Att visa sig själv

Det är lite så det känns, 
"att visa sig själv", utan nämnvärda skydd och säkerhetslinor.
Att själv framföra den musik man själv skapat och som är intimt förknippad med egna känslor, förmågor, begränsningar, värderingar o s v. 


Jag borde ju vara van. Jag predikar ju regelbundet och där går det inte att fuska genom att sno från andra (medvetet alltså). Att man framför tankar, tro och värderingar som tillhört andra är ju ganska självklart, men urvalet är mitt, och framställningen och prioriteringarna definitivt mina. Där finns förstår den givna ramen i ämne och relation till en bibelläsning.


Musiken är lite friare. Och därmed mer avslöjande.


Nu är ju musiken jag framförde igår också knutna textmässigt till en och samme poet. Därför har det ett givet tematiskt område. 
Fast jag har varit noga med att inte låta det musikaliska uttrycket påverkas av det. Bredden i stil, tempo, intensitet, rytm, harmonisering och känsla vill jag ha så stor som möjligt. Ändå är ju allt förknippat med mig själv.


Därför är det väldigt pirrigt att framföra ett tiotal egna sånger. Kommer mina syften med melodierna, betoningarna, karaktärerna att verkligen komma fram till den som lyssnar?
Fast när det är många som lyssnar kan jag ju alltid trösta mig med att det som jag själv är stolt över troligen tas emot väl hos några av dessa. Och då är det värt det, denna anspänning. 


Någon uppskattar den sång som rullar på med bra fart framåt, medan någon annan tycker bättre om den som är mjuk och skör. Och den som inte gillar dessa kanske föredrar den mer klassikt strikta fyrstämmiga satsen, kraftigt inspirerad av svenskt konstnärligt 50-/60-tal. 
I sin tur en kontrast till jazzvalsen...

Till slut är det ändå mitt eget omdöme som gäller. Jag är stolt över att jag lyckats skapa detta. Kanske inte helt tippat, men så blev det. 


Vi har alla valv efter valv som öppnar sig inom oss. 
Och det är med stor tacksamhet jag får visa upp några av dessa.
Tacksamhet för andra som har visat upp sina rikedomar för mig.