Sidbyte

Då är det dags att ta fram prästskjortan igen för mig.
Ja, det har ju varit framme några gånger under föräldraledigheten också i samband med konfirmander och biskopsvisitationen, men nu blir det kontinuerligt igen.

Kommer sakna vardagen med min dotter förstås även om jag ser fram emot att vara aktiv som präst igen. Särskilt nu, under kristendomens främsta helg påsken, med de stora skiftningarna i gudstjänster vad gäller teman och karaktär.
Känns bra att börja fokusera på det viktigaste och sedan sätta mig in i resten av arbetets förutsättningar.

Undrar just om jag kommer att se det med andra ögon? Har ju aldrig haft en så lång paus sedan jag prästvigdes. Ja, det återstår att se. Men i alla fall har jag insett värdet för mig själv som individ att ha kopplingen till min församling. Jag har kunnat ta del i det som hänt även fast jag inte varit på jobbet, och det är jag tacksam för.

Om att våga släppa taget

Under de senaste fem månaderna har jag varit föräldraledig med min dotter Salome.
Fem månader som varit innehållsrika i våra liv: Salome har lärt sig sitta, krypa, ställa sig och gå. Det senare fortfarande med viss hjälp, förstås, men det dröjer nog inte länge innan hon en dag släpper taget - och går av sig själv.

För det krävs lite mod, lite brist på riskmedvetenhet samt lite balans. Hon har nog allt det, fast hon är ganska försiktig av sig. Dock nyfiken, och nyfikenhet gör att man förr eller senare vågar steget ut.

Idag fick hon vara hemma när vi gick på begravning för en vän. Beatrice och jag sjöng en nyöversatt sång från finskan, som inte minst handlade om att släppa taget. Så var det för henne - hon var sjuk länge, livet pendlade mellan liv och död allt sedan cancerbeskedet 2009.
Och nu hade hon släppt taget och i sången fanns en önskan om att också vi anhöriga och vänner skulle göra det också - att låta henne gå vidare, till nästa steg. Med hoppet om att livet började på nytt.

Det är faktiskt rätt så skönt att få ta avsked av någon man tänkt särskilt på, med anledning av hennes sjukdom. Och samtidigt, någon som uttalar hoppet om himlen så tydligt! Då är det lättare att släppa taget om det jordiska.
Aningens lättare.

För fem månader sedan hade jag en låång tid framför mig av "ledighet". Av tid för omvårdnad heldygnsvis, rättare sagt.
Nog funderade jag hur det skulle gå att släppa taget om jobbet, om nya idéer, om inplanerade händelser, om de nyanställda o s v. Det visade sig inte vara svårt alls.

Min tillhörighet till församlingen hänger ju också ihop med mig som privatperson och med Salome också för den delen. Konfirmanderna har jag haft kvar och det har väl funkat, men inget annat har jag gjort eller lagt mig i, om jag inte blivit tillfrågad. Och det har varit ytterst få tillfällen, men då har jag gärna varit med och tänkt.
Annars har jag saknat människorna jag brukar möta, men inget av själva arbetsuppgifterna.

För det är så att det går bra att släppa taget om det finns något annat som tar vid. Och det kan vara allt från mod och nyfikenhet till evigheten eller bytet till ett nytt ansvarsområde.
Så vi kan nog alla fundera över vad vi skulle vilja släppa taget om och vad som skulle få oss att göra det!

Nyheter

Som föräldraledig pappa så hamnar fokus lite annorlunda.
Naturligtvis är det en prioriteringsfråga, som allt annat.
Och nu är ju min prioritering att ge min dotter full uppmärksamhet. Ja, så gott det går.

Det är ju ändå ett och annat utöver det som pockar på uppmärksamheten.
Sedan finns ju alltid val - väljer jag att göra dotterns mat själv eller ger jag henne enbart köpt burkmat? Eller vad jag väljer att göra med/för henne eller vad jag avstår från.

Det finns inte samma förutsättningar att tänka längre tankebanor, helt enkelt. Inte som jag upplever det. Och det kan vara gott att få prova på detta också. Det blir många hastiga brott i de tankebanor som uppstår, och därför kommer jag fram till en del idéer, men endast av enklare slag.

Det är nog inte så dumt trots allt att få prova på annorlunda situationer, för jag tror att det utvecklar vårt sätt att tänka. Att bara göra det man är van att göra, om det är samma sak hela tiden, är visserligen bekvämt, tryggt och kan skapa en glädje i det, genom att förbättra och göra det med lust, men det utvecklar inte så som den som får möjligheten att bryta sina mönster.

Om det nu finns någon slags statiskt liv?
Livet förändras så mycket ändå, vilket inte minst syns på nyheterna. Jag minns inte att jag upplevt denna intensiva nyhetsström av avgörande händelser tidigare.

• IS och dess rekrytering här hemma
• mord och skjutningar av människor i våra närmaste städer
• terrordåden i Paris och Köpenhamn
• krisen med Saudiarabien utifrån en från början välvillig inbjudan
• Ericsons varsel som drabbar många i närområdet
•  

Ja, det finns ju mängder att händelser som påverkar oss och som gör att världshändelserna skapar ändrade förutsättningar nära oss. Globaliteten, som vi många gånger lovprisar, har sitt pris. 

Den, inte minst, är förutsättningen och förbannelsen för IS verksamhet. Ja, all terrorverksamhet.

Kommer vi att gå tillbaka till ett förteknologiskt samhälle igen?

Mmm, det var en krot tanka, jag får se om jag kan utveckla någon dag lite längre. 

Dags att gå till lillan nu!