en lång men personlig runa om sorg

Vår trädgård ligger nu stilla och öde.
En och annan fågel och lite insekter visserligen, men de finns bara i periferin.

Köket lika så.
Ingen vill komma in genom dörren.
Ingen att vänta på.
Ingen att sätta fram mat till.
Inte ens skålarna är kvar.

Inte de i källaren heller,
där han bodde på nätterna sista tiden.
Han visste reglerna
och även om han hellre velat sova hos oss,
gjorde han sällan motstånd när det var nattdags.

Han visste att vi sörjde för honom -
Nu sörjer vi honom själv.

Hans fårskinn, som han gjorde till sitt, ligger inte kvar.
Redan nyinköpt, där vi lade det framför brasan, blev det hans.
Dörrhållaren till toaletten är borta och dörren stängd.
Det har den inte varit sedan vi flyttade in för över nio år sen.
Men det finns ingen att hålla en springa öppen för.

Men allt är inte borta. Inte hans plats i hjärtat.
Inte tacksamheten över att ha varit så oerhört känd och älskad.
Inte vetskapen över att vi delade livet,
att vi såg varann och gav varandra både frihet och trygghet.
Inte över att vi har delat ett och samma hem,
varit delar i en och samma familj.

Han finns i mina alias och användarnamn,
jag skriver hans namn dagligen
KosmosASL

Kosmos
Augustinus
SnabeLaban

det sista med stort L i mitten.
Det var så han hette.
Och det var om detta sista som min son sa till mig
redan på vägen hem från Bollebygd
där vi hämtade honom till oss:
- Du får inte plåga katten så!
och halvlog.

För vi hade alltid humorn levande mellan oss.
Vi busade och lekte.
Han gömde sig under mattan gång på och gång och jag lockade fram honom.
Mattan i köket var trots allt roligare än alla vippor och bollar
till och med, de randiga bollarna, som fick honom att vända upp och ner på huset.

Jag ska ge bort de som är kvar, för huset kommer inte att vändas på igen.
Mattan kommer inte att få en stor bula någon e-n-d-a-s-t-e gång mer,
där vi frågar vart katten tagit vägen.

Vi hade vårt språk, vi kände varann.
Han lider inte längre,
inte nu och inte framöver.

Aldrig mer oro och nervositet för att hans älskade familj reser bort någon vecka.
Och aldrig mer någon kalkon som belöning och bara för att glädja den lille.
Aldrig mer en den höjda svansen som går runt i huset,
eller någon som sätter sig i hallen
och slickar sig när han fått något gott att äta.

Aldrig mer att bli mött på uppfarten
när vi kommer hem med bilen.
Eller i hallen när dörren öppnas.
Aldrig mer "last call" - och han kommer in,
precis när vi lägger oss.

Han kommer inte in mer.
Och vill inte ut.

Men han finns i hjärtat.
Han själ finns i rummen och nog kvar ett tag ute också.
Han finns i mitt liv och min identitet, både synligt och osynligt.

Han finns i min erfarenhet som människa,
min enda långtgående, djupa relation med ett djur.
(ja, Ziggy förstås, fast... vi hade aldrig på långa vägar en sådan kommunikation,
inte på långa vägar)
Så jag är lycklig över att detta blev med honom.

Nu är vi skilda åt.
och ändå alltid en del av varandra.

Tack Gud för Kosmos.
Du gav honom livet.
Ta emot honom i din frid.
Amen.