välj perspektiv!

När jag läser Anna Sophia Bondes krönika i senaste Kyrkans Tidning inser jag vad som skiljer .
oss mest åt.
Bonde tycker att vi pratar för lite om ondskan i kyrkan. Gör vi det?
Knappast är det så att vi nonchalerar ondskans närvaro, som jag upplever det. Vi vet att den finns omkring oss, ber om att dess makt inte ska ta överhand, och om att vi ska våga ta strid mot den, istället för att bara luta oss tillbaka.
Bonde skriver att vi gör det.
Tycker att nån annan ska ta tag i problemen.

I Caroli tog vi initiativ för tiggarna,  för att de några nätter skulle få tak över huvudet och lite värme.
I det har Bonde alltså helt fel. Vi väntar inte,  vi handlar.

Hon hade gärna fått visa vår koppling tydligare, eftersom vi har samma behov som dessa:vi behöver hjälp utifrån. Fast jag tror inte att det känns främmande för de Flesta som läser KT. Inte för oss som leder  dopgudstjänster heller.

Jag anar att hon själv har besvär med trassliga relationer som hon inte vågar befria sig ur. Det tynger naturligtvis varje människa om ens relationer tar mer kraft än de ger.  Fast i det läget är det nog bättre att prata med någon, än att skriva om det i tidningen.

Om det nu är så för henne, som hon skriver?Eller har hon bara svar på frågor som ingen ställt?

Skillnaden mellan oss är nog, att där hon skriver bekymrat om det negativa som inte finns i det omfång hon anger, föredrar jag att uppmana till det positiva som kan bli verklighet.
Om vi sitter fast är det bättre att hitta lösningar för att komma loss än att oja sig över att vi fastnat.

Konfirmationstid

Det är så att man kan ta på känslorna av förväntan.
Senaste veckan har varit intensiv, och det känns som att det var längesen den började. Nu är det inte långt kvar, men höjdpunkten den ligger precis här där jag står.

Strax före konfirmationen börjar är de unga ändå ganska samlade. Så har det inte varit direkt under veckan. Ganska mycket trams, viskningar och okoncentration. Eller, ja, koncentrationen har väl varit splittrad på olika saker, skulle jag nog säga istället.

Generalrepetitionen gick väl inte lysande. Många avbrott och inte rakt på sak. Nån har inte hängt med alls tidigare och blir förvånad. Men många vet ändå att när det hela kör igång - det är då det gäller.

När jag står inför hela församlingen och känner denna förväntan som en vägg, då inser jag att jag måste tänka om. Det är trots allt inte skärtorsdagsmässan som är kyrkoårets höjdpunkt. Eller rättare sagt, inte årets bästa gudstjänst - det är konfirmationsmässan.

Det finns ingen gudstjänst där det för egen del är så spännande att till varje pris få med allt innehåll i både konfirmationen och en mässa, och samtidigt inte bli för långt.
En gång skulle en kollega till mig alldeles bestämt ta hand om upplägget och genomförandet, då jag bara varit inne lite grann på slutet av konfirmationstiden. Fast han blev nervös och glömde bort vad han skulle göra, han pratade på och tiden gick... Och gick....   .. och det gick inte så bra.

Den här gången sade jag i förväg: 1´44´´! Det ska inte ta längre.
Det gick på 1´41´´!

Att se konfirmanderna verkligen skärpa sig och gå in för det vi förberett tillsammans, att se hur den själva tänker sig delar av tron, utformat av dem själva, det är fantastiskt att vara med om. Visst hjälper vi ledare till att föra fram till något som håller, men det görs av var och en själv. Och de gör de så bra. Alla!
Även de som sagt tidigare:
- Nej, jag vill inte säga nåt!
Till slut står alla där och själva kommer på ändringar och vinklingar och känslor och...

Det rä verkligen en högtid och det är en fest. Vi samlas runt konfirmanderna i hem och i kyrka. På samma sätt samlas vi vid en måltid tillsammans, både i kyrkan och i hemmen.
Det är stort att få vara med om. Och se dem växa i sig själva, när de vågar ta stegen.... och lyckas!

Breivik kunde stoppats! Om gåtan vad som gör det omöjliga omöjligt.

Det är ju en ganska tragisk nyhet - att Bering Breivik kunde stoppats att utför a sina dåd, åtminstone massakern på Utöya. Vilket också forskaren Wilhelm (vad-han-nu-hette-i-efternamn?) tyckte sig se ( från TV4 Nyheterna ikväll kl 22.00)

Poängen är, att man är mindre förberedd för det man ser, när man förväntar sig att det man ska se se ut på ett särskilt sätt... men i själva verket ser helt annorlunda ut.
Även den som är oförberedd är bättre förberedd, än den som är "fel" förberedd.

Jag tycker detta är intressant. hur har det blivit så och hur påverkar det vår vardag?
Vi är så logiskt orienterade, eller snarare, så bundna vid sannolikhet-tänkande, att det omöjliga blir fullständigt omöjligt. Inte p g a att det, i sin essens, är omöjligt, utan för att det oavsett om det finns eller inte, ses som omöjligt.
Om det då plötsligt uppkommer, tolkas det som något annat eftersom man redan på förväg "vet" att det är omöjligt.

Detta i sig går rakt emot vetenskapens grundpelare. Empirin, att se, att upptäcka, att erfara vad, hur, varför något är, är grunden. Fast här väljer man att bortse från det uppenbara, just för att det redan från början verkar osannolikt.

Det är tragiskt att vetenskapligt tänkande har lett oss in i denna blindgång. Det som verkar lovande, som öppnar enorma möjligheter att förstå vår värld, det leder oss in i mörkret igen.

Kanske är det Guds fel! Kanske beror detta på Guds tvivelaktiga påstående att existera. Lite nonchalant dessutom då Gud inte låter anpassa sig till deduktion och sannolikhetslära, eller t ex till ateister som säger att Gud inte finns. Om Gud haft vänligheten att inte existera just därför att man säger att Guds existens inte är realistisk, så hade detta sätt att se på världen (och Breivik) förmodligen inte existerat!

Det är som att Gud inte bryr sig - han existerar ändå, oavsett vår mänskliga sannolikhetsprincip. Och inte bara Gud existerar. Även vita, Norge-födda terrorister existerar i Norge. Kanske också motsvarande i Sverige?

- Nae..., tror inte det, säger nån expert. Det är inte sannolikt. Och inte att Gud finns heller...

Det är inte någon vetenskaps fel att människor lever med slutna ögon. Inte Guds heller. Men båda har verkligen ett uppdrag i att öppna ögon och sinnen hos människor.
Och nyfikenheten är ännu inte utdöd!

Ställtid

Ett oerhört viktigt begrepp. Fick frågan idag om jag har någon ställtid, och svarade att den är på minus.
Ställtid är ju tiden mellan den ena uppgiften och den andra. Att lägga ifrån sig uppgifterna från det första, i bästa fall hinna med och handlägga och utföra det man ska, och förbereda sig och plocka ihop vad man ska ha för nästa.
Idag har den tiden varit -5minuter mellan varje sak. När jag väl kom till den planerades amtalet på eftermiddagen var jag 45 minuter sen.

Fast då hade å andra sidan telias mobilnät varit ur funktion ett tag och smsen var , när de väl fungerade, 20 minuter försenade. Sånt ställer till en del.

Jag inser att jag har oöppnad post på mitt skrivbord som jag haft här i tre veckor. Ja, sån som bör öppnas direkt. Det behövs ju inte med allt. Fast personalärenden som lön etc, de är fixade!

Ställtid är också den tid då man kollar vem som ringt, vad den ville, om man fått sms eller mail. Fast som sagt den tiden finns inte. Det är väl därför det står 114 olästa mail i min mobil intill mailikonen.

TROTS detta är människor fortfarande vänliga mot mig och jag har bara på påminnelser angående fakturor jag inte tagit tag i. Ja, nåt mer kanske, men inte så mycket.
Fastän arbetsmängden och tiden för en vikarierande kyrkoherde, som nu också vikarierar för min vikarie denna helg, är löjligt stor, så trivs jag ändå bra bland min amedarbetare. Det är så många som är engagerade i sitt jobb, omsorgsfulla och trevliga, att det ändå är lätt att trivas med detta jobb.

Och på lördag för jag döpa två barn, vilket jag inte gjort på väldigt länge. Ser jag också fram emot.

Stilltid är bra. Det är nödvändigt för att inte slita ut sig. Jag hoppas förstås att jag klarar mig, och i brist på sådan, hoppas jag att kraften jag får från Gud och som inte minst går genom mina medarbetare och församlingsbor, håller mig upprätt ett tag till.