit frisk och de närmaste, samt att man har ett jobb att gå tillbaka till, det är två saker som, om de faller in, gör att man bör vara nöjd!
Några tycker det skönt med att komma tillbaka i sina rutiner, medan andra, däribland jag, inte nämnvärt har saknat några rutiner. Kanske mest för att de ändå inte finns... Fast min tänder blir gladare nu - det vet jag för jag borstar dem alltid före jobbet och småäter mindre.
Utvilad är jag dock inte och tvätt-och-stryk-högen är faktiskt inte borta, vilket brukar vara tydligt efter andra semestrar. Fast nu har jag ju en ny person att ta hänsyn till och denna tar tid!!
Att få möjlighet att göra sådant som annars inte blir av, att få träffa fler enklare och att få avkoppling, det är nödvändigt för att vi ska kunna fungera i vårt arbetsliv, som det ser ut idag. Därför är semestern nödvändigt för både oss som människor och arbetsliv. Eller kalla det vad du vill - möjligheten att bryta mönstren på något sätt i alla fall. I alla fall för dem som har uppgifter att göra som inte kommer helt av sig själv.
För nu är det dags att sätta igång igen. Logga in.
Och för att kunna det måste avstängningknappen varit intryckt under hyfsad lång tid.
Många känner igen sig i processen att gå tillbaka till jobbet efter en skön semester.
Vad jag märkt idag, då det blivit en hel del samtal och återseenden igen är, att många varit nöjda med den här sommaren, och att det göra att det känns rätt OK att komma tillbaka till jobbet.
Framför allt - har man varit frisk och de närmaste, samt att man har ett jobb att gå tillbaka till, det är två saker som, om de faller in, gör att man bör vara nöjd!
Några tycker det skönt med att komma tillbaka i sina rutiner, medan andra, däribland jag, inte nämnvärt har saknat några rutiner. Kanske mest för att de ändå inte finns... Fast min tänder blir gladare nu - det vet jag för jag borstar dem alltid före jobbet och småäter mindre.
Utvilad är jag dock inte och tvätt-och-stryk-högen är faktiskt inte borta, vilket brukar vara tydligt efter andra semestrar. Fast nu har jag ju en ny person att ta hänsyn till och denna tar tid!!
Att få möjlighet att göra sådant som annars inte blir av, att få träffa fler enklare och att få avkoppling, det är nödvändigt för att vi ska kunna fungera i vårt arbetsliv, som det ser ut idag. Därför är semestern nödvändigt för både oss som människor och arbetsliv. Eller kalla det vad du vill - möjligheten att bryta mönstren på något sätt i alla fall. I alla fall för dem som har uppgifter att göra som inte kommer helt av sig själv.
För nu är det dags att sätta igång igen. Logga in.
Och för att kunna det måste avstängningknappen varit intryckt under hyfsad lång tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)