juldagstankar från köksbordet

Det är en bedövande vacker vinterdag utanför köksfönstren.
Helt molnfri himmel, klar sol och grinstrande snötäckta träd.

Tänker att det är lite underligt hur kroppen oftast anpassar sig till rådande omständigheter.
I år är jag så förkyld att det skulle märkbart påverkat mig om jag hade haft gudstjänster. Det hade varit svårt med den där 3-och-en-halv-timmes-natten mellan midnattsmässa och julotta. Jag mår rätt OK på dagarna, men nätterna mår jag inte alls bra. Tror att jag blir bättre men så kommer natten och jag undrar vad som hänt under dagen.
Jag saknar gudstjänsterna, saknar mötet med resten av församlingen, den extra härliga julstämningen i kyrkan, ljusen, psalmerna mm.
Bibelorden och budskapet kan jag få ändå, men inte det andra.

Men jag är ändå tacksam över att jag får vara frisk de andra jularna. Tacksam över att jag fick sova inatt istället för att vara uppe, för det behövde jag verkligen. Jag behövde finnas hos den lilla människan här i min närhet som upplevde sin första julafton igår. Visst sov hon lite grann, först en kvart och sedan en knapp timme ( istället för 2½-3 timmar som hon brukar under en dag), men mest var hon vaken, glad, pratande och sprallig och riktigt njöt av att ha hela familjen omkring sig.
Nästa år kan hon nog öppna sina presenter själv, men i år var nog hela stämningen tillräcklig.
Så somnade hon i fasters famn när pappa skrapade fram bilen ur isen och brodern tog ut alla grejer, och sov, med ett och annat ljud i timmen under morgonen, ända till kvart i nio.
Och strax därefter kom mamma hem från jobbet för andra gången den natten.

Nu sitter vi i köket, lillan och jag. Jag vid köksbordet, hon på golvet. Frukosten går långsamt, läser lite tidning och krönikor av chefredaktören och kyrkoherden. Hon leker förnöjt med någon ny och någon gammal leksak på golvet. Och jag lägger mig där bredvid henne ibland också och bygger torn som hon rasar ner.
Det här är också en julefrid som jag njuter av.

Allt är inte som vanligt, jag har inte samma möjligheter eller uppgifter som vanligt, men det kan vara värt att njuta av just därför.
Jag känner ändå doften av hyacinterna och granen, trots förkylningen.
Jag tar emot ljuset utifrån, det klara, vackra. Ljus behöver vi, ljuset kommer från solen och från krubban.
Ljus behöver vi alla ta emot, från solen, från varandra, från Gud.
Och frid. Inte bara julefrid, utan varje dag. Motsatsen till krigets och näringsfattighetens och likgiltighetens offer, som finns i Syrien, Irak, Afrika och här.
Från varandra, inte bara från krubbans Jesus och direkt från livsmöjligheternas Gud.
Ljus och frid, det är vår juldag.

Lillan somnar i famnen och läggs i sängen. Där finns frid och ljusstrålar från världen utanför.
Vårt uppdrag är att ge det till varandra, inte bara idag, utan till hela världen, varje dag.
Ge av det vi själva fått. Och det är mycket!!!

God jul!

"inte mitt ansvar" VS envisheten

På ena flanken har vi uttalandet och tankemönstret
-"Det är inte mitt ansvar" eller
-"Det är inte mitt fel".

Mönstret blir allt starkare och just nu härjar det fritt inte bara i de dolda upplevelserna hos människor, utan kommuniceras ut vitt och brett och tydligt.
Det är vinter och det är regeringskris. I vintern hör vi att det vissa dagar uppstår ett flertal olyckor p g a av halkan. Eller att det blev en masskrock på motorvägen "orsakad av den tjocka dimman".

Det finns alltså onda och elaka naturfenomen som lurar på oss människor och som vi utsätts för. De gör livet jobbigt för de flesta av oss, och lyckas få in vissa fullträffar, så att vi t o m dödas. Av naturfenomenen.
Ibland uttrycks i trafiksäkerhetsperspektiv att farten dödar. Jag har alltid varit tveksam mot det uttalandet.
Visst ökar riskerna med högre hastighet, för det kräver mer av föraren för att rätt anpassa körningen beroende på väglag, vägens utformning och fordonets kvalifikationer. Men heänder det något är det inte farten som ställs inför rätta. Det är föraren. Faktiskt!

Fast det verkar som att naturfenomenen framöver kommer att ha fler anklagelser att försvara sig emot.

Att vi sedan har en regeringskris är inte bra för någon. Inte i det längre perspektivet. Efter att regeringens budget inte röstades igenom har det varit många uttalanden från statsministern om hur illa har tycker att Alliansen agerar. Från hans perspektiv är det förståeligt - han hade önskat kunna leda Sverige, och nu fungerar det inte, p g a att Alliansen inte röstar på Socialdemokraterna.
Visst förstår jag att han tycker det är ledsamt, men hans strategi är att "allt är Alliansens fel". Han som är politisk ledare för Sverige gör sig själv till offer för omständigheterna.Oavsett om han tycker synd om sig själv eller inte borde han agera för att göra allt för att få sitt uppdrag att fungera, och att den socialdemokratiska politiken är rätt väg, men han väljer istället att tycka synd om sig själv offentligt. Han ser att lösningen bara finns hos dem han själv skyller alla fel på. Gör detta honom fortfarande lämplig som partiledare och statsminister? Eller är det som så politiken fungerar, från alla håll - skyll på de andra närhelst det passar?
Märk att jag inte kommenterar politiska positioner, utan kommunikativa, utifrån de tankemönster som finns.
Kanske är det tankemönster vi ska byta?

Till sist - på andra flanken finns en viss envishet. Många gånger har syndabekännelserna i kyrkans gudstjänster kritiserats. Men dessa är kvar. Idag står bönen om förlåtelse, som finns med i varje högmässa, som en tydlig motkraft mot tankemönstret "det är inte mitt fel" som sprids i vårt samhälle idag.
Det senare omyndigförklarar oss människor, medan det andra erbjuder en öppning i tankarna för att se vad vi gjort eller inte gjort, vad som kunde gjorts annorlunda, bättre. Vad är mitt fel, vad kan jag tänka, göra, säga annorlunda nästa gång?

Det är ett sätt som tar individen på allvar, en väg att utvecklas, då den går ner i djupet på människan, istället för att skyla över på ytan. Visst har detta missbrukats också tidigare, men idag framstår ändå bönen om förlåtelse, bikten, i kyrkan, som det mer friskare tankemönstret i vårt samhälle. Och den kan kompletteras med enskilda samtal eller i grupp.

Men oavsett din tidigare politiska och religiösa position, så är det din sak att välja tankemönster.
Det är ditt ansvar att välja att ta dig själv och andra på allvar, eller inte.

en sida jag rekommenderar

http://xj4091.blogspot.se/

Klicka på länken! En härlig bil till salu som fungerat utmärkt under mina sex säsonger.
Läs och se på bilderna!

Tror att jag sålde den för billigt, eller så är jag en alltför engagerad säljare, för efter att annonsen varit ute i sju timmar var bilen såld.
Ekonomi på en Jaguar?

Under sex säsongers brukande fick jag gå ner 2,000 i pris mot vad jag köpte den för. Kanske skulle begärt 2,000kr över inköpspris istället!! Service och reparationer kommer jag förstås inte ifrån och det har legat på14-15,000kr. Total kostnad utöver bensin, skatt o försäkring ( typ helförsäkrad för 1000kr/helår), blir alltså runt 2,700kr/ säsong. Inte gratis, men inte är en XJ40 den dyraste bil du kan tänka dig heller. Lyx, ja visst, men du betalar inte mycket för det!

adventspredikan

Efter tre intensiva dagar med olika slags jobb, så är det lite lugnare.
Här kommer utkastet till söndagens predikan. Justeringarna finn i bläck på utskriften och helheten gavs enbart "live".

Hur många av er har köpt någon ny adventsstjärna eller adventsstake till hemmet i år?

Och, Hur många har tagit fram något ur förrådet, en stjärna eller ljusstake, som ni hade undanställt sen året före?(alla i princip)

Vi samlas här i advent för att fira den här speciella tiden, som vi firar år ut och år in.

Vi har firat den så många gånger förut, vi har sjungt psalmerna, hör om att Jesus, Guds son, kommer till sitt folk. Vi har tänt ljusen, ett i veckan, först ett och sedan tills alla 4 ljusen brinner i olika höjd.Vi har ätit pepparkakor och glöggen har vi kanske hittat också.

Advent är en tid som vi känner väl igen, och vi älskar att fira den här tiden om och om igen, även om vi gjort det 25, 50 eller 66 gånger tidigare. Advent kommer alltid på nytt.

Så är det också med budskapet som kommer till oss. Ja, bokstavligt ”kommer till oss”. Gud väljer att inte sitta långt borta i sin himmel, utan revolutionera världen än en gång. Det gamla som var, det är borta – nu är det nya här.

Därför väljer Gud att komma när dig och mig. Gud väljer att komma in i ditt och mitt liv,

mitt i en ganska hektisk tidpunkt, då så mycket ska göras klart inför årsskiftet, eller förberedas inför jul. Gud kommer mitt i den växande julruschen, mitt in i den tid då varje dag och varje kväll kläms in med skohorn i almanackan.

Då plötsligt står Jesus här, Guds son, för att dela livet med dig och mig. Det handlar advent om, år från år. Men hör upp:

- det är så lätt att tro att Jesu ankomst till oss...- att det bara finns där.Men, det händer mer än så. Det som sker nu, i år, under den här adventstiden är unikt.Gud har aldrig kommit in i ditt liv på samma sätt som nu! Kanske har du vetat om det innan, men i år är det speciellt. Gud kommer närmare dig än vad du kan ana.

När vi läser om att Jesus rider in i Jerusalem så är det visserligen något som hände en gång för länge sen och som mängder av människor som var med har vittnat om. Men det skulle inte ha någon som helst betydelse för oss om det inte var så, att Jesus kommer till dig och mig här och nu också.Gud kommer för att dela våra liv, rakt av. Inget tillrättalagt tjafs, utan 100%. Du kan inte dölja något. T o m är det så att när Guds son kommer, så ser han mer av ditt liv än du själv känner till. Så det är lika bra att släppa honom in på livet, för han vet redan allt vad du och jag har därinne. 

Därför kan vi överraskas, därför får vi höra ibland att Guds dag kommer som en tjuv om natten, när vi inget annat anar. Och just därför ska vi lägga en extra tanke på det nu i år.

Visserligen är budskapet samma, år efter år, precis som de fyra adventsljusen är lika många varje år. Vi sätter upp samma belysning den här helgen hemma och det är Gud som kommer på samma sätt.Men ingen tröttnar på det.

För belysningen och ljusen säger alla samma sak: Du är inte ensam. Du är inte okänd. Du är, i djupen inom dig känd och älskad av den, som känner dig rakt igenom, och som såg dig innan du själv ens såg dagens ljus. Vi får besök, därför att Gud värderar oss så högt. Det är enda anledningen. Och därför vill Gud dela livet med oss.

Det här ger oss också en särskild möjlighet. Vi är utvalda, utvalda av Gud. Gud vill att vi bygger upp en nära relation med honom, att vi låter våra liv påverkas av Guds kärlek och barmhärtighet.

När vi ser på varandra ska vi godta varandra och se vad vi kan hjälpa vår nästa med.

Det finns inte en enda människa som saknar goda egenskaper, som saknar gåvor eller förmågor. Vi har alla behov av hjälp, av närvaro av andra iform av hjälp och stöd eller vänskap.

Och nu i adventstiden vill Gud att vi ska utmanas. Allt kommer inte bara till oss inom bekvämt avstånd, utan ibland krävs att vi går utanför vår komfortabla zon.

Vi har blivit utvalda som kristna, inte för att vår tro är så stark eller för att vi är särskilt duktiga, utan för att Gud vill att vi, just vi som är här, antar en utmaning.

Den består i att lära känna Gud än bättre, och välkomna hans son när han kommer till oss. Vi utmanas att ge lite extra plats för honom i våra liv, att lära känna honom lite mer och börja tänka och värdera lite mer som honom.

Ibland kan vi komma att bli överraskade när våra liv blir annorlunda mot våra förväntningar, kanske tack vare att vi lyssnar lite extra till någon som redan känner oss, och vill vårt bästa. Någon som leder oss genom livet av ren kärlek. Och som vill leva här med oss. Annars skulle han inte komma till oss

Annars skulle vi inte få påminnelsen år efter år, att Guds son kommer till vår värld, till våra liv.

Det är hoppets ljus som brinner i våra fönster och på våra köksbord, hoppet om att vi vill vara en del i Guds förändring av världen, då rätten ska flöda starkare i vår värld, och att sanningen inte ska skymmas med våra liv.Gud kommer till oss, rättfärdig och segerrik. Möt honom och ta emot honom, här och nu, i detta nådens år. AMEN. 

Barnförbjudet!?

Slötittar igenom reklamen som kom härom dagen.
Och får syn på detta uppslag, när det nu kommer leksaksreklam inför julklappsinköpen.
Jag skulle önska att en sådan här bild barnförbjuds.

Den skulle ge min dotter en så oerhört skev bild av livet! Och av vad det är att vara människa.
Den är såå stereotyp! Varför kunde inte någon pojke få ha på sig en klänning? Det ÄR inte en omöjlighet, inte i lekens värld. För är det inte det som den handlar om?

Fast leken är ett sätt för barn att ta till sig vuxenvärlden. Väl? Men då att det som går att köpa på detta uppslag ingen lek. Då är det kanske allvar, och det är just då som jag vill att bilden ska bort.

Det är absolut inget fel i att min dotter skulle kunna ha på sig en fin princessklänning, så långt är allt OK. Fast jag kan lika gärna se henne i Spiderwoman-kläder eller som SuperSally (vars manliga motsvarighet brukar kallas Superman. Hon har redan haft flera SuperSally-kläder. de har ju fina "S" på sig överallt och det passar ju henne utmärkt. "S"-et står ju för just SuperSally, om någon nu trodde nåt annat.

Hon låter dessutom ofta som Darth Vader eller liknande. Ja, hon har inte astma, tack och lov, inte så, men hon väser och gurglar, som om hon gör ljudeffekter till en skräckfilm.

Killarna på bilden har masker framför ansiktet, men bara en av tjejerna, och könsrollssyftningarna behöver inte kommenteras ens.
Nej, jag önskar våra barn växa upp till en frihet som inte styr in dem i färdiga mallar att anpassas i. Det finns naturligtvis till viss del i vårt samhälle - vi kallar ju oss civiliserade - men det finns en del att ifrågasätta. Och detta är en tydligt bevis på det.

Är i minoritet, men är trots allt

En och en halv vecka in i föräldraledigheten tog mina två bekanta föräldrar-med-lika-gamla-barn med mig till öppna förskolan. Naturligtvis var jag beredd på det uppenbara - att det skulle bli jag, en massa mammor och minst lika många barn. Det stämde nästan - men inte helt!

Att vara hemma ett tag med mitt barn känns för mig väldigt naturligt. Vet faktiskt inte om det uppfattas på annat sätt eller inte, men oavsett vilken position jag har i arbetslivet, så finns det för mig inget viktigare än att skapa en god relation med mitt barn. Visst hade det varit svårare om jag varit kyrkoherde nu, och det är en anledning, bland flera viktiga, att jag helt valt bort att söka någon ny kyrkoherdetjänst eller svara ja till de önskningar och inbjudningar jag fått. Det är enklare nu, när jag inte är högsta chef i organisationen.
Naturligtvis är det inte omöjligt annars, och jag hade nog sett till i vilket fall att få lite ledighet.

När jag kom idag fanns där redan två andra pappor som var där med sina barn. Alltså är vi pappor som är hemma med barn existerande, även om vi är i minoritet.
Det finns förstås lite olika anledningar - att mamman börjar föräldraledigheten och därför fortsätter naturligt, att mamman är den förälder som man kommer överens om vara mest lämpad för att vara hemma med barnet, att pappan har högre inkomst, vilket gör att ekonomin påverkas mindre om mamman är hemma, etc.

Trots detta behöver barnet och pappan också långtgående tillfällen att knyta kontakt med varandra, inte minst för att öka tryggheten för barnet. Men samtidigt är det viktigt att så många som möjligt ges möjlighet att prioritera det viktigaste i livet, åtminstone för en tid: att fokusera helt på livet självt och på glädjen att få dela livet och ens utveckling med en annan närstående människa.

Och det viktiga är inte antalet dagar för detta, utan att att möjligheten över huvud taget ges. För det påverkar hela vårt samhälle, inte endast den nära relationen.

Nya arbetsuppgifter

Har nu haft nya arbetsuppgifter sedan en vecka tillbaka.
Fast jag är ju "ledig" - ändå arbetsuppgifter?
Ledig från jobbet för att ta ansvar och vårda en liten människa. Det är en rolig uppgift och annorlunda, även om det påminner ganska mycket om den andra vardagen.

Andra människors frågor och behov styr ganska mycket av tiden på jobbet också, fast nu är det något mer konkreta uppgifter och färre ideologiska frågor. Nästan inget administrativt nu, vilket det är en del annars.

Liksom tidigare vet jag inte riktigt hur dagen kommer gestalta sig. Men förberedelser är det fortfarande, men även dem mer handfasta, men att göra än att tänka.

Jag bär inte med mig "jobbet" hem tycker jag, fast det är en definitionsfråga. Jag bär på många frågor och tankar som rör min församling och människorna på mitt arbete. Jag tänker t ex inte kontering, vilken verksamhet en viss faktura ska placeras i, men på hur de människor jag möter i arbetet har det.

Precis före jag "gick hem" genomförde vi två anställningar - vad händer med dem - blir de helt färdiga och hur blir det till slut? Andra medarbetare som slutar tänker jag på, på verksamheten, på vad man kan göra annorlunda, andra prioriteringar.

Att komma på församlingskårens myskväll kändes mer som min egen tillhörighet till församlingen. Det var ju inte för att jobba jag var där, men jag bär ju på många olika händelser som kan vara bra att prata om, och som väcker goda samtal.
Hur ska vi göra för att få fler att mötas vid våra gudstjänster var en fråga som vi lade mycket tid på. En angelägen fråga för mig, vare sig jag har min prästkrage på eller inte.

Att vi alla känner att det spelar roll för de andra om jag kommer eller inte, är en synvinkel som vi alla borde bära med oss. Det är ju inte bara prästen som göra gudstjänsten, utan församlingen är viktig den också.
Att vi borde organisera oss, så att alla som är där nya, blir sedda och tilltalade, och gärna erbjuds personligen att komma med in på kyrkfikat.
Att vi utvecklar fler grupper, t ex utökar med en ny bönegrupp, utifrån en stomme på ett par stycken villiga från den som nu finns. Då kan vi också hänvisa fler till ett sammanhang. Vi måste ge möjligheter att vi lär känna varandra.
Att vi också räknar med att vi ses på söndag och bjuder in fler till detta.

Gudstjänstgrupperna har fått en del nya nu på sista tiden och det är glädjande. Det kan vi också satsa lite mer på genom att ha någon huvudansvarig i varje grupp som får vissa ansvar. Fast det fungerar nästan så redan idag, men kanske skulle konkretiseras lite mer. En person som ringer, och kollar, eller SMSar lika gärna.

En introduktionsgrupp för gudstjänstgrupperna vore också något att kunna lägga till - en öppen grupp som ger lite mer kunskap, som ger övningstillfällen för mikrofonteknik mm.

Vore så skönt att ha lite mer tid att fokusera på detta, och förhoppningsvis blir det bättre när organisationen får mer och mer saker på plats.
Att samlas och prata i samband med våra kyrkfikat är också viktigt och då och då erbjuda en lunch för att kunna träffas en stund längre.

Det rör mitt jobb allt detta, men också min egen församlingstillhörighet och därför kan jag gärna tänka på detta just nu.
Lite. När hon sover, hon smulan.
Fast nu är det dags att ge henne lunch.

Äntligen uppe, efter lite datastrul - tankar inför allhelgonahelgen

Drömma – visst drömmer vi om det vi önskar!?
Våra drömmar är viktiga för de hjälper oss att hålla oss vid liv.
Vi drömmer om vad vi skulle kunna bli, vart vi skulle kunna åka, vem vi skulle vilja träffa, vad vi skulle kunna göra…

Vi drömmer för att hitta en riktning framåt som utvecklar oss, och vi drömmer om det som ligger utanför räckhåll.

Visst finns det alltid viss realism i drömmarna, men de är inte begränsade till att bara handla om det som vi bestämt kan säga ska ske.
Tvärtom finns det utlopp för vår nyfikenhet och våra önskningar. Och med hjälp av detta kan vi utvecklas och utmanas från de normer vi annars håller oss inom.

Mänskligheten hade aldrig gett sig ut i rymden, aldrig seglat på världshaven, aldrig sått säd för att sedan baka bröd, ja, kanske inte ens haft ett språk
om vi bara hållit oss till det vi visste, och aldrig låtit våra drömmar styra oss.

Drömmar handlar om något bortanför vår vardagsvärld och har därför inte vardagens begränsningar. Och det är så vi också ska tänka om himlen, och livet efter detta, det eviga, när vi pratar om det.

Vi har hört om löften som människor fått, om att det finns ett liv som fortsätter, som öppnas igen, trots att allt verkat som att livet har nått sin slutpunkt.

Döden kan vi se, vi som lever, men vi ser det enbart hos andra.

Vår egen död kan vi inte själva se, förrän vi kommer till det ögonblicket. Det är först då som vi får uppleva döden från alla håll, inte bara genom att se på den på avstånd, från utsidan.

Visst finns dom, som helhjärtat väljer att tänka bort hoppet om ett liv på andra sidan döden. Ofta beror det på illusionen, att vi tror att vi själva kan bedöma det som vi inte vet något om, sånt som styrs av lagar, från en helt annan värld.
Det ingår i så fall i denna världens vardagslogik, att vi varken kan eller ska uttala oss om det, som ligger bortanför vår egen livsvärld.

Men, det finns dom som hoppas och det finns även någon som vet. Hoppet grundar sig på dom löften vi människor fått av Gud, och Jesus, Guds son, som kom till oss för att lära känna oss, gav också oss möjlighet att lära känna Gud.

Gud talar, så att människor förstår, i Jesus. Därför kan Jesus beskriva himlen som den är och behöver inte ifrågasätta det som är självklart för honom, men nästan som en dröm för oss.

Men löftet om himmelriket liknar våra drömmar, då det utvecklar våra liv – det finns något mer, något som inte begränsas av denna världens lagar och normer. Det finns ett steg vidare, så att livet inte bara tar slut. Det är lätt att tro att det gör det, i den här världen, men det finns en fortsättning.

Och där finns Gud, den gud som är en Gud för levande och inte för döda. En värld som spiller över lite grann till vår värld, och som ger oss ett hopp att följa.

Där finns Gud som har hela bilden,- inifrån, inte bara en enda sida, - utsidan. Där härskar den Gud som i sig är liv och därför först och främst delar med sig av liv.

Livet dör aldrig. Vi dör, när livet försvinner från oss i den här världen, men livet dör inte. Men eftersom vi en gång fått liv, så erbjuds vi att följa med till den värld som ligger bortom vår, för där finns livet utan ände.

Utan begränsning, kanske också utan drömmar, för där är våra behov uppfyllda och vår längtan verklighet.

Om detta får vi ett löfte att drömma om och hoppas på här i våra liv. Vi inbjuds att inte låta oss styras av våra begränsningar, utan se livets möjligheter, då livet, som knoppas i denna världen, slår ut i full blom. Och där möter vi Jesus igen, som välkomnar oss, där vi får se ett ansikte på den röst vi anat här, och som bjuder in oss att komma till honom, till himlen.

Då återstår bara en ny verklighet, bortanför livets gränser här på jorden. Och till den nya värld som alltid finns där, får vi komma, vi får mötas, och fortsätta leva och utvecklas. 

utkast till predikan 19 s e trefaldighet - trons kraft Caroli kyrkan

utvikningsbilderna              knarket          trafikbrotten          gudstron

De uppräknade orden sammanfattas som ”Alice Bah Kuhnkes okända förflutna”.
Det kommer från expressens löpsedel från 4 oktober.

Kombinationen av ord är i sig provocerande: sex, droger och brottslighet säljer lösnummer och de blir intressant i kvadrat när de multipliceras med gudstro!

I det specifika fallet: för många år sen fotograferades nya kulturministern av tidningen Okej, dock utan några särskilt sexuella övertoner, samt att hon nån gång provade marijuana. Hon har också åkt fast för fortkörning.

Knappast någon avsevärd ondska. Men visst hade de skriftlärda gärna köpt ett exemplar av expressen den här dagen om den kommit ut på deras tid.
Kunde Jesus uppviglat henne kanske, så att de skulle hitta något att döma honom för?
Men när Bah Kuhnkes bakgrund kopplas ihop med hennes gudstro måste vi ändå fråga oss – hur provocerande är gudstro egentligen?

Vi har en majoritet av döpta i vårt land som definitivt är en del av vår religion, men trots det är kopplingen till religion och Gud i våra medier något som uppfattas som rejält provocerande.

”Finns det någon vettig människa i vårt land, som ärligt talat kan säga sig ha en seriös tro på Gud?”

är faktiskt en underliggande synpunkt som media ofta präglas av.
Att vi som möts här till gudstjänst, ses som lite obskyra, som några som eventuellt inte är 100% förnuftigt tillförlitliga. Vi är en provokation mot samhället, genom vår tro!

 Jag säger absolut inte att de flesta människor tänker så här, men media driver många gånger detta underliggande ifrågasättande av oss kristna. Och ju fler gånger, desto fler som lyssnar in det underliggande.

Men, det finns en förklaring: Jesus själv sågs som en provokatör.
I dagens evangelieberättelse blir det mer än tydligt.
Markus berättar med stor energi i sitt evangelium och detta under är den första gången i en lång rad, som Jesus direkt möter de skriftlärda. Men redan i mitten av första kapitlet ställs Jesus i konstrast mot de skriftlärda, eftersom han predikar med makt.

De kommer snabbt i underläge gentemot honom, och vill veta vem han är. Här hör de att han förlåter synder, som bara Gud kan göra – han hädar! Och på sabbaten dessutom!!

Detta är definitivt en provokation mot hur gängse predikanter får uppträda.
Det är bara det att Jesus är Messias, den levande Gudens son, fast ännu har ingen facit i handen.

 Han vet vad de tänker, känner deras misstänksamhet i ryggen. Jesus vet dock att hans ord och handling hör ihop med hans identitet, och därför är det förklaring nog. Han hade så många gånger redan visat på den makt som var hans, många hade blivit botade och hört om Guds omsorg och återskapande vilja för både människa och skapelse.

Men Jesus är unik, och bara detta kan vara provocerande för vissa: han höll sig inte till reglerna för religionen, eftersom han botade på sabbaten. Och inte heller tillhörde det en social regel att människor kunde bli mirakulöst botade i en lång rad. Den mänskliga naturen tillät inte det.

Jesu handlande skapar förväntningar – människor fick se tecknen och försökte förstå: var fanns denne Jesu gränser? Därför samlades stora folkskaror hos honom, att han sällan fick en lugn stund, men de drevs att ett hopp och en tro, Att de hade funnit Guds makt i en människa.

Därför valde de att trotsa alla konventioner och stormar efter Jesus. De kräver hans uppmärksamhet, hans makt och goda vilja. Och de lyssnar till hans predikningar.
Men de är för många, det tycker både skriftlärda och andra.

Så därför bryter fyra vänner alla regler som finns och förstör taket på ett hus, där Jesus är.
Detta är provocerande, för så kan man bara inte bete sig!

Men de gör det i alla fall. Deras tro på Jesus är så stark att de offrar hela sin sociala status på att deras gemensamme vän faktiskt kan bli frisk.
Troligen har alla andra misslyckats, men det har denna gång inte tappat hoppet.

Alltså, hopp, de drivs av sitt hopp som en drog, för att de VET att Jesus är den som kan hjälpa dem.

Har de fel, har de förlorat allt, så de sätter allt på spel för att nå denne Jesus. Och genom denna handling ger de Jesus möjlighet att visa vem han är.
 Och de får rätt, tack vare sin starka tro.

Alltså, inte genom någon magi eller som en automatisk följd av att bryta upp taket.

Deras handling, som är en synlig effekt av deras tro, låter Guds makt bli synlig för alla de samlade. Och för miljoner människor sedan dess, då Markus rapporterade om denna händelse.

Tänker vi på vilka möjligheter som VI har? Vad som kan göras tydligt när vi låter vår tro leda till handling? Kanske har de negativa mediedreven rätt, att vi kristna är lite suspekta, för vi har inom oss en kraft som är kapabel till enorma förändringar av vår värld och av oss som människor.

Men vågar vi ta konsekvenserna av vår tro? Visst kan vi uppfattas som provocerande för vår tro utmanar gängse sociala regler, de utmanar blekheten i vårt samhälle. Vår tro är en provokation mot den strutsmentalitet som vi lätt svenska lätt drabbas av när något gör oss lite osäkra, när något börjar kännas obehagligt.

Jag tänker t ex på alla dessa avsnitt av lyxfällan, där människor inte vågar se verkligheten, för den bryter med bilden av att mamma snart kommer och säger – Nu är det mat!

Vi måste växa upp som individer, vi måste våga lita på att vår tro har en kraft som bär och som kan förvandla våra och andras liv.

Liksom de fyra vännerna hade en stark tro, så kan också vi hjälpa andra människor, med vår tro.
Och hur gör vi det?
Jo, genom att hitta stöd i varandra och
genom att lita på att Guds makt är verksam i vår värld, och genom att låta tro påverka våra handlingar och sätt att vara.

 Visst, detta är provocerande.

Detta kan likställas med att människor jämför oss med knarkare, att vi förs in i kategorin ”människor som bryter prydlighetsmönstret, ibland” och som
ibland låter vårt engagemang bli så stort att vi väljer att bryta en och annan världslig lag eller bryta en ny ingång,
för att vår Gudstro leder oss mot öppningar som låter Guds makt komma fram i ljuset.

 

Expressen tror inte på Guds förlåtelse, men det gör vi. Skulle tro att de som förstörde ett hus också blev förlåtna och kanske rentav, i tacksamhet över sin vän, byggde ett nytt.

Gud har inte mycket till övers för begränsningar. Det hör till våra mänskliga beteenden.

Så vilken väg ska vi följa – Guds eller människors?

provokationer på väg!

Oj , vad tiden går!
Kanske innebär en kommande ledighet lite mer energi här på bloggen? Jag ser fram emot det i så fall.

Nu inför söndagen så inser jag att predikan kommer att innehålla en del provokationer, riktade åt lite olika håll uppenbarligen. Och från olika håll förstås. Det går nog inte att komma ifrån, helt enkelt.
Vi får se vad det blir, men predikoförberedelser är ganska upplivande ibland!

Tack för svaret

Jag fick svar, som jag önskade!
Skrev ju efter valet att jag önskade få höra någon sverigedemokrat som röstat, utifrån att jag var nyfiken på tankarna bakom att man valde att rösta på just SD. På tidningens insändarsida kom ett svar.
Anledningen var att man inte ville ha ett multikulturellt samhälle. Att vi hade för många invandrare och att de kostar för mycket för oss andra.

Och att de andra partierna inte tar tag i den här frågan.
Ingen reflexion fanns hurvida de kan påverka med sin politik eller hur man ser på att många av SDs valda personer lämnar sin roll i förtid.

13% av Sveriges röstberättigade väljer alltså bort pizza. Inget fredagsmys med Taco. Kebab känns helt fel, liksom thai o turkiskt.
Visst har vi en hel del bra musik i Sverige, och det kanske är bra att den får komma fram ytterligare, då man väljer bort alla annan musik, t ex från USA, Storbritannien och Tyskland, för att nämna några. Svenskspråkiga filmer och TV-serier förstås.

Sverige är fantastiskt, det kan vi hålla med om, och målet är förstås då att bevara Sverige svenskt. Eller samiskt, för de festa av oss är ju ättlingar till invandrare?
Res till svenska fornminnen istället för Medelhavet, Afrika, Asien eller Kanarieöarna - tja, varför inte? Lite kallare visserligen, men det kanske bara är en fördel. Mer svenskt, liksom.

Eller vill man trots allt inte vara konsekvent? Det är nästa fråga. Vill vi sätta upp murar för oss att ta del av andra kulturer eller att resa iväg. Vill vi bara hålla oss inom våra murar?

Ja, livet skulle väl fungera då också ( kanske inte, eftersom många mediciner utvecklats utomlands), och vi kör ju gärna Volvo. Eller så har många valt att stödköpa bilar från NEVS, för Volvo är ju kinesiskt, så det kan vi ju inte stödja. Cykel? Nja, de röstade på centern eller miljöpartiet...

Jag håller fortfarande med om att vi måste ta tag i integrationen, men vi lever i ett mångkulturellt land redan och använder oss av detta fullt ut. Och visst tycker också jag vi ska värna det som är svenskt.
Jag köper nästa bara svenskt kött (kalkon är lite svårt, för att inte tala om krokodil!) o s v.

Men för den som sätter upp gränser för sig själv blir det inte lätt att vara konsekvent.
Fast ... jo, har man bara stängt sitt hjärta tillräckligt länge... då kommer kanske det också?

av bara farten

Dagen efter mitt tredje deltagande någonsin i en officiell idrottstävling.
för två år sen gjorde jag mitt första framträdande på den sportsliga banan: sprang 10 km på 59´51´´.

Efter att ha förbättrat mig med några minuter förra året satte jag återigen nytt rekord för mig på samma distans med 54´51´´.

Vad har man för gränser egentligen?
Naturligtvis kommer jag aldrig att komma i närheten av den kenyan som vann loppet på 29 minuter drygt. Min gräns går långt före dess. Men, skulle jag kunna komma under 50 minuter? Det är ganska långt dit! Kanske med intensiv träning med det målet.
Krister Person, journalisten skulle springa på 49,11 och det blev drygt 50 minuter. Han har verkligen legat i, tränat och satsat. Det är bra jobbat, tycker jag, från att han tidigare hade lite övervikt och inte var så idrottslig.

Inte heller jag var någon som deltog i lopp eller andra sportaktiviteter. Joggat lite grann har jag gjort, mer och mer, från ungefär 1996 och framåt. Bodde i Biskopsgården i Göteborg då. Fast då var det ett par gånger på sommaren. Först runt 2003 på Sjöbo i Borås, blev det några fler gånger på sommaren, fast inga längre sträckor.
Runt 2006, när jag flyttat till huset i Fristad, blev det dock hyfsat regelbundet en slinga på 3,7 km. tyckte det var bra då. Och jag var stolt när jag ökade till en halvmil kanske var det 2010. Under sommaren 2012 ökade jag till att springa 10 km några gånger före jag sprang mitt första kretslopp, och denna sommar har jag ökat till 12-13 km med rekordet hittills på 13,4 km.

Jag tänker ibland på Forrest Gump. "Run Forrest, Run". Den säger att det otänkbara är inte helt otänkbart. Det finns gränser som kan sprängas. Det görs med god motivation, och glädje.

Jag har båda två vad gäller att springa och hålla konditionen på en hyfsad nivå. Och vi har nog alla områden som vi kan förbättra oss på och gränser vi kan gå över.
Därför är livet spännande. vi kan ett tu tre befinna oss i situationer vi är helt bekväma med, men som vi bara skulle skrattat åt om något berättat för oss några år i förväg.
Och det gör oss ödmjuka.
Ödmjuka inför det faktum, att vi har kraft och goda förmågor gömda i oss, som vi inte anar.

Så prova och spräng några gränser och se att livet utvecklas.
Mmm, det kan alltså gå fortare...

val-kompass

Det är inte så att Sverige vaknade upp till ett nytt land idag.
Det som skedde igår var att det bildades en ny punkt i vårt lands historia och politikhistoriska diagram.

För visst innebär valet en förändring för Sverige, det tror jag alla är överens om, oavsett vad man röstat på. Men från en dag till annan, nej, så fort går det inte.

Idag har vi fått höra att Sverige är ett blöj-land (The Times) och att vi svenska röstat otacksamt med tanke på den goda ekonomi vi haft under många år i Sverige, jämfört med andra länder i Europa.
Och det är nog så att den stabilitet vi haft under många år nu, kommer att sättas i gungning, ja det märktes ju redan under helgen. Att vår internationella påverkan kommer att minska verkar också troligt hos utrikes bedömare. Men, det är ju vi svenskar som valt, så det får vi acceptera.

Men allt är ju inte ekonomi. Jag får väl citera vår blivande statsminister ( från statsministerkandidatduellen i lördags i TV4) med att säga:
- Jag förstår det inte!

13% av svenskarna har röstat fram Sverigedemokraterna. Utan att raljera här och nu kan jag verkligen inte förstå det, så jag skulle verkligen, seriöst, prata med en sverigedemokrat som förklarar varför.
Oavsett SDs politik så syns det för mig meningslöst att rösta på dem, dels för att de förtroendevalda inte brukar sitta kvar, utan droppa av en efter en under mandatperioden, och därigenom för rösten ingen funktion. Dessutom har några av de valda ingen aning om vilken som är deras politik, vad de vill åstadkomma (utom vad gäller invandrare), eller hur de ska göra för att nå dit.

Visst håller jag med om att integrationen av invandrare i Sverige inte är bra, utan kan bli bättre, men vi har en god ekonomi oavsett om vi avstår från att hjälp, eller väljer att göra det. För dem vi hjälper betyder vår generositet mycket, och på så sätt kan vi faktiskt påverka världen omkring oss. SD vill stänga gränserna, och det innebär troligen en mur, eller? Det var inget vidare sist, när vårt grannland i söder byggde en mur...

Det positiva jag kan ana utifrån valresultatet är att de arbetslösa som klagat under några år nu kan få höjda bidrag, även om jag tvekar på att det blir fler jobb för dem. Snarare ser jag risken att lågutbildade kvinnor blir av med sina.

Men, en stor långtgående vinst kan jag däremot se i att Löfvén nu har chansen att utmana bilden av svensk politik genom att föröka bilda en stark mittenregering, tillsammans med MP, C och FP! Det vore spännande och se hur det påverkar det politiska landskapet och landets utveckling!
Däremot, för SD-anhängarna, skulle detta i så fall innebära en tredje anledning till att SD-rösternas betydelse försvinner i intet: de blir förbispelade och tillintetgjorda, inflytelsemässigt.

Men framtiden väntar inte - den är här - och den som lever får se om det verkligen finns en gnutta chans att det kan bli ett bättre Sverige. För alla.
Troligtvis inte.

en lång men personlig runa om sorg

Vår trädgård ligger nu stilla och öde.
En och annan fågel och lite insekter visserligen, men de finns bara i periferin.

Köket lika så.
Ingen vill komma in genom dörren.
Ingen att vänta på.
Ingen att sätta fram mat till.
Inte ens skålarna är kvar.

Inte de i källaren heller,
där han bodde på nätterna sista tiden.
Han visste reglerna
och även om han hellre velat sova hos oss,
gjorde han sällan motstånd när det var nattdags.

Han visste att vi sörjde för honom -
Nu sörjer vi honom själv.

Hans fårskinn, som han gjorde till sitt, ligger inte kvar.
Redan nyinköpt, där vi lade det framför brasan, blev det hans.
Dörrhållaren till toaletten är borta och dörren stängd.
Det har den inte varit sedan vi flyttade in för över nio år sen.
Men det finns ingen att hålla en springa öppen för.

Men allt är inte borta. Inte hans plats i hjärtat.
Inte tacksamheten över att ha varit så oerhört känd och älskad.
Inte vetskapen över att vi delade livet,
att vi såg varann och gav varandra både frihet och trygghet.
Inte över att vi har delat ett och samma hem,
varit delar i en och samma familj.

Han finns i mina alias och användarnamn,
jag skriver hans namn dagligen
KosmosASL

Kosmos
Augustinus
SnabeLaban

det sista med stort L i mitten.
Det var så han hette.
Och det var om detta sista som min son sa till mig
redan på vägen hem från Bollebygd
där vi hämtade honom till oss:
- Du får inte plåga katten så!
och halvlog.

För vi hade alltid humorn levande mellan oss.
Vi busade och lekte.
Han gömde sig under mattan gång på och gång och jag lockade fram honom.
Mattan i köket var trots allt roligare än alla vippor och bollar
till och med, de randiga bollarna, som fick honom att vända upp och ner på huset.

Jag ska ge bort de som är kvar, för huset kommer inte att vändas på igen.
Mattan kommer inte att få en stor bula någon e-n-d-a-s-t-e gång mer,
där vi frågar vart katten tagit vägen.

Vi hade vårt språk, vi kände varann.
Han lider inte längre,
inte nu och inte framöver.

Aldrig mer oro och nervositet för att hans älskade familj reser bort någon vecka.
Och aldrig mer någon kalkon som belöning och bara för att glädja den lille.
Aldrig mer en den höjda svansen som går runt i huset,
eller någon som sätter sig i hallen
och slickar sig när han fått något gott att äta.

Aldrig mer att bli mött på uppfarten
när vi kommer hem med bilen.
Eller i hallen när dörren öppnas.
Aldrig mer "last call" - och han kommer in,
precis när vi lägger oss.

Han kommer inte in mer.
Och vill inte ut.

Men han finns i hjärtat.
Han själ finns i rummen och nog kvar ett tag ute också.
Han finns i mitt liv och min identitet, både synligt och osynligt.

Han finns i min erfarenhet som människa,
min enda långtgående, djupa relation med ett djur.
(ja, Ziggy förstås, fast... vi hade aldrig på långa vägar en sådan kommunikation,
inte på långa vägar)
Så jag är lycklig över att detta blev med honom.

Nu är vi skilda åt.
och ändå alltid en del av varandra.

Tack Gud för Kosmos.
Du gav honom livet.
Ta emot honom i din frid.
Amen.

roadtrip del 2

Trots lite huvudvärk går jag upp ur sängen och tar upp dottern. Hade gärna sovit lite längre för det blev sent. Lika sent som förra natten ungefär, runt 20 över två.
Men någon av oss måste få sova vidare och det ger mig lite tid tillsammans med henne.Sitter med lilla datorn på golvet intill henne där hon leker på sin filt o tänker på de två gångna dagarna.

Det var 22 år sen jag körde vägen till Oskarshamn för första gången. Pirrig och nyfiken. Och vägen hade förändrats mycket, fast nyfikenheten var nästa lika stor, nu när jag körde till vår återträff. Att köra bil en längre sträcka ger tillfälle till både en del reflexion, men också att kunna lyssna på en bok eller musik. En ny bok av Karin Alvtegen utgjorde gott sällskap, även om dialogerna i den här senaste (?) Fjärilseffekten är alltför sär-skiljda av mycket långa monologer.

Dag två,efter att ha tagit farväl av mina gamla vänner, fortsatte jag mot ett bröllop i gränstrakterna mellan Halland, Skåne och Småland. Passade på denna tripp att stanna lite oftare än annars. Vid en mack då och då, eller för att titta på en Jaguar till salu.Trevlig säljare och fin bil, men inte riktigt vad jag söker.

Utmaning att hitta med GPSen blev det när det visade att mitt slutmål låg ytterligare 14 minuter bort när jag var framme. Att inte överlämna kontrollen till annat eller andra är viktigt i livet, för att inte komma fel. Det finns ju tecken /vägskyltar som leder en rätt och man ser dem!

Bröllop är så olika, men ofta roliga för det är så många som aldrig setts förut men som delar vänskapen med brudparet. Många korta men roliga möten blir det. Här blir det en liten stund i livet man delar vid ett tillfälle i livet som är viktigt.

Vi valde att köra hem samma kväll, min fru och jag i var sin bil. Betydligt tråkigare än att åka i samma bil, men man får inte alltid välja om man ska få ihop livet. En choklad bit här och en korv där för att hålla energin uppe under nattens timmar.

Första olyckan på de 80 milen kom 1,5 km hemifrån. En kvinna som cyklat omkull. Så det blev några extra kilometer för att köra hem henne innan jag väl var tillbaka hemma. Gott att få komma till nytta också längs vägen.

Så visst är det inte så konstigt att det blir lite huvudvärk efter 80 mil, inte så mycket vatten som skulle behövas och inte så mycket sömn heller. Men det är en resa som inte bara går längs vägarna, utan också inåt, genom alla samtal och möten, genom de egna tankarna eller de yttre intrycken som man får till sig.
Fast det är också skönt att sitta hemma på köksgolvet för att lite smälta intrycken.
Inför nästa resa.
Som också den kommer att gå utåt och inåt.

statusinlägg: roadtrip 1 - återträffen

De senaste två dagarna har jag varit på 80 mil lång roadtrip. Både med bil och med mig själv.
Först var på återträff med mina klasskamrater från kantorslinjen, 20årsjublilerande efter examen. Fantastiskt roligt!
Vi var väl ungefär hälften av oss som en gång började i klassen och att efter att inte setts på 20 år, så väldigt väl känna igen varandra och sätta igång o prata, som om ....att väldigt mycket hade hänt sen sist, men att vi visste ändå att vi hörde ihop! Det var en härlig och överväldigande känsla.

För många av oss är just ungefär 20 år halva livet, men just de där två åren var nog väldigt betydelsefulla. Vi levde ihop på folkhögskolan, hade samma utmaningar (även om vi kom väldigt olika långt i dem och prioriterade individuellt), samma mål, och sågs till frukost, lunch och även middag för de flesta. Eller i pentryt, gick till stan ihop, ja, vi delade inte bara utbildning utan hela livet i en spännande tid.
Det är nog därför det kändes så naturligt att ses igen.

Återträffar kan innebära olika saker, och känns inte alltid bra, för att man förpassas tillbaka i tiden för sitt eget liv. Fast det kan vara nog så intressant. För vår del tror jag att det sociologiska samspelet till viss mån fanns kvar, men det var ändå så länge sen, att vi nog mer bemötte varandra som vi är nu än som vi (kanske) mindes hur det var då.

Något som är ovanligt vid återträffar är nog att vi också gjorde en konsert ihop. Visserligen var det Rachmaninovs andra pianokonsert som var huvuddelen, som spelades av två kollegor som bara varit kantorer i 19 år, men som vi alla kände väldigt väl ändå. Men vi fick tillfälle att komplettera.
Lite typiskt mig att strunta i mina begränsningar och ändå sjunga en av mina egna tonsättningar till en Hallebo-dikt, mitt bland den högkvalitativa musiken och dess framföranden. Men visst, jag tog examen jag också, även om det nu var 19 år sen jag jobbade som kantor senast.

Men min tacksamhet för vad jag fått lära mig och och fått som gåva i musiken är för stor för att hålla mig tillbaka, och lika så tacksamheten för de där två åren som vi delade tillsammans. Vi har ju alla så oerhört mycket att dela med oss av, och i delandet ligger ett så stort värde. Där finns bredden, där finns glädjen, där finns tacksamheten, där finns livet. Och i vårt fall också musikaliteten.

Därför var det en stor glädje att få mötas igen och dela ett knappt dygn ihop.
Det kommer jag leva på i... ja så där fem år. För då hoppas jag vi ses igen!

från off till on

Så har jag haft min första arbetsdag på några veckor.
Många känner igen sig i processen att gå tillbaka till jobbet efter en skön semester.
Vad jag märkt idag, då det blivit en hel del samtal och återseenden igen är, att många varit nöjda med den här sommaren, och att det göra att det känns rätt OK att komma tillbaka till jobbet.

Framför allt - har man varit frisk och de närmaste, samt att man har ett jobb att gå tillbaka till, det är två saker som, om de faller in, gör att man bör vara nöjd!

Några tycker det skönt med att komma tillbaka i sina rutiner,  medan andra, däribland jag, inte nämnvärt har saknat några rutiner. Kanske mest för att de ändå inte finns... Fast min tänder blir gladare nu - det vet jag för jag borstar dem alltid före jobbet och småäter mindre.

Utvilad är jag dock inte och tvätt-och-stryk-högen är faktiskt inte borta, vilket brukar vara tydligt efter andra semestrar. Fast nu har jag ju en ny person att ta hänsyn till och denna tar tid!!

Att få möjlighet att göra sådant som annars inte blir av, att få träffa fler enklare och att få avkoppling, det är nödvändigt för att vi ska kunna fungera i vårt arbetsliv, som det ser ut idag. Därför är semestern nödvändigt för både oss som människor och arbetsliv. Eller kalla det vad du vill - möjligheten att bryta mönstren på något sätt i alla fall. I alla fall för dem som har uppgifter att göra som inte kommer helt av sig själv.

För nu är det dags att sätta igång igen. Logga in.
Och för att kunna det måste avstängningknappen varit intryckt under hyfsad lång tid.

självmord och statistik

Just nu uppmärksammas att antalet självmord ökar i Sverige, främst hos unga vuxna. Statistiken visar att det inte längre går neråt utan har vänt. Det är väldigt beklagligt och sorgligt.

Visst finns det fler anledningar som styr detta.
Att mängden valmöjligheter stressar oss är naturligt och det gäller än mer den som är ung och tar de första stegen i sitt eget oberoende liv. Vad av allt ska man välja?

Vi har även det väldigt gott materiellt sett och det tror jag också bidrar på flera sätt.
Det leder till att vi i vår prylstress bortprioriterar våra relationer. Se hur lönerna fördelas: teknik ligger långt före omvårdnad och det visar faktiskt vad som prioriteras i vårt Sverige.
Vi ska hålla oss uppdaterade tekniskt sett så gott det går. Samtidigt överöses vi med information vars mängd är svår att hantera: reklam, då det finns en massa erbjudanden och "måsten", sociala mediers ständiga uppdateringar och information om allt möjligt som vi faktiskt inte berörs av. Sånt tar tid. Från annat.

Vi kan ibland invaggas i tron att vi har möjlighet att få tillgång till det mesta genom att det är så enkelt att ta lån, om vi saknar pengar. Det är en blindhet och vuxenvärldens svek mot unga att inte ekonomi är ett ämne på högstadiet. Än. Och ingen njuter av att ens ekonomi är en katastrof.

Det leder över till just frånvaron av såväl val- som materiella möjligheter. Allt det där vi trodde vi kunde välja, allt det vi trodde vi kunde få, kan bli en starkt avsaknad, som vi kan fastna i. Den omöjliga målen och den materiella avsaknaden blir det som vi identifierar oss med.

Fast vi har ju också kraven på att vara duktiga i skolan, trots att vi erbjuds mindre hjälp frän lärarna, att vi ska vara duktiga på sport och musik, att vi ska se bra ut o s v. Att vara framgångsrik och lyckad, ja när ska vi komma ifrån det som norm? När vi gör det kommer vi också att må bättre!

För egen del är jag tacksam, glad och stol över att både privat och arbetsmässigt tillhöra en organisation som är värdekonservativ och agerar som en omistlig del för vårt samhälles välmående. Svenska kyrkan har fortfarande en enorm värdemässig påverkan, även om den begränsas mer och mer. Men vi har vissa nycklar till att få människor att må bra, därför att vårt budskap är att vi alla har ansvar för oss själv och varandra, och att vi är älskade och att vi blir förlåtna när vi begår de misstag och synder som vi alla begår. De försvinner inte för att vi försöker gömma undan dem från Facebook. Då bär vi dem inom oss istället.

Fast det finns alternativ till det.
Men ett minskat inflytande från kyrkan är en bidragande orsak till att prioriteringar förskjuts från det värdemässiga till ett fantiserat bättre alternativ av värdeneutralitet. Och fortsätter vi spelar det väl ingen roll om det blir än fler självmord?
Jo, det finns fortfarande värden i vårt samhälle och det är allas vår uppgift, på olika sätt att kämpa för dem, för allas välmående.

semester

Det är just vad som gäller nu för mig!

Det är som lite nådatid.
Tid att vila.
Tid att göra en hel del. En hel del av det som annars inte görs.
Lite större projekt. Eller lite mindre.

Tid att resa, upptäcka nya platser, möta människor du inte visste att de fanns.
Som inte visste att du finns. Eller jag.
Och föra samtal vi aldrig trodde vi skulle föra, med dem, just där.

Tid att tänja gränser
tid att vidga vyer
att ge sig lite extra tid för att se vad som också finns bakom nästa krök.

Tid att vara hemma
tid att sjunka ner
i stolen
i tidsrytmen
i sig själv.

Semester -
tid att göra ingenting
eller allting.

Tid att bry sig och tid att strunta i
om det är semester eller inte.

TV-tider

Är du också en av dem som sett mycket på TV sista veckorna?
Det är många av oss som gjort det.
FotbollsVM är nu på upploppet och snart är det final! Du vet säkert redan resultatet när du läser detta, kanske? För har du följt VM har det blivit mycket TV, förmodar jag.

FriidrottsSM var naturligtvis intressant också, och det regnade mindre under veckans vardagar i TVsoffan än live. Fast det är ju en annan känsla att vara på plats...

Själv har jag varken sett SM eller VM särskilt mycket. Däremot har min fru och jag fått ett (parti-)politiskt intresse sista veckorna. Och då kom ju Almedalsveckan lägligt!
Intresset har växt alltmer, även om det går hyfsat långsamt. Men det känns motiverat att se om man kan göra skillnad i den politiska världen. Det finns ett och annat som behöver göras, och då handlar det inte enbart om politiska strategier.

Almedalsveckan gav oss många intressanta tal och diskussioner om en mängd politiska frågor, varav många behandlades från olika håll. Och vilken politik skapar färre genuint arbetslösa, vad skall vi satsa på för att miljön i längden förbättras och hur agerar vi som land på den internationella arenan?
Hur prioriterar vi ekonomiskt för att få en bättre vård och en bättre skola?

Visserligen fanns det mycket retorik under almedalsveckan men syftet var ju att tydliggöra grundtankarna hos de olika partierna.
Jag ser det som ett sätt att ta ansvar för vårt samhälle. Fast samtidigt är det kanske inte den bästa tiden just nu, med ett litet spädbarn. Fast: när är den bästa tiden - kommer den?

Sedan är ju frågan om man är attraktiv för något politiskt parti och även om det arbetet ger sådana möjligheter att det känns rätt. Detta återstår att se, om det blir något av detta nya intresse.
Fast några insikter har det redan gett genom TVsändningarna från Visby, så jag är redan en bit på väg.
Nästa hållplats är...

vad är rättvist?

utkast till Predikan 3 söndagen  e tref 2014 utifrån liknelsen om den förlorade sonen (Luk ev)

En sak måste jag nog erkänna. Och samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ensam.

Det är många med mig som också bär detta inom sig och bakom detta ligger en vilja, en strävan, där vi ändå bara når en liten bit åt det håll vi önskar komma.
Jag måste erkänna att jag gärna ville att världen skull vara rättvis! Men, det är den inte!

Men även om den inte blir det, fortsätter jag att köpa det dyraste kaffet i affären, ge ekonomiska gåvor och fundera över vad jag kan göra i mitt liv för att världen ska bli mer rättvis, än vad den verkar bli av sig själv.

För oss alla som funderar över rättvisa, så utmanas vi alltid när vi hör vissa liknelser och inte minst den om den förlorade sonen.

Vi kan bara konstatera att Gud inte är rättvis på samma sätt som vi människor många gånger vill vara.

Varje människa är alltid välkommen till Gud. Hur många gånger som helst, hur ofta eller hur sällan som helst. Det är Guds rättvisa.

Ingen är någonsin ovärdig att komma nära Gud, ingen, oavsett vad han eller hon gjort. Vad tänker vi om det?

Ja, det kan bero på var vi själva står och hur vi ser på oss. I en bok jag läser för närvarande resonerar en kvinna för sig själv, om svårigheten i att upprätthålla sin egen riktlinje för sitt arbete. Hon är nattsköterska på ett sjukhem, och hennes mål är att alla människor ska få den bästa vård som kan erbjudas, oavsett vilka de är. Och det låter väl som ett högtstående och gott mål?

Men det hela ställs på sin spets när hon efter en tid får veta att den där orolige och ensamme mannen i ett av rummen, som hon också gett lite extra tid ibland, är pedofil. Han har avtjänat ett långt fängelsestraff för detta och naturligtvis tidigare i sitt liv förgripit sig på många barn, som förstås blivit skadade för resten av livet.

Efter den nya kunskapen hon fått om honom – är han fortfarande värd att vårdas med samma omsorg?

Och hur tänker vi om det? Om vi själva varit människor som istället visat andra omsorg, om vi varit trogna Gud och följt Guds väg genom livet, om vi likt Gud avskytt det onda som sker i världen… När vi ser på oss själva och samtidigt jämför med den som är pedofil, misshandlare eller mördare: kan vi se oss stå jämsides med dessa?

Jag tror vi har svårt med den tanken, men samtidigt välkomnar Gud oss båda likvärdigt. Ja t o m att det verkar som att Gud blir än gladare över att den orättfärdige kommer hem till Gud, än över att vi kommer.

 Är det rättvist?

Det är ju just det som den äldre sonen frågar sin fader när han kommer hem efter att ha jobbat på fälten. Han blev arg och ville inte gå in. Men, vart annars ska han ta vägen?

Det är i det läget som Fadern kommer ut. Han vill förstås ha med sin äldste son därinne också, ja självklart, var skulle han annars vara. Därför vill han vända på den äldste sonens värdering.

Visst kan vi tycka att livet och, för all del även Gud, är orättvist. Och vi kan argumentera i år efter år hur det borde vara i stället. Men, till sist måste vi inse att det inte finns något alternativ. Det finns inget annat liv att leva, ett mycket mer rättvisare. Och det finns ingen annan Gud att vända oss till som är annorlunda. Inte mer rättvis i alla fall...

Visst kan vi då vända oss bort från Gud i besvikelse, och sorg över att det som var rätt och riktigt inte värderades högre i jämförelse med motsatsen. Men då blir vi själva som dom som vi vänder oss mot – dom som valt bort Gud.

Vi kan alltid fundera över vilken av sönerna som var förlorad, för som det beskrivs är den yngste verkligen förlorad för Fadern och hans familj, för han väljer bort allt han hade och lever ett annat liv i ett annat land och efter andra livsmål än Guds.

Men han kommer till insikt, han omvänder sig, och litar på att Gud, är en barmhärtig Gud, en som förlåter, en som alltid har famnen öppen. Och han vänder tillbaka, han vänder HEM.

Han vet med sig att han inte längre kan kalla sig son till sin far, men Fadern har ändå kärlek som rymmer varje människa i hans närhet. Han vill komma hem. För han känner sin far.

Den äldre däremot har allt, han lever hos sin Gud och Fader, och tar del av allt det goda som ges oss. Men den äldre kan inte tänka sig att detta är rätt, och upplever faderns beslut så kränkande att han vägrar gå in till festen. Och festen får vi se som symbol för Guds rike.
Han vill inte gå in i det riket, om det ska vara så här, trots att han redan lever där. Han tar avstånd från sitt hem, i alla fall till en början.  

Även om vi kan den här liknelsen, så fortsätter den att utmana oss. Hur möter vi varandra, hur ser vi på dem som inte valde att följa Gud, på dem som själva roffat åt sig rikedomar, som skadat andra och gett andra med för livet…?

Guds radikalitet går tvärt emot vår världs. Vi har som enskilda kristna och vi har som kyrka en uppgift i vårt samhälle: Att utmana synen på varandra, men också att visa på att det finns möjlighet för varje människa att omvända sig.

Vi har en Gud, vars kärlek går över förnuftets gränser. Den Gud som vi valt att leva med och följa. Vi saknar många gånger den kärleken och för alldel också Gud makt, och därför kommer vi fram till andra bedömningar.

Men litar vi på vår Gud, så kan vi be om att få bli alltmer lika honom, att få mer av Guds kärlek och seende. Vi kan be om att få förvandlas genom guds oändliga kärlek.

Då kan vi kanske till slut se, att jämförelse mellan människor inte är vårt uppdrag, utan istället att söka Gud, och ta emot så mycket vi kan från honom.

Då får vi vad vi behöver, oavsett hur rättvis världen omkring oss är.

 Och i vår gemenskap utökas då Guds närvaro, så att vi kan få mer och mer av honom, och då kan vi nog trots allt upptäcka, att där finns allt vi behöver. Och har vi redan allt, har vi faktiskt inte behov av att få lika mycket extra som någon annan kanske får.

Det är Guds rättvisa – att ge alla allt. Och i den får vi leva. Där är vårt hem. AMEN.

konfirmationstiden över för i år

Så är den tiden över för de flesta grupperna.
Skrev mail till en tidigare kollega under den sista veckan före "min" grupps konfirmation. Jag saknade henne i arbetet, men också att jag hade unnat henne att få vara en del av spänningen och stressen inför veckans avslutning.

Fast stress vill väl alla slippa? Ja, inte riktigt. Det finns stress som bygger enbart på viljan att göra något bra och det är först när tidspressen känns av i princip alla, som det arbetet verkligen tar fart och får effekt.
Så brukar det vara en eller ett par dagar före konfirmationen. Gruppen man haft under ett knappt år har blivit en helhet och de känner, ja, vi ledare måste inkluderas i det, vi känner att vi lärt oss och utvecklats en hel del. Samtidigt är det bara några dagar kvar innan gruppen upplöses. Det är verkligen något speciellt.

Det gäller för alla grupper som ägnat en del tid tillsammans, men särskilt då det gett utrymme för egna reflexioner och då man ägnat sig åt sådant som verkligen spelar roll i livet.
I vår konfirmationsgrupp känner vi ju att det verkligen handlar om något betydelsefullt. Och när tiden varit betydelsefull vill man gärna att avslutningen ska bli det också.

Som alltid tycker jag att det är en stor förmån att få vara ledare för ungdomar som tar emot, tänker, ställer frågor, och också väger för och emot tron på Gud. Vad kan man verkligen tro om Jesus? Hur kan vi få tron på den heliga Anden konkret? (Det var i samband med den tanken jag improviserade teologi genom att jämföra d heliga Anden med gluten. Fast tanken är inte såå dum, tycker jag).
Vad kan jag lära mig av att lyssna på dem som inte tycker som jag - kanske jag ändrar på mig istället för att försöka ändra på de andra?
Vad är frihet? Var går gränsen för förlåtelse? Vad är egentligen mest värdefullt?

Frågorna tar aldrig slut. Därför är det så härligt när en hel bunt, ungefär hälften säger att de gärna vill fortsätta som unga ledare under det kommande året. Kanske kommer andra frågor då eller att insikterna utvecklas de själva får vara med och leda nya konfirmander i gruppsamtalen. Och då kommer då så småningom fram i den gemensamma gruppen ett år senare. Och det är inte försent. Det är då det är dags uppenbarligen.

Då är fortfarande en möjlighet att växa som människa, som individ, som kristen. Både för konfirmanden, för den unga ledaren och för all del, även för de äldre anställda ledarna också.

Att de sedan inför fullsatt kyrka driver med församlingsprästen och hans förhållande till sin torktumlare, ja, ... det är bara att tugga i sig...
:-)

dopdag

2 juli är min dopdag. På sätt och vis som en födelsedag, fast mycket mindre social tradition att fira denna dag. Fast den betyder ganska mycket för mig själv ändå.
Inte för att jag gör så mycket särskilt, men jag bär det inom mig.

Men i dagens vanliga göromål ingick att fira Taizémässa och det är ju alltid något som skapar ett grundläggande lugn och en lycka. Det stora, ofattbara som ryms i en stund med en och samma ordning.
Fem sånger, fem minuters tystnad, några versers bibelläsning och en lång rad personer som samlas runt nattvardsbordet.

Visst, det blir inte Taizékänsla förstås... Jag känner att jag verkligen saknar att få sätta mig på bussen med ett gäng taggade ungdomar för att göra den där resan ännu en gång. Samma plats i bussen ett dygn, det blir lite som en hem och man hinner få grannar, både nya och gamla, från olika håll i Sverige.
Allt eftersom resorna blivit fler har jag också hittat en självklar social plats, då det många gånger inte är så många präster som åker med och inte så många andra vill hålla i kvälls- och morgonböner. Fast, ärligt talat, mässan är enklare. Den har sin form, och den har sitt givna innehåll.
Fast det handlar inte om prestation utan om att någon hjälper resten av bussen att få in rätt fokus inför veckan som kommer.

Ja, nu kom jag in på Taizé, det kan jag skriva om länge.
Dopdag, ja egentligen firade jag den redan 11 maj. Salome Inez Sophia döptes i Caroli. Jag kände det faktiskt lite som att återuppleva mitt eget dop. Det skedde i den församling och kyrka där jag hör hemma. Det skedde med min familj, mina vänner och min församling omkring henne (och mig). Egentligen skulle jag önskat utöka den till en ännu större dag, fast det var lite svårt för det var flera som åkte ganska långt över just den dagen. Svårt att få ihop allt och alla.

Men den dagen var en stark upplevelse som fyllt mig med stor tacksamhet, inte minst alla som var delaktiga i gudstjänsten, och naturligtvis alla som tog praktisk del i dopfesten. Fast, hade det varit min dopfest skulle vi kanske gjort lite annorlunda. Nu var det Salomes, och glädjande nog var det en spridning i alla åldrar.

Kan man inte fira dopdagen lite större nån gång då? Fira med doptårta igen. Och med en fest.
Jo, det vore nog nåt. Det handlar ändå om en parallell livslinje, och om ett medborgarskap i ett nytt folk. Det handlar om upptagande i en ny familj, vid sidan av den fysiska, med så många vänner som medvandrare.
Det ÄR stort!

Både här på jorden och bortom detta livets bortersta gräns.
Om inte annat blir det fest där!
Fast..., det är ju synd och onödigt att vänta...

Tre intressanta kulturella insikter

Under veckoslutet som gick, tänkte jag lite extra på tre intressanta kulturella insikter.

Det första, det jag använde i min predikan igår, var utifrån en konsekvens jag läste om för ett par veckor sedan i diskussionerna efter EU-valet. Min slutsats var att den som tar avstånd från andra människor p g a av att de är olika jämfört med sig själv, automatiskt tar avstånd även från de som kan sägas vara lika en.

Om det är många olika främlingsfientliga partier som väljs in i en internationell samling, så kommer de att ha liknande värderingar visserligen. De kommer däremot att upptäcka att då man kommer från olika håll också har en skepsis mot varandra, ja rentav att man tar avstånd från de andra som valts in med samma värderingar som man själv bär inom sig. På så vis tar man faktiskt avstånd även från sig själv

Andra insikten var utifrån Star Trek Voyager-ansnittet Living Witness (avsnitt 6:23) där en "värld"/organisation (Star Fleet) som ses som god och grundat på goda värderingar, istället genom någon annans synvinkel istället ses som ont och agerar utan skrupler.
Det övergripande syftet var fortfarande klart: att se till att rymdskeppet med alla människor ska komma hem så snabbt som möjligt, och det är ju i sig gott.
Ändå kommer insikten till mig att det inte bara handlar om att agera med ett övergripande gott mål, utan det är de små valen, som gör att man ev kommer dit, som avgör om handlandet är gott eller inte.

Det vet vi ju från verkligheten att det är så det fungerar, men därför är det bra för tanken att möta detta även i berättelser om hur mänkligheten agerar och vad som kommer ut av det.

Till sist: jag fick 25åsjubileumsutgåvan av Propagandas "A Secret Wish" på CD i försenad födelsedagspresent. Kul att märka att musiken fortfarande inte låter särskilt gammal efter 29 år!
I bookleten fanns insikten att mellan 1984 och 1986 förändrades popmusiken från att till stor del innefatta mystiska eller outtalade delar, till att allt plötsligt skulle förklaras och tydliggöras.
Det ligger en hel del i det, tycker jag. Fast "A Secret Wish" är bitvis fortfarande kvar i mystiken!

EU-valet som förklaring

En vecka har gått sedan EU-valet genomfördes. Resultatet har diskuterats ganska flitigt , även om det varit lite lugnare de senaste dagarna.
Men resultatet berör oss, på olika sätt.
En sak är jag tacksam över, och det är att resultatet ger mig en viss förklaring till något jag länge undrat:
Varför är det så pass få som köper rättvisemärkt kaffe?

Visst, det kaffet är dyrare, men kanske att "rättvisemärkt" säger något också. Det kan få någon att tänka till om varför det behövs ett rättvisemärkt kaffe, eftersom det finns annat kaffe som  inte är märkt så.

Ja, det mesta kaffet som säljs är inte märkt med detta. Ofta har affärskedjorna nedsatt pris på kaffe och tillägget som följer lyder ofta: "gäller inte rättvisemärkt eller KRAV-märkt".
Vi är oerhört ekonomiskt rika i vårt land, jämfört med många andra länder, fast alla blir vi blinda för det självklara. Det innebär att vi också har råd att betala för vad kaffet verkligen kostar, och behöver inte ha sponsrat kaffe. För sponsorerna är de kaffebönder som sliter med all sin tid och kraft, med sina kroppar för att skörda kaffet för ytterst liten lön.
Vill jag att vi ska ha bra arbetsmiljö på mitt jobb och att det finns arbetsrättsliga lagar och avtal, varför skulle jag inte vilja att det fanns för alla. Mina egna förmåner blir faktiskt bara mer osäkra om de inte sprids över världen, utan bara finns här i den ekonomiskt rika delen.

Eller så handlar det bara om att jag vill ha lite rättvisa! För mig är det gott nog. Men EU-valet visar att det finns många som inte bryr sig om världen utanför Sverige. Jag kan tycka vad jag vill om det, med det ger mig i alla fall en förklaring.
Själv tänker jag att Sverige är en del av världen, att våra gåvor vi fått kan också andra ha nytta av, samt att vi behöver varandra runt om i världen. Egoism hade jag hoppats skulle lagt sig ner för att dö, utom hos dem som är politiskt närsynta, men jag inser att närsyntheten bara ökar.

Liksom svenskarnas resande, förstås. Trots det, trots att vi lär oss mer och mer att världen är mer än Sverige, är det fler och fler som tänker att vi bör isolera oss. Märkligt...

OK, en sak: jag delar SDs synpunkt att vi inte tar bra hand om de flyktingar och invandrare som kommer hit. Det är ju deras grundfråga, och jag tycker det finns fog för den. Integrering i samhället är definitivt något som borde läggas mer resurser på, likaså spridningen, utanför storstadsregionerna. Och detta bör justeras snarast på något sätt för att inte underlätta att rasmotsättningar växer sig ännu starkare i Sverige.

Men det är en annan fråga än kaffet. Nu ska jag göra frukost/förmiddagskaffe (just nu Classic REKO!).

Vem är Salome?

Det är stort att få namnge någon. Och idag, söndag den 11 maj, vad som skulle varit min mormor Inez 115årsdag, skall vår dotter Salome Inez Sophia döpas.

Varifrån kommer namnet Salome?
Ja, det har sitt ursprung i ordet Shalom, som betyder fred, och i Sverige är det ytterligare mellan 309 och 341 personer som har namnet.

Jag ska fylla på här med mer info, inte minst utifrån att jag har genomfört en liten undersökning av vilken av bibelns två Salome man först kommer att tänka på. Återkommmer!

Påsken kom o gick?

Påsken var väldigt kort i år.
Om vi räknar att den börjar när den börjar, alltså ungefär när den enda ljusets låga sprider sig till fler ljus och till fler, och när hela kyrkan tänds upp av ljus och klockorna börjar klämta och orgeln snart börjar spela jubelsång.
Fram till.... att ICA säljer ut påskgodiset. Och det börjar redan på annandagen!

Alltmer förändras våra fasta traditioner till att vara tillfällen för våra livsmedels- och detaljhandlare att sälja ännu mer. Innehållet, det som hållit i århundraden, det är inte så noga, bara vi får in lite mer pengar till statskassan genom konsumtionen?

Naturen vet bättre. Ljus och värme har vi fått ordentligt och några dagar har varit fantastiska att vara ute på. Till och med gräsmattan har varit rolig att slå!

Den lilla flickan här hemma tar mycket tid och därför blir det sämre med inläggen här. Men att det fortfarande är påsktid vittnar all uppståndelse på natten om. Det går inte en natt utan att man måste gå upp, ofta en par, tre gånger, för att promenera runt i huset bärandes på liten unge.

Då känns ljuset, då känns kraften i livet som återvänder, och det är väldigt bra, för när man återvänder till sången och inte hinner somna innan klockan ringer, då är det skönt med att vara kvar i påsktiden ett tag till.