utkast till predikan 19 s e trefaldighet - trons kraft Caroli kyrkan

utvikningsbilderna              knarket          trafikbrotten          gudstron

De uppräknade orden sammanfattas som ”Alice Bah Kuhnkes okända förflutna”.
Det kommer från expressens löpsedel från 4 oktober.

Kombinationen av ord är i sig provocerande: sex, droger och brottslighet säljer lösnummer och de blir intressant i kvadrat när de multipliceras med gudstro!

I det specifika fallet: för många år sen fotograferades nya kulturministern av tidningen Okej, dock utan några särskilt sexuella övertoner, samt att hon nån gång provade marijuana. Hon har också åkt fast för fortkörning.

Knappast någon avsevärd ondska. Men visst hade de skriftlärda gärna köpt ett exemplar av expressen den här dagen om den kommit ut på deras tid.
Kunde Jesus uppviglat henne kanske, så att de skulle hitta något att döma honom för?
Men när Bah Kuhnkes bakgrund kopplas ihop med hennes gudstro måste vi ändå fråga oss – hur provocerande är gudstro egentligen?

Vi har en majoritet av döpta i vårt land som definitivt är en del av vår religion, men trots det är kopplingen till religion och Gud i våra medier något som uppfattas som rejält provocerande.

”Finns det någon vettig människa i vårt land, som ärligt talat kan säga sig ha en seriös tro på Gud?”

är faktiskt en underliggande synpunkt som media ofta präglas av.
Att vi som möts här till gudstjänst, ses som lite obskyra, som några som eventuellt inte är 100% förnuftigt tillförlitliga. Vi är en provokation mot samhället, genom vår tro!

 Jag säger absolut inte att de flesta människor tänker så här, men media driver många gånger detta underliggande ifrågasättande av oss kristna. Och ju fler gånger, desto fler som lyssnar in det underliggande.

Men, det finns en förklaring: Jesus själv sågs som en provokatör.
I dagens evangelieberättelse blir det mer än tydligt.
Markus berättar med stor energi i sitt evangelium och detta under är den första gången i en lång rad, som Jesus direkt möter de skriftlärda. Men redan i mitten av första kapitlet ställs Jesus i konstrast mot de skriftlärda, eftersom han predikar med makt.

De kommer snabbt i underläge gentemot honom, och vill veta vem han är. Här hör de att han förlåter synder, som bara Gud kan göra – han hädar! Och på sabbaten dessutom!!

Detta är definitivt en provokation mot hur gängse predikanter får uppträda.
Det är bara det att Jesus är Messias, den levande Gudens son, fast ännu har ingen facit i handen.

 Han vet vad de tänker, känner deras misstänksamhet i ryggen. Jesus vet dock att hans ord och handling hör ihop med hans identitet, och därför är det förklaring nog. Han hade så många gånger redan visat på den makt som var hans, många hade blivit botade och hört om Guds omsorg och återskapande vilja för både människa och skapelse.

Men Jesus är unik, och bara detta kan vara provocerande för vissa: han höll sig inte till reglerna för religionen, eftersom han botade på sabbaten. Och inte heller tillhörde det en social regel att människor kunde bli mirakulöst botade i en lång rad. Den mänskliga naturen tillät inte det.

Jesu handlande skapar förväntningar – människor fick se tecknen och försökte förstå: var fanns denne Jesu gränser? Därför samlades stora folkskaror hos honom, att han sällan fick en lugn stund, men de drevs att ett hopp och en tro, Att de hade funnit Guds makt i en människa.

Därför valde de att trotsa alla konventioner och stormar efter Jesus. De kräver hans uppmärksamhet, hans makt och goda vilja. Och de lyssnar till hans predikningar.
Men de är för många, det tycker både skriftlärda och andra.

Så därför bryter fyra vänner alla regler som finns och förstör taket på ett hus, där Jesus är.
Detta är provocerande, för så kan man bara inte bete sig!

Men de gör det i alla fall. Deras tro på Jesus är så stark att de offrar hela sin sociala status på att deras gemensamme vän faktiskt kan bli frisk.
Troligen har alla andra misslyckats, men det har denna gång inte tappat hoppet.

Alltså, hopp, de drivs av sitt hopp som en drog, för att de VET att Jesus är den som kan hjälpa dem.

Har de fel, har de förlorat allt, så de sätter allt på spel för att nå denne Jesus. Och genom denna handling ger de Jesus möjlighet att visa vem han är.
 Och de får rätt, tack vare sin starka tro.

Alltså, inte genom någon magi eller som en automatisk följd av att bryta upp taket.

Deras handling, som är en synlig effekt av deras tro, låter Guds makt bli synlig för alla de samlade. Och för miljoner människor sedan dess, då Markus rapporterade om denna händelse.

Tänker vi på vilka möjligheter som VI har? Vad som kan göras tydligt när vi låter vår tro leda till handling? Kanske har de negativa mediedreven rätt, att vi kristna är lite suspekta, för vi har inom oss en kraft som är kapabel till enorma förändringar av vår värld och av oss som människor.

Men vågar vi ta konsekvenserna av vår tro? Visst kan vi uppfattas som provocerande för vår tro utmanar gängse sociala regler, de utmanar blekheten i vårt samhälle. Vår tro är en provokation mot den strutsmentalitet som vi lätt svenska lätt drabbas av när något gör oss lite osäkra, när något börjar kännas obehagligt.

Jag tänker t ex på alla dessa avsnitt av lyxfällan, där människor inte vågar se verkligheten, för den bryter med bilden av att mamma snart kommer och säger – Nu är det mat!

Vi måste växa upp som individer, vi måste våga lita på att vår tro har en kraft som bär och som kan förvandla våra och andras liv.

Liksom de fyra vännerna hade en stark tro, så kan också vi hjälpa andra människor, med vår tro.
Och hur gör vi det?
Jo, genom att hitta stöd i varandra och
genom att lita på att Guds makt är verksam i vår värld, och genom att låta tro påverka våra handlingar och sätt att vara.

 Visst, detta är provocerande.

Detta kan likställas med att människor jämför oss med knarkare, att vi förs in i kategorin ”människor som bryter prydlighetsmönstret, ibland” och som
ibland låter vårt engagemang bli så stort att vi väljer att bryta en och annan världslig lag eller bryta en ny ingång,
för att vår Gudstro leder oss mot öppningar som låter Guds makt komma fram i ljuset.

 

Expressen tror inte på Guds förlåtelse, men det gör vi. Skulle tro att de som förstörde ett hus också blev förlåtna och kanske rentav, i tacksamhet över sin vän, byggde ett nytt.

Gud har inte mycket till övers för begränsningar. Det hör till våra mänskliga beteenden.

Så vilken väg ska vi följa – Guds eller människors?