mänsklig och gudomlig

Eftermiddagen tillbringade jag tillsammans med goda ämbetskollegor i Magnus Malms sällskap.
Malm är en teolog och inspiratör som jag hört några gånger förut och gärna hör igen.

Något av det jag bär med mig har med efterföljelse att göra. Han sa något om att om vi verkligen vill följa efter Jesus, som är både Gud och människa, så kommer vi att bli både mer mänskliga och gudomliga.
Vet inte om jag tänkt så tidigare.

Men det är ganska logiskt. För att följa Jesus så nära som möjligt bör vi vara beredda att hans dubbla natur också påverkar oss. Inte så att vi får detsamma, men bara för att följa någon blir vi ju inte denne, självklart inte.

Att vi blir mer gudomliga i vårt eget varande är ju en följd av att vi försöker bli lika Guds son. Däremot att vi blir mer mänskliga..., ja det kanske inte är det mest naturliga. Människor är vi ju fullt och fast, men att vara mänskliga är då heller inte givet.

Det blir då extra tydligt att det är vår fullhet som räknas, liksom det är Jesu fullhet som vi följer.
Helt och fullt - det är så som vi blir lärjungar, det är så som vi ska sträva efter att leva våra liv. Inga halvmesyrer.
Rätt skönt mål att ha faktiskt, för då kan vi våga leva äkta, utan att dölja och försköna, utan att visa upp eller förbättra. Ärligt.
Gudomligt och mänskligt.

relationen

Det har för mig blivit allt tydligare att det är relationen som är det viktigaste i vår kristna tro.
Den intellektuella delarna är en hjälp mest för att nå dit och förändras så småningom till en förklaring till varför relationen sedan finns kvar, inte minst för ens eget tvivel.

Ofta börjar det med att försöka förstå vad som berättas, och i berättelserna anas att det handlar om en människa, Jesus. Och fattar man tycke för människan Jesus hör det nära ihop med att man funderar mer på det andra, att Jesus inte enbart är människa.

Till relationen hör praxisen, det som kristna gör. Böner, gudstjänster, lovsången, sakramenten.
Kanske att i behovet av att besöka en kyrka i tystnad säger en del om sökandet efter det ofattbara, Den Outsäglige. Men som kan uppfattas pratas bort eller försvinner i formerna.

Gudstjänsten i sig är inte missionerande, för den är ett eget språk och det som inte kan det, förstår det inte. Men om man kan det, ger det en hel del.
Som en relation, när man lärt känna den andre.

långt bort och nära

Vi hör numera dagligen om flyktingströmmen.
Vi hör om de drunknande i Medelhavet, på överfulla båtar, utan en chans att överleva, när båtarna går under.
Vi hör om de flyende från Syrien, från Irak.

Från de som inte längre har fast mark under fötterna, utan att fötterna i sig, själva rörelsen bort, är den enda tryggheten som finns.

Jag tror inte vi i Sverige kan ana vad detta innebär. Ingen av oss som är född här.
Vi är handikappade, för vi kan inte förstå vad som händer i världen.
Tänk, sån tur att vi handikappade tillåts leva, trots allt!

Och vi tänker kanske att, här är tryggheten!
Men även här sker överfallen. Även här tvingas människor fly från sina förövare. Ibland skakade men hela, ofta dock med att något har gått sönder, utsida eller insida.

När vaknar vi upp ur drömmen och börjar ta hand om varandra?
När inser vi att den som har kraft, har kraft att kämpa för en bättre värld?
När inser vi att den som har trygghet kvar, har denna för att sprida den till andra som inte har något kvar alls?

Vi har en lång väg att gå innan vi börjar förstå vad vi behöver.
Vi behöver ta plats i världen.
Både långt borta och nära.