självmord och statistik

Just nu uppmärksammas att antalet självmord ökar i Sverige, främst hos unga vuxna. Statistiken visar att det inte längre går neråt utan har vänt. Det är väldigt beklagligt och sorgligt.

Visst finns det fler anledningar som styr detta.
Att mängden valmöjligheter stressar oss är naturligt och det gäller än mer den som är ung och tar de första stegen i sitt eget oberoende liv. Vad av allt ska man välja?

Vi har även det väldigt gott materiellt sett och det tror jag också bidrar på flera sätt.
Det leder till att vi i vår prylstress bortprioriterar våra relationer. Se hur lönerna fördelas: teknik ligger långt före omvårdnad och det visar faktiskt vad som prioriteras i vårt Sverige.
Vi ska hålla oss uppdaterade tekniskt sett så gott det går. Samtidigt överöses vi med information vars mängd är svår att hantera: reklam, då det finns en massa erbjudanden och "måsten", sociala mediers ständiga uppdateringar och information om allt möjligt som vi faktiskt inte berörs av. Sånt tar tid. Från annat.

Vi kan ibland invaggas i tron att vi har möjlighet att få tillgång till det mesta genom att det är så enkelt att ta lån, om vi saknar pengar. Det är en blindhet och vuxenvärldens svek mot unga att inte ekonomi är ett ämne på högstadiet. Än. Och ingen njuter av att ens ekonomi är en katastrof.

Det leder över till just frånvaron av såväl val- som materiella möjligheter. Allt det där vi trodde vi kunde välja, allt det vi trodde vi kunde få, kan bli en starkt avsaknad, som vi kan fastna i. Den omöjliga målen och den materiella avsaknaden blir det som vi identifierar oss med.

Fast vi har ju också kraven på att vara duktiga i skolan, trots att vi erbjuds mindre hjälp frän lärarna, att vi ska vara duktiga på sport och musik, att vi ska se bra ut o s v. Att vara framgångsrik och lyckad, ja när ska vi komma ifrån det som norm? När vi gör det kommer vi också att må bättre!

För egen del är jag tacksam, glad och stol över att både privat och arbetsmässigt tillhöra en organisation som är värdekonservativ och agerar som en omistlig del för vårt samhälles välmående. Svenska kyrkan har fortfarande en enorm värdemässig påverkan, även om den begränsas mer och mer. Men vi har vissa nycklar till att få människor att må bra, därför att vårt budskap är att vi alla har ansvar för oss själv och varandra, och att vi är älskade och att vi blir förlåtna när vi begår de misstag och synder som vi alla begår. De försvinner inte för att vi försöker gömma undan dem från Facebook. Då bär vi dem inom oss istället.

Fast det finns alternativ till det.
Men ett minskat inflytande från kyrkan är en bidragande orsak till att prioriteringar förskjuts från det värdemässiga till ett fantiserat bättre alternativ av värdeneutralitet. Och fortsätter vi spelar det väl ingen roll om det blir än fler självmord?
Jo, det finns fortfarande värden i vårt samhälle och det är allas vår uppgift, på olika sätt att kämpa för dem, för allas välmående.

semester

Det är just vad som gäller nu för mig!

Det är som lite nådatid.
Tid att vila.
Tid att göra en hel del. En hel del av det som annars inte görs.
Lite större projekt. Eller lite mindre.

Tid att resa, upptäcka nya platser, möta människor du inte visste att de fanns.
Som inte visste att du finns. Eller jag.
Och föra samtal vi aldrig trodde vi skulle föra, med dem, just där.

Tid att tänja gränser
tid att vidga vyer
att ge sig lite extra tid för att se vad som också finns bakom nästa krök.

Tid att vara hemma
tid att sjunka ner
i stolen
i tidsrytmen
i sig själv.

Semester -
tid att göra ingenting
eller allting.

Tid att bry sig och tid att strunta i
om det är semester eller inte.

TV-tider

Är du också en av dem som sett mycket på TV sista veckorna?
Det är många av oss som gjort det.
FotbollsVM är nu på upploppet och snart är det final! Du vet säkert redan resultatet när du läser detta, kanske? För har du följt VM har det blivit mycket TV, förmodar jag.

FriidrottsSM var naturligtvis intressant också, och det regnade mindre under veckans vardagar i TVsoffan än live. Fast det är ju en annan känsla att vara på plats...

Själv har jag varken sett SM eller VM särskilt mycket. Däremot har min fru och jag fått ett (parti-)politiskt intresse sista veckorna. Och då kom ju Almedalsveckan lägligt!
Intresset har växt alltmer, även om det går hyfsat långsamt. Men det känns motiverat att se om man kan göra skillnad i den politiska världen. Det finns ett och annat som behöver göras, och då handlar det inte enbart om politiska strategier.

Almedalsveckan gav oss många intressanta tal och diskussioner om en mängd politiska frågor, varav många behandlades från olika håll. Och vilken politik skapar färre genuint arbetslösa, vad skall vi satsa på för att miljön i längden förbättras och hur agerar vi som land på den internationella arenan?
Hur prioriterar vi ekonomiskt för att få en bättre vård och en bättre skola?

Visserligen fanns det mycket retorik under almedalsveckan men syftet var ju att tydliggöra grundtankarna hos de olika partierna.
Jag ser det som ett sätt att ta ansvar för vårt samhälle. Fast samtidigt är det kanske inte den bästa tiden just nu, med ett litet spädbarn. Fast: när är den bästa tiden - kommer den?

Sedan är ju frågan om man är attraktiv för något politiskt parti och även om det arbetet ger sådana möjligheter att det känns rätt. Detta återstår att se, om det blir något av detta nya intresse.
Fast några insikter har det redan gett genom TVsändningarna från Visby, så jag är redan en bit på väg.
Nästa hållplats är...

vad är rättvist?

utkast till Predikan 3 söndagen  e tref 2014 utifrån liknelsen om den förlorade sonen (Luk ev)

En sak måste jag nog erkänna. Och samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ensam.

Det är många med mig som också bär detta inom sig och bakom detta ligger en vilja, en strävan, där vi ändå bara når en liten bit åt det håll vi önskar komma.
Jag måste erkänna att jag gärna ville att världen skull vara rättvis! Men, det är den inte!

Men även om den inte blir det, fortsätter jag att köpa det dyraste kaffet i affären, ge ekonomiska gåvor och fundera över vad jag kan göra i mitt liv för att världen ska bli mer rättvis, än vad den verkar bli av sig själv.

För oss alla som funderar över rättvisa, så utmanas vi alltid när vi hör vissa liknelser och inte minst den om den förlorade sonen.

Vi kan bara konstatera att Gud inte är rättvis på samma sätt som vi människor många gånger vill vara.

Varje människa är alltid välkommen till Gud. Hur många gånger som helst, hur ofta eller hur sällan som helst. Det är Guds rättvisa.

Ingen är någonsin ovärdig att komma nära Gud, ingen, oavsett vad han eller hon gjort. Vad tänker vi om det?

Ja, det kan bero på var vi själva står och hur vi ser på oss. I en bok jag läser för närvarande resonerar en kvinna för sig själv, om svårigheten i att upprätthålla sin egen riktlinje för sitt arbete. Hon är nattsköterska på ett sjukhem, och hennes mål är att alla människor ska få den bästa vård som kan erbjudas, oavsett vilka de är. Och det låter väl som ett högtstående och gott mål?

Men det hela ställs på sin spets när hon efter en tid får veta att den där orolige och ensamme mannen i ett av rummen, som hon också gett lite extra tid ibland, är pedofil. Han har avtjänat ett långt fängelsestraff för detta och naturligtvis tidigare i sitt liv förgripit sig på många barn, som förstås blivit skadade för resten av livet.

Efter den nya kunskapen hon fått om honom – är han fortfarande värd att vårdas med samma omsorg?

Och hur tänker vi om det? Om vi själva varit människor som istället visat andra omsorg, om vi varit trogna Gud och följt Guds väg genom livet, om vi likt Gud avskytt det onda som sker i världen… När vi ser på oss själva och samtidigt jämför med den som är pedofil, misshandlare eller mördare: kan vi se oss stå jämsides med dessa?

Jag tror vi har svårt med den tanken, men samtidigt välkomnar Gud oss båda likvärdigt. Ja t o m att det verkar som att Gud blir än gladare över att den orättfärdige kommer hem till Gud, än över att vi kommer.

 Är det rättvist?

Det är ju just det som den äldre sonen frågar sin fader när han kommer hem efter att ha jobbat på fälten. Han blev arg och ville inte gå in. Men, vart annars ska han ta vägen?

Det är i det läget som Fadern kommer ut. Han vill förstås ha med sin äldste son därinne också, ja självklart, var skulle han annars vara. Därför vill han vända på den äldste sonens värdering.

Visst kan vi tycka att livet och, för all del även Gud, är orättvist. Och vi kan argumentera i år efter år hur det borde vara i stället. Men, till sist måste vi inse att det inte finns något alternativ. Det finns inget annat liv att leva, ett mycket mer rättvisare. Och det finns ingen annan Gud att vända oss till som är annorlunda. Inte mer rättvis i alla fall...

Visst kan vi då vända oss bort från Gud i besvikelse, och sorg över att det som var rätt och riktigt inte värderades högre i jämförelse med motsatsen. Men då blir vi själva som dom som vi vänder oss mot – dom som valt bort Gud.

Vi kan alltid fundera över vilken av sönerna som var förlorad, för som det beskrivs är den yngste verkligen förlorad för Fadern och hans familj, för han väljer bort allt han hade och lever ett annat liv i ett annat land och efter andra livsmål än Guds.

Men han kommer till insikt, han omvänder sig, och litar på att Gud, är en barmhärtig Gud, en som förlåter, en som alltid har famnen öppen. Och han vänder tillbaka, han vänder HEM.

Han vet med sig att han inte längre kan kalla sig son till sin far, men Fadern har ändå kärlek som rymmer varje människa i hans närhet. Han vill komma hem. För han känner sin far.

Den äldre däremot har allt, han lever hos sin Gud och Fader, och tar del av allt det goda som ges oss. Men den äldre kan inte tänka sig att detta är rätt, och upplever faderns beslut så kränkande att han vägrar gå in till festen. Och festen får vi se som symbol för Guds rike.
Han vill inte gå in i det riket, om det ska vara så här, trots att han redan lever där. Han tar avstånd från sitt hem, i alla fall till en början.  

Även om vi kan den här liknelsen, så fortsätter den att utmana oss. Hur möter vi varandra, hur ser vi på dem som inte valde att följa Gud, på dem som själva roffat åt sig rikedomar, som skadat andra och gett andra med för livet…?

Guds radikalitet går tvärt emot vår världs. Vi har som enskilda kristna och vi har som kyrka en uppgift i vårt samhälle: Att utmana synen på varandra, men också att visa på att det finns möjlighet för varje människa att omvända sig.

Vi har en Gud, vars kärlek går över förnuftets gränser. Den Gud som vi valt att leva med och följa. Vi saknar många gånger den kärleken och för alldel också Gud makt, och därför kommer vi fram till andra bedömningar.

Men litar vi på vår Gud, så kan vi be om att få bli alltmer lika honom, att få mer av Guds kärlek och seende. Vi kan be om att få förvandlas genom guds oändliga kärlek.

Då kan vi kanske till slut se, att jämförelse mellan människor inte är vårt uppdrag, utan istället att söka Gud, och ta emot så mycket vi kan från honom.

Då får vi vad vi behöver, oavsett hur rättvis världen omkring oss är.

 Och i vår gemenskap utökas då Guds närvaro, så att vi kan få mer och mer av honom, och då kan vi nog trots allt upptäcka, att där finns allt vi behöver. Och har vi redan allt, har vi faktiskt inte behov av att få lika mycket extra som någon annan kanske får.

Det är Guds rättvisa – att ge alla allt. Och i den får vi leva. Där är vårt hem. AMEN.

konfirmationstiden över för i år

Så är den tiden över för de flesta grupperna.
Skrev mail till en tidigare kollega under den sista veckan före "min" grupps konfirmation. Jag saknade henne i arbetet, men också att jag hade unnat henne att få vara en del av spänningen och stressen inför veckans avslutning.

Fast stress vill väl alla slippa? Ja, inte riktigt. Det finns stress som bygger enbart på viljan att göra något bra och det är först när tidspressen känns av i princip alla, som det arbetet verkligen tar fart och får effekt.
Så brukar det vara en eller ett par dagar före konfirmationen. Gruppen man haft under ett knappt år har blivit en helhet och de känner, ja, vi ledare måste inkluderas i det, vi känner att vi lärt oss och utvecklats en hel del. Samtidigt är det bara några dagar kvar innan gruppen upplöses. Det är verkligen något speciellt.

Det gäller för alla grupper som ägnat en del tid tillsammans, men särskilt då det gett utrymme för egna reflexioner och då man ägnat sig åt sådant som verkligen spelar roll i livet.
I vår konfirmationsgrupp känner vi ju att det verkligen handlar om något betydelsefullt. Och när tiden varit betydelsefull vill man gärna att avslutningen ska bli det också.

Som alltid tycker jag att det är en stor förmån att få vara ledare för ungdomar som tar emot, tänker, ställer frågor, och också väger för och emot tron på Gud. Vad kan man verkligen tro om Jesus? Hur kan vi få tron på den heliga Anden konkret? (Det var i samband med den tanken jag improviserade teologi genom att jämföra d heliga Anden med gluten. Fast tanken är inte såå dum, tycker jag).
Vad kan jag lära mig av att lyssna på dem som inte tycker som jag - kanske jag ändrar på mig istället för att försöka ändra på de andra?
Vad är frihet? Var går gränsen för förlåtelse? Vad är egentligen mest värdefullt?

Frågorna tar aldrig slut. Därför är det så härligt när en hel bunt, ungefär hälften säger att de gärna vill fortsätta som unga ledare under det kommande året. Kanske kommer andra frågor då eller att insikterna utvecklas de själva får vara med och leda nya konfirmander i gruppsamtalen. Och då kommer då så småningom fram i den gemensamma gruppen ett år senare. Och det är inte försent. Det är då det är dags uppenbarligen.

Då är fortfarande en möjlighet att växa som människa, som individ, som kristen. Både för konfirmanden, för den unga ledaren och för all del, även för de äldre anställda ledarna också.

Att de sedan inför fullsatt kyrka driver med församlingsprästen och hans förhållande till sin torktumlare, ja, ... det är bara att tugga i sig...
:-)

dopdag

2 juli är min dopdag. På sätt och vis som en födelsedag, fast mycket mindre social tradition att fira denna dag. Fast den betyder ganska mycket för mig själv ändå.
Inte för att jag gör så mycket särskilt, men jag bär det inom mig.

Men i dagens vanliga göromål ingick att fira Taizémässa och det är ju alltid något som skapar ett grundläggande lugn och en lycka. Det stora, ofattbara som ryms i en stund med en och samma ordning.
Fem sånger, fem minuters tystnad, några versers bibelläsning och en lång rad personer som samlas runt nattvardsbordet.

Visst, det blir inte Taizékänsla förstås... Jag känner att jag verkligen saknar att få sätta mig på bussen med ett gäng taggade ungdomar för att göra den där resan ännu en gång. Samma plats i bussen ett dygn, det blir lite som en hem och man hinner få grannar, både nya och gamla, från olika håll i Sverige.
Allt eftersom resorna blivit fler har jag också hittat en självklar social plats, då det många gånger inte är så många präster som åker med och inte så många andra vill hålla i kvälls- och morgonböner. Fast, ärligt talat, mässan är enklare. Den har sin form, och den har sitt givna innehåll.
Fast det handlar inte om prestation utan om att någon hjälper resten av bussen att få in rätt fokus inför veckan som kommer.

Ja, nu kom jag in på Taizé, det kan jag skriva om länge.
Dopdag, ja egentligen firade jag den redan 11 maj. Salome Inez Sophia döptes i Caroli. Jag kände det faktiskt lite som att återuppleva mitt eget dop. Det skedde i den församling och kyrka där jag hör hemma. Det skedde med min familj, mina vänner och min församling omkring henne (och mig). Egentligen skulle jag önskat utöka den till en ännu större dag, fast det var lite svårt för det var flera som åkte ganska långt över just den dagen. Svårt att få ihop allt och alla.

Men den dagen var en stark upplevelse som fyllt mig med stor tacksamhet, inte minst alla som var delaktiga i gudstjänsten, och naturligtvis alla som tog praktisk del i dopfesten. Fast, hade det varit min dopfest skulle vi kanske gjort lite annorlunda. Nu var det Salomes, och glädjande nog var det en spridning i alla åldrar.

Kan man inte fira dopdagen lite större nån gång då? Fira med doptårta igen. Och med en fest.
Jo, det vore nog nåt. Det handlar ändå om en parallell livslinje, och om ett medborgarskap i ett nytt folk. Det handlar om upptagande i en ny familj, vid sidan av den fysiska, med så många vänner som medvandrare.
Det ÄR stort!

Både här på jorden och bortom detta livets bortersta gräns.
Om inte annat blir det fest där!
Fast..., det är ju synd och onödigt att vänta...