Kollationering
är ett ord jag läste först i onsdags. Inför en operarepetition går regissören igenom sina tankar, mål och värderingar, vilket fokus och helhetsbild som ska anläggas.
Låter ju rätt så intressant onekligen.
Alla vi som har förmånen att regelbundet får tolka, utvälja, utveckla och driva fram en linje inom något område har väldigt kreativa uppgifter. Att få skapa ur intet är knappt möjligt, men att få ta något och skapa en "föreställning" av det, ge sin version av det - det är väldigt roligt.
Fast, vem kan inte göra det? Sätt igång att skriva, ord eller musik! Skapa något utifrån dina känslor, dina upplevelser, dina tankar. Gör Dina ord levande. Gör dina uttryck levande.
Det är många, fler o fler som göra det, så varför skulle inte Du sätta igång?
För övrigt är jag oerhört trött på vintern! Inte för att det har ett dyft med "veckans ord" att göra, men det är inte mindre sant för det.
lördag 23 februari 2013
onsdag 13 februari 2013
sinnesrörelserna går utanför kroppen
Så kan det faktiskt kännas ibland när man gör något som man vant sig vid, något som går av bara farten. Det är en ganska skön känsla.
Att kunna spela ett instrument och göra det av känslan, att låta fingrarna löpa över tangenter, strängar, skinn, hål eller ventiler och låta musiken flöda. Eller att hantera en maskin eller verktyg, stickor eller, ja, Du har säkert något exempel.
Att köra bil är ju ett sådant exempel. Det är skönt att känna att det går att ta sig fram genom tät stadstrafik utan att behöva fundera på var reglagen sitter, eller att känna ojämnhet i växlingen o s v.
När man byter bil blir det tydligt. Var sitter allt nånstans? Hur hanteras klimatanläggningen, ljudsystemet o s v? Det som Du kunde utantill på din gamla bil blir plötsligt som på nytt. Jag har precis bytt bil och inser att det jag lärt mig på den förra, nu måste läras om igen. Dessutom har den nya betydligt färre utrustning, så det finns en hel del jag letar efter men som jag inte kan hitta. Fast, karaktären är trevligare i alla fall.
Att kunna hantera något som är utanför ens egen kropp kan faktiskt bli en vila när det går av bara farten, eller i alla fall, att bara en tanke behövs och sedan händer det som du tänkt. I trafiken är det särskilt skönt. Men det gör också att vi många gånger uppskattar vad någon gör, eftersom det inte handlar om tanke och teknik, utan om tanke och känsla.
Vi har en förmåga att nå utanför oss själva på många sätt, och därigenom påverka både vår och andras upplevelse av verkligheten. Det är en gåva att vara tacksam över och göra det bästa utav.
Att kunna spela ett instrument och göra det av känslan, att låta fingrarna löpa över tangenter, strängar, skinn, hål eller ventiler och låta musiken flöda. Eller att hantera en maskin eller verktyg, stickor eller, ja, Du har säkert något exempel.
Att köra bil är ju ett sådant exempel. Det är skönt att känna att det går att ta sig fram genom tät stadstrafik utan att behöva fundera på var reglagen sitter, eller att känna ojämnhet i växlingen o s v.
När man byter bil blir det tydligt. Var sitter allt nånstans? Hur hanteras klimatanläggningen, ljudsystemet o s v? Det som Du kunde utantill på din gamla bil blir plötsligt som på nytt. Jag har precis bytt bil och inser att det jag lärt mig på den förra, nu måste läras om igen. Dessutom har den nya betydligt färre utrustning, så det finns en hel del jag letar efter men som jag inte kan hitta. Fast, karaktären är trevligare i alla fall.
Att kunna hantera något som är utanför ens egen kropp kan faktiskt bli en vila när det går av bara farten, eller i alla fall, att bara en tanke behövs och sedan händer det som du tänkt. I trafiken är det särskilt skönt. Men det gör också att vi många gånger uppskattar vad någon gör, eftersom det inte handlar om tanke och teknik, utan om tanke och känsla.
Vi har en förmåga att nå utanför oss själva på många sätt, och därigenom påverka både vår och andras upplevelse av verkligheten. Det är en gåva att vara tacksam över och göra det bästa utav.
tisdag 12 februari 2013
dra i snöret
Det finns många musiker, idrottare, och andra som är jätteduktiga. Och några som inte når upp till den klass som de hade önskat. De har höga mål och gör vad de kan för att nå dit, men många når inte ända fram.
Då brukar de flesta inse sina begränsningar. Visst kan man fungera både som musiker eller idrotta på lägre nivå, kanske inte professionellt som man tänkt sig, men man fortsätter för att det är roligt.
Kanske är en av de förmågor jag uppskattar mest hos människor att de har lyckats inse sina begränsningar. Personer som helt missat detta brukar vara ganska odrägliga. Och för det mesta lyckas de inte heller göra ett bra jobb när det handlar om deras yrkesliv. Och vidare är det inget någon mår så bra av, så därför vinner alla på att hitta sin idealposition.
Sträva högre kan man alltid göra, det är bra, men bara så länge det fungerar bra för en själv. Och andra.
Fast alla har ju inte den här möjligheten att säga stopp och dra i snöret.
Ja, alltså jag är så gammal att jag fick dra i ett plastsnöre på bussen för att markera att jag ville gå av på nästa hållplats.
Nu har påven dragit i snöret och stiger snart av. Han är gammal och tycker han har gjort sitt.
Bra!
Det krävs mod att göra något när man innehar det högsta möjliga ämbetet i något och då visa sin begränsning. Det är liksom inte inbyggt i systemet. Ingen annan har gjort det sedan 1400-talet. Och det har väl inget blivit bättre för, om vi säger så.
Om jag inte kunde bli organist, så berodde det på att jag hade mina begränsningar, men då hade jag andra fördelar jag kunde bygga vidare på. Kanske inser jag att jag passar bättre på en lägre nivå än att vara kyrkoherde i en ny organisation i en stor stad. Kanske har jag högre förväntningar på den personen än vad jag själv tror mig kunna prestera. Eller i alla fall, tror jag att jag använder mig bättre av mina gåvor på en nivå som ligger snäppet under den positionen.
Bravo Joseph Ratzinger, att Du inser din begränsning. Och att Du tar ditt ämbete på allvar. Det är ett viktigt ämbete, och världen behöver en kyrka som lever i den här världen. Inte som bara rullar på som det alltid har varit. Kyrkan är inte evig - den behövs inte när dess Herre kommer tillbaka. Lev därför i den här världen, för här behövs den, med daglig omsorg och äkthet om människor.
Och det är varje människa väl unt att få vila före döden när ens arbete är gjort färdigt.
Stopp-skylten lyser.
Var beredd att kliva av.
Då brukar de flesta inse sina begränsningar. Visst kan man fungera både som musiker eller idrotta på lägre nivå, kanske inte professionellt som man tänkt sig, men man fortsätter för att det är roligt.
Kanske är en av de förmågor jag uppskattar mest hos människor att de har lyckats inse sina begränsningar. Personer som helt missat detta brukar vara ganska odrägliga. Och för det mesta lyckas de inte heller göra ett bra jobb när det handlar om deras yrkesliv. Och vidare är det inget någon mår så bra av, så därför vinner alla på att hitta sin idealposition.
Sträva högre kan man alltid göra, det är bra, men bara så länge det fungerar bra för en själv. Och andra.
Fast alla har ju inte den här möjligheten att säga stopp och dra i snöret.
Ja, alltså jag är så gammal att jag fick dra i ett plastsnöre på bussen för att markera att jag ville gå av på nästa hållplats.
Nu har påven dragit i snöret och stiger snart av. Han är gammal och tycker han har gjort sitt.
Bra!
Det krävs mod att göra något när man innehar det högsta möjliga ämbetet i något och då visa sin begränsning. Det är liksom inte inbyggt i systemet. Ingen annan har gjort det sedan 1400-talet. Och det har väl inget blivit bättre för, om vi säger så.
Om jag inte kunde bli organist, så berodde det på att jag hade mina begränsningar, men då hade jag andra fördelar jag kunde bygga vidare på. Kanske inser jag att jag passar bättre på en lägre nivå än att vara kyrkoherde i en ny organisation i en stor stad. Kanske har jag högre förväntningar på den personen än vad jag själv tror mig kunna prestera. Eller i alla fall, tror jag att jag använder mig bättre av mina gåvor på en nivå som ligger snäppet under den positionen.
Bravo Joseph Ratzinger, att Du inser din begränsning. Och att Du tar ditt ämbete på allvar. Det är ett viktigt ämbete, och världen behöver en kyrka som lever i den här världen. Inte som bara rullar på som det alltid har varit. Kyrkan är inte evig - den behövs inte när dess Herre kommer tillbaka. Lev därför i den här världen, för här behövs den, med daglig omsorg och äkthet om människor.
Och det är varje människa väl unt att få vila före döden när ens arbete är gjort färdigt.
Stopp-skylten lyser.
Var beredd att kliva av.
lördag 9 februari 2013
veckans ord 3
Ja, den här veckan måste det ju bli
Känns ju inte som en helt ny uppfinning, visserligen, men ordet och framför allt begreppet, är inte mindre betydelsefullt för det.
Just nu blir vi påminda om att ge kärlek till varandra, genom uppmuntrande ord, som stärker.
Ganska naturligt, men alltid bra med en påminnelse.
Kontrasten till detta - näthat - är en verklighet som drabbar alltför många, särskilt kvinnor. Därför måste vi vara många som väljer motsatsen. Vi ska ge, prata, maila, twittra, FB:a nätkärlek, så att det blir tydligt att kärleken övervinner allt.
Bygg upp varandra istället för att riva ner. Det är ju dessvärre så att de som hotar och skrämmer själva mår väldigt dåligt och blivit utsatta för ett och annat hemskt. Ingen vill nog byta liv med en näthatare - men inte desto gör de andra väldigt illa.
Välj därför kärleken
i varje möte
live
eller i andra forum.
nätkärlek
Känns ju inte som en helt ny uppfinning, visserligen, men ordet och framför allt begreppet, är inte mindre betydelsefullt för det.
Just nu blir vi påminda om att ge kärlek till varandra, genom uppmuntrande ord, som stärker.
Ganska naturligt, men alltid bra med en påminnelse.
Kontrasten till detta - näthat - är en verklighet som drabbar alltför många, särskilt kvinnor. Därför måste vi vara många som väljer motsatsen. Vi ska ge, prata, maila, twittra, FB:a nätkärlek, så att det blir tydligt att kärleken övervinner allt.
Bygg upp varandra istället för att riva ner. Det är ju dessvärre så att de som hotar och skrämmer själva mår väldigt dåligt och blivit utsatta för ett och annat hemskt. Ingen vill nog byta liv med en näthatare - men inte desto gör de andra väldigt illa.
Välj därför kärleken
i varje möte
live
eller i andra forum.
torsdag 7 februari 2013
tillbudsrapport
Ibland händer det som inte skulle hänt: någon skadar sig, på in eller utsidan. Ja, det händer lite då och då, faktiskt.
Men ibland går det inte så illa, även om vi såg risken.
I arbetslivet skriver vi en tillbudsrapport. Något kunde gått illa, men det gick bra. Nästa gång ska helst inte ens risken finnas eller åtminstone ska risken upptäckas i förväg.
Tänk om det fanns tillbudsrapporter för livet som helhet? För vardagen, inte nödvändigtvis som utgick från risken för skär- eller brännskador i köket hemma eller hög stressfaktor i rusningstrafiken. Utan mer... vad vi utsätter oss för när vi lever över huvud taget.
Många av oss klarar oss bra genom livet. Bra betyder good enough. Det betyder inte perfekt.
Ytterst få saker i livet är perfekta. I alla fall om det betyder något avsevärt bättre än good enough ( d v s tillräckligt bra på svenska).
Men vissa personer råkar ut för händelser som sätter djupa spår. Några får svårigheter att hantera livets vardagar, med oro, rädslor, känslor av mindervärde och utsatthet. Där skulle man behövt ha en tillbudsvarning som kanske i några fall kunde sett riskerna och undvikit skadorna. Fast det är lätt att vara efterklok.
Istället är det nog bättre att satsa på förebyggande åtgärder: lära ut grunderna för människovärde till alla, enkla grunder för ekonomi, vänja alla vid att ta emot och visa omsorg om varandra, och vägra acceptera övergrepp.
Hela livet skulle kunna vara en tillbudsrapport. Men istället - vi kan hjälpa varandra att se de goda möjligheterna, så att fler får möjligheter att hantera de skador vi får detl av alla.
Men ibland går det inte så illa, även om vi såg risken.
I arbetslivet skriver vi en tillbudsrapport. Något kunde gått illa, men det gick bra. Nästa gång ska helst inte ens risken finnas eller åtminstone ska risken upptäckas i förväg.
Tänk om det fanns tillbudsrapporter för livet som helhet? För vardagen, inte nödvändigtvis som utgick från risken för skär- eller brännskador i köket hemma eller hög stressfaktor i rusningstrafiken. Utan mer... vad vi utsätter oss för när vi lever över huvud taget.
Många av oss klarar oss bra genom livet. Bra betyder good enough. Det betyder inte perfekt.
Ytterst få saker i livet är perfekta. I alla fall om det betyder något avsevärt bättre än good enough ( d v s tillräckligt bra på svenska).
Men vissa personer råkar ut för händelser som sätter djupa spår. Några får svårigheter att hantera livets vardagar, med oro, rädslor, känslor av mindervärde och utsatthet. Där skulle man behövt ha en tillbudsvarning som kanske i några fall kunde sett riskerna och undvikit skadorna. Fast det är lätt att vara efterklok.
Istället är det nog bättre att satsa på förebyggande åtgärder: lära ut grunderna för människovärde till alla, enkla grunder för ekonomi, vänja alla vid att ta emot och visa omsorg om varandra, och vägra acceptera övergrepp.
Hela livet skulle kunna vara en tillbudsrapport. Men istället - vi kan hjälpa varandra att se de goda möjligheterna, så att fler får möjligheter att hantera de skador vi får detl av alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)