Tack för svaret

Jag fick svar, som jag önskade!
Skrev ju efter valet att jag önskade få höra någon sverigedemokrat som röstat, utifrån att jag var nyfiken på tankarna bakom att man valde att rösta på just SD. På tidningens insändarsida kom ett svar.
Anledningen var att man inte ville ha ett multikulturellt samhälle. Att vi hade för många invandrare och att de kostar för mycket för oss andra.

Och att de andra partierna inte tar tag i den här frågan.
Ingen reflexion fanns hurvida de kan påverka med sin politik eller hur man ser på att många av SDs valda personer lämnar sin roll i förtid.

13% av Sveriges röstberättigade väljer alltså bort pizza. Inget fredagsmys med Taco. Kebab känns helt fel, liksom thai o turkiskt.
Visst har vi en hel del bra musik i Sverige, och det kanske är bra att den får komma fram ytterligare, då man väljer bort alla annan musik, t ex från USA, Storbritannien och Tyskland, för att nämna några. Svenskspråkiga filmer och TV-serier förstås.

Sverige är fantastiskt, det kan vi hålla med om, och målet är förstås då att bevara Sverige svenskt. Eller samiskt, för de festa av oss är ju ättlingar till invandrare?
Res till svenska fornminnen istället för Medelhavet, Afrika, Asien eller Kanarieöarna - tja, varför inte? Lite kallare visserligen, men det kanske bara är en fördel. Mer svenskt, liksom.

Eller vill man trots allt inte vara konsekvent? Det är nästa fråga. Vill vi sätta upp murar för oss att ta del av andra kulturer eller att resa iväg. Vill vi bara hålla oss inom våra murar?

Ja, livet skulle väl fungera då också ( kanske inte, eftersom många mediciner utvecklats utomlands), och vi kör ju gärna Volvo. Eller så har många valt att stödköpa bilar från NEVS, för Volvo är ju kinesiskt, så det kan vi ju inte stödja. Cykel? Nja, de röstade på centern eller miljöpartiet...

Jag håller fortfarande med om att vi måste ta tag i integrationen, men vi lever i ett mångkulturellt land redan och använder oss av detta fullt ut. Och visst tycker också jag vi ska värna det som är svenskt.
Jag köper nästa bara svenskt kött (kalkon är lite svårt, för att inte tala om krokodil!) o s v.

Men för den som sätter upp gränser för sig själv blir det inte lätt att vara konsekvent.
Fast ... jo, har man bara stängt sitt hjärta tillräckligt länge... då kommer kanske det också?

av bara farten

Dagen efter mitt tredje deltagande någonsin i en officiell idrottstävling.
för två år sen gjorde jag mitt första framträdande på den sportsliga banan: sprang 10 km på 59´51´´.

Efter att ha förbättrat mig med några minuter förra året satte jag återigen nytt rekord för mig på samma distans med 54´51´´.

Vad har man för gränser egentligen?
Naturligtvis kommer jag aldrig att komma i närheten av den kenyan som vann loppet på 29 minuter drygt. Min gräns går långt före dess. Men, skulle jag kunna komma under 50 minuter? Det är ganska långt dit! Kanske med intensiv träning med det målet.
Krister Person, journalisten skulle springa på 49,11 och det blev drygt 50 minuter. Han har verkligen legat i, tränat och satsat. Det är bra jobbat, tycker jag, från att han tidigare hade lite övervikt och inte var så idrottslig.

Inte heller jag var någon som deltog i lopp eller andra sportaktiviteter. Joggat lite grann har jag gjort, mer och mer, från ungefär 1996 och framåt. Bodde i Biskopsgården i Göteborg då. Fast då var det ett par gånger på sommaren. Först runt 2003 på Sjöbo i Borås, blev det några fler gånger på sommaren, fast inga längre sträckor.
Runt 2006, när jag flyttat till huset i Fristad, blev det dock hyfsat regelbundet en slinga på 3,7 km. tyckte det var bra då. Och jag var stolt när jag ökade till en halvmil kanske var det 2010. Under sommaren 2012 ökade jag till att springa 10 km några gånger före jag sprang mitt första kretslopp, och denna sommar har jag ökat till 12-13 km med rekordet hittills på 13,4 km.

Jag tänker ibland på Forrest Gump. "Run Forrest, Run". Den säger att det otänkbara är inte helt otänkbart. Det finns gränser som kan sprängas. Det görs med god motivation, och glädje.

Jag har båda två vad gäller att springa och hålla konditionen på en hyfsad nivå. Och vi har nog alla områden som vi kan förbättra oss på och gränser vi kan gå över.
Därför är livet spännande. vi kan ett tu tre befinna oss i situationer vi är helt bekväma med, men som vi bara skulle skrattat åt om något berättat för oss några år i förväg.
Och det gör oss ödmjuka.
Ödmjuka inför det faktum, att vi har kraft och goda förmågor gömda i oss, som vi inte anar.

Så prova och spräng några gränser och se att livet utvecklas.
Mmm, det kan alltså gå fortare...

val-kompass

Det är inte så att Sverige vaknade upp till ett nytt land idag.
Det som skedde igår var att det bildades en ny punkt i vårt lands historia och politikhistoriska diagram.

För visst innebär valet en förändring för Sverige, det tror jag alla är överens om, oavsett vad man röstat på. Men från en dag till annan, nej, så fort går det inte.

Idag har vi fått höra att Sverige är ett blöj-land (The Times) och att vi svenska röstat otacksamt med tanke på den goda ekonomi vi haft under många år i Sverige, jämfört med andra länder i Europa.
Och det är nog så att den stabilitet vi haft under många år nu, kommer att sättas i gungning, ja det märktes ju redan under helgen. Att vår internationella påverkan kommer att minska verkar också troligt hos utrikes bedömare. Men, det är ju vi svenskar som valt, så det får vi acceptera.

Men allt är ju inte ekonomi. Jag får väl citera vår blivande statsminister ( från statsministerkandidatduellen i lördags i TV4) med att säga:
- Jag förstår det inte!

13% av svenskarna har röstat fram Sverigedemokraterna. Utan att raljera här och nu kan jag verkligen inte förstå det, så jag skulle verkligen, seriöst, prata med en sverigedemokrat som förklarar varför.
Oavsett SDs politik så syns det för mig meningslöst att rösta på dem, dels för att de förtroendevalda inte brukar sitta kvar, utan droppa av en efter en under mandatperioden, och därigenom för rösten ingen funktion. Dessutom har några av de valda ingen aning om vilken som är deras politik, vad de vill åstadkomma (utom vad gäller invandrare), eller hur de ska göra för att nå dit.

Visst håller jag med om att integrationen av invandrare i Sverige inte är bra, utan kan bli bättre, men vi har en god ekonomi oavsett om vi avstår från att hjälp, eller väljer att göra det. För dem vi hjälper betyder vår generositet mycket, och på så sätt kan vi faktiskt påverka världen omkring oss. SD vill stänga gränserna, och det innebär troligen en mur, eller? Det var inget vidare sist, när vårt grannland i söder byggde en mur...

Det positiva jag kan ana utifrån valresultatet är att de arbetslösa som klagat under några år nu kan få höjda bidrag, även om jag tvekar på att det blir fler jobb för dem. Snarare ser jag risken att lågutbildade kvinnor blir av med sina.

Men, en stor långtgående vinst kan jag däremot se i att Löfvén nu har chansen att utmana bilden av svensk politik genom att föröka bilda en stark mittenregering, tillsammans med MP, C och FP! Det vore spännande och se hur det påverkar det politiska landskapet och landets utveckling!
Däremot, för SD-anhängarna, skulle detta i så fall innebära en tredje anledning till att SD-rösternas betydelse försvinner i intet: de blir förbispelade och tillintetgjorda, inflytelsemässigt.

Men framtiden väntar inte - den är här - och den som lever får se om det verkligen finns en gnutta chans att det kan bli ett bättre Sverige. För alla.
Troligtvis inte.

en lång men personlig runa om sorg

Vår trädgård ligger nu stilla och öde.
En och annan fågel och lite insekter visserligen, men de finns bara i periferin.

Köket lika så.
Ingen vill komma in genom dörren.
Ingen att vänta på.
Ingen att sätta fram mat till.
Inte ens skålarna är kvar.

Inte de i källaren heller,
där han bodde på nätterna sista tiden.
Han visste reglerna
och även om han hellre velat sova hos oss,
gjorde han sällan motstånd när det var nattdags.

Han visste att vi sörjde för honom -
Nu sörjer vi honom själv.

Hans fårskinn, som han gjorde till sitt, ligger inte kvar.
Redan nyinköpt, där vi lade det framför brasan, blev det hans.
Dörrhållaren till toaletten är borta och dörren stängd.
Det har den inte varit sedan vi flyttade in för över nio år sen.
Men det finns ingen att hålla en springa öppen för.

Men allt är inte borta. Inte hans plats i hjärtat.
Inte tacksamheten över att ha varit så oerhört känd och älskad.
Inte vetskapen över att vi delade livet,
att vi såg varann och gav varandra både frihet och trygghet.
Inte över att vi har delat ett och samma hem,
varit delar i en och samma familj.

Han finns i mina alias och användarnamn,
jag skriver hans namn dagligen
KosmosASL

Kosmos
Augustinus
SnabeLaban

det sista med stort L i mitten.
Det var så han hette.
Och det var om detta sista som min son sa till mig
redan på vägen hem från Bollebygd
där vi hämtade honom till oss:
- Du får inte plåga katten så!
och halvlog.

För vi hade alltid humorn levande mellan oss.
Vi busade och lekte.
Han gömde sig under mattan gång på och gång och jag lockade fram honom.
Mattan i köket var trots allt roligare än alla vippor och bollar
till och med, de randiga bollarna, som fick honom att vända upp och ner på huset.

Jag ska ge bort de som är kvar, för huset kommer inte att vändas på igen.
Mattan kommer inte att få en stor bula någon e-n-d-a-s-t-e gång mer,
där vi frågar vart katten tagit vägen.

Vi hade vårt språk, vi kände varann.
Han lider inte längre,
inte nu och inte framöver.

Aldrig mer oro och nervositet för att hans älskade familj reser bort någon vecka.
Och aldrig mer någon kalkon som belöning och bara för att glädja den lille.
Aldrig mer en den höjda svansen som går runt i huset,
eller någon som sätter sig i hallen
och slickar sig när han fått något gott att äta.

Aldrig mer att bli mött på uppfarten
när vi kommer hem med bilen.
Eller i hallen när dörren öppnas.
Aldrig mer "last call" - och han kommer in,
precis när vi lägger oss.

Han kommer inte in mer.
Och vill inte ut.

Men han finns i hjärtat.
Han själ finns i rummen och nog kvar ett tag ute också.
Han finns i mitt liv och min identitet, både synligt och osynligt.

Han finns i min erfarenhet som människa,
min enda långtgående, djupa relation med ett djur.
(ja, Ziggy förstås, fast... vi hade aldrig på långa vägar en sådan kommunikation,
inte på långa vägar)
Så jag är lycklig över att detta blev med honom.

Nu är vi skilda åt.
och ändå alltid en del av varandra.

Tack Gud för Kosmos.
Du gav honom livet.
Ta emot honom i din frid.
Amen.