Idag hälsade jag på hos vår ungdomsgrupp i Caroli/Gustav Adolf som har läger under helgen. Utöver själva lägret i sig så har man valt temat "bibelsyn". Och det bör ju prästen vara med på, i alla fall några timmar.
Under samtalet igår hade man redan pratat om språket som barriär/hinder för att tala om Gud, och om uppdelning mellan olika människor. Tanken var, att om man inte själv vet vem och vad man är, måste man ta hjälp av andra för att definiera sig, och då som en negativ definition, alltså "vi är vi, eftersom vi inte är som dom".
Språket som hinder för att prata om Gud är spännande. Det är ju ett hinder och samtidigt den viktigaste möjligheten för att säga något om Gud.
I att Kristus är skriften kärna och stjärna började jag min tankar. Visst är det en tolkningsnyckel för det som står skrivet, men det är också anledningen till att vi läser och lyssnar ur bibeln över huvud taget. Och det är bra att veta vad som är ens syfte, för då kan man också byta syfte och tolkningsnyckel. Tror inte att någon av de 17-18 ungdomarna var inne på spåret "läs som det står". Fast det hade jag å andra sidan tyckt varit konstigt, för det känns så .... navelskådande.
Vi kom också att prata om varför Jesus dömdes till döden av rådet. Judar var de ju allihop, så man kan ju inte gärna beskylla "judarna" för domen. Ja, nästan alla, Pilatus och några romerska soldater fanns ju också där. Det var ju också judar som skrev nya testamentet till största delen.
Tror att vi fick ihop fem synpunkter på varför Jesus dömdes av rådet. Många hörde ihop med varandra och det var många kloka tankar. Att de som "visste" hur Messias skulle vara inte såg samstämmigheten, att de som hade makt i samhället var rädda om den, att de valde att stå fasta vid sina traditioner där de kämpade för vad som var rätt i motsats till det som var fel. Och troligen tyckte de att Jesus inte var så noga.
Flera gånger kom vi i samtalet in på att det blir allra viktigast att hitta en motståndare när jag själv inte är så stark. När mitt eget tvivel kommer, då måste jag förinta den som leder mig till tvivel. När jag är blir rädd för att min värld ska slås i spillror måste jag beskjuta den som bringar den i gungning, istället för att våga möta det som kan förändra min världsbild. Men risk för att den blir både starkare och bättre (mer sanningsenlig).
Det tycks mig alltmer som att motstånd mot andra alltid har sin grund i motstånd och osäkerhet inom sig själv. Det kan vara en människa, en ideologi, ett förhållningssätt ( inom religion, politik etc) eller en social konstruktion. Öppenhet är då ett hot. Men om vi däremot vågar öppenhet, då är vi också beredda att förändras. Kanske måste vi uppge någon åtråvärd position, visst, men kanske vi vinner tillförlitlighet och sanning istället?
Och är vi inte beredda på det, ja, då är nog motståndet som riktas mot andra inte så farligt som det dolda motståndet som riktas - omedvetet - inåt. Jag blir min egen värsta fiende.
Ja, vi lever i en våldsam värld...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar