God jul (i efterskott)

-Vad är det som är så speciellt med att vara människa?
Att va människa, ja, det är många som har ställt sig den frågan. För den som aldrig varit människa går det inte att föreställa sig.
Fast, frågan är, hur lätt är det för oss människor att veta – vi har ju inget att jämföra med!
- Jag tror det var i gymnasiet som jag första gången hörde en av de allra vanligaste definitionerna av att va människa:
citatet av filosofen Descartes: Cogito ergo sum – Jag tänker, alltså finns jag.
Poängen är, att förmågan att tänka, bevisar vår existens.
Men för Gud är det lite annorlunda, för även om Gud alltid tänkt mycket, så är det inte förrän Jesus föds i stallet som Gud verkligen blir människa.

Gud får, med början den här natten, en helt ny erfarenhet. Visst har Gud sett miljarder människor födas, leva och dö, men att själv bli en annan livsform – det är något helt nytt. En förändring som inte går att tänka ut eller beskriva, det måste bara upplevas.
Inte heller vi skulle veta vad det är att vara människa, bara genom att tänka oss det. Det behövs något mer, ett mer konkret handlande.
När Jesus föds är det heller inte ett tankeexperiment. Det kunde Gud gjort ändå. Det sker inte på nåt förenklat sätt, utan Jesu mamma Maria bär verkligen sitt barn genom en vanlig graviditet och föder i smärta, som alla mödrar.
Det som sker i julnatten är verkligt och på riktigt. Men om det då är mer än en tanke som finns i bakgrunden – vad är det som Gud lägger till?

Kanske känner du igen ett annat citat: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, (för att dom som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. )
Där finns svaret/ på vad det är som är så speciellt med att vara Gud; kärleken!
Gud älskar människorna och älskar den värld som vi fått att leva i. Därför är det av kärlek som Gud väljer att ge sig själv till oss / och därför låter sig födas som människa.
Det finns inget finare i hela världen. Det finns inget annat som Gud väljer att bli, utom just människa.

Vi människor är ju redan från början skapade till Guds avbild, vi har fått liv och mänsklighet och därigenom är vi också lika Gud. Vi har en koppling till Gud som hör ihop med att vara människa.
Därför är det naturligt att Gud också väljer att bli människa för att visa sin kärlek till världen.
För Gud handlar inte varandet alltså om att tänka, utan om nåt som är mer konkret och går betydligt djupare: att älska.
- Jag älskar, alltså finns jag, skulle Gud kunna säga.

När Jesus föds, av kärlek till världen, är det ett tecken på att Gud är kärlek och att Gud, genom Jesus, vill sprida detta i vår värld.
Detta är betydelsen av julens budskap, att kärleken har kommit till världen för att stanna.
---
Kanske du tänker nu, att, jaa..., om det ändå vore så, men världen är väl knappast full av kärlek, med den fattigdom som finns, människor på flykt, sjukdomar, orättvisor, krig och terrorism.
Men trots detta väljer Gud att födas som människa. Gud ger inte efter för ondska och synd, utan istället kompenserar med mer kärlek.
Det är också så som Gud vill att vi ska leva: av kärlek.
Att vi står emot allt som visar på motsatsen/ för att vi vet att vi inte är ensamma som satsar på kärleken. Gud är med oss.
Att vi som Guds avbilder väljer att ge ut av vår kärlek och att vi handlar så att det syns och gör skillnad i värden.
Gud valde att låtas sig födas utan några bekvämligheter, efter en längre resa på en åsna. Snart tvingas Guds son fly och bo som flykting i ett främmande land. Han blir som vuxen misstrodd, trots allt gott han lär ut och gör/ och till slut oskyldigt dömd till döden.
Det här är inte ovanligt i vår värld, som är full av människor på flykt – det vet vi ytterst väl, och likaså det andra som drabbar människor.

Julen vill påminna oss om att konkret göra något åt den värld vi lever i – att ge ut vår kärlek till dom som behöver. Att vara närvarande hos andra. Att välja bort det/ som drar oss bort från kärlek och omsorg.
Gud är den som, trots allt ont, väljer att komma till oss under julnatten med kärlek, till dig och mig och världen. Det är detta, att trots motstånd välja kärleken, som är att vara människa. 

fasta och fest

Som om det vore en hemlig och för de flesta dold vetskap, så är vi ju inne i en fastetid nu. En fastetid med mängder av julbord, av handlande och prioritering av att leva gott.
Ja, det senare kan ju höra i hop med fasta, i och för sig, fast inte främst julbordens överflöd.

Har själv kommit hem ifrån julfesten på jobbet - hela Svenska kyrkan i Borås anställda firade att träffas så här, efter nästan ett färdigt arbetsår. Mycket glatt och festligt, och god mat. Inte såå mycket överflöd som det kan vara annars. Alla glada, mätta och belåtna.
Jo, det blev bra, väldigt bra och inser vikten av att vi tillsammans bär på goda minnen och glädje över att arbeta på vår arbetsplats.
Det är inte fasta, men väl en fokusering på att livet är gott, och att därifrån sända en tacksamhetens bön till Gud.

Nu blir det andra bullar: retreat ska jag åka iväg på. Fokus på det inre, lägga av krav, bara få vara inför Gud. Mindre mat ( har beställt vegetariskt) mer fokus på annat.

Gemensam nämnare: livet är gott, Gud kommer till oss och delar livet.
Precis som i advent,

Ännu ett år av nåd?

Ibland fastnar bilder vi sett i minnet.

Något gör att vi inte lyckas släppa dem, utan de hänger kvar, och påminner oss om vad som hände. Ofta är det nåt som vi själva upplevt, men det kan också vara en bild eller film som vi har sett.

Jag har kvar en film från en nyhetssändning förra veckan.Den är från Paris, en övervakningsfilm från en restaurang. Jag minns att nyhetsuppläsaren varnar för starka bilder i förväg, och på filmen syns ett café.

Plötsligt slänger sig dom som sitter o fikar, ner på marken, både dom som är utanför och inne i lokalen. Strax kommer en man fram till en kvinna som lagt sig under bordet precis utanför ingången,

Han höjer sitt vapen, siktar på henne och trycker.

Inget hände. Han springer vidare.

Ett par sekunder senare reser sig kvinnan upp, en vän kommer fram till henne och de springer iväg åt motsatt håll.

- 

Är det här bilden av nådens år / i en tid av hot, våd och terrorism?

Jag tänker på kvinnan, som tog skydd under bordet: hur blir hennes liv framöver?

Hon vet att hon lika gärna kunde varit död, men mot alla odds – hon överlevde, oskadad till kroppen, men skakad i sitt innersta.

Hur lätt räknar vi inte med att leva ett långt liv? Vi planerar och förutsätter hälsa och liv. Men det kan förändras så snabbt. Därför lever vi – alla – av det vi kallar NÅD.

Våldet är på riktigt – vi känner att det drabbar oss, och det kan drabba oss här, nära oss. Det är på riktigt. Just därför kommer vår adventstid nu på precis rätt tid!

Vi behöver verkligen adventstidens budskap och vi behöver ta det på allvar och låta det prägla oss. Guds ljus kommer till oss i en värld präglad av mörker.

 

Vi människor behöver det nu och vi behövde det då.

Profeten Sakarja kom med ett budskap om fred i en tid-, och till ett folk som präglats av krig och våld.

Där finns ett hopp om den som skall komma i framtiden, en, som ska komma i enkelhet och som folket sätter sitt hopp till.

Hoppet är om fred. Hoppet är att krigets vapen skall förintas, och visst påminner det om flygbombningar i Syrien och i norra Irak?

Är det inte det som budskapet är idag också, att fiendens vapen, de som vill våld, ska förintas, med förhoppning om att fred och tillit ska komma istället?

-          - -

Århundradena före Jesu liv var präglade av krig. Judarnas land var ockuperat under lång tid och hela tiden fanns en stark längtan efter att slå sig fria. Att bli oberoende.

Det kom förhoppningar på starka ledare som kunde rusta folket till strid, att förinta fienden för att få fred.

Därför växte sig också hoppet om en Messias allt starkare. Messias – Gud utsände – skulle ge folket sin rätt tillbaka.

Men när skulle han komma? Och vem var han?

Troligen kände folket väl till profetens Sakarjas profetia som gav hopp om en ledare som skulle ge seger åt folket, nån som kunde förinta fienden.

Och när Jesus närmar sig Jerusalem strax före påsktiden, så fanns det viss oro, både hos folket och hos Jesu lärjungar.

När de hade varit i Jerusalem tidigare så hade dom känt av hoten från de skriftlärda och översteprästerna.

De hade inte förstått vem Jesus var och inte varit beredda att ompröva sin misstänksamhet, trots allt det goda han gjort.

Kanske är det därför Jesus väljer att med sin återkomst till Jerusalem hänvisa till en av folkets profeter och dennes profetia om Messias, kungen.

Om de skulle få se Jesus rida på en åsna, kanske de skulle göra kopplingen till Sakarja?

Kanske ana, att ”här är han som kommer i Herrens namn”.

Det kan vara förklaringen till att folket jublar, slänger fram sina mantlar, skär kvistar av träden för att smycka vägen fram. Och därför blir Jesu entré den här gången likt en konungs återkomst.

- -------

Konungens återkomst ja – det är vad 1a söndagen i advent handlar om. Se din komung kommer till dig – rättfärdig o segerrik!!

Den här dagens nystart är en ny påminnelse om detta:

Vi är inte lämnade ensamma i en värld som håller på att gå sönder genom våld o terrorism.

Vi har en Gud som avskyr våldet, människans övergrepp mot andra, utifrån viljan till makt. Våldet har en motpol och det är Guds ljus.         Därför räds inte Gud att sända sin son in i mörkret.

För Jesus är inte denna värld mörk, för den är skapad av kärlek, den är fylld av Guds barn och därför måste den försvaras mot allt som skadar, förminskar och skapar lidande.

Gud kommer därför tillbaka, om och om igen. Så också idag.

Gud kommer för att försvara världen mot våld och krig, för också Gud vet att skillnaden mellan liv och död är total, men också att gränsen är tunn.

Men vad behöver vi se och höra för att fatta, att Gud är här?

-  Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom.

Dessa ord säger , att du och jag inte behöver leta: Gud är redan här!

Om vi öppnar oss för den nåd Gud ger till oss, och det gudomliga ljus som ständigt lyser in i vår värld, då förstår vi att Gud är på vår sida och kämpar!

Då förstår vi att ljuset övervinner mörkret och att våldet har en gräns. Kvinnan som tog skydd under bordet fick upptäcka det, och det ska vi också lita på.

Och med ljusets hjälp ska Du och jag leva och vara så mot varandra, att vi skjuter våldets och mörkrets gräns längre och längre bort. Det är budskapet som vi idag ska ta emot, få kraft av och som ska sända oss brinnande ut i världen.

Därför tänder vi ljus efter ljus i vår adventstid, för varje ljus är ett tecken på den Gud som kommer hit, till dig och mig, för att dela våra liv och strida mot allt mörker.

Svar på replik: om religion, terrorism och annat

Följande är ett svar på en replik på ett av mina Facebook-inlägg.
Repliken finns här: http://marginalen.tumblr.com/post/133362827428/replik-151116

Andreas!

Tack för din replik och dina reflexioner över mitt lilla inlägg.

Vad gäller omfånget så ska jag erkänna att även jag ökade mitt omfång något jämfört med det enkla påstående jag svarade på, men inte riktigt i sådan grad i vilken du replikerar på min.

Vill inte öka ytterligare, vilket vore dumt och onödigt, då jag uppfattar dig betydligt mer litterär och villig till intellektuell teoretisk diskussion än mig.

”[R]eligiositet kan innebära extremism ” skriver du och detta delar jag fullkomligt. Men religion resulterar inte alltid i det. Ytterst sällan, men ändå för ofta. Nolltolerans kunde jag önska. Liksom i trafiken: nolltolerans mot att människor dödas i trafiken. Men så sker och vi fortsätter att köra bilar et c. Du har helt rätt att det handlar om en gradskillnad, precis som att de flesta kör runt 50 km/h i stadstrafik, har god uppsikt och anpassar körningen efter förhållandena. Alla gör dock inte det och om någon bestämde sig för att köra i 280 km/h rakt genom stan, så skulle det också gå illa.

Jag tänker att människan står alltid ansvarig för sina handlingar, och så länge det gäller funkar det inte med att bara plocka bort religion. Eller nåt annat man kan skylla på. 

Godhet o ondska: nej, ondskan måste inte finnas. Som du skriver så är begreppen svårhanterliga och en del av det, tänker jag, är att de relaterar till varandra. Dina alternativ blir tydligare då jag uppfattar det som effekter på människan. Vi kan själva relatera till det, då vi föredrar att må bra framför att lida. Att jag väljer de begrepp jag gjorde har nog att göra med att de används som ett motsatsbegrepp inom min religion. Sedan vet jag att du inte tycker att min religion är så klar här, särskilt inte om vi citerar bibeln..., så , ja, det har du och jag nog avklarat tidigare. Men trots allt gör nog detta att de är mer naturliga att använda för mig än för dig. 

Bön har vi olika uppfattning av och jag tror då att bön har en reell effekt och att den fungerar som kommunikation till min Gud, utifrån den relation vi har.

Gud tillåter det som länder till lidande, enligt min tanke inte för att Gud tycker om det. Tvärtom, men människan är fri att välja mellan detta och det som länder människan till behag.

Kanske Gud skulle tvingat oss till kärlek istället, ständigt o jämt?

Tja... nu pratar vi i västvärlden om att fortsätta med vårt ”öppna samhälle”. Det ger valmöjligheter, men innebär också hot, då det underlättar för terroristiska dåd. Det senare vill vi inte ha förstås, men vi värderar valmöjligheten i öppenheten så högt att vi tar vissa risker. Inte bara Gud väljer valfrihet, utan också många i västvärlden, tänker jag. 

Med ”a-teism” tänkte jag på icke-gudomligt relaterat snarare än sekulärt. Och då kan jag få med de två alternativ du nämner, nazist-Tyskland och Ryssland.. Om jag säger så här då: allt mänskligt våld är inte av religiöst ursprung.

Annars: om all religion skulle försvinna, så skulle det inte finnas något våld kvar, och detta har jag svårt att tro realistiskt.

Det femte tänker jag har att göra med våra skillnader i uppfattning om Guds icke-existens. Därför kommer jag fram till att varje människa har ett värde. Fast, med den valmöjlighet som finns kan en människa kränka en annan, men det anser jag är fel.

Mot slutet skriver du att ”få ting är farligare, än den människa som tror sig veta vad Gud vill och handlar därefter ”. Då tänker jag: du Andreas brukar inte se så skraj ut när vi ses. Du verkar tvärtom vara glad och för egen del känner jag glädje på samma sätt. Som du skriver så tror jag att det beror på effekten som kommer av detta, och därför är det inte bland det farligaste per se.

Nåja, ni har jag skrivit en massa här och kanske visste du redan det mesta av vad jag skulle skriva. Därför ber jag dig att inte svara så mycket på detta. Jag har faktiskt offrat både TV-tid i soffan och tid för att stryka och vika tvätt, vilket skulle behövts :-) . Men, du gav mig ett tillfälle att tänka och formulera mig och det är jag tacksam för.

Terrorism fortgår och jag tror inte min uppfattning om lösningen skiljer sig nämnvärt från din. 

Jag ser olikheter, när de tillåts leva sida vid sida, utan tvång, som en rikedom och uppskattar möjligheten till öppenhet i både sinne och samhälle. Och trots våra olikheter är det inte omöjligt att vi ändå i stort båda delar detta.

terrorism har ingen enkel lösning

Finns det en (1) enkel lösning mot terrorism? Någon antyder att religion är hela problemet o därför ska religion bort. Det får man tänka. Men. 
Om det onda är ont, måste det finnas något gott som kontrast. Annars är väl inte det onda ont, eller? 
Därför är bön en del av motståndet. 
Vi har sett tillräckligt mycket a-teistiskt våld i världen för att inte nöja oss med en i tanken enkel lösning. 
Så kämpa, gör motstånd o be, mot terrorism, våld o värdenihilism.
Och för människans okränkbara värde!

duv-fenomenet

En lösning för att lättare ge till tiggare har dykt upp nu.
Likt de hemlösa som säljer Faktum eller Situation Sthlm eller Big Issue har det nu dykt upp en tidning för EU-medborgare, som kan säljas där 75% går till den som säljer. Den kostar 100kr och det kan man väl ha råd med någon gång.
Har inte läst på tidigare hur det organiseras, men idag när jag gick över Stora torget i Borås, så kom en ensam kvinna emot mig och frågade om jag inte ville köpa en tidning.

Jag har ju ofta brukat köpa av de hemlösa och därmed gått förbi tiggaren om de stått på samma plats, så nu hade jag en möjlighet att även ge något till EU-medborgaren.
När jag tar upp plånboken och ger kvinnan betalningen för tidningen, står det plötsligt en annan kvinna intill med en helt annan tidning, men med samma syfte och funktion.

Jaha.
Visst hade jag pengar till ännu en tidning, visst, för jag blev så överrumplad av att jag insåg att det inte bara fanns en - det finns två tidningar.

Och så fort jag börjar lyfta ur betalningen för den andra tidningen står där en tredje kvinna med en tredje tidning. Samma syfte, samma funktion.
Nu tvingas jag pruta, då jag inte hade mer kontanter, men nog fick hon en liten del till sig själv trots allt.

Likt duvor som insett att "får en, kan fler få" så kom de över mig, snabbt och intensivt.
När jag gick därifrån insåg jag att jag själv hade nog gjort likadant.
Det är en ny förekomst i gatulivet, och jag vet ju att dessa har ett stort ekonomiskt behov, även om det har känts svårt tidigare att ge. Nu får jag läsa och fundera och se hur det blir framöver.

Det finns ju inget som hindrar att starta 100 tidningar. Fast kanske att det finns en mättnad framöver också för detta. Om inte annat, kanske duv-fenoment gör att många drar sig för att ta upp plånboken för den första, och då faller funktionen rätt så snabbt. Återstår att se.

Lyckad nedfrysning?

En livförsäkringssäljare pratade på radion om att tjäna så pass mycket pengar så att man kan sätta av 10% av nettoinkomsten för framtida bruk. Redan från unga år.
För att ha som buffert så man kan sluta jobba när man vill o gå i pension.
Och det tackar väl ingen nej till.

Men, sa han, har man mer pengar kan man ju också satsa på en försäkring som innefattar flyg över Atlanten direkt efter dödsfallet. Kostar 900,000 kr. Fast då ingår också nedfrysning av kroppen i 50 år.
-Det kan ju hända att man under den tiden kommer på ett sätt att uppliva och få hjärtat att slå igen, och då kan man göra ett återinträde.

Jaha, tänkte jag. Så kan man ju också göra. Utan att veta vad man vaknar upp till. Utan att veta att man vaknar upp.
Det kan ju ingen veta, för all del.

Fast, med den summan tänker jag att, det är skönt att det inte drabbar någon aktivt troende kristen.
I värsta fall- hade det varit gratis kanske någon hade bokat upp sig på det?

För tänk så hemskt det skulle vara, om man bokade plats på flyget och i frysen och efter några år kom vetenskapen på hur en människa kunde återupplivas.
Om nu det gått väl i domen och människan uppstått till livet i himlen, skulle det bli en sådan katastrof att tvingas återvända till det här jordiga livet igen.
Fast, återigen, det är ju ingen som vet.

Fast, för min del är det ganska klart att jag tror ju mer på att leva i himlen efter döden än att åter få liv här på jorden efter en massa år. Fast, dör den som väljer bort himlen kan ju finnas en möjlighet...
(?)

mänsklig och gudomlig

Eftermiddagen tillbringade jag tillsammans med goda ämbetskollegor i Magnus Malms sällskap.
Malm är en teolog och inspiratör som jag hört några gånger förut och gärna hör igen.

Något av det jag bär med mig har med efterföljelse att göra. Han sa något om att om vi verkligen vill följa efter Jesus, som är både Gud och människa, så kommer vi att bli både mer mänskliga och gudomliga.
Vet inte om jag tänkt så tidigare.

Men det är ganska logiskt. För att följa Jesus så nära som möjligt bör vi vara beredda att hans dubbla natur också påverkar oss. Inte så att vi får detsamma, men bara för att följa någon blir vi ju inte denne, självklart inte.

Att vi blir mer gudomliga i vårt eget varande är ju en följd av att vi försöker bli lika Guds son. Däremot att vi blir mer mänskliga..., ja det kanske inte är det mest naturliga. Människor är vi ju fullt och fast, men att vara mänskliga är då heller inte givet.

Det blir då extra tydligt att det är vår fullhet som räknas, liksom det är Jesu fullhet som vi följer.
Helt och fullt - det är så som vi blir lärjungar, det är så som vi ska sträva efter att leva våra liv. Inga halvmesyrer.
Rätt skönt mål att ha faktiskt, för då kan vi våga leva äkta, utan att dölja och försköna, utan att visa upp eller förbättra. Ärligt.
Gudomligt och mänskligt.

relationen

Det har för mig blivit allt tydligare att det är relationen som är det viktigaste i vår kristna tro.
Den intellektuella delarna är en hjälp mest för att nå dit och förändras så småningom till en förklaring till varför relationen sedan finns kvar, inte minst för ens eget tvivel.

Ofta börjar det med att försöka förstå vad som berättas, och i berättelserna anas att det handlar om en människa, Jesus. Och fattar man tycke för människan Jesus hör det nära ihop med att man funderar mer på det andra, att Jesus inte enbart är människa.

Till relationen hör praxisen, det som kristna gör. Böner, gudstjänster, lovsången, sakramenten.
Kanske att i behovet av att besöka en kyrka i tystnad säger en del om sökandet efter det ofattbara, Den Outsäglige. Men som kan uppfattas pratas bort eller försvinner i formerna.

Gudstjänsten i sig är inte missionerande, för den är ett eget språk och det som inte kan det, förstår det inte. Men om man kan det, ger det en hel del.
Som en relation, när man lärt känna den andre.

långt bort och nära

Vi hör numera dagligen om flyktingströmmen.
Vi hör om de drunknande i Medelhavet, på överfulla båtar, utan en chans att överleva, när båtarna går under.
Vi hör om de flyende från Syrien, från Irak.

Från de som inte längre har fast mark under fötterna, utan att fötterna i sig, själva rörelsen bort, är den enda tryggheten som finns.

Jag tror inte vi i Sverige kan ana vad detta innebär. Ingen av oss som är född här.
Vi är handikappade, för vi kan inte förstå vad som händer i världen.
Tänk, sån tur att vi handikappade tillåts leva, trots allt!

Och vi tänker kanske att, här är tryggheten!
Men även här sker överfallen. Även här tvingas människor fly från sina förövare. Ibland skakade men hela, ofta dock med att något har gått sönder, utsida eller insida.

När vaknar vi upp ur drömmen och börjar ta hand om varandra?
När inser vi att den som har kraft, har kraft att kämpa för en bättre värld?
När inser vi att den som har trygghet kvar, har denna för att sprida den till andra som inte har något kvar alls?

Vi har en lång väg att gå innan vi börjar förstå vad vi behöver.
Vi behöver ta plats i världen.
Både långt borta och nära.

Det är inte så mycket som behövs, egentligen.

Ja, det kan man ju fundera över.
Det beror på vem man är och hur man har det.

Jag själv är ju oerhört privilegierad. Jag har allt jag behöver och ett rejält överflöd därtill.
Och jag försöker vara tacksam för det.
Jag försöker se mig som en förvaltare av de gåvor jag har, så långt det är möjligt. Ibland blir det lite fånigt kanske, men ...jag handlar utifrån att allt jag har är gåvor som jag ska lämna vidare en dag i så gott skick som möjligt.

Jag vet att jag kunde lyckas bättre, men är å andra sidan inte för lagiskhet i onödan.
Man kan alltid göra mer, dela med sig mer ( ja, de flesta som inte väljer i klosterideal fullt ut, eller tillhör den stora andelen fattiga i världen). Men det är bra att ibland också vara nöjd med det man gör.

Att ha ett jobb, ett hem, ett hus med trädgård, en familj, vänner, mat att ställa på bordet...
Att kunna röra på sig, till vardags men också genom att utmana sig själv är något att vara tacksam för. Att jogga som jag gör är något jag är väldigt tacksam för, då jag vet att det inte är möjligt för alla. Och jag är glad att jag fått motivationen att öka i längd, till något jag inte hade förväntat mig av mig själv. Vi har gränser som vinner på att överträdas! (Vilka gränser har du att utmana?)
Att sedan kunna göra det tillsammans med dottern i barnvagnen gör det hela extra roligt.

Kanske känns det så naturligt därför att säga hej till dem jag möter. De flesta hejar tillbaka, lite lojt förvånat, oväntat.
De flesta, utom en av dessa jag såg idag, en bit bort på andra sidan. En ensam tjej med slöja gick på trottoaren och när jag ropade hej till henne sken hon upp med hela ansiktet. En ganska ovanlig syn i Fristad.
Kanske var det oväntat, men samtidigt kändes hennes reaktion som något jag själv känner mycket tacksamhet inför. Utan större insats gjorde jag både henne och mig glada, just för att jag kände behov av att visa min tacksamhet.

Tänk att det går att göra en annan människa glad så enkelt!
Ibland är det inte så mycket som behövs egentligen.

inför söndagen

Inför söndagen tänkte jag berätta något jag tänkt ha med i predikan men som helt enkelt inte fick plats.

Häromdagen hade jag en diskussion med en annan kristen om ett angeläget ämne, där jag ideligen fick en hel del bibelord slängda till mig. Många var vi ytterst överens om, men i ett par av bibelorden som slängdes in i debatten skiljde vi oss åt i vår tolkning.

Jag tycker själv det är svårt att slåss med bibelord. Det blir lätt så, att vi utnyttjar bibelordet för våra egna syften, istället för att med ett öppet sinne vara beredda på att förändra syn och ståndpunkt av det vi läser i bibeln.

Här finns en risk att stänga in sig och stänga av intrycken för att bevisa vår egen uppfattnings förträfflighet.

Detta ligger bakom orden när Jesus säger till dem som sett underverk utföras av honom, att de inte får säga något, som Markus skriver om i dagens evangelium.

Det är inte meningen att bara ett färdigt svar ska formas, som utvecklas till ett rykte, så att människor snabbt bildar sig en uppfattning om vem Jesus är.

Istället är mötet så viktigt- att var och en själva hittar sin relation med Jesus. För mötet sker med oss där vi är i våra liv, inte i något färdigformerat liv, som gäller lite allmänt.

Bibelorden är inte formler för hur något är eller en gång var. Något stelnat. Snarare vill de uppmana oss att själva uppleva det som beskrivs.

Först då kan vi uppleva verklig frihet i vår tro, när den söker efter en relation med den Gud som finns där och då och nu. 
Frihet, som kommer ifrån Kristus själv, utan någon mellanhand. 
Frihet, som grundar sig i den nära mötet mellan Gud själv och oss.

...och vardagen börjar

Nu har vardagen börjat på  nytt för mig.
Full fart in i det som blev kvar som olöst och fullt fart in i alla nya projekt, nya ärenden att tag i och uppgifter att utföra.

Det kan vara en utmaning att hålla kvar det där semesterlugnet som vi i bästa fall fått. Men lyckas vi hålla kvar det i oss, så får vi lite eftertanke om vad som verkligen är viktigt. Kanske inte alltid det som skriker högst utan att vi också ger oss själva och andra som är lite tystare lite mer tid.

Det är lätt att kasta sig in i det nya och spännande och det ska vi göra, så länge det har en positiv effekt på oss. Men när vi känner av slitningar framöver- då borde vi minnas semesterkänslan - de nedsjunkna axlarna, den något långsammare gången och kanske också den större nyfikenheten.

Det är så lätt att vi fångas helt i det vi gör, att vi tappar energin i det vi är. Därför behövs våra viloperioder, då vi sjunker ner i djupet av oss själva. Först där kan vi egentligen låtar förändringar ske med oss. Det räcker inte att förändra ytan förstås, utan, först när vi har kontakt med djupen i oss själva kan förändring ske.

Semestern slut...

Sommarsemesterns sista dag.
Tror att jag nu nått så långt jag kan komma med alla nedräkningssymptom, innan musklerna börjar spännas igen.
Har klarat av både förkylningen och migränen och nu muskelvärk och stelhet i nacke och axlar.

Simturen i bassängen i Gloucester förra veckan gav en hemsk värk i musklerna längst bak i nacken. Jag ser det som steg för steg mot en befrielse från de gångna månadernas krav.

Sömnen har jag däremot inte helt kommit i kapp med. Har faktiskt lyckats sova länge några mornar, men än fler vaknat hyfsat tidigt och legat stilla och låtit tankarna rusa. Tror inte att joggingen med barnvagn ger riktigt samma förlösande effekt som hel ensamhet i rörelse.

Längtar efter gudstjänstgemenskapen. Saknar den och det är väl gott i sig att få göra. Kanske valde jag ändå rätt att just nu prioritera mig själv och min kropp. Tror att det enskilt bästa på englandsresan var evensong-gudstjänsten i Glouster cathedral. Bland mycket annat bra och givande också, förstås.

"Helighet innebär inte att bara göra Guds vilja.
Det innebär att vilja Guds vilja.
Helighet är ju att vara förenad med Gud."
(Thomas Merton Resa till den inre verkligheten, Libris 1985)

Så mycket i livet innebär prestation. Krav som uttrycks eller krav som anas.
Allt som ska hinnas med, alla kontakter som ska tas eller hållas, allt som ska göras socialt eller med huset eller med trädgården, eller allt ansvar man har för sina barn o s v. Krav på en som kristen, visst, det finns också och just det kanske göra att en del aktivt lämnar tron och identifikationen som kristna.
Citatet talar om motsatsen. Och om det som är rätt.
Något för mig att tänka på inför den kommande hösten.

Gud ger oss vad vi behöver i vår kontakt med honom. Vi behöver inte prestera. Vi tillåts att misslyckas. Vi ska få simma runt i guds kärlek utan att sedan stiga upp och känna stark muskelvärk i nacken. Det är Gud främst, inte kraven och reglerna.

Kanske har några av oss svårt att förstå det. Men Gud är befrielse.
Men för min del blir det lättare att ta till mig det efter att ha gått igenom muskelvärken, migränen och det andra som hjälpt mig komma ner på noll igen.
Så, Gud, hjälp mig att simma lugnt ett tag framöver!

Predikan 6e söndagen efter trefaldighet - eller delar av utkastet i alla fall.

Vad betyder ordet efterföljelse för dig? Säkert olika för oss alla.

När vi pratar om vad det är att vara kristen, så nämner vi att man ska vara döpt, att man ska ha en tro, ta del av Guds ord och sakrament, och att man ska leva efter vissa normer – att handla etiskt rätt. I alla fall ha målet att göra så.

Jag skulle säga att allt detta finns med i begreppet Efterföljelse.

Efter 2000 år har vi förstås många efterföljare som gått före oss, som vi kan få lite vägledning av.

En av historiens mest kända efterföljare är Fransciskus som levde på 1200-talet. Född som första son till en välbärgad handelsman hade han ett utstakat gott liv i överflöd, men kunde inte komma ifrån tanken att följa efter Kristus mer konkret.

Han avsade sig allt han hade, levde fattigt och snart anslöt sig flera män till honom och han bildade sin Fransciskanerorden. När han sökte upp påven för att få sin ordensregel beviljad, blev han ifrågasatt för sin radikalitet.

-          Det går inte att leva med sådan total egendomslöshet.

Men Fransciskus visade sedan att det visst var möjligt att följa Jesus på samma sätt som han själv ordagrant uttryckte sig mot sina lärjungar, när de sändes ut.

Men sådan efterföljelse passar inte alla och sedan instiftade Fransciskus även en orden där män och kvinnor som Du och jag, i det civila livet , utan de radikala klosterlöftena, kan mötas för efterföljelse.

Efterföljelse måste anpassas efter var och en. Någon kanske har förutsättningen att leva mer radikalt, medan andra av oss kallas i det vardagliga livet vi lever. Och däremellan finns många nivåer.
När vi hör hur några har valt att följa Kristus, så gäller inte deras väg för oss alla. Gud kallar oss alla utifrån det liv vi är insatta i, och där ifrån får vi påbörjan vår vandring. Vi kan inte gå någon annans väg – vi måste gå vår egen, utifrån våra förutsättningar.

Evangelisten Matteus återberättar Jesu ord från bergspredikan i dagens evangelium.

Jesus inskärper de Guds bud som alla kände till, till att gälla en betydligt större del av livet, än vad som gällt tidigare.
Efterföljelse handlar inte bara om enstaka regler, utan istället gäller det hela livet – alltid och i alla områden.

De flesta av oss avhåller oss från att döda en annan människa.

Vi behöver inte kallas oss kristna för det. De flesta ateister, muslimer, judar, hinduer, buddister gör även så.

Att leva i Kristi efterföljd däremot betyder så mycket mer.

Jesus beskriver att det inte heller är den angivna offergåvan gentemot Gud som är det viktiga, utan att vi lever i enlighet med Guds vilja. Och det är att leva i omsorg och respekt för varje annan människa. Utan det är tron på Gud inget värt.

Det skenheliga, bokstavligt, vill Jesus att vi helt ska komma bort ifrån, för det är det som finns i hjärtat, i vårt inre, som styr om vi är efterföljare eller inte.

 Att vara kristen handlar inte om att uttala vissa ord med regelbundenhet. Att vara kristen handlar om att vi väljer att i kropp, själ och tanke väljer att gå åt det håll som Jesus gick och försöka bli så lik honom som möjligt.

En annan lärjunges exempel är en man som skrivit en bok som heter just Efterföljelse. Dietrich Bonhoeffer avrättades i koncentrationsläger 9 april 1945, precis före krigsslutet.

Han var aktiv i motståndsrörelsen mot Hitler och deltog i attentatet mot honom som misslyckades och Bonhoeffer fängslades därefter.

Visst hade han starka kval mot att vara med om det attentatet, men samtidigt blev detta vägen i hans efterföljelse. Men han såg inget annat val än att handfast strida mot den ondska han identifierade. För honom är det allra viktigaste att inkarnationen – att Gud kommer in i mänskligheten – att den sker, igen och igen. Den ska ske genom att Guds Ord ska komma in i oss människor – inkarneras – och bli ett med människan.

Vi är människor fullt ut och så blev också Jesus. Det är vad vi är och kan inte vara något annat. Som sådana ska vi också följa Jesus Kristus och som sådana ska vi utvecklas att bli allt mer lika Jesus.

Har vi inte den viljan, att älska vår broder och syster, då kan vi heller inte älska Gud. I förlängningen bryter vi då också mot det femte budet, att inte dräpa.

Om vi inte gör allt för att låta det som kommit emellan mig och den andre försvinna, så kommer samma sak att finnas kvar mellan oss och Gud.

Att leva i Kristi efterföljd handlar därför om att leva som de människor vi är och utifrån detta välja att följa Kristus. Det ska ske på vårt eget sätt, vi får gå bit för bit i våra liv mot detta, och låta efterföljelsen prägla hela livet, inte endast enstaka regler om områden.

Därför skall vi andas in Gud i varje andetag och andas ut Gud i varje utandning. Endast så kan vi nå till en sann efterföljelse till Jesus Kristus.

AMEN.

Barnarbete och kampen därmot

Ett etiskt system på kläder - det önskar jag mig. ett index som räknas ut beroende på hur materialen är producerade, sammansydda till ett plagg, fraktade och distribuerade till kunden.
Undrar om vi kommer dit. Då skulle vi verkligen inse hur stor påverkan vi har som konsumenter.
Men än är så mycket oklart.

Vi vänder oss kanske mot HM för att de har kläder som tillverkas i t ex Bangladesh och att där arbetar barn istället för möjligheten att gå i skola.
Och de måste arbeta för att försörja familjen. De måste.

I länder med hög dödlighet i AIDS - vem annars än de äldsta barnen ska försörja de yngre?
Fast, Bangladesh hör kanske ändå inte dit. Problemet finns ändå.
Och väljer vi bort det kanske de kan gå i skola istället, fast då får de avstå mat... ?

Ja, vi fattar våra beslut utifrån våra svenska normer: barn ska inte arbeta och därför ska barnarbete bekämpas.
Tydligt: jag vill inte att barn ska hindras från skolgång och inte att de utsätts för hälsorisker av olika slag, vilket barnarbetet innebär.

Men: min poäng är att vi utvecklar våra åsikter utifrån våra normer och tänker lätt att de också ska gälla i andra kontexter/platser.

Därför är det intressant att jag hörde igår av några gamla textilarbetare att - jo visst, här jobbade även barnen på syfabrikerna, t o m så små att de inte börjat skolan än. Fast det var lättare arbeten.
Och visst, detta gav dem en uppgift i familjens försörjning. Och säg den lantbrukarfamilj där inte barnen tagit del i familjens arbete? Det finns definitivt ett värde i det, som varit en självklarhet även i vårt land.
Så också för textilfamiljerna.

Men, trots att vi i Sverige har en liknande historia väljer vi att helt ta avstånd från barns arbete i andra länder. Det påminner om vår egen historia.
Tydligt: jag vill att barn ska må bra, lära sig och utvecklas.
Men: vi kanske trots allt ska fundera över vår egen historia, innan vi dömer ut andras handlande.

Vi måste kämpa mot orättvisor i världen, men göra det med ödmjukhet för att hjälpa de svaga. Vi kan ska inte ska riva ner andra kulturer, men ge av vår kunskap för att leda dem vidare på rätt väg.
Och vi ska välja bort att bara ta själva, utan istället ge av vårt överflöd.
Då investerar vi i mänskligheten och det är vars och ens uppgift.

gäst i radion

Har precis genomfört en radiointervju.
En lite speciell situation är det, även om det nu inte var direktsändning. Det gäller att tänka snabbt och välja perspektiv och sedan formulera det så klart och tydligt som möjligt.

En del perspektiv kommer direkt när man hör frågan, annat är sådant som är ganska självklart och som man hunnit tänka på. En ord funderar jag på direkt när jag sagt dem - varför valde jag just det ordet? Och framför allt - varför förde jag inte in samtalet på det eller det perspektivet?

Idag begravs Lisa Holm i Säters kyrka. En stor tragedi. Först för att en ung människa berövades sitt liv. Visst hade hon börjat leva, men hon skulle fått chansen att få leva så mycket mer. Vi rustar oss för livet, vi lär för livet, vi lär oss tro, vi lär oss älska för livet. Och så får en människa plötsligt inte det längre.

Det är en enorm tragedi för hennes familj, för hennes vänner. Outsägligt. Men också en tragedi för hela vårt samhälle. Detta ska inte ske. Aldrig. Ändå gör det det.

Jag önskar jag skulle varit tydligare med att vi som kyrka också erbjuder ett hopp, ett ljus i mörkret. För det är viktigt. Även om det visserligen handlade mycket i ganska allmänna ordalag om hur människor reagerar i en sådan här tragedi, med betoning på samhället i stort.
Vi behöver tilltron till livet och påminnas om hoppet att vi människor inte är ensamma i kampen för livet, utan vi har en Gud som kämpar med oss. Men också en Gud som tar sitt ansvar och erbjuder en fortsättning, särskilt då tragedier händer.

Men just nu är fokus på sorgen, och kanske är det stort nog att fokusera på. Kyrkan står för både och: att ta hand om sorgen och att erbjuda ett hopp vidare.

Gemenskapen i samhället är betydelsefullt och likaså kampen mot ondskan. Men att erbjuda ett hopp om något mer är också livsviktigt för oss som lever här och nu. Och därför är kyrkan omistlig i vårt samhälle. och än mer för den enskilda människan.

döm inte...

"-Döm inte, så blir ni inte dömda."

Även om det bara fanns detta enda sagda ord från Jesus över hur vi ska leva, så hade det varit nog så bra. Jag kan faktiskt inte se någon begränsning av nyttan för just denna mening.

Orden kan vara ett rättesnöre... ja, hellre tänker jag "livsuppgift" att ta till mig. (Gillar inte begreppet "rättesnöre", kanske av naturliga skäl). Att inte döma någon kräver en hel del.
Det ifrågasätter mig själv först och främst. Vem är jag som skulle kunna döma en annan? Varför just jag? Vad skulle jag ha fått som gåva för att kunna göra det?
Och vad skulle jag ha för övertag för att göra det möjligt?
Och hur skulle jag kunna veta det?

Även om jag ändå hade det är det min uppgift att avstå.
Och om jag lyckas med detta svåra, då skall också jag bli frikänd.

Jag funderar på om det inte vore intressant att sätta ihop 10 Guds bud utifrån Jesu undervisning. Jag vet faktiskt inte om någon gjort det tidigare, fast det är ju sannolikt att så har skett.
Om alla aktiva i vår kyrka skulle ha följt det här budet - hur skulle det då se ut? Kanske väldigt annorlunda?

Det ligger ett stort misslyckande bakom att många människor fortfarande känner sig rädda för att bli dömda av kyrkan. Detta hindrar evangeliet om något. Och det är en sorg.

I år blev det ingen predikan över detta ord, men jag blir alltid glad när jag träffar på det.
det handlar om att Jesus vill att jag frikänner människor och att jag också skall bli det.
Jag gillar frihet.
Samtidigt vet jag att frihet är svårt. Och att det är svårt att inte döma. Andra och mig själv.

Men en utmaning att leva med, att ta med på vägen genom livet, det är detta ord i Matteus 7:1.
Och en sådan reskamrat är bra att ha.

vid god hälsa

Det är något jag verkligen önskar att få vara - vid god hälsa. Och det gör vi alla.
Att få vara frisk, ha ork, ha alla kroppsfunktioner intakta.
Så bli livet värt att leva.

Visst, vi kan välja oss vid ett eller annat handikapp. En del människor blir jag imponerad av, då de har just vissa brister, men ändå lever på på sitt sätt.
OK, man saknar ett val. Ingen skulle välja, men det är bara att välja att göra vad man kan, när det är som det är.

Nu har jag varit ordentligt förkyld i en vecka. Feber, hosta, värk o annat har drabbat mig, och jag börjar bli trött på det. Ändå har jag kunnat fungera någorlunda.
Konfirmationen i söndags fungerade väl, efter att ha tagit några piller och valde med en bestämd vilja att genomföra det hela tryggt och professionellt. Och fick god respons på det.
Att ta hand om lillan hemma är inget som bara går av sig själv nu heller - det kräver ständig aktivitet!

Men nu vill jag bli frisk. Saknar joggingturerna som jag avhållit mig ifrån i 1½ vecka nu. Länge för mig. Vore skönt att få lite mer fart på benen, men naturligtvis måste luftvägarna fungera som de ska och ingen aktiv infektion i kroppen helst.

Så , jag nöjer mig alltså inte med att allt bara fungerar utan jag vill också kunna bjuda kroppen motstånd i form av jogging. Funderar på hur jag mått om jag inte hade en hyfsat god kondition?

Vi sätter våra gränser utifrån vår egen bedömning. Allt är relativt. därför går det så snett när vi jämför oss själva med en helt annat människa. Och dessutom sker det oftast med en person som är extra bra på det område där vi jämför oss.
då är det lätt att tycka att man borde bli bättre.

Men vi är så bra i oss själva och har så stora förmågor inom oss, och användning och utveckling av dessa är vad vi ska göra, inte använda o utveckla andras för vår egen skull.
Vi har alla utvecklingspotential utifrån oss själva.
Det är gott nog.
I alla fall om vi får leva o ha hälsan.
Och helst av allt - en god hälsa.

midsommar

Har haft fantastiska dagar under veckan tillsammans med konfirmanderna. Och med den ideella ledargruppen också förstås. Känns som att det är så lät att bli glad för att man omges av så många härliga människor.
Tre intensivdagar har vi nu setts för att jobba fram en fin konfirmationsgudstjänst på söndag och för att avsluta de sista delarna som hade tänkt ha med. Givetvis har vi inte hunnit med allt på långa vägar...

Först nu har gruppen blivit frågvis, så att de har surrat frågor och tankar i mun på varandra nu i alla tre dagarna. Men när de visar vad de kommit fram till, berättar vad de tänker om Gud, då är det lätt att bli rörd.
Samtidigt tror jag det handlar mycket om att erbjuda de unga ett språk för den tro som redan finns där, och att visa på några stigar som redan finns upptrampade. Det är inte de större teologiska kunskaperna som ger mest och inte någon slags övertalning, utan mer de personliga erfarenheterna, som vi delat genom samtal.

Ja, som min kollega skrev för nån dag sen - det är fantastiskt att jobba i kyrkan. Kanske inte för konstruktionen av alla olika policys eller för formulering av riktlinjer. Men, för alla de mänskliga möten som man får vara med om.

Midsommar, fest och konfirmation. Lite vila inför ännu en härlig söndag i Caroli kyrka.

tankar om dop

I morse hände det igen!
Tänkte du på det?
Kanske inte. Kanske du inte la märke till det, utan…, det bara kom.
Tänker du ibland på ...att livet bara kommer, utan att du märker det?

Det var just det som hände – du vaknade till en ny dag i ditt liv. Visst, det sker varje dag, och,  samtidigt så är det ett under som sker i ditt liv.

Varje dag som du får i ditt liv är en ny början. Igår är borta för alltid, men istället får du en ny dag. Du får en ny chans.
Och det kan vara en ny chans till att göra det du ville men som inte blev av, en ny chans att utvecklas, att få lära dig det, som du behöver,

Och en ny chans att dela med dig av det som du har fått: För någon annans skull, för världens skull – för att göra den bättre, För din egen skull.

Vissa dagar ger oss ännu större möjligheter till en nystart. Som när Nikodemus söker upp Jesus. Nikodemus är representanten för judarnas Råd, han står för makten, kunskapen och traditionen i det judiska samhället.
Han kommer till Jesus för att rådet har anat att något nytt är på gång och han är nyfiken:

Vad är det som händer – vem är det som kommit hit, och hur ska vi ställa oss till det?
-          Så Jesus, vi vet att du kommer från Gud men.. VEM ÄR DU?
-          Bara den som är född på nytt kan veta det.

Men Nikodemus får fler nya tankar än han är beredd på. Här är ett väldigt ovanligt exempel på när Jesus INTE talar samma språk som den han möter.
Men kanske är det för att han möter makten personifierad? Och därför ställer högre krav på det judiska folkets makthavare.

Nikodemus fattar inte:
 -Va menar han? Han vänder på det mest grundläggande om livet.

Men Nikodemus är inte särskilt dum eller trög. Det är först nu de senaste åren som vi åter, efter några århundraden, börjar fatta att vetenskap och tro inte är motsatser till varandra i fråga om sanningen. Precis som Nikodemus är det många som fortfarande tror att livet och verkligheten bara kan vara på ett sätt.

Världen är stor. Livet är ännu större, och det vi kallar sanning kan ingen enskild människa rå på. Vi får bara spillror. Gud är större, som Johannes skriver i sitt första brev och han skriver, för att trösta oss: ”vi är sanningens barn”!  

Vi är födda ur sanningen och uppfödda av sanningen. Vi har sanningen inom räckhåll, men kommer aldrig att äga den!
Men detta är enbart tack vare att vi har fötts på nytt!

Men, vad är då lösningen på gåtan Nikodemus inte förstod?

Ja, svaret är enkelt. Vårt dop.
Vårt dop är handlingen, ingången och tecknet för att vi ska bli födda på nytt.
Vi föds till ett nytt liv i Kristus, vi får en parallell livslinje av vår skapare, så att vi har två liv samtidigt. Båda linjer har en början, men bara en har ett slut.

Den linjen börjar vid vårt egen dopögonblick, då vatten öses över oss och där Guds heliga Ande kommer till oss,  in i vårt väsen. Genom dopet får vi Guds löfte sagt till oss, vi får dela den vinst som Jesus fick genom det han gjorde: döden på korset och uppståndelsen från döden.

Genom dopet kommer evigheten in i våra liv samtidigt som djävulen åker ut med full fart.

Vi döps in i Jesus död och då tar vi också farväl av detta livets begränsningar. Framöver är livet gränslöst. Det är som att komma fram till gränsen, gå igenom tullen och sedan komma ut i Guds rike.

Vi alla har en gräns att passera. Varje människa har en utmaning i att ta sig igenom den.

Dopet är den gränsen. Vi döps med vatten och helig Ande – vi föds på nytt. Vi får en ny chans i livet och detta är ett underverk i våra liv. Dopet sker på gränsen mellan vårt gamla liv och Guds rike.

Dopet är gränsen mellan syndens och det ondas makt över oss

Och
Guds rikes gränslösa nåd, förlåtelse och evigt liv i salighet.

I dopet får vi allt vi behöver för detta. MEN, vi måste själva ta steget från gränslinjen för att komma ut i Guds rike som ligger oändligt för våra fötter. Vi kan stå kvar på gränsen och inte veta, vi kan tvivla, vi kan välja att strunta i allt det goda vi har fått.

Men Gud vill att vi tar steget ut, att gå på Guds Ord och löften och gå vidare på dem ut i Guds rike. Varje steg är ett steg i tro och ett steg ut i Guds evighet.

Vi är då födda på nytt, Vi har Guds heliga Ande i oss, vi använder oss att alla de gåvor Gud gett till världen genom oss.
Döden har ingen makt över oss längre på samma sätt som Jesus Kristus inte kunde dö igen, efter att han gjort det en gång.
Liksom Jesus lever vi för Gud, och varje steg ut i Guds rike är ett tecken på det.

Under sker ständigt i våra liv. Varje morgon är en ny chans att leva och att ta vara på de gåvor som gavs oss i dopet – det tillfälle då vi föddes på nytt. Det ska vi leva av, det ska vi leva i och det ska vi leva ut.

 

 

Vi ska leva i vårt dop och välja vårt dop varje dag. Vi ska ta ett steg ut i Guds rike varje dag, för det är att leva i dopet och välja livet, istället för motsatsen.

Lita på att Guds Ande är med oss, varje ny dag.

Detta är fantastiskt, men så kommer det också från Gud. Och det sker i ditt liv. Gå därför i tro på Gud själv och på Guds löfte.

Vägen har inget slut och ingen gräns, allt är öppet för dig, som är född på nytt. Lev, och njut av livet.

Kyrkans inflytande

Lite förvånad över min känsla, blev jag allt.

I förväg rapporterades från Irland inför omröstningen av lagen om samkönade äktenskap. Jag hörde att det förväntades att det skulle ske en förändring, så att personer av samma kön skulle kunna få ingå äktenskap. Tidigare hade Romersk-katolska kyrkan haft ett starkt inflytande, men detta hade minskat p g a de senaste årens många rapporter om prästers sexuella övergrepp mot minderåriga.

Jesus säger enligt evangelisten Matteus: den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matt 18:6)

Det som rapporterades var alltså att att RK-kyrkans inflytande minskat. Och det är klart att det är så, när celibatet blivit viktigare att hålla på än respekten för de små som tillhör Gud. Den kyrka, om vi fortfarande kan kalla det så, som väljer den vägen måste få ett begränsat inflytande. Det är som det skall vara. Och det är ju just därför jag ändå blir lite förvånad, för nog tycker jag att varje kyrka bör ha ett stort inflytande därför att kyrkans roll är att föra ut evangelium och befrielse!

Just detta är vad människor behöver och vad världen behöver. Men när övergrepp av de små förs ut, då minskar inflytandet.
Och det är nog ingen förvånad över.

IKEA struntar i sina kunder - UPPDATERAD

Det är så det känns i alla fall.
Försökte göra en beställning i onsdags från IKEA via nätet, men insåg då att det var fel på websidan.
Det gick inte att få fram beräknatleveransdatum samt kostnad.

Ja, då går det ju att ringa istället, tänkte jag. Men där tänkte jag fel.
Efter 40 minuters väntan på att det var ett samtal före i företagskundskön gav jag upp. Ett samtal som varar i över 40 minuter och de har ingen mer som kan svara? Nej, det måste vara fel.
Ringde därför upp igen och anmälde mig som privatkund. Där var det fyra samtal före.
Men, tänkte jag, kommer jag bara fram, så är det värt det.

Fast efter ytterligare drygt 20 minuter med fyra samtal före, valde jag att lägga ner mina försök. Väldigt udda.

Nåja, igår måndag tänkte jag att IKEA kanske skulle vilja veta om att det var fel förra veckan på telefonkön. Ringde därför igen. I kön för företagskunder var det nu två samtal före.
Och efter en dryg kvart med två samtal före tänkte jag att ...nej, IKEA sitter nog i sina egna kök och pratar, dricker lite kaffe och har det trevligt. De vill inte störas av kunder som skulle vilja köpa en massa varor. Nej, äsch, blir bara en massa jobb med sånt.

Oavsett tycker jag det är märkligt att man varken meddelar på webben att det är fel eller via telefon. Visst vill alla säljare ta emot kunder - det är något vi har överskott på här i Sverige: säljare - så varför svarar inte IKEA?
Eller så har jag rätt. Ingen vill väl bli störd i den trevliga kafferasten?!
Nej, och det är nog lite Sverige, det också.

UPPDATERING:

Jag gillar ju IKEA normalt sett och därför vände jag mig till dem i första hand. Och gav dem tre chanser. Tyvärr tog de inte någon av dem.
I detta fallet inköptes också varorna på ett annat ställe. Och det är klart - även om något är bra, så måste man ju nå varandra om det ska fungera. Och i det här fallet valde IKEA att inte vilja ha någon kontakt. Bara hoppas på annan tur nästa gång.

med eller mot?

Idag hälsade jag på hos vår ungdomsgrupp i Caroli/Gustav Adolf som har läger under helgen. Utöver själva lägret i sig så har man valt temat "bibelsyn". Och det bör ju prästen vara med på, i alla fall några timmar.

Under samtalet igår hade man redan pratat om språket som barriär/hinder för att tala om Gud, och om uppdelning mellan olika människor. Tanken var, att om man inte själv vet vem och vad man är, måste man ta hjälp av andra för att definiera sig, och då som en negativ definition, alltså "vi är vi, eftersom vi inte är som dom".

Språket som hinder för att prata om Gud är spännande. Det är ju ett hinder och samtidigt den viktigaste möjligheten för att säga något om Gud.

I att Kristus är skriften kärna och stjärna började jag min tankar. Visst är det en tolkningsnyckel för det som står skrivet, men det är också anledningen till att vi läser och lyssnar ur bibeln över huvud taget. Och det är bra att veta vad som är ens syfte, för då kan man också byta syfte och tolkningsnyckel. Tror inte att någon av de 17-18 ungdomarna var inne på spåret "läs som det står". Fast det hade jag å andra sidan tyckt varit konstigt, för det känns så .... navelskådande.

Vi kom också att prata om varför Jesus dömdes till döden av rådet. Judar var de ju allihop, så man kan ju inte gärna beskylla "judarna" för domen. Ja, nästan alla, Pilatus och några romerska soldater fanns ju också där. Det var ju också judar som skrev nya testamentet till största delen.

Tror att vi fick ihop fem synpunkter på varför Jesus dömdes av rådet. Många hörde ihop med varandra och det var många kloka tankar. Att de som "visste" hur Messias skulle vara inte såg samstämmigheten, att de som hade makt i samhället var rädda om den, att de valde att stå fasta vid sina traditioner där de kämpade för vad som var rätt i motsats till det som var fel. Och troligen tyckte de att Jesus inte var så noga.

Flera gånger kom vi i samtalet in på att det blir allra viktigast att hitta en motståndare när jag själv inte är så stark. När mitt eget tvivel kommer, då måste jag förinta den som leder mig till tvivel. När jag är blir rädd för att min värld ska slås i spillror måste jag beskjuta den som bringar den i gungning, istället för att våga möta det som kan förändra min världsbild. Men risk för att den blir både starkare och bättre (mer sanningsenlig).

Det tycks mig alltmer som att motstånd mot andra alltid har sin grund i motstånd och osäkerhet inom sig själv. Det kan vara en människa, en ideologi, ett förhållningssätt ( inom religion, politik etc) eller en social konstruktion. Öppenhet är då ett hot. Men om vi däremot vågar öppenhet, då är vi också beredda att förändras. Kanske måste vi uppge någon åtråvärd position, visst, men kanske vi vinner tillförlitlighet och sanning istället?
Och är vi inte beredda på det, ja, då är nog motståndet som riktas mot andra inte så farligt som det dolda motståndet som riktas - omedvetet - inåt. Jag blir min egen värsta fiende.

Ja, vi lever i en våldsam värld...

Sömnlös

Vad är det som gör att man ligger sömnlös ibland?
Vad är anledningen då du inte kunnat sova?

Kanske är det familjen, nån som mår dåligt, eller någon vän som fått ett allvarligt sjukdomsbesked? Kanske har det hänt något som gett en massa merarbete, eller en olycka av något slag?
Eller tankar om hur man själv fungerar?

För min del är det en stark kontrast från att ha varit föräldraledig ett tag till att återgå till mitt arbete. Att få fokusera som förälder helt och hållet på sitt barn är en förmån. Jag upplevde dessa månader väldigt livsbejakande. Det går nästan att ta på den nyfikenhet på livet som finns hos barnet och varje utvecklingssteg är fantastiskt att vara med om.

I mitt jobb sker också en hel del utveckling, men efter att i några veckor nu fått ta emot ärende efter ärende som ska pressas in där det inte finns någon tid att arbeta med det, det blir frustrerande. Jag upplever att jag har kommit in i en situation där alla har fullt med sitt och pressar på, utan att ha förmåga att ta emot något från den andre.
I ett ärende har person efter person kommit till mig och sagt samma sak, synpunkter som jag redan har behandlat och fört fram i andra sammanhang. Naturligtvis har det att göra med att jag inte jobbat under de fem månader jag varit ledig och när jag sedan är tillbaka kan man äntligen ställa frågan varför inget har hänt.

Visst har det hänt mängder och min vikarie har jobbat på ordentligt, men mängden förändringar är för stor för helheten att härbärgera. En lösning är att minska sitt engagemang, men så många på min arbetsplats har detta i överflöd. Det är gott i sig, men inte alltid befrämjande för nattsömnen.

Samtidigt kan jag ägna det tickande minuterna till att vara tacksam över min familj, be för de vänner som inte mår bra, och ja, många andra också. Det finns mycket att vara tacksam för, även när man är trött Och, även när inte tillvaron går att få ihop, finns det sådant som gör livet värt att leva. Det finns det alltid och det är där vi får hämta mer kraft, när återhämtningen inte kommer från sömnen som den brukar.

Kommer hjälpen fram då?

Nepal - ett nytt katastrofområde efter jordbävningen. Många döda och världen skräms av vad som kan inträffa.
Nepal är ett land med svår terräng, bergigt och bitvis otillgängligt redan före jordbävningen. Därför extra svårt att skicka hjälp till nu.

Hörde i lördags på kvällsradion att en samordnare för... katastrofinsatser eller så, uttalade sig om att det inte är någon idé att vi samlar in pengar här i Sverige för att skicka dit hjälparbetare. De som finns där är redan i full gång.

Som tidigare, även om det verkar vara mer sällan nu, så ställs frågan om hjälpen verkligen kommer fram?

I det här läget är jag stolt över att tillhöra en organisation i Sverige som har kontakter över hela världen. Svenska kyrkan samarbetar med kyrkor och andra organisationer över hela världen, främst genom ACT alliance - Action by Churches Together. Det gör att "vi" redan finns på plats där det händer, när det händer. Ingen behöver vänta, ingen behöver fundera över om pengarna kommer fram. En överföring från oss här till den lokala hjälporganisationen och så är det där. Inga båtar, flyg eller bilar.

Så i söndags ändrade vi kollekten i gudstjänsten till Nepal. Och jag insåg att hjälpen redan var igång!

Upp-o-ner?

Ibland är det svårt att få till allt som man önskar. Det känner ju alla igen.
Vi kan lätt föreställa oss något, vi önskar hur något ska bli, och planerar kanske för det. Sedan blir det ändå på ett helt annat sätt.

Ibland tvingas vi göra prioriteringar som tycks gå helt tvärs mot vad vi egentligen skulle eller förväntas göra. Att skifta uppgifter i mitt arbete är en sådan sak.
Både präst och chef är ibland svårt att kombinera för vissa tider och dagar tar chefs-delen så mycket större plats.

Å andra sidan, att efter en dag eller två nästan helt inriktad på chefs- och ledarskap få fira en enkel Taizémässa som ikväll, ja det gör även mig lugn, trots att jag håller i den.
Lugnet som Taizémässorna ger skapar ny kraft att fortsätta arbetet med det som ibland känns tungt.

För ett tag sedan insåg jag att bara för att vi har en möjlighet, så är det inte säkert att en förbättring blir bättre. En av de saker jag äger tänkte jag byta ut, till något bättre, mer pålitligt, ganska mycket nyare. Och det är ju bra att slippa besvär och problem och samtidigt få något bättre.

Så, jag genomförde bytet, gjorde mig av med det gamla och köpte en liknande, fast nyare.
Och allt är frid och fröjd... men nöjd? Tja, det var väl OK....

Karaktären, situationen som hörde till den förra, äldre varianten var mer värd och som gjorde mycket av helheten. Bra med nyare, fast det blev ändå lite fel.

Lyxproblem uppenbarligen, men har faktiskt gett mig en insikt i var värdet ibland ligger. Inte i det som syns utåt, eller i det som marknaden värderar högre.

Som livet i allmänhet. Vi älskar inte någon för att den är fel fri och perfekt utan för att vi lär oss att leva med någon som är en människa, en som vi. Där ligger det stora värdet - att dela.

Och då, när vi lever med sådan kärlek, då kan livet vara upp-o-ner och ändå vara alldeles utmärkt.

Det går framåt! Eller?

Wordfeud är ett av de spel jag använder mig av för att vila hjärnan ibland. Möjligen för att sätta igång hjärnan ibland också. Och jag gillar ju språk, så det är naturligt att gilla att greja med ord.

Samtidigt känns det inte dagsfärskt ( alternativt ord till uppdaterat/up-to-date). Til exempel finns inte ordet "app" med i ordlistan. Illa för en app, tycker jag.

I samband med en kyrkoturistkväll jag deltog i idag, kom vi att prata om gamla byggnader. Kyrkor är ju i princip de enda gamla husen vi har. Jag är visserligen väldigt stolt över Caroli kyrka i Borås, som är stans äldsta byggnad. Och det kan man ju skryta med.
Samtidigt vet jag ju att innan jag började jobba i Caroli så hade jag ju flera arbetsplatser som var från 1200-talet. Kändes helt naturligt!

Vad annars har vi från 1200-talet som är öppet för alla, ofta och regelbundet och som säger något oerhört viktigt om vårt land och vår kultur? Det är svårt att komma från det, kyrkornas betydelse.

På andra håll finns ju så pass och ännu äldre kyrkor som är enorma katedraler, men som ändå består, trots att de är 900 år gamla. Vilken byggarkonst! Vilket yrkeskunskap! Och vilket slit!

Jag brukar ibland jämföra med min gamla låg- och mellanstadieskola. Jag började klass 1 år 1979 och då var skolan endast några år gammal. Kändes modern och fräsch. Byggd i den tid som var positivismens höjdpunkt, d v s den ideologiska riktning som bara väntade på framsteg efter framsteg, som till slut skulle leda till att vi skulle veta allt. Underförstått, ingen skulle längre ha behov av religion. Sånt är gammaldags och kan ersättas med vetenskap och kunskap.

Som alla vet är den ideologin död. Och begraven.
Religion lever kvar, just för att det fortfarande säger något om livets värde och mening. Fast jag gillar namnet på det andra - positivism.

Skolan då, hur gick det med den?
Jo, den gick samma öde till mötes. Den har varit riven ganska länge nu och stod väl nånstans runt 30-35 år.

De gamla katedralerna däremot står kvar. Kanske bör de göra oss ödmjuka för hur vi ser på livet och och på vår tid. Allt går inte enbart framåt.
Och i det perspektivet är det heller ingen nackdel att snedstegen i såväl ideologi som arkitektur jämnas med marken, för att visa att det gamla faktiskt hade mer att säga nutiden, än de nya påfunden.
Det är också ett slags framsteg.