Har precis genomfört en radiointervju.
En lite speciell situation är det, även om det nu inte var direktsändning. Det gäller att tänka snabbt och välja perspektiv och sedan formulera det så klart och tydligt som möjligt.
En del perspektiv kommer direkt när man hör frågan, annat är sådant som är ganska självklart och som man hunnit tänka på. En ord funderar jag på direkt när jag sagt dem - varför valde jag just det ordet? Och framför allt - varför förde jag inte in samtalet på det eller det perspektivet?
Idag begravs Lisa Holm i Säters kyrka. En stor tragedi. Först för att en ung människa berövades sitt liv. Visst hade hon börjat leva, men hon skulle fått chansen att få leva så mycket mer. Vi rustar oss för livet, vi lär för livet, vi lär oss tro, vi lär oss älska för livet. Och så får en människa plötsligt inte det längre.
Det är en enorm tragedi för hennes familj, för hennes vänner. Outsägligt. Men också en tragedi för hela vårt samhälle. Detta ska inte ske. Aldrig. Ändå gör det det.
Jag önskar jag skulle varit tydligare med att vi som kyrka också erbjuder ett hopp, ett ljus i mörkret. För det är viktigt. Även om det visserligen handlade mycket i ganska allmänna ordalag om hur människor reagerar i en sådan här tragedi, med betoning på samhället i stort.
Vi behöver tilltron till livet och påminnas om hoppet att vi människor inte är ensamma i kampen för livet, utan vi har en Gud som kämpar med oss. Men också en Gud som tar sitt ansvar och erbjuder en fortsättning, särskilt då tragedier händer.
Men just nu är fokus på sorgen, och kanske är det stort nog att fokusera på. Kyrkan står för både och: att ta hand om sorgen och att erbjuda ett hopp vidare.
Gemenskapen i samhället är betydelsefullt och likaså kampen mot ondskan. Men att erbjuda ett hopp om något mer är också livsviktigt för oss som lever här och nu. Och därför är kyrkan omistlig i vårt samhälle. och än mer för den enskilda människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar