Nedan finns ju min krönika från Borås Tidning, 24 juli.
Vill ju gärna dela med mig att jag fått en hel del positiva kommentarer efteråt.
Men inte bara, och det är bra. Jag tänker, att om jag får kritik från motsatta håll, då ligger jag nog helt rätt. Och nog får jag ibland en släng av både konservativt kristna och ateister som båda tror stenhårt på sitt perspektiv. Och det är helt OK, riktigt intressant ibland. Det tråkiga är bara när en diskussion aldrig börjar, utan det bara handlar om att kasta argument på varandra. Då borstar jag bort sanden ur ögonen, reser mig och går bort från sandlådan.
Samma morgon som krönikan publicerades ringde telefonen kl 7:50 och mannen som presenterar sig som Stig Larsson kunde inte fatta hur man kunde skriva nåt sådant. Hur kan man uttrycka sig så här?
Efter någon minut förstår jag att han är negativt inställd.
Jag hade ju chansen att "frälsa själar" och sjabblade bort den totalt. Då jag försökte säga att BT hade inbjudit mig att skriva en sommarkrönika, och att jag inte tänkte att BTs syfte med det primärt var att frälsa själar, så... ja då gick samtalet in på något annat område.
Det mesta som Svenska kyrkan gjorde idag var fel (se, jag sa ju att konservativa kristna och ateister påminner om varandra) och då jag försökte förstå mer vad han menade, kom vi ändå inte djupare. Det var liksom bara fel, och de beskrivningar han gav kände jag sällan igen.
En förklaring till det var att han inte hade varit på någon av mina gudstjänster, begravningar eller vigslar eller haft något av sina fem barn i en av mina konfirmandgrupper. Ändå visste han hur mycket fel jag gjorde i allt jag gör. (Vilken fantastiskt förmåga till insyn i andra människor han måste ha!)
Då jag frågade var han bodde, för att kunna förstå honom bättre, fick jag bara till svar att han ringde anonymt. Och att han tyckte det var dumt att jag och mina kollegor delade ut fribiljetter till himlen vid begravningsgudstjänsterna. Intressant idé, fast jag brukar överlåta beslutet om en människas ingång till himlen åt Gud själv. Jag vilar trygg i att Gud klarar det bättre än mig.
I alla fall är jag glad över att det inte är Stig Larsson själv som avgör det. Då hade jag nog säkert som att fotbollslagen gör sidbyte i matchen vid halvtid hamnat på andra stället. För finns ingen som helst nåd, ingen glädje, ingen förlåtelse, inga roliga saker man får göra, inget evangelium utan bara lag och regler, då kommer jag inte att hamna på det ställe där alla gör rätt.
Fast, ... när jag nu ser vad jag skriver inser jag att det inte är himlen det handlar om. Det påminner istället om helvetet. Så visst, då hoppas jag gärna på motsatsen.
Naturligtvis tyckte han inte att Gud kunde kalla alla människor av olika kön att blir präster, men det får stå för honom, tänkte jag. (Stig, ...eller Gud, de får båda tycka som de vill, men jag tror inte de tänker likadant).
Nu tyckte visst Stig att vi pratat tillräckligt så han lade på luren. Jag bad för honom, om att han skulle inse att nåden finns också för honom, förlät honom för att han väckte mig när jag precis kommit hem sent från en resa och gick till sängs igen. Det finns en gräns för allt här på jorden.
fotnot: Stig Larsson heter egentligen något helt annat (Olof), men han sa att han ringde anonymt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar