Vi hör numera dagligen om flyktingströmmen.
Vi hör om de drunknande i Medelhavet, på överfulla båtar, utan en chans att överleva, när båtarna går under.
Vi hör om de flyende från Syrien, från Irak.
Från de som inte längre har fast mark under fötterna, utan att fötterna i sig, själva rörelsen bort, är den enda tryggheten som finns.
Jag tror inte vi i Sverige kan ana vad detta innebär. Ingen av oss som är född här.
Vi är handikappade, för vi kan inte förstå vad som händer i världen.
Tänk, sån tur att vi handikappade tillåts leva, trots allt!
Och vi tänker kanske att, här är tryggheten!
Men även här sker överfallen. Även här tvingas människor fly från sina förövare. Ibland skakade men hela, ofta dock med att något har gått sönder, utsida eller insida.
När vaknar vi upp ur drömmen och börjar ta hand om varandra?
När inser vi att den som har kraft, har kraft att kämpa för en bättre värld?
När inser vi att den som har trygghet kvar, har denna för att sprida den till andra som inte har något kvar alls?
Vi har en lång väg att gå innan vi börjar förstå vad vi behöver.
Vi behöver ta plats i världen.
Både långt borta och nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar