I söndags hölls den sista gudstjänsten...

...innan vi går över till att fira gudstjänst med det nya kyrkohandboksförslaget.

Precis som nästan alla församlingar i Skara stift är vi uttagna som remissförsamling under ett år för att pröva det nya förslaget till ny kyrkohandbok.

Men är det så revolutionerande?
Nej, men vissa förändringar kommer det bli.

Framför allt tänker jag personligen på att det är nödvändigt att prästen, musikern och inte minst större delen av församlingen är välbekanta med vad som händer i en gudstjänst.
Många olika moment är staplade på varandra och det ska helt inte märkas.

Det är oerhört viktigt att det finns ett flöde i gudstjänsten, att den inte stannar upp då och då. Ibland blir det förstås annorlunda än man tänkt sig, men det brukar bara göra det hela mer levande.
Är de flesta beredda på vad som ska komma är det då lätt att hitta dit man ska ändå.

Men när mycket är nytt blir det inte lika självklart.

Du vet kanske själv skillnaden mellan att köra en invand väg genom stan för att komma rätt eller att köra efter karta för första gången.
Det som man kan i hjärtat - det flödar. det som sman måste stanna upp och läsa in sig på - det hackar och blir inte så roligt att följa med i.

Därför blev domsöndagen en härlig gudstjänst, men en uppmaning att redan här och nu se Gud i varje människa - också i sig själv! För om vi vill och vet, att vi bär Gud inom oss, då kan vi också lita på att Gud bär oss, här och nu och alltid.

Nästa söndag blir det på nytt. Nytt kyrkoår och nya ord och musik i gudstjänsten. Kanske lite hackigt i början, som med det mesta. Fast efter ett tag är vi inne i det nya också.

layout?

Layouten på sidor, tidningar, ja, allt som människor ska få syn på är viktig.
Så också på min blog!
Det blir betydligt bättre om det är lätt att läsa, och sidan ser snygg ut och upplevs professionell.

Just nu ser den lite... lankig ut. Visst har jag gillar den violetta färgen, men den kanske inte är så lätt läst precis.
Kanske ska byta stil över huvud taget?

Har försökt att lägga in en ny bakgrundsbild, men de blir hela tiden för stora. Får ta fram en bild i ett program och minska ner storleken så jag kan få något personligt.

Jag tänkte lägga till en bild på mig också - fast det verkade inte gå bra att redigera gadgeten.
Hänger Du med?
Det tar en stund att få det snyggt. Kom gärna med konkreta tips!

Ses!

2a dagen på nya jobbet

Svaret på frågan igår är:
2. senare än vanligt.

Inte förrän 10:15 kom jag hit. Tror att det är nödvändigt att sätta sin hälsa framför mängden arbetstid.

Jag började alltså mitt kyrkoherdeuppdrag, med att ge mig ut i joggingspåret. Och jag tror att jag får igen det i att kroppen fungerar bättre vilket leder till större förmåga att engagera mig i de människor som jag möter och som jag arbetar för.

Så här efteråt - vad var bäst på första dagen?
Var det sammanträdet om nya bemanningsplanen eller om arbetsmiljö, vigselsamtalet, mailen, mötena?

Det bästa kom sist.
Innan jag skulle iväg till ett möte på kvällen jag var ganska nervös för, tittade jag in till vår ungdomsgrupp inTro som jag brukar vara med i.
Jag blev hälsad med glada miner och blev överöst med blåbärspaj och glass och tvingad ner i soffan mitt bland ungdomarna!

En jättehärlig känsla som gav mig mycket kraft. Där kände jag värmen och vänskapen, kände mig som en i gänget. Svårt att förklara, men den lilla stunden jag hade med ungdomsgruppen i sofforna - den visade mig vad som är allra viktigast även för den som fått förtroendet att leda en stor församling: värmen och närvaron.

- Enjoy life, som vi säger i Intro-gruppen!

1a dagen på nya jobbet

Jo, så är det.
Samma arbetsrum, men ny titel: vikarierande kyrkoherde.

Frågan är:
När kom jag till jobbet i morse och varför?

1. en timme tidigare än vanligt
X. som vanligt d v s ungefär 8:45
2. senare än vanligt

Vår biskop lär visst ha ett önskemål om att kyrkoherdarna bloggar och därmed kan också Caroli församling räknas med som en församling där kyrkoherden bloggar.
Om det kommer att ske på denna sida eller på en annan vet jag inte, med jag åter kommer med info om det blir på annat ställe.

Jag föredrar själv att stanna kvar. På min egen sida, min egen adress.
I mitt gamla arbetsrum, som har min gamla titel utanför.
Vi får ibland olika uppdrag och ibland större förtroenden. Just nu är detta av tillfällig karaktär.
Men jag är inte tillfällig. Jag är samma person som tidigare även om det blir andra rutiner och annat ansvar.

Men så står det heller inte komminister eller distriktschef utanför mitt rum, utan "präst".

Be för mig!
Det behöver både mina medarbetare, Caroli församling och inte minst jag själv.

Utmaningen som gick helt fel

Ibland kan en rubrik locka till sig någon läsare som fått upp nyfikenheten för att i texten under tro sig kunna hitta en livsvisdom, något underhållande roligt eller en stunds leende åt andras misslyckanden.

Och vad är det nu som gått helt fel - vad för slags utmaning?

Jo, jag skrev om utmaning för en så där sex veckor sen - jag skulle ta tag i mina jeans för att justera benen på dem på symaskin. Något som jag inte brukar göra.

Nu är det dags att uppdatera - det gick åt pipan!
På konfirmandlägret ett par veckor senare blev det en spricka i tyget, strax ovanför knät.
Så då slapp jag den utmaningen...

Så med mitt motto av "enkelhet" kan jag ändå glädja mig åt att en knapp i en skjorta ramlade av nu ikväll. Det gav ju mig ett annat tillfälle att sy, även om det inte var som jag tänkte förut, och att jag dessutom hade möjlighet att sy fast den igen direkt. Utan att den skulle ligga på en stol eller på kanten av soffan i två månader.

Att kunna se glädjen i det lilla, lilla kan också vara en utmaning att kunna uppskatta.

konsekvenser av livsvägens riktning och 40års-kris

40-årskrisen har vi alla hört talas om. Vad ska hända då?
Fram tills nu har jag inte känt av så stora förändringar.
Möjligen det att jag tillåter mig att vara äldre. Det finns mycket jag inte behöver göra om jag inte vill. Fast om jag vill kan jag väl lika väl göra det ändå.

Jag inser att jag är på en vändpunkt där livet måste byta inriktning något. Och det är inget otrevligt i sig. Jag är nog inte mindre nyfiken på livet, direkt....

Man hör om män som skaffar sig bilar, motorcykel, skaffar båt och lär sig segla... kvinnor... är nog mer nyanserade kanske? I alla fall handlar det mindre om prylar. GENERELLT sett ( och generaliseringar är aldrig sanna).

Jag då? Vad ska jag köpa? Eller nyansera?
Och vad får det för konsekvenser för de som finns runtomkring mig? Det påverkar ju de man lever tillsammans med.

Kanske jag hittar något i det sociala. Jag vet ju att jag trivs väldigt bra i samspel och samtal med andra. Att umgås med många är en stor glädje även om det i samtal gärna ska handla om något väsentligt.
Samtidigt måste det finnas egentid: hemma, i familjen och i joggingspåret.

Jag har alltid försökt att se ett personligt värde i varje sak. det finns många skivor som aldrig köptes av så många att knappt någon hört talas om dem. Men kanske var de som gjorde den inte ute efter att förändra världshistorien - de lade bara ned sin själ i musiken.
Jag uppskattar det. Om jag sedan inte spontant tycker om det - då ligger ju bristen hos mig.

Därför har mycket ett värde, så länge det inte tar tid, ekonomi och kraft från annat som har större värde.
Därför söker jag nu efter sätt att göra vissa förändringar.

Loggade in på tradera första gången i förrgår på nästan tre veckor, bara för att avsluta vissa saker och för att börja lägga upp en sälj sida.
Sälj och ge till de fattiga - ja, en del behöver jag nog göra mig av med, för att fokusera på det som är viktigare. Att sluta jaga efter mängder och istället leva här och nu. Lite enklare.
Och antagligen lite lugnare och mer tillfreds med livet.

Livet ger aldrig några garantier, och jag tror inte heller att man ska förändra allt på en enda gång. Då är det lätt att man hamnar i samma läge igen.
En joggingtur kan betyda mycket, och leda en vidare in i en ny riktning i livet. Men stegen är fortfarande små för att inte helt komma vilse.
Jag håller Dig uppdaterad!

joggingtur som LIVSAVGÖRANDE händelse

Kan verkligen en joggingtur vara livsavgörande?

Tja,... jag kommer nog att minnas den 25 oktober 2012 lite extra. En till synes helt vanlig torsdag, och den innehöll som så ofta ett samtal inför en kyrklig handling (d v s dop, vigsel, begravning o s v). Mannen i paret säger att han ska dra på sig joggingdressen efteråt och ge sig ut på en tur, och han säger det med sån längtan att det inte går obemärkt förbi mig.

Efteråt i bilen hem kommer jag inte ifrån detta. Jag känner ett sug efter att själv dra på pannlampan på huvet och ge mig ut. Jag brukar aldrig jogga i mörket och inte när det blivit så pass kallt som det var. Men jag kom snabbt ut i spåret jag också.
Och här kommer en massa tankar och känslor över mig. en del har jag naturligtvis burit inom mig och funderat över ganska länge, andra har kommit fram nyligen. Men där i spåret är det som om allting sätts samman och får en mening för mig.

Väl hemma öppnar jag en anteckning i mobilen och skriver direkt " Sluta jaga - lev nu".
Det är en klar och tydlig, inskärpande uppmaning till mig själv. Ett levnadsmotto.

Var det då denna joggingtur som var livsavgörande?
Nej, inte enbart även om många tankar fördes ihop till en helhet, ungefär som att man lägger ett pussel där motivet nyanser är omöjliga att ana innan man har hela bilden klar.

Det är OK om du inte riktigt hänger med här, men för mig blev det en slags euforisk känsla.

Jag har "jagat omkring" en del kan jag se när jag ser bakåt. Under några år har jag överkonsumerat, just för att jag har haft möjlighet. Inte så att jag inte sett saker för deras värde, men mycket har getts ett så lågt värde, ja en del har varit nästan gratis, att det varit fullt möjligt, utan att för den skull kostat mig mycket alls.
Sista tiden har det blivit mycket mindre av det än innan, så nog var detta förberett sedan ett tag.

I ett sammanhang har min fru och jag pratat om begreppet enkelhet. Under våra funderingar har det känts viktigt att hitta ett förhållningssätt till begreppet. För all del, jag har haft det i tankarna under många år, men att hitta begreppets personliga betydelse är inte gjort i en handvändning.

Under vår resa i Turkiet nyligen hade vi besökt en familj som levde i en by under ganska enkla förhållanden och min fru nämnde i förbigående en tanke om hur det skulle vara att leva så. Dom orden satte sig fast i mig och jag bar med mig dem vidare.
Resan dit gav mig också en del insikter - vi bodde på en ganska enkelt hotell, men väldigt bra läge. Ingen lyx alls, men vänliga människor omkring, både turkar och turister. Möten och samtal kändes viktiga.

Det enda jag saknade var nog en kyrka för den enda som fanns låg långt bort. Det kändes påtagligt efteråt.

Jag tror fortfarande att det viktigaste i vår materiella värld vilken betydelse vi låter våra prylar få. Spelar de någon större roll? För mig känns det som om den blir mindre och mindre.
Jag har gärna snygga kläder eftersom de oftare kostar betydligt mindre än vanliga, alldagliga. Jag väljer gärna över huvud taget det som kommit i skymundan, och det är ofta lika bra som det som lyfts fram i rampljuset. Och att köpa second hand är betydligt bättre för miljön.

Men vad får då ett nytt motto för konsekvenser i livet?
Några tankar om det i nästa inlägg!