Ja, det kan man ju fundera över.
Det beror på vem man är och hur man har det.
Jag själv är ju oerhört privilegierad. Jag har allt jag behöver och ett rejält överflöd därtill.
Och jag försöker vara tacksam för det.
Jag försöker se mig som en förvaltare av de gåvor jag har, så långt det är möjligt. Ibland blir det lite fånigt kanske, men ...jag handlar utifrån att allt jag har är gåvor som jag ska lämna vidare en dag i så gott skick som möjligt.
Jag vet att jag kunde lyckas bättre, men är å andra sidan inte för lagiskhet i onödan.
Man kan alltid göra mer, dela med sig mer ( ja, de flesta som inte väljer i klosterideal fullt ut, eller tillhör den stora andelen fattiga i världen). Men det är bra att ibland också vara nöjd med det man gör.
Att ha ett jobb, ett hem, ett hus med trädgård, en familj, vänner, mat att ställa på bordet...
Att kunna röra på sig, till vardags men också genom att utmana sig själv är något att vara tacksam för. Att jogga som jag gör är något jag är väldigt tacksam för, då jag vet att det inte är möjligt för alla. Och jag är glad att jag fått motivationen att öka i längd, till något jag inte hade förväntat mig av mig själv. Vi har gränser som vinner på att överträdas! (Vilka gränser har du att utmana?)
Att sedan kunna göra det tillsammans med dottern i barnvagnen gör det hela extra roligt.
Kanske känns det så naturligt därför att säga hej till dem jag möter. De flesta hejar tillbaka, lite lojt förvånat, oväntat.
De flesta, utom en av dessa jag såg idag, en bit bort på andra sidan. En ensam tjej med slöja gick på trottoaren och när jag ropade hej till henne sken hon upp med hela ansiktet. En ganska ovanlig syn i Fristad.
Kanske var det oväntat, men samtidigt kändes hennes reaktion som något jag själv känner mycket tacksamhet inför. Utan större insats gjorde jag både henne och mig glada, just för att jag kände behov av att visa min tacksamhet.
Tänk att det går att göra en annan människa glad så enkelt!
Ibland är det inte så mycket som behövs egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar