En del saker är bara för dumma att kommentera.
Inskränkthet är ren tragedi,
men naturligt nog
går den den inte att se från insidan.
Därför kan den så lätt drabba mig.
Och andra.
Som att fråga vad arrogans är
och samtidigt själv
låta sina egna begränsningar
av sin upplevda verklighet
begränsa den andres rörelsefrihet.
En blindhet som bygger sina egna murar
och så hindrar sig själv
från hopp om sanning.
Både igår och idag.
Kanske är jag en dåre
som fortsätter att hoppas på
ett
kanske imorgon...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar