Vilken bild är sann?

Vilken bild är sann - den jag har om mig själv eller den som andra har om mig?
Något som är intressant med klassåterträffar och liknande är just att det ofta blir en krock mellan olika bilder av en människa. När kontakten bryts stelnar bilden omgivningen har av en människa, medan denna själv fortsätter förändras. När man då möts igen efter många år så sker en krock mellan den stelnade och den förändrade.

för egen del trodde jag nog att det skulle bli så när vår kantorsklass träffades 20 år efter examen. Men istället blev jag, ja, jag tror de flesta av oss, förvånade när vi kände igen varandra väldigt väl. Jag upplevde inte någon större krock, även om jag naturligtvis utvecklats avsevärt sedan dess, liksom alla mina klasskamrater. Men grunden var trots allt samma. Jag bär med mig detta dryga halvdygn som någon mycket värdefullt från förra året.

När jag tänker tillbaka på mig till ungefär den tiden brukar jag tänka att jag inte var någon "ledartyp". Att jag nu är chef och har varit det i yrkeslivet, mestadels sedan slutet av 2007, har inte varit en självklarhet. Och det är sant, visst, men samtidigt finns det några exempel på att det nog fanns där trots allt sedan lång tid tillbaka.

Jag var plågsamt blyg under uppväxten, och det ser jag som ett stort hinder för mig. Det senarelade min utveckling till ledare avsevärt.
Men under militärtjänstgöringen, då jag inte var något befälsämne, tog jag ändå på mig vissa ledande uppdrag, och likaså var det under kantorstiden. Oftast inga officiella uppdrag, utan jag gick min egen väg. Jag förde gruppens talan i inofficiella sammanhang. T ex bad jag flera gånger att få lägga om tjänstgöringen för hela plutonen för att vi skulle sluta tidigare, och när vi skulle förhandla om hyresreduktion med rektorn på folkhögskolan var det jag som  förde de förhandlingarna.
Jag hade också en viktig roll under min värnplikt, vilket gjorde att mitt sätt att agera påverkade både mina värnpliktiga kamrater, samt även en del befäl.

Det är inte alltid en utveckling syns på ytan med en gång utan kan ligga dold för att sedan blomma upp. Troligen är det så att vi alla har mängder med förmågor som vi skulle kunna utveckla, bara vi gav oss själva chansen. Och det är vi nästan skyldiga att göra, om vi får möjlighet! Både gentemot oss själv, men också mot våra medmänniskor som har nytta av våra goda förmågor.

Och nog hade Gud ett syfte med de dolda goda egenskaperna som du fortfarande sitter och håller på!!! När får vi se dem?