En och en halv vecka in i föräldraledigheten tog mina två bekanta föräldrar-med-lika-gamla-barn med mig till öppna förskolan. Naturligtvis var jag beredd på det uppenbara - att det skulle bli jag, en massa mammor och minst lika många barn. Det stämde nästan - men inte helt!
Att vara hemma ett tag med mitt barn känns för mig väldigt naturligt. Vet faktiskt inte om det uppfattas på annat sätt eller inte, men oavsett vilken position jag har i arbetslivet, så finns det för mig inget viktigare än att skapa en god relation med mitt barn. Visst hade det varit svårare om jag varit kyrkoherde nu, och det är en anledning, bland flera viktiga, att jag helt valt bort att söka någon ny kyrkoherdetjänst eller svara ja till de önskningar och inbjudningar jag fått. Det är enklare nu, när jag inte är högsta chef i organisationen.
Naturligtvis är det inte omöjligt annars, och jag hade nog sett till i vilket fall att få lite ledighet.
När jag kom idag fanns där redan två andra pappor som var där med sina barn. Alltså är vi pappor som är hemma med barn existerande, även om vi är i minoritet.
Det finns förstås lite olika anledningar - att mamman börjar föräldraledigheten och därför fortsätter naturligt, att mamman är den förälder som man kommer överens om vara mest lämpad för att vara hemma med barnet, att pappan har högre inkomst, vilket gör att ekonomin påverkas mindre om mamman är hemma, etc.
Trots detta behöver barnet och pappan också långtgående tillfällen att knyta kontakt med varandra, inte minst för att öka tryggheten för barnet. Men samtidigt är det viktigt att så många som möjligt ges möjlighet att prioritera det viktigaste i livet, åtminstone för en tid: att fokusera helt på livet självt och på glädjen att få dela livet och ens utveckling med en annan närstående människa.
Och det viktiga är inte antalet dagar för detta, utan att att möjligheten över huvud taget ges. För det påverkar hela vårt samhälle, inte endast den nära relationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar