välj perspektiv!

När jag läser Anna Sophia Bondes krönika i senaste Kyrkans Tidning inser jag vad som skiljer .
oss mest åt.
Bonde tycker att vi pratar för lite om ondskan i kyrkan. Gör vi det?
Knappast är det så att vi nonchalerar ondskans närvaro, som jag upplever det. Vi vet att den finns omkring oss, ber om att dess makt inte ska ta överhand, och om att vi ska våga ta strid mot den, istället för att bara luta oss tillbaka.
Bonde skriver att vi gör det.
Tycker att nån annan ska ta tag i problemen.

I Caroli tog vi initiativ för tiggarna,  för att de några nätter skulle få tak över huvudet och lite värme.
I det har Bonde alltså helt fel. Vi väntar inte,  vi handlar.

Hon hade gärna fått visa vår koppling tydligare, eftersom vi har samma behov som dessa:vi behöver hjälp utifrån. Fast jag tror inte att det känns främmande för de Flesta som läser KT. Inte för oss som leder  dopgudstjänster heller.

Jag anar att hon själv har besvär med trassliga relationer som hon inte vågar befria sig ur. Det tynger naturligtvis varje människa om ens relationer tar mer kraft än de ger.  Fast i det läget är det nog bättre att prata med någon, än att skriva om det i tidningen.

Om det nu är så för henne, som hon skriver?Eller har hon bara svar på frågor som ingen ställt?

Skillnaden mellan oss är nog, att där hon skriver bekymrat om det negativa som inte finns i det omfång hon anger, föredrar jag att uppmana till det positiva som kan bli verklighet.
Om vi sitter fast är det bättre att hitta lösningar för att komma loss än att oja sig över att vi fastnat.