"inte mitt ansvar" VS envisheten

På ena flanken har vi uttalandet och tankemönstret
-"Det är inte mitt ansvar" eller
-"Det är inte mitt fel".

Mönstret blir allt starkare och just nu härjar det fritt inte bara i de dolda upplevelserna hos människor, utan kommuniceras ut vitt och brett och tydligt.
Det är vinter och det är regeringskris. I vintern hör vi att det vissa dagar uppstår ett flertal olyckor p g a av halkan. Eller att det blev en masskrock på motorvägen "orsakad av den tjocka dimman".

Det finns alltså onda och elaka naturfenomen som lurar på oss människor och som vi utsätts för. De gör livet jobbigt för de flesta av oss, och lyckas få in vissa fullträffar, så att vi t o m dödas. Av naturfenomenen.
Ibland uttrycks i trafiksäkerhetsperspektiv att farten dödar. Jag har alltid varit tveksam mot det uttalandet.
Visst ökar riskerna med högre hastighet, för det kräver mer av föraren för att rätt anpassa körningen beroende på väglag, vägens utformning och fordonets kvalifikationer. Men heänder det något är det inte farten som ställs inför rätta. Det är föraren. Faktiskt!

Fast det verkar som att naturfenomenen framöver kommer att ha fler anklagelser att försvara sig emot.

Att vi sedan har en regeringskris är inte bra för någon. Inte i det längre perspektivet. Efter att regeringens budget inte röstades igenom har det varit många uttalanden från statsministern om hur illa har tycker att Alliansen agerar. Från hans perspektiv är det förståeligt - han hade önskat kunna leda Sverige, och nu fungerar det inte, p g a att Alliansen inte röstar på Socialdemokraterna.
Visst förstår jag att han tycker det är ledsamt, men hans strategi är att "allt är Alliansens fel". Han som är politisk ledare för Sverige gör sig själv till offer för omständigheterna.Oavsett om han tycker synd om sig själv eller inte borde han agera för att göra allt för att få sitt uppdrag att fungera, och att den socialdemokratiska politiken är rätt väg, men han väljer istället att tycka synd om sig själv offentligt. Han ser att lösningen bara finns hos dem han själv skyller alla fel på. Gör detta honom fortfarande lämplig som partiledare och statsminister? Eller är det som så politiken fungerar, från alla håll - skyll på de andra närhelst det passar?
Märk att jag inte kommenterar politiska positioner, utan kommunikativa, utifrån de tankemönster som finns.
Kanske är det tankemönster vi ska byta?

Till sist - på andra flanken finns en viss envishet. Många gånger har syndabekännelserna i kyrkans gudstjänster kritiserats. Men dessa är kvar. Idag står bönen om förlåtelse, som finns med i varje högmässa, som en tydlig motkraft mot tankemönstret "det är inte mitt fel" som sprids i vårt samhälle idag.
Det senare omyndigförklarar oss människor, medan det andra erbjuder en öppning i tankarna för att se vad vi gjort eller inte gjort, vad som kunde gjorts annorlunda, bättre. Vad är mitt fel, vad kan jag tänka, göra, säga annorlunda nästa gång?

Det är ett sätt som tar individen på allvar, en väg att utvecklas, då den går ner i djupet på människan, istället för att skyla över på ytan. Visst har detta missbrukats också tidigare, men idag framstår ändå bönen om förlåtelse, bikten, i kyrkan, som det mer friskare tankemönstret i vårt samhälle. Och den kan kompletteras med enskilda samtal eller i grupp.

Men oavsett din tidigare politiska och religiösa position, så är det din sak att välja tankemönster.
Det är ditt ansvar att välja att ta dig själv och andra på allvar, eller inte.