statusinlägg: roadtrip 1 - återträffen

De senaste två dagarna har jag varit på 80 mil lång roadtrip. Både med bil och med mig själv.
Först var på återträff med mina klasskamrater från kantorslinjen, 20årsjublilerande efter examen. Fantastiskt roligt!
Vi var väl ungefär hälften av oss som en gång började i klassen och att efter att inte setts på 20 år, så väldigt väl känna igen varandra och sätta igång o prata, som om ....att väldigt mycket hade hänt sen sist, men att vi visste ändå att vi hörde ihop! Det var en härlig och överväldigande känsla.

För många av oss är just ungefär 20 år halva livet, men just de där två åren var nog väldigt betydelsefulla. Vi levde ihop på folkhögskolan, hade samma utmaningar (även om vi kom väldigt olika långt i dem och prioriterade individuellt), samma mål, och sågs till frukost, lunch och även middag för de flesta. Eller i pentryt, gick till stan ihop, ja, vi delade inte bara utbildning utan hela livet i en spännande tid.
Det är nog därför det kändes så naturligt att ses igen.

Återträffar kan innebära olika saker, och känns inte alltid bra, för att man förpassas tillbaka i tiden för sitt eget liv. Fast det kan vara nog så intressant. För vår del tror jag att det sociologiska samspelet till viss mån fanns kvar, men det var ändå så länge sen, att vi nog mer bemötte varandra som vi är nu än som vi (kanske) mindes hur det var då.

Något som är ovanligt vid återträffar är nog att vi också gjorde en konsert ihop. Visserligen var det Rachmaninovs andra pianokonsert som var huvuddelen, som spelades av två kollegor som bara varit kantorer i 19 år, men som vi alla kände väldigt väl ändå. Men vi fick tillfälle att komplettera.
Lite typiskt mig att strunta i mina begränsningar och ändå sjunga en av mina egna tonsättningar till en Hallebo-dikt, mitt bland den högkvalitativa musiken och dess framföranden. Men visst, jag tog examen jag också, även om det nu var 19 år sen jag jobbade som kantor senast.

Men min tacksamhet för vad jag fått lära mig och och fått som gåva i musiken är för stor för att hålla mig tillbaka, och lika så tacksamheten för de där två åren som vi delade tillsammans. Vi har ju alla så oerhört mycket att dela med oss av, och i delandet ligger ett så stort värde. Där finns bredden, där finns glädjen, där finns tacksamheten, där finns livet. Och i vårt fall också musikaliteten.

Därför var det en stor glädje att få mötas igen och dela ett knappt dygn ihop.
Det kommer jag leva på i... ja så där fem år. För då hoppas jag vi ses igen!